Jag har tidigare skrivit om hur Försvarsmakten misslyckats med att vidmakthålla och utveckla fjärrstyrda system trots att vi var tidigt ute på banan vad gäller prov och försök. Därutöver har jag även behandlat att vi nu behöver skynda långsamt nu när organisationen något urvaket efter offensiven i Ukraina börjat införa allt från quadcoptrar (UAV06) till värnpliktiga rpas-operatörer. Det har varit återkommande i myndighetens perspektivstudier att tyngre system av typen MALE/HALE skulle behöva införas, därtill har Försvarsmakten i det senaste budgetunderlaget signalerat att armén behöver patrullrobotar för ökad förmåga till precisionsbekämpning. Just indirekt eld tillsammans med fjärrstyrda farkoster av olika modeller har återigen hamnat i fokus efter några årtionden av dvala. Så det förefaller vara av vikt att inte bara bygga utan även bibehålla kompetens inom organisationen för att normalisera nyttjandet av den här typen av system. Vilket är vad den här artikeln kommer handla om, nämligen den kompetensbank av kunniga operatörer som borde finnas längs hela ledningsstrukturen, men som lyser med sin frånvaro.
Etikett: uav
Den här artikeln kommer argumentera för att Försvarsmakten som organisation är betydligt mindre redo för fjärrstyrda farkoster än vad gemene man kanske tror. Trots att vi haft RPAS i organisationen på olika sätt sedan 90-talet har erfarenheterna och metodutvecklingen uteblivit vilket inneburit att det försprång vi en gång hade har tappats gentemot övriga världen. Därmed inte sagt att vi ligger efter i användningen. Istället för att fokusera på begränsningar som ålagts vissa system innan systemen ens nått ut på förband måste vi lägga fokus på hur vi avser använda olika system och omhänderta ett gäng frågor som måste besvaras nu, inte sen när systemen redan är ute i organisationen.
Även om vi under större delen av 2000-talet levt i en era av fjärrstyrda farkoster (RPAS) och där användandet har problematiserats på olika sätt var det först genom Nagorno-Karabach-kriget som obemannade farkoster, framförallt patrullrobotar, fick ta plats på stora scenen. Sen kom 24 februari och ett uppblossat krig i Ukraina som återigen visade på hur RPAS kunde nyttjas för att exempelvis leda in indirekt eld mot bakre områden och kritiska punkter. Precis nu som då har mycket av diskussionerna kretsat kring vad som är nytt eller inte nytt gällande modern krigföring och luftburna system. Skillnaden med kriget i Ukraina är att vi har en betydligt längre tidslinjal att titta på där det skett en tydlig mognad och utveckling i hur de olika systemen används samt hur de kan modifieras för ökad överlevnad.
I det senaste kompletterande underlaget till det kommande försvarsbeslutet står det att Försvarsmakten under perioden 2021-2025 ska påbörja anskaffning av en ersättare till UAV03 (Örnen). Systemet snabbupphandlades med det uttalade syfte att förstärka säkerheten kring de svenska markförband som fanns i Afghanistan.[1][2] En förmåga som efterfrågats av förband på plats och politiker under en längre tid.[3] Så när systemet lyfte i Afghanistan 2011 var det nog några inom myndigheten som trodde att det skulle även innebära starten på en ny era med flygande tekniska system för Försvarsmakten. Förvisso användes systemet fullt ut med minimal vila mellan Afghanistan och Mali för att sedan helt plockas hem från internationella insatser för några år sedan. Därefter blev det tyst om obemannade farkoster i allmänhet och TUAV i synnerhet.
Nyligen publicerades en (1) uppsats om införandet och implementeringen av UAV 03 i Försvarsmakten. Något som hade kunnat vara en form av framgångshistoria om ett snabbt uppköp med snabb implementering visar sig vara något helt annat. Istället målas en dyster bild upp om en inhämtningsdisciplin som inte bara arbetar i motvind vad gäller personalförsörjning, förbandet verkar behandlas ”styvmoderligt” där flera parter har delade meningar om vad som är huvudtjänst eller ej. TUAV har, utöver ett fåtal nyhetsartiklar i media, omgärdats av sekretess och de annonser som ligger ute i skrivande stund är kortfattade. Därför var det intressant att läsa vad författaren till uppsatsen fått fram under sina intervjuer med 13 individer som på olika sätt varit involverade i införandet. Det ska tilläggas att samtliga individer är namngivna i uppsatsen vilket är anmärkningsvärt. Även om specifika kommentarer inte går att knyta till specifika individer framstår det som att huvuddelen har en gemensam bild av (och kritik mot) införandet och hanteringen av TUAV som enhet.