Förra veckan blev det en nyhet att en pappa blivit dömd till 14 dagars fängelse för att han uteblev från en repetitionsutbildning i Umeå. Mannen hade ansökt om uppskov med hänvisning till att han inte kunde utebli från sitt jobb under perioden (16 augusti till 1 september 2024) samt att övningen låg den vecka han skulle ha sina två barn. När man läser tingsrättens dom är det tydligt att man enbart avgör om individen hade uppskov eller ej och om frånvaron därmed var giltig. Eftersom individen inte hade fått uppskov så var frånvaron ogiltig och han kunde därmed dömas till 14 dagars fängelse vilket är praxis för brottet.
När nyheten briserade bildades i huvudsak två grupperingar. En gruppering som, enligt mig, med rätta blev upprörda över att det här ärendet överhuvudtaget drogs till rättegång; den andra grupperingen utgick från att det fanns mer i domen eller händelsen än vad som framgick i media och hade en mer tillåtande inställning till domen. Det fanns även en minoritet i min inkorg som ansåg att domen var helt riktigt och uppvisade en, om än behjärtansvärd, naivitet gällande hur en relation mellan separerade föräldrar kan se ut.
Och bara för att klara ut, den nu dömda pappan förnekar inte händelseförloppet. Det enda han har förklarat sig oskyldig till är att med uppsåt begått brott mot totalförsvarsplikten och därmed haft för avsikt att ”medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt (åklagarens formulering)”.
När han ansökt om uppskov har han ombetts att komplettera sin ansökan med ett intyg om att han hade ”ensam vårdnad” för barnen, han intygade genom egen underskrift att han hade ”ensam vårdnad” om barnen varannan vecka. Anledningen till att jag skriver ensam vårdnad inom citat-tecken är för att det begreppet förefaller användas felaktigt i underlaget. Vårdnad är ett juridisk begrepp vilket innebär skyldigheter och rättigheter. I Sverige är det överlägset vanligast med gemensam vårdnad av barn, även om barnet/barnen i huvudsak bor hos en förälder. Tyvärr går det inte att utläsa från själva domslutet vad det egentligen är för intyg man begärt in.
När mannen sen fick sitt avslag efter komplettering har han upplevt att han inte har mer information att lämna och därmed har han valt att inte överklaga. Hans ståndpunkt har varit att han inte kan lämna barnen ensamma under perioden. Just uppgivenheten att välja att inte gå vidare med en överklagan kan jag förstå sett till att uppskovsprocessen innebär att det ska skickas blanketter och intyg fram och tillbaka, där mannen i det här fallet uppgett såväl sociala som yrkesmässiga skäl till att få ett uppskov till nästa repetitionsutbildning.
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Föräldrabalk (1949:381), 6 kap
Lag (1983:47).
Det är Plikt- och prövningsverket som hanterar ansökningar om uppskov. På deras hemsida framgår det att en individ efter att den blivit kallad till repetitionsutbildning kan hemställa om uppskov upp till ett år på grund av studier, arbete eller sociala skäl. I det här fallet förefaller det, enligt rapporteringen i media, att uppskov inte beviljats trots intyg från arbetsgivare samt att man inte accepterat det intyg som skickats in för den aktuella familjesituationen. Att slåss mot myndigheter är i all väsentlighet en uthållighetsgren som stundtals lägger väldigt mycket vikt på den enskilda medborgaren att orka kämpa emot.
Den här händelsen har väckt en del minnen hos människor vars föräldrar eller far/morföräldrar blivit kallade till repetitionsutbildningar förr i tiden. Vad de berättat överensstämmer med det vi nu ser hända i modern tid. Nämligen att lagstiftningen alltjämt inte är i synk med hur samhället ser ut utanför normen. Nämligen att alla familjer inte består av två föräldrar, och att alla separerade föräldrar inte har en hjärtlig relation där barnets bästa eller för den delen rätt till båda föräldrar är i främsta rummet. Om två föräldrar inte kommer överens saknas det i all väsentlighet stöd för den inkallade föräldern att tvinga den andra till att ”ta veckan”.
Lägg därtill om det finns en infekterad vårdtvist i grunden där den ena föräldern angriper den andra förälderns förmåga att hand om barnen, då minskar troligtvis benägenheten att försöka få till en lösning där barnet tas om hand av andra under perioden då övningen är.
5 § Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och någon av dem vill få ändring i vårdnaden, ska rätten besluta att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad om barnet eller att en av dem ska ha ensam vårdnad. Vid bedömningen av om föräldrarna ska ha gemensam vårdnad eller om en av dem ska ha ensam vårdnad ska rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet.
Föräldrabalken, 6. kap
Ponera att den andra föräldern inte heller kan ”ta veckan” på grund av sitt arbete, inkallelse till sin egen repetitionsövning eller att personen kanske inte ens är i landet. Då har vi effektivt satt den inkallade föräldern i en omöjlig situation.
I Sverige är ”barnets bästa” och ”barnets rättighet” två starkt betonade principer för skola och omsorg. I det här fallet är det tveksamt om barnets bästa eller för den delen rätt till sin förälder ens har värderats i sammanhanget innan man valde att anmäla pappan. Vi har i Sverige varit så snabba på att återinföra repetitionsövningar enligt historisk modell att vi varken har hörsammat de problem som fanns förr eller för den delen identifierat de problem som vi kommer få i framtiden.
En del gillar att prata om ”plikten”. Att med plikt måste det utkrävas konsekvens för den som inte sköter sin plikt. Vilket är helt riktigt. Problemet är att plikten här för en förälder är tudelad. För det finns en plikt mot barnen också där det i allra högsta grad är ett kännbart straff, såväl juridiskt som moraliskt, att ”sätta barnet på golvet” (för att citera Repmånad). Vad vi nu riskerar att få är att ensamstående föräldrar blir dömda brottslingar för att vi har en illa anpassad lagstiftning som inte följts upp med adekvata åtgärder för barnomsorg. Därtill riskerar vi nu att få föräldrar som helt sonika tar med sig barnen till förbandet, återigen som hämtat ur filmen Repmånad, för att tydligt demonstrera att de inte kan inställa sig utifrån givna förutsättningar.
Min oro är att uppskovsprocessen är grovt påverkad av kulturen att ”ingen ska få mygla undan” och att vi därigenom skapar en orimlig bevisbörda för laglydiga medborgare som inte försöker undgå sin plikt. Medborgare som när de frivilligt genomförde värnplikt inte kunde förutse att de skulle stå som ensamstående föräldrar 20 år senare och därmed ha svårt att vid ett givet tillfälle fullgöra sin plikt. Någonstans i det här behöver vi rikta om inställningen till att det är bättre att vi har människor som undviker plikten än att vi straffar de som faktiskt har intentionen att fullfölja sin plikt men där vid tillfället saknas förutsättningar.
En individ som är krigsplacerad kan kallas till repetitionsutbildning två gånger per år och som mest tjänstgöra i 34 dagar per år. Det vore en rimlig lösning att då säga att man kan bevilja ett uppskov innan man tar det till domstolen.
Den här händelsen har troligtvis skadat mer än vad den motverkat framtida personer att utebli från repetitionsutbildningar. Snarare har den cementerat en bild av att den militära verksamheten inte alls kan samexistera med ett familjeliv som ligger utanför normen av tvåsamhet, fullt friska barn och där en partner kan axla ansvaret, såväl vårdnadsmässigt som ekonomiskt, när den andra föräldern sugs in till en repetitionsutbildning där det saknas utrustning och där denne ska stå vägpost en vecka.
Med tvång kommer ansvar. Det ligger i statens intresse att inte producera brottslingar för att vi inte lyckats omhänderta de basala behoven för våra medborgare. I det här fallet, att tillse att det finns adekvat barnomsorg och möjligheter för ensamstående föräldrar att vara både föräldrar och fullgöra sin plikt.