Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: ukraina

Medaljera de ukrainska utbildningsinsatserna

Av

den 22 december, 2024

i Allmänt

Sedan 2022, det vill säga när Ryssland valde att påbörja sin operation in i Ukraina från tre olika riktningar, har Sverige bidragit på olika sätt till det ukrainska försvaret. Förutom materiel stödjer Sverige även med utbildning genom samordnade insatser med andra länder. Det som troligtvis är mest känd för allmänheten är Interflex. Därutöver finns även Nordic-Lithuanian Explosive Ordnance Clearance Training Initiative (NLETI) och European Union Military Assistance Mission in support of Ukraine (EUMAM Ukraine). De här tre utbildningsinsatserna har förlängts under 2024 och lär fortsätta även under 2025. Det innebär att under 2023 skickade Försvarsmakten ut över 450 individer till de olika utbildningsinsatserna på uppdrag av regeringen. Utbildningsinsatser som av regeringen framhålls som framgångsrika och viktiga för Sverige som partner. Trots att Försvarsmakten i sin årsredovisning säger att de här insatserna utvecklar förmågan hos Försvarsmaktens personal och att insatserna kostade över 133 miljoner att genomföra 2023 (2024 avsatte regeringen 400 miljoner för utbildningsverksamheten), verkar intresset vara svalt att uppmärksamma de här insatserna i någon nämnvärd utsträckning.

Flera rotationer av Interflex har försökt få till att utbildningsinsatsen ska berättiga tilldelning av försvarsmaktens medalj för internationella insatser. Myndigheten säger däremot nej eftersom varken Interflex, eller någon av de andra utbildningsinsatserna, räknas som Internationell Militär Insats (IMI). För att förklara kortfattat vad IMI är för den som inte känner till begreppet så är det en lag som utfärdades 2010 som ett sätt att tvinga Försvarsmakten att omhänderta sin personal efter internationella insatser (under den tiden var det framförallt Afghanistan som dominerade). Detta efter flera år av skriverier kring balkanveteranernas bristande omhändertagande och deras psykiska välmående. Därav att lagen fokuserar särskilt på skyddet av individen och dennes anhöriga före, under samt efter en internationell insats. Lagen beskriver däremot inte ett krav på att tilldela personalen någon form av medalj efter genomförd insats, eller att medalj enbart får tilldelas vid en sådan. Regler kring medaljutformning och regler för tilldelning ligger hos Försvarsmakten att besluta.

Som instruktör kommer du att utbilda ukrainska medborgare i en grundläggande militär utbildning bestående av bland annat vapenhantering, strid och sjukvård på plats vid brittisk träningsanläggning i Storbritannien. Utbildning på plats i Storbritannien innebär ca 18 intensiva veckor och genomförs under enklare förhållanden av övningsliknande karaktär. Utbildningen föregås av ca 2 veckors förberedande utbildning i Sverige samt hemkomst-verksamhet efter utbildningsinsatsen.

Ur rekryteringsannons till op interflex

På Försvarsmaktens hemsida står det att läsa att medaljen för internationella insatser ”[…]tilldelas Försvarsmaktens personal som fullgjort internationell insats under en kontinuerlig eller ackumulerad tidsperiod om minst 30 dagar under en tolv månaders period.” Sett till mängden personal som just nu befinner sig utomlands involverade i stödet till Ukraina och hur länge dessa är iväg borde det vara en smal sak att tilldela en blå medalj vid hemkomst. Men det är det inte då exempelvis Interflex klassas som en tjänsteresa och då verkar hela systemet gå i lås (trots att det i rekryteringsannonser kallas för internationell utbildningsinsats). Det verkar omöjligt att ge någon medalj för att de formellt sätt varit på tjänsteresa, fastän verkligheten säger något annat.

Även om fokus för den här artikeln är på något som kan ses som väldigt ytligt, nämligen medaljer, ska det sägas att det finns en problematik kring att skicka människor på den här typen av verksamhet som framförallt är psykiskt belastande som en form av ”tjänsteresa” där man som arbetsgivare undkommer de krav som lagen ställer på myndigheten. I synnerhet när man rekryterar personal som förvisso ingår i Hemvärnet men som efter avslutad insats i all väsentlighet går ut i det civila samhället igen vid hemkomst, precis som eran med ”utlandsstyrkan”. Det har vittnats om den psykiska påfrestning det innebär att utbilda soldater så pass intensivt och sen vinka av dem med vetskapen att de åker tillbaka till ett krig där de kan komma att dödas.

Förekommande kritik mot att tilldela medalj är att det ”bara” är en utbildningsinsats och att det inte förekommer något reellt hot mot personalen. Det finns olika sätt att bemöta det här på. Det är formellt sett inget krav på att det ska finnas ett övergripande hot om dödligt våld för att få tilldelas den blåa medaljen. Det är 30 dagar i internationell tjänst. Den kan ske i ett insatsområde där det största hotet är centraleuropeisk trafik, den kan ske där hotet är direktriktad eld dagligen. Därutöver kan det alltid resoneras att det finns ett hot mot de här insatserna eftersom de omgärdas av olika nivåer av sekretess för att skydda personalen under pågående insats. Det finns trots allt ett verkligt hot mot utbildningsinsatserna från rysk sida.

Utbildningsinsatser eller insatser under stridsliknande förhållanden särskiljs inte heller åt historiskt. Återigen ligger fokus på att befinna sig ett insatsområde för Försvarsmaktens (och därmed statens) räkning under en längre tid. Personalen befinner sig mellan 13 och 18 veckor utomlands vilket faller väl inom gränsen för 30 dagar.

En del reagerar på ersättningen som framförallt personalen i Interflex får då de har försvarsmaktsdygn och dessutom får ersättning för utebliven veckovila. De har väl inget att gnälla på? Det är förvisso sant att den ekonomiska ersättningen är mycket god, jag hade önskat att den hade varit likartad för alla soldater och sjömän när de genomför internationell insats. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det snabbt blir en ”slippery slope” om den ekonomiska ersättningen ska styra vem som ska kunna få vilken medalj. I en kultur där medaljer och utbildningstecken utgör en viktig del i identiteten samt det militära cv:et behöver vi inse att vi inte kan bortse från det bara för att någon råkar få en bra ersättning (för en gångs skull).

Ett fåtal framför att det blir inflation i tilldelning och att betydelsen för medaljer utarmas. Det kanske är så, då behöver vi kanske också se över de medaljer som tilldelas för att någon lyckats dyka upp till jobbet under x antal år? När jag delade en meme som kritiserade NOR-medaljen (som tilldelas efter 30 år i tjänst) var det många som var snabba med att peka ut att även GSS får medaljer för tid. Min spontana tanke är att man måste vara väldigt småsint att peka ut GSS och deras medaljer som är en form av mjuk normstyrning att försöka få dem att stanna fram tills de når slutet på sitt tidsbegränsade kontrakt. Det missar också poängen med kritiken. Att vi inte har några som helst problem att dela ut medaljer som egentligen inte kräver något särskilt av individen medan vi samtidigt vägrar dela ut medaljer för våra utbildningsinsatser. Något som exempelvis i vårt grannland ändrat inställning kring och numera tilldelar medalj för.

Är det något vi inte strösslar med i Sverige så är det medaljer, eller utmärkelser generellt. De flesta medaljer kretsar kring att individen ska ha presterat något exceptionellt. Samtidigt som chefer i regel får någon form av coin eller annan utmärkelse för när deras enheter presterat. I landet ”jante” finns det en kultur som förhindrar oss från att bekräfta människor. Vilket är tragiskt rent allmänt men framförallt nu när vi befinner oss i en historisk tid som kommer återberättas i historieböcker framöver. Många är de som fått lära sig om sina föräldrars eller mor/farföräldrars åtaganden under andra världskriget först efter dessa dött när olika medaljer och diplom hittats i dödsboet. En medalj blir således inte bara en bekräftelse, en erkänsla till individens prestation. Det blir även en del av den svenska historian och det arv som generationerna efter oss bär vidare. Att fortsatt förvägra våra utbildningsinsatser en medalj är att sudda ut individens insats ur historien på förhand. Det är inte ett agerande värdigt en Försvarsmakt som högtidlighåller historiska händelser och som minns de som gått före oss.

Ställ högre krav på skribenter!

Av

den 31 december, 2023

i Allmänt

Strax innan jul publicerade Kungliga Krigsvetenskapsakademien ett blogginlägg om striden vid Antonovs flygplats. Blogginlägget som är signerat en reservofficer inleds med ett citat från dåvarande arméchefen där författarens djupa och unika kunskap hyllas. Blogginlägget fick också ett positivt mottagande på plattformen X för sina slutsatser om operationen. Samtidigt fanns det saker med texten som skavde. Förutom ett märkligt språkbruk där själva faktadelen hade en helt annan skrivstil än slutsatserna, saknades det källhänvisningar till diverse påståenden som framstod som sanningsenliga återberättelser av operationen.

Efter att ha återpublicerat inlägget på X kunde jag inte släppa känslan av att något var märkligt med inlägget och efter lite efterforskningar hittade jag varför. Nämligen att ett helt stycke av texten var direkt hämtad från War on the rocks artikel om samma strid och, vad det verkar, direktöversatt med hjälp av något översättningsverktyg på internet.

Läs mer

Erkänsla och stöd till våra utbildningsinsatser

Av

den 19 december, 2023

i Allmänt

Jag fick ett DM idag på en av sociala medier-plattformarna. Avsändaren ventilerade en oro över det framtida välmående för de som genomfört utbildningsinsatser för ukrainska soldater. För de som följt med i nyhetsrapporteringen, i synnerhet den senaste veckan, har läst hur svensk militär personal genomfört utbildning för ukrainsk personal på en rad olika platser i Europa. I grunden ett åtagande som sträcker sig tillbaka till innan den 24 februari 2022 då svensk personal, om än en liten styrka, bedrev utbildning på plats i Ukraina. Utbildningsinsatser som inte bara skedde på usla villkor (URA), det fick inte något större uppmärksammande av Försvarsmakten eller media trots att personalen medaljerades på kanadensiska ambassaden.

Men det är inte temat för en här artikeln. Vad jag vill lyfta fram är det ”fenoment” vi såg under och efter att talibanerna återtagit makten i Afghanistan där svenska afghanistan-veteraner påverkades av att få höra hur afghaner som de jobbat nära med, och knutit band till, behövde fly eller t o m mördades under talibanernas framfart. Det vill säga att svenska medborgare påverkas på ett personligt plan av händelser som annars kan anses vara ”ovidkommande” för svensk del.

Ett återkommande tema kring alla artiklar om de som varit med och utbildat ukrainsk personal, oavsett om det skett i Ukraina, Storbritannien eller Sverige, är att instruktörerna knutit vänskapsband med sina elever. Det är kanske inte något som gemena man tänker på när nyheterna rapporterar om hur svenska soldater utbildat ukrainsk militär på olika vapensystem. En del kanske ser sin egen utbildningssituation som man hade en gång i tiden under sin värnplikt, en icke-familjär historia. Andra ser kanske det som en klinisk situation där en tjänst levereras. Men även om filmerna med svensk personal som gör honnör till bussar med ukrainska soldater kan ses som något typiskt sterilt militärt gömmer det sig mer bakom de här händelserna. Något som vi fick se skymta förbi när spanska instruktörer, med tårar, vinkade av den ukrainska personalen. Något sedermera också lyfts i Försvarsmaktens egen artikel om utbildningsstödet.

När det var dags att säga hejdå var det många som hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Svenskarna och ukrainarna delade boende vilket ledde till att starka vänskaper hann formas.
– De delade med sig av sitt liv och sina erfarenheter, de var verkligen fyllda med mod och vilja. En 21-årig soldat berättade att denne aldrig hade hunnit träffa sitt barn, det tog hårt.

https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2023/12/robot-17-bekampar-skarpa-mal-i-kriget-mot-ryssland/

För det som svensk personal gått igenom sedan den 24 februari, och som allt fler kan komma att uppleva, är vetskapen att den de utbildar eller utbildat kan komma att dö i kriget. En vetskap som jag tror är svår att föreställa sig på förhand. För även om vi säger att vi utbildar våra värnpliktiga och anställda för kriget, och att det därmed innebär en risk att de kommer dö, så vet vi också i vårt undermedvetna att det just nu är osannolikt. Vi är trots allt inte i krig just nu. Med den ukrainska personalen är det annorlunda. Där vet såväl instruktören som eleven att det är en realistisk risk. Instruktören har då att hantera stressen över att försöka förmedla all sin kunskap under den korta tid som finns samt stressen över att döden är en realitet.

– Det är med vissheten att jag kanske aldrig mer kommer att träffa de ukrainska kollegorna, av anledningen att de antingen stupar eller annat. Det går inte en timme utan att jag tänker på dem. Det är något man inte vill behöva uppleva, men som man får acceptera. Det är tufft, säger Roger Djupsjö.

https://officerstidningen.se/han-har-utbildat-ukrainsk-militar-de-ar-stora-hjaltar/

Därtill finns risken för en undermedveten stress hemma i vardagen. Är den ukrainska soldaten du spenderade flera veckor med fortfarande vid liv. Kanske håller ni kontakten, kanske har kontakten brutits under en period. En del har kanske fått via omvägar veta att just den där soldaten dog i strid och behöver hantera den upplevelsen hemma i Sverige, ett land som inte är i krig och där det stundtals verkar mer viktigt vad en partiledare åt eller inte åt efter nobelfesten. Kanske kommer det en skuldkänsla smygandes: ”Utbildade jag verkligen rätt? Gjorde jag allt jag kunde?”

Just nu genomförs utbildningsoperationen Interflex av Hemvärnet. Det innebär att stora delar av personalen inte tjänstgör på daglig basis i Försvarsmakten, utan har andra arbeten ute i det civila samhället. Det är en situation som är skrämmande identisk med den vi hade under eran med den så kallade ”utlandsstyrkan”. Där personalen efter genomförd insats kom hem, avrustade och åkte hem till sina civila liv. Inte sällan med långtgående negativa konsekvenser som vi ser än idag.

Jag säger inte att Hemvärnet inte är mogna uppgiften eller att vi inte ska genomföra den här typen av verksamhet. Jag säger inte heller att personalen som genomför de här utbildningsinsatserna mår dåligt vid hemkomst. Vad jag vill lyfta är att vi behöver dels förstå vad vi utsätter vår personal för och att det är alldeles för lätt att se det som en klinisk utbildningssituation, när det i själva verket handlar om människor som bygger relationer under väldigt speciella förutsättningar. Det innebär också att vi behöver se över hur vi hanterar Interflex och liknande operationer. Såväl före, under som efter för att stödja och erkänna det otroligt viktiga arbete som utförs i rikets tjänst, oaktat som de sker nationellt eller internationellt. Annars är risken att vi i framtiden åker på en skuld på samma sätt som efter Bosnien.

En dag att minnas

Av

den 21 februari, 2022

i Allmänt

Egentligen var tanken att kvällens artikel skulle göra lite väl valda nedslag i den nyligen publicerade årsredovisningen från Försvarsmakten. Men just nu sker en händelseutveckling som är av betydligt viktigare slag. När detta skrivs har den ryska presidenten precis hållit ett, till synes inspelat, längre tal till den ryska nationen om hur han uppfattar att omvärlden ser på Ryssland, och varför Ukraina är ett hot mot Ryssland som nation och stat. Talet osade inte bara sovjetromantik och en vurm för Lenin som någon form av fader till ett stabilt system. Det bestod också utav förvirrad historierevisionism, konspirationsteorier och ett tydligt budskap att de forna sovjetstaterna inte under några omständigheter förtjänat någon form av självständighet.

I all väsentlighet blev det tydligt att Putin troligtvis ser sig vara på toppen av sin karriär och att det nu är läge att etablera Ryssland som stormakt vis-a-vis USA. En återgång till kalla kriget där övriga stater i Europa bara var spelbrickor för stormakterna att köra sitt race med. Här finns inget utrymme för en liberal världsordning utan det är kall realism och ett nollsummespel som gäller. All form av säkerhet som övriga länder har byggt sedan Sovjetunionens fall förefaller enligt Putin ha drabbat Ryssland negativt och för att den ryska nationen ska kunna återfå sin styrka måste alla andra göra avkall på sin politiska frihet och militära förmåga.

Genom att använda USA genom Nato som den stora fienden söker Putin rättfärdiga ett angrepp mot Ukraina. Det här angreppet ser nu ut att bli verklighet genom det erkännande och samarbetsavtal som han nu tecknat med de två ”utbrytarrepublikerna” Donetsk och Luhansk. Där det förr fanns en ljusning om att inte söka konflikt med väst verkar kortspelet utvecklat sig på ett sådant sätt att den ryske presidenten ser det som fördelaktigt att ge sig in i en större väpnad konflikt med sitt grannland. En del av mig tror att detta till del beror på den stundtals sviktande uppslutning som varit kring Ukraina gällande krigsmateriel, dels genom vissa uttalanden där exempelvis USA tydligt signalerat att man inte är villig att skicka amerikansk trupp in i Ukraina, utan avser att svara med andra medel (troligtvis ekonomiska). Därtill att västs ambassader flyttats västerut bort från Kiev visar att få länder verkar villiga att agera som ”mänskliga sköldar”. Detta tippar riskkalkylen i favör för en rysk offensiv in på djupet i Ukraina, trots skytteltrafiken med pansarvärnsvapen från väst.

Men där diskussionen fokuserat på Ukraina och vad Ryssland vill uppnå med såväl en buffert mot Nato som återta stormaktstiteln har vi egentligen inte fullt ut diskuterat varför det i sådana fall skulle stanna där. Även om Ukraina skulle införlivas i den ryska sfären kommer Nato fortsatt vara angränsande till Ryssland genom de baltiska staterna. Och varför dra gränsen där när du har en rysk enklav i form av Kaliningrad som är sårbart? Med den argumentation som förts finns det egentligen inga bortre gränser för hur långt Ryssland i sådana fall måste gå för att uppnå sitt mål om en säkerhetsbuffert. I själva verket handlar det om att lösa upp såväl Nato som EU som organisationer och splittra all form av sammanhållning bland de mindre staterna som kan tänkas hota maktfördelningen. En klen tröst i sammanhanget är att teorin säger att för eller senare kommer de mindre staterna, likt schimpanserna eller råttorna, alltid att gadda ihop sig för att slå ner den stora staten.

Så var lämnar det oss i Sverige? I årsredovisningen från Försvarsmakten beskriver vi inte bara hur vi utbildat ukrainsk militär personal och på olika sätt stött Ukraina. Vi berättar även hur vi deltagit i den ukrainska övningen Joint Endeavour 21 med personal ingående i såväl ukrainsk brigadstab som ingående i ett brittiskt skyttekompani. Därtill har vi haft en hög svansföring med svensk personal på hög nivå som besökt Ukraina för att prata om hur vi stödjer landet på olika sätt. Därtill bjöd vi in landet att delta i kommande FMÖ23. Men vad är det i sak värt i detta nu? Och vad innebär det i sak för våra egna samarbeten som tar sig liknande uttryck? Vid en liknande retorik och truppkoncentration mot oss eller Finland, kommer andra nationer att agera för vår sak militärt eller förledas in i vad som nu framstår som ett diplomatiskt skådespel där ingen kanske riktigt trodde att det fanns en lösning till att börja med?

Just nu verkar vi i den demokratiska sfären av världen misslyckats med att skapa avskräckning inom samtliga domäner, såväl de politiska som militära. Vi har länge pratat om sanktioner samtidigt som det har investerats i gasledningar. Vi har pratat om hur Ryssland notoriskt fuskat med doping i idrott men tillåtit landet att fortsatt delta i idrottsevenemang. Det senare trots att vi vet hur dessa framgångar används som symbolik för den ryska nationen och dess kamp mot den onda omvärlden (det senaste fallet med den ryska konståkerskan visar tydligt på detta). Först nu verkar exempelvis Storbritannien vaknat upp och börjat ifrågasätta den gräddfil som den ryska eliten haft för att bosätta sig i landet.

När allt kommer omkring verkar vi, likt som med Kina, helt misslyckats med att stävja en negativ säkerhetsutveckling när dessa krockat med egna nationella ekonomiska intressen. Det är tydligt att diplomati är svårt, och vi har inte gjort det lättare för oss själva genom åren. Tyvärr verkar det ukrainska folket vara de som nu får betala det högsta priset för vår naivitet.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén