Regeringen gav den 17 maj Försvarsmakten i uppdrag att, tillsammans med FMV, redovisa möjliga handlingsalternativ för inköp av nya taktiska transportflyg. Det tidigare projektet med att köpa in begagnade C-130 från Italien gick i stöpet då det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart att köpa flygplanen och rusta upp dem. Nu gör man istället ett omtag på hela anskaffningen och i april ska flygvapenchefen meddelat sin vilja om att fortsatt köpa (nya) C-130J i första hand. Det beslutsunderlaget ska sedan ha skickats vidare uppåt till försvarsstaben för vidarebefordran till försvarsdepartementet. Men istället för ett ”köp flygplanen” kom ett uppdrag där myndigheten har till november på sig att skapa ett gediget beslutsunderlag utifrån ett par premisser.
Analysen ska genomföras ur ett strategiskt helhetsperspektiv där utöver förmågekrav och försörjningssäkerhet även industriella perspektiv, förutsättningar för internationella samarbeten samt export inom flygområdet belyses för respektive handlingsalternativ.
Fö2023/01005 Uppdrag till Försvarsmakten att redovisa handlingsalternativ för taktisk flygtransportförmåga
De tre handlingsalternativen som Försvarsmakten och FMV ska utreda är att köpa nya C-130J, nya C-390 Millenium (tidigare känd som KC-390) samt en förlängning av nuvarande park med C-130H (dvs den modell som myndigheten köpte in 1965 och där huvuddelen av dagens flygplan är från 1980-talet). Handlingsalternativen ska även innehålla riskanalys med tillhörande riskhantering samt kostnader för respektive handlingsalternativ.
Det som är solklart är att det inte kommer påbörjas något införande av ett nytt transportflygplan i närtid utan nuvarande park med sex flygplan med 40 år på nacken kommer få fortsätta tröska på ytterligare några år till.
Men vad är själva problemet med uppdraget och situationen som Försvarsmakten nu befinner sig i? Jo det är att stycket som nämner ”strategiska helhetsperspektiv”, ”industriella perspektiv” och ”export inom flygområdet” tydligt säger att regeringen är mest intresserad av att veta hur det nya transportflyget påverkar möjligheten att sälja stridsflygplan till Brasilien. Framförallt när Saab valde att skriva ett samförståndsavtal med Embraer om att sälja in C-390 till Försvarsmakten, vilket följdes av det uppenbara uttalandet från Brasiliens försvarsminister om att de mycket väl kunde tänka sig att köpa fler Gripen-plan, framförallt Gripen E. Helt plötsligt blev köpet av ett nytt transportflygplan en statsangelägenhet. Till skillnad från tidigare årtionden då förmågan knappt berörts av vare sig politiker eller myndigheten självt.
Användarna av C-390 är få. Förutom Brasilien har Ungern (tillverkning påbörjad i Ungern 2021), Nederländerna (beställning lagd 2022) och Portugal (första flygplan levererat oktober 2022) beställt flygplan. Det vill säga att vi skulle befinna oss i en ytterst liten krets av operatörer av ett system som nyligen nått ”full operational capability.” Jämfört med C-130J som skulle placera oss i gemenskap med ett betydligt större community, framförallt våra grannländer Norge och Danmark. Ett system som dessutom är välbeprövat och känt, framförallt inom Nato.
Ett köp av C-390 för att gagna industrin skulle kortsiktigt skapa lite klirr i någon kassa, men långsiktigt skulle det sannolikt kosta betydligt mer i både pengar och interoperabilitet om vi helt byter flygplanstyp och därmed behöver helt förändra en organisation som är inkörd på att nyttja C-130. Det handlar om allt från utbildning av personal och lastning till underhållskedjor och infrastruktur.
I en tid av krig har flygvapenchefen pekat på vilket transportflygplan han behöver för att kunna lösa sina uppgifter i försvaret av Sverige. Det vore smakfullt om detta hörsammades omgående istället för en potentiell framtida försäljning av stridsflygplan till ett land som just nu verkar mer intresserat av att behålla goda relationer med Ryssland och Kina, än att stödja Ukraina.
