I det senaste kompletterande underlaget till det kommande försvarsbeslutet står det att Försvarsmakten under perioden 2021-2025 ska påbörja anskaffning av en ersättare till UAV03 (Örnen). Systemet snabbupphandlades med det uttalade syfte att förstärka säkerheten kring de svenska markförband som fanns i Afghanistan.[1][2] En förmåga som efterfrågats av förband på plats och politiker under en längre tid.[3] Så när systemet lyfte i Afghanistan 2011 var det nog några inom myndigheten som trodde att det skulle även innebära starten på en ny era med flygande tekniska system för Försvarsmakten. Förvisso användes systemet fullt ut med minimal vila mellan Afghanistan och Mali för att sedan helt plockas hem från internationella insatser för några år sedan. Därefter blev det tyst om obemannade farkoster i allmänhet och TUAV i synnerhet.
Nyligen publicerades en (1) uppsats om införandet och implementeringen av UAV 03 i Försvarsmakten. Något som hade kunnat vara en form av framgångshistoria om ett snabbt uppköp med snabb implementering visar sig vara något helt annat. Istället målas en dyster bild upp om en inhämtningsdisciplin som inte bara arbetar i motvind vad gäller personalförsörjning, förbandet verkar behandlas ”styvmoderligt” där flera parter har delade meningar om vad som är huvudtjänst eller ej. TUAV har, utöver ett fåtal nyhetsartiklar i media, omgärdats av sekretess och de annonser som ligger ute i skrivande stund är kortfattade. Därför var det intressant att läsa vad författaren till uppsatsen fått fram under sina intervjuer med 13 individer som på olika sätt varit involverade i införandet. Det ska tilläggas att samtliga individer är namngivna i uppsatsen vilket är anmärkningsvärt. Även om specifika kommentarer inte går att knyta till specifika individer framstår det som att huvuddelen har en gemensam bild av (och kritik mot) införandet och hanteringen av TUAV som enhet.