Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: specialistofficer Sida 1 av 2

Specialistofficerare eller Warrant officers?

Av

den 27 oktober, 2024

i Allmänt

De svenska befälssystemet fortsätter att engagera personalen i diskussion. Inte minst har frågan om specialistofficerens vara som OR (other ranks) eller WO (warrant officer) aktualiserats igen. Bland annat genom den senaste förändringen där Försvarsmakten nu delar in in den militära personalen i OF, SO och OR (även om det fortfarande är en papperslösning som inte existerar fullt ut i våra interna bestämmelser). Det förändringen gav nytt liv till att vi kanske bara skulle kalla specialistofficeren för en warrant officer istället på grund av skillnaden hur vi utbildar våra SO kontra hur länder som USA och Storbritannien utbildar sina NCO.

Är det här en viktig fråga, i synnerhet med dagens säkerhetspolitiska läge? Både ja och nej. Det är inte en viktig fråga då det egentligen spelar väldigt liten roll för Nato, och därmed våra allierade, hur vi utformar, utbildar eller benämner våra befäl. Läser man Nato STANAG 2116 och APersP-01 EDA V3 är det tydligt att vi inte på något sätt sticker ut från övriga allierade i att ha nationella särlösningar. Det är nästintill tvärtom. En snabb bläddring av de 80 ingående sidorna ger vid handen att det finns gott om varianter som för oss svenskar kommer vara förvirrade, åtminstone till en början (om de överhuvudtaget uppmärksammas det vill säga). Identifieringen med OF1-10 och OR1-9 är till för att skapa ett ramverk som alla kan förhålla sig till. Ett ramverk som ska underlätta bemanning av de gemensamma staberna och förbanden. Fokus ligger på att individen ska klara av att utföra befattningens uppgifter, oaktat vilken grad individen har hemma i Sverige. Utifrån det perspektivet är en ytterligare förändring ointressant.

Personnel requisitions to fill NATO posts shall indicate the NATO code herein specified in conjunction with the approved manning document. Nations will normally be
expected to fill allocated posts by personnel holding the grade indicated by the NATO code reflected in the manning document. Personnel holding a rank different from that stated in the manning document are expected to perform the duties of their post irrespective of their national rank.

ApersP-01 EDA V3, s. 1-1.

Med det sagt finns det också anledning att formellt särskilja OF, SO och OR åt. Det ska i sammanhanget nämnas att det inte är första gången som underofficerens (dagens specialistofficer) ställning utreds. Vill man roa sig med kuriosa läsning kan man läsa tjänsteställningsutredningarna från 1928 och 1967. Idag har vi OF1 till OF9 för officerare. Det innebär att du behöver gå igenom alla steg för att kunna sluta som general. Det är en obruten kedja av grader. När vi tittar på specialistofficeren kan det framstå som att detsamma gäller för OR. Och det kanske fanns som en tanke en gång i tiden, eller åtminstone som en målsättning där Försvarsmakten ville ha specialistofficerare som hade börjat som soldater. Faktum är däremot att du kan gå direkt från värnplikt till SOU och komma ut som OR6. Vilket innebär att individen har hoppat över ett par steg på vägen. Samtidigt innebär övergången från OR5 till OR6 (numera SO6) att individen byter anställningsform och därmed personalkategori. Utifrån det förefaller det vara rimligt att vi också tydliggöra skillnaden i våra interna dokument och därmed tydliggör att vi har OR, SO och OF som militära kategorier.

Det för oss då in på diskussionen kring WO och om våra specialistofficerare egentligen bör benämnas som så. I en artikel 2014 likställdes SOU med WO medan ASOU likställdes med NCO vilket framstår som en rimlig tolkning. Jag tolkar den diskussion som förs idag att det är just den amerikanska modellen som är målbilden i någon form, inte den brittiska då den i praktiken innebär att en OR8 eller OR9 fått en ”royal warrant” av försvarsministern och därmed åtnjuter vissa formella privilegier. Det systemet är i stort likt i samtliga länder som är en del av det brittiska samväldet eller har ingått i det brittiska imperiet. Gemensamt är att WO i den brittiska kontexten fortsatt ingår i OR-skrået och därmed till del, formellt, hamnar under officerskadetter.

Det amerikanska systemet skiljer sig på så sätt att de placerar WO ovanför NCO (inklusive kadetter) men nedanför OF. Åtminstone vad gäller armén, flottan och marinkåren. Varken det amerikanska flygvapnet eller rymdvapnet har WO utan delar den militära personalen i OF och OR (däremot ser det ut som att graden kommer komma tillbaka).

Det jag uppfattar att anhängare av linjen att SO ska ses som WO grundar sin argumentation på att amerikanska WO är specialister inom ett specifikt ämnesområde eller funktion och att den svenska specialistofficeren har vad som kan ses som en motsvarande fullmakt (warrant). Det som däremot missas är att den amerikanska WO:n måste, förutom i ett få undantagsfall, ha tjänstgjort flera år inom sin funktion och nått sergeants grad innan denne är behörig att söka till Warrant officer school. Vilket inte alls överlappar med det svenska systemet där vi idag saknar den typen av specialiseringskrav inför exempelvis SOU. Det har å andra sidan inte hindrat oss historiskt från att använda begreppet ”warrant officer” för att beskriva specialistofficerare.

Vårt befälssystem med specialistofficerskategorin lider fortsatt av att införandet blev forcerat och att målsättningen förändrats allt eftersom försvarsbesluten kommit samt omvärlden förändrats. Där vi initialt skulle utbilda en billigare officer som dessutom inte skulle stanna så länge i myndigheten ska vi idag utbilda både underofficerare och specialister. Dessa ska fortfarande ska vara billigare samt snabbare att utbilda än officeren, men ska stanna betydligt längre på respektive befattning och vars karriär fortsatt är oklar då systemet förändras med jämna mellanrum. Grundat i min tidigare argumentation kring underofficeren och specialisten hävdar jag att det också skulle bli fel att omkategorisera samtliga SO till WO. Det vill säga att WO inte är någon form av lösning som kommer skapa tydlighet i hur vi i Sverige ska använda våra specialistofficerare eller hur de ska placeras in i Natokontexten.

Det sägs återkommande att det kommer vara svårt att beskriva det svenska befälssystemet för allierade. Jag håller med att så är fallet. Men det innebär inte att vi har ett felaktigt system. Jag tror att hela idén med ett enbefälssystem, eller för den delen ett värnpliktssystem med värnpliktiga befäl, också var svår att beskriva till en början för utländsk personal som aldrig stött på något liknande. Jag uppfattar att en del av svårigheten består i att vi själva inte riktigt vet hur systemet ska se ut eller hur det ska fungera. Det är fortfarande rörliga delar där det fortsatt kommer krävas justeringar för att det ska passa vår egen organisation. Hur befälssystemet sen ska passa in i Nato är egentligen inte ett problem så länge vi själva förstår vad som krävs för bemanning av en OR7 befattning i ett Nato-förband. Sverige sticker redan ut på olika sätt hur vi organiserar oss eller att vi har mycket Försvarsmaktsgemensamma utbildningsplattformar. Skulle vi en dag bestämma oss för att SO istället ska ses som WO kommer det i sig troligtvis inte ha någon större påverkan på hur våra allierade interagerar med oss. Det viktiga är att en sådan förändring drivs av vad vi själva anser oss ha för behov för vår egen nationella verklighet. Det behöver vara den primära drivkraften, inte vad vi tror att andra tror om oss.

Underofficeren och specialisten

Av

den 18 september, 2024

i Allmänt

Innan sommaren skrev jag en artikel som ett påhak till en annan artikel om specialistofficerssystemets framtid. Den artikeln avslutade jag med påståendet att specialistofficersutbildningen behöver göras om i grunden. Passande nog har det nyligen publicerats ett debattinlägg i frågan kring specialistofficerarnas inriktning där författaren argumenterar för att det finns truppspecialister och systemspecialister. Kategoriseringen ligger i linje med mina tankebanor kring hur jag tänker mig att specialistofficersutbildningen behöver reformeras. I artikeln kommer jag använda uttrycken ”underofficer” och ”specialist”. Det finns ingen större värdering utöver att det blir ett tydligt sätt att dela in de två grupperna av SO, likt att använda uttrycken ”truppspecialist” och ”systemspecialist”.

Grundtanken är att komma tillbaka till en kortare SOU för de som går mot att bli underofficerare, det vill säga den breda massa av dagens SO som förväntas växla mellan att vara instruktörer och chefer på grundutbildning och vara chefer på våra ”markstridsförband”. Jag använder termen markstridsförband för att visa på att det inte handlar om enbart armén utan även flygvapnet och marinens enheter som löser uppgifter på marken. Att lösa stridsuppgifter eller direkt stödja lösandet av dessa är det huvudsakliga fokuset för de här enheterna. Det är generellt det här som vi väljer att fokusera huvuddelen av en SOU mot. Ledarskap, vapenutbildning och instruktörsrollen. De som går den här inriktningen kommer följa en karriärväg där de börjar som GSS och efter några år når upp till OR4 och 5. Under den tiden har de fått utbildning i att agera som instruktörer och att vara ledare. Kunskap som de då, likt tanken var med ASOU, tar med sig till skolan. Väl på skolan genomför de en, i jämförelse med idag betydligt, kortare utbildning för att kunna axla rollen som ställföreträdande plutonchef eller kvartermästare.

Att vi idag rekryterar GSS med flera år i tjänst till SOU och sen tvingar dem att gå samma utbildning som individer som genomfört en GU är ineffektivt. Framförallt saknar förbanden möjlighet att ge individen en vettig plan för framtiden då antagningen till SOU ligger utanför förbandens kontroll. Debaklet som uppstod med att flera av marinens aspiranter till SOU fick se sig bortsorterade av pliktverket trots att de ansågs mer än väl lämpligt av sina förband visar på att vårt system inte fungerar som det är tänkt. Förbanden behöver kunna ge morgondagens tilltänkta skyttegrupp- eller sjukvårdsgruppchefer tydlig mentorering och utbildning tidigt för att kunna avgöra vem som förbandet vill se i en framtida roll i ledningstriaden. Idag finns inte den tydligheten och såväl chef som soldat är utelämnade åt en okänd aktör när det gäller soldatens framtid. Det är i all väsentlighet en situation vi inte vill ha.

På samma sätt tvingar vi idag våra blivande specialister att lägga ner en väsentlig del av sin SOU på att bli generiska instruktörer i en kontext där deras kompetenser inte alls gagnar Försvarsmakten. Vi lägger i vissa fall ner väldigt mycket resurser på att hitta och testa individer till specifika funktionsroller, inte sällan till befattningar där det finns en brist på tillgänglig personal. De här individerna kommer sedan ut ur sina funktionsskolor och skickas rakt in på en grundutbildning där deras systemkunskaper inte används vilket innebär att de aldrig får möjlighet att befästa kunskaperna de fått från skolan. Det är precis lika ineffektivt och slöseri med resurser som att ta en pilot och placera som fordonsförare under sina första två år. Det är utbildningstid som vi aldrig får tillbaka.

Om vi rekryterar specialister måste vi göra det med vetskapen att de måste få vara i den rollen under en oöverskådlig framtid för att bli de experter som vi behöver. Det är dessa som vi sen ska använda för att bli funktionsföreträdare, funktionsspecifika instruktörer och lärare. Därav behöver vi utnyttjad utbildningstiden på 18 månader till fullo. I synnerhet för att specialistinriktningen kommer bestå av en ansenlig mängd individer där det inte finns en ”GSS-väg” att gå.

Dagens SOU skapar i bästa fall en multifunktionell specialistofficer som är duktig på väldigt mycket. I värsta fall skapar det en splittrad specialistofficer som är halvdan på det mesta. Det är i huvudsak beroende på individen och därmed ett vanskligt system för förbanden.

”Men alla officerare måste kunna leda!” är en invändning som stundtals ventileras. ”Alla befäl måste kunna lära sin grupp skjuta!” är en annan. Mycket av kritiken mot den här formen av förslag bygger underförstått på att officerens (eller i det här fallet specialistofficerens) värde bygger på förmågan till väpnad strid. Jag anser att det är en misstolkning av det som skrivs i ”Vår militära profession”. I den står det mycket riktigt att professionens kärna är den väpnade striden, men med tillägget att det är Försvarsmaktens samlade förmåga till väpnad strid. Det vill säga att det är inte individens förmåga till väpnad strid som är kärnan för specialistofficeren. Kärnan är vad individen kan bidra till striden. Det bidraget kommer se olika ut beroende på vilken typ av enhet individen tillhör och vilken befattning denne har. Ledningssystembefälet och vagnsgruppchefen bidrar med olika förmågor till den samlade effekten. Att koka ner det till en förmåga till att utbilda i vapenhantering är att gravt förenkla komplexiteten vad gäller vapenutbildning och helt undervärdera vad övriga förmågor har att bidra med.

Vi kan inte genomföra en antagning för alla funktioner baserat på individens eventuella förmåga att leda en pluton när vi under de första åtta åren förväntar oss att individen ska sitta framför en datorskärm och följa flygplan. På samma sätt kan vi inte göra en uttagning som premierar en hög fysisk status för att sen tvinga individen att sitta ner bakom en skärm på ett fartyg direkt efter skola.

”Men då måste ju någon annan lägga tid på att utbilda?” är en invändning som lyfts på sociala medier. Det enkla svaret är ja, någon annan måste hålla i skjututbildningen eller sjukvårdsutbildningen. Precis som att någon annan håller i signalskyddsutbildningen eller utbildningen i motståndarkunskap. Det vore rimligt att de som är mest kunniga inom ett ämne också utbildar i det vilket möjligen är en utopi vad gäller alla ämnen. Jag skulle kalla det för en vision, något att sträva efter för att verkligen få ut något från trebefälssystemet.

Det här innebär sammanfattningsvis att jag vill se en två vägar för våra blivande SO. En väg som går via GSS där utbildningen sker i delsteg under karriären med en kort avslutande del på skola. Den andra vägen innebär precis som idag 1,5 år på skola men har inga krav på förkunskaper utöver de som möjligen undantagsvis behövs för specialiseringen. Med detta får vi ut underofficerare och specialister som vet vad som förväntas av dem under deras kommande karriär. Förbanden får tydligare planeringsförutsättningar för sin rekrytering och vi minskar risken för kompetenstapp längs vägen.

Vad kostar det här? Det som de flesta antagligen kommer inse är att det skapar en känsla av minskad ”användbarhet” av vissa SO. Samtidigt vill jag hävda att det är en realitet vi alltid levt med och alltid kommer leva med. Vi behöver rätta kartan efter verkligheten och inse att vi även i framtiden med trebefälssystemet kommer ha individer som ”enbart” kan befinna sig i sitt funktionsrör. Samtidigt innebär det också att de inte kommer konkurrera med underofficeren om att ingå i en ledningstriad med den karriärplaneringen som det medför.

Oaktat om vi väljer den här vägen eller en annan är det min bestämda uppfattning att dagens SOU måste göras om i grunden tillsammans med hur vi väljer ut våra framtida specialistofficerare. För dagens system håller knappt ihop efter alla lappningar och lagningar som skett sedan införandet.

Den framtida utvecklingen av specialistofficerarna

Av

den 11 juli, 2024

i Allmänt

Ibland blossar den upp på nätet, diskussionen om specialistofficerens roll, framtid och inte minst kategoritillhörighet (OR eller WO?). Militär debatt har haft ett tema kring SOU vilket inbegripit själva utbildningen som sådan, vad Försvarsmakten bör använda sergeanterna till och rent funktionsspecifika spörsmål. Den här artikeln kommer däremot bygga vidare på en artikel i Tidskrift i sjöväsendet (TiS) (s. 209 och framåt) där författaren lyfter en oro kring ett kommande fyrbefälssystem i och med införandet av överfanjunkare som grad samt att dagens upplägg för hur kraven utformas för specialistofficerskåren inte är ändamålsenlig för försvarsgrenarna eller stridskrafterna.

Läs mer

Gör om specialistofficersutbildningen

Av

den 4 februari, 2024

i Allmänt

På X dök frågan upp vad den ”övergripande målsättningen med specialistofficersutbildningen” borde vara. I några korta svar redogjorde jag för min ståndpunkt att målsättningen bör vara att utbilda specialister för funktioner där det saknas en naturlig tillförsel från GSS-befattningar. Det här bygger jag på alla åren av diskussioner, i synnerhet på sociala medier, kring vad olika försvarsgrenar och förband verkar vilja ha av sina specialistofficerare. Då diskussionen oftast förs utifrån det egna förbandets eller stridskraftens verklighet är det svårt att finna en antingen eller-lösning på situationen. För tydlighetens skull vill jag därmed framföra att mitt förslag försöker se till hela Försvarsmaktens behov och inte en enskild stridskraft.

Grunden bygger på att en inte obetydlig del av exempelvis armén förefaller vilja ha instruktörer till grundutbildningen samt erfarna ställföreträdande plutonchefer. Något som går att hämta genom soldatförsörjningen utan att kräva 1,5 år på en skola långt hemifrån förbandet. Detsamma kan sägas för marinen och flygvapnet i stort. En individ som tjänstgjort som soldat eller sjöman inom ett fackområde borde rimligtvis med kortare utbildningsinsatser under hela karriären kunna vandra hela vägen från OR1 till åtminstone OR6B utan krav på en särskild skolutbildning. I synnerhet när fokus under SOU för vissa utbildningar ligger på att skapa vapeninstruktörer, drilla i truppföring och kunna hålla utbildningspass på grundutbildningsnivå. Då förefaller det enligt mig inte vara särskilt effektivt att skicka bort en individ från sitt förband under 18 månader när en stor del av utbildningen kan hållas på hemmaförbandet. Istället kan utbildningen kompletteras med kurser som genomförs på aktuell skola.

Istället anser jag att de nu ansträngda resurserna för SOU bör koncentreras till de funktioner där det inte finns ett organiskt inflöde av soldater eller sjömän. Något som troligtvis gäller i högre utsträckning för flygvapnet än övriga försvarsgrenar men som ändock gäller för samtliga. Det tydligaste exemplet är troligtvis flygtekniker, underrättelsepersonal och ledningssystemspersonal. Här finns det dels glapp i försörjningen från soldater som kan tillgodogöra sig kunskap på förbanden i tillräckligt hög utsträckning, dels att utbildningsmängden gör det mer rationellt att koncentrera utbildningar till skolor och centrum.

Men vad händer då med kvalitétssäkringen och riskerar det inte att bli orättvis utbildningsgång där vissa kan stanna kvar på förbandet med lön medan andra tvingas bort på skola under längre tid? Det sistnämnda sker egentligen redan idag med flygtekniker som fortsätter läsa på skola efter att övriga inriktningar tagit sin examen. Ja det innebär att det kommer bli större grupp som inte genomför SOU så som vi känner den idag. Samtidigt finns det fler fördelar att ha kvar individen på hemmaförbandet för alla inblandade aktörer, i synnerhet individen själv. Vad gäller kvalité på utbildning innebär förändringen dels att förbanden själva får äga processen och därmed också bära konsekvensen av resultatet, men med tillägget att skolorna fortfarande äger kurserna som krävs för exempelvis instruktörskunskap inom vissa ämnen. Därtill kan exempelvis MHS Halmstad äga den pedagogiska delen som då genomförs mer koncentrerat under kortare tid.

Jag anser att det här förslaget möter behoven av att tillse att det finns instruktörer till grundutbildning, att ge GSS en trovärdig karriärsplanering och att därmed enklare kunna placera människor där de utvecklas bäst. Utan att för den delen offra behovet av utbildade funktionsspecialister. Även om jag personligen tycker att det finns positiva effekter av att huvuddelen av specialistofficerarna någon gång får utbilda värnpliktiga anser jag också att det är slöseri med kompetens att försöka få alla att gå samma väg. Idag ligger för mycket fokus på att alla specialistofficerare ska agera instruktörer på GU. Det vi glömmer bort är att specialistkompetensen inom en rad områden kräver flera års tjänstgöring i funktion och att det är först långt senare som den kunskapen kan nyttjas i en instruktörsroll för att utbilda antingen under befattningsutbildning eller nästa kull med specialister. Då vore det att slöseri med resurser att sätta en sambandsspecialist på att leda inryckningsexercis och skjutpass när denne istället borde lägga tid på att befästa kunskapen från SOU.

Den absoluta baksidan av det här förslaget är att bekantskapsnätverken uteblir i stort. Sergeanten från P 7 kommer kanske aldrig lära känna sergeanten från I 19 som denne annars hade blivit ”kullare” med på Markstridsskolan. Samtidigt säger jag att det är ett lågt hypotetiskt pris att betala om de båda sergeanterna inte behöver spendera 1,5 år i Kvarn och bli missnöjda över utbildningens upplägg där de upplever att de inte utvecklas. Det finns andra vägar att vandra för att skapa nätverk över förbandsgränser om vi är villiga att bli lite mer fria i tanken än att fortsätta i dagens hjulspår.

Med det potentiella införandet av fler skolor i Försvarsmakten har vi nu tillfället att lägga om specialistofficersutbildningen så att den möter dagens och morgondagens behov av rätt utbildad personal.

Vilken utbildningsplan är det som gäller egentligen?

Av

den 19 januari, 2024

i Allmänt

Efter artikeln om kadetternas vinterutbildning mottog jag, något förväntat, några kritiska dm. Bland annat att artikeln innehöll en rad felaktigheter och att utbildningen inte alls såg ut så. Bland annat sades det att det var 85% närvaro som krävdes. Andra påstod att det inte alls var krav på en avslutande utbildningskontroll. Det framstod som märkligt hur det kunde finnas så pass skilda uppfattningar om vad som var krav och hur utbildningen skulle genomföras. Det fick dock sitt svar när en hjälpsam vinterinstruktör hörde av sig och påpekade att det sedan 2022 fanns en ny fastställd kursplan för vinterutbildningen. Exempelvis fanns en kurs som hette GK vintersoldat som hade 85% närvaro som krav tillsammans med isvak, ensamdygn och utbildningskontroll som obligatoriska moment. Det här ska vid ett senare tillfälle även nyttjats 2020 vid genomförande av GK vinter befäl.

I min artikel framförde jag kritik bland annat kopplat till just examinerande moment som är beroende av dels väder, dels att kadetten håller sig frisk. En annan synpunkt jag framförde var att ge människor skidor och sen skicka ut dem på skidmarsch med packning med förväntningen att de bara ska genomlida detta. Glädjande nog fick jag veta att man redan hade omhändertagit detta 2022 med den nya kursen ”Grundkurs vinterförmåga”. Bland annat bytte man ut utbildningskontrollen mot ett avslutande seminarium och man strök kravet på 80% närvaro. Istället lämnade man det till instruktören att kontinuerligt bedöma elevens arbete i fält.

Så vad har då hänt nyligen i Arvidsjaur. Jo Militärhögskolan Halmstad har med sina kadetter bedrivit kursen ”Grundläggande vinterutbildning befäl” (kurskod: MAVGK942VE02). Den kursen kräver 85% närvaro, isvaksbad, ensamdygn och utbildningskontroll för att kadetten ska godkännas. Det är upp till examinatorn att bestämma om det krävs komplettering eller ej för att bli godkänd. Därtill ska det vid kursstart anges när omexamination kan ske. Oftast anges nästa kurstillfälle, vilket innebär att SOU-kadetter inte kommer erhålla en examen förrän de gjort om kursen året efter. Enligt utbildningsplanerna skulle SOU 22-23 vara den sista kullen att genomföra den här kursen.

Detta har man gjort trots att SOU 23-24 har en utbildningsplan som anger att de ska genomföra den nya kursen ”Grundkurs vinterförmåga” (kurskod: VIN422IVE02). Den kursen ställer inget krav på minsta antal procent deltagande och de obligatoriska momenten är isvaksbad, ensamdygn och ett seminarium. Kursen (denna eller vinter befäl) ställer heller inget krav på att eleverna måste åka skidor utan det kravet är att de ska kunna förflytta sig på något sätt. Det kan innebära nyttjandet av snöskor eller att helt enkelt gå. Det är upp till övningsledningen att avgöra.

Frågan är nu varför MHS H, tillsammans med övriga ansvariga skolor, väljer att frångå den av FM Utbildningschefen fastställda utbildningsplanen för att nyttja en gammal kurs och därmed underkänna kadetter som av olika anledningar inte kan delta i utbildningskontrollen. Det förefaller inte ligga i Försvarsmaktens intresse att underkänna blivande specialistofficerare för att de inte klarade av att skida under strapatsliknande förhållande. Och om man från ansvarig skola frångår utbildningsplanen på det här sättet, vad är det mer som man frångår och hur ska förbanden kunna ta höjd för det i efterföljande utbildning?

Är det så att informationen inte trängt ut till ansvariga befäl? Är det här ett tecken på att informationsspridningen inte fungerar som det är tänkt? Har man bara valt att strunta i utbildningsplanen och kört tummen i spåret för att man har haft upparbetade övningsplaner? För i realiteten finns det inget som säger att det skulle vara svårare att ändra till kraven för ”grundkurs vinterförmåga”. Snarare tvärtom. Det skulle innebära att man från övningsledningens sida inte behöver planera och genomföra en utbildningskontroll.

Då jag vet att ansvariga övningsledare för den genomförda kursen läser det som skrivs här bjuder jag återigen in för er att förklara för era kadetter varför ni har valt den här lösningen när det sedan 2022-09-14 finns en annan kurs fastställd. Kommer ni även i framtiden för nästa SOU-kull att frångå gällande utbildningsplan för att det ger en bättre magkänsla? Till övriga skolor med profil och utbildningsansvar ställer jag frågan vad ni nu kommer göra för att omhänderta de kadetter vars examen nu är i skottgluggen?

Och eftersom vi ändå pratar om SOU hade det varit intressant att höra vad respektive försvarsgrensförvaltare tycker om att deras kadetter felutbildas? Vad säger det om kvalitetskontrollen om olika skolor bedriver utbildningarna på olika sätt med olika kurser och därmed frångår fastställd utbildningsplan?

Referenser:

FM2021-16568: 19 Kursplan Grundkurs vinterförmåga

FM2019-21738:1 Kursplan Grundläggande vinterutbildning befäl

FM2023-8995:5 bilaga 3 Utbildningsplan specialistofficersutbildning teknisk tjänst

FM2023-8995:5 bilaga 5 Utbildningsplan specialistofficersutbildning luftstrid

Utan beteckning – Bilaga 5 Utbildningsplan specialistofficersutbildning markstrid

Talangidentifiering – inte så enkelt som vi vill ge sken av

Av

den 26 mars, 2023

i Allmänt

Officerskåren har under lång tid varit ”utsatt” för så kallad ”talangidentifiering” där chefer har uppmanats att identifiera yngre officerare som kan tänkas vara synnerligen lämpade för att bli överstelöjtnanter och högre. Beskrivet på det här sättet framstår det antagligen inte som något märkligt, men om vi tillför informationen att detta ska ske när officeren är löjtnant eller kapten och tar hänsyn till antalet år i tjänst det är mellan den nivån och överstelöjtnant framstår det som ett långskott. Under den tiden kan en individ såväl utvecklas som stagnera i sin yrkesutövning vilket innebär att en tidigt identifierad ”talang” i slutändan inte alls var det. Precis som inom idrotten.

Jag kommer i den här artikeln framföra varför jag tycker att det oftast är en dålig idé med militär talangidentifiering med långa tidshorisonter istället för att titta på hur vi utvecklar en person för nuvarande nivå och nästa.

Läs mer

Ledningstriaden – vad den innebär

Av

den 19 oktober, 2021

i Allmänt

Sedan införandet av trebefälssystemet har Försvarsmakten internt kämpat för att tydligt definiera hur officerare och specialistofficerare ska förhålla sig till varandra. Ganska tidigt etablerades en bild av specialistofficeren som den erfarna ”NCO:n” likt Storbritannien och USA. En mer erfaren kollega som ska handleda den oerfarna officeren rätt på den egna enheten. Således var det bara naturligt att tankebanorna drogs hela vägen till att börja prata om försvarsgrens- och försvarsmaktsförvaltare som ”främste företrädare” för hela specialistofficerskrået med ett tydligt ansvar för traditionsvård. Problemet är bara att pratet om främste företrädare för en hel professionsinriktning inte fungerar med hänvisning till hur lednings- och lydnadsförhållandena ser ut i Försvarsmakten. En ”trea” oavsett nivå är just bara det, en trea. Det är ytterst chefen och, i chefens frånvaro, ställföreträdaren som äger rätt att de facto företräda personalkategorin i allehanda frågor. Precis på samma sätt som för övriga personalkategorier. Men eftersom vi lyckats etablera bilden av att vara ett system likt de utländska sprids numer ett missnöje över att specialistofficerarnas ”representanter” inte syns eller hörs mer. Faktum är att försvarsmaktsförvaltaren lyser med sin frånvaro i all form av intern och extern kommunikation (bortsett från LinkedIn och enstaka artiklar).

Det är å andra sidan inte konstigt att det råder oklarheter kring förvaltarnas roller i Försvarsmakten generellt och ledningstriaden i synnerhet när det är först under de senaste 3-4 åren som organisationen har i skrift definierat hur ansvarsfördelningen i triaden ska se ut. Därtill har Försvarsmakten en rad organisatoriska utmaningar att omhänderta i samband med tillväxten och den nu beslutade omgaloneringen av samtliga NBO:er. Det var troligtvis fler än undertecknad som reagerade på att förvaltarna på de högre nivåerna varit frånvarande i ”cirkusen” och istället har diverse överstar och generaler fått stå och förklara varför detta dels inte är en ”spottloska i ansiktet”, dels hur det påverkar specialistofficerarna i förlängningen. Men som den här artikeln kommer visa är det helt naturligt eftersom förvaltarna saknar såväl ansvar som makt att företräda någon annans intressen än sin närmsta chef och enhet, samt att det är avsaknaden av ett tydligt funktionsansvar som ställer till det.

Läs mer

Varför tackar de antagna nej till SOU?

Av

den 21 mars, 2021

i Allmänt

Ett återkommande tema för de grundläggande officersutbildningarna (och även till del polisutbildningen) är att antagna elever, efter att ha tagit sig igenom nålsögat, tackar nej till sin plats. Därmed var det hög tid att Försvarsmakten tog sig tiden att försöka få svar på frågan; Varför?

Statistik över antal sökande, testade och som påbörjat Officersprogrammet.

Läs mer

Svårt att införa krav på fanjunkareskola med nuvarande riktlinjer

Av

den 16 oktober, 2020

i Allmänt

Efter att ställt samma fråga med cirka ett (1) års mellanrum verkar det finnas ett dödläge i synen på fanjunkaren och om graden ska vara sammankopplad med ett formellt utbildningssteg eller ej innan befordran. Det är i princip 50/50 när följarskaran röstar i frågan. Ett resultat som troligtvis påverkas av att respektive försvarsgren har sin syn på fanjunkare-rollen och vad denne förväntas utföra för uppgifter.

Sett till de riktlinjer som respektive försvarsgren gett ut ser jag viss problematik med att kunna införa ett särskilt utbildningssteg som är likvärdigt ens inom respektive gren (eller för den delen de försvarsmaktsgemensamma förbanden vars intressen också ska omhändertas). Min skepticism baseras främst på att samtliga försvarsgrenar fokuserar på tjänstgöringstid och begreppet erfarenhet. En lång tjänstgöringstid ska i sin tur bidra till att individen hinner bygga upp en djup kunskap inom sitt funktionsområde och därmed ska kunna verka som expert på olika nivåer. Här har Flygvapnet spetsat till det genom att individens yrkesskicklighet ska bedömas av andra erkänt skickliga individer. Det här öppnar förvisso upp för en modell där den som ska befordras ställs inför en kommission med tillhörande kunskapsprov som antingen kan vara lokal eller central. Även om en central modell väljs kommer denna vara knuten till den specifika funktionen såväl som försvarsgrenen. Således kommer den svårligen kunna överföras till andra områden eller delar av Försvarsmakten utan att det uppstår diskussioner om validiteten. I still med den diskussion som varit tidigare där synen på befordran till fanjunkare skiljt sig betydligt mellan förband.

Läs mer

Ny tidslinjal för ansökan till officersutbildningarna

Av

den 1 maj, 2020

i Allmänt

För att söka till någon av Försvarsmaktens officersutbildningar (OP, SOU, ROU, AROU, FFU) behöver du som individ vara påläst om just vilken ansökningsprocess som gäller för dig. För det är rörigt och beroende på om du är anställd som GSS, värnpliktig eller kommer utifrån gäller olika ansökningsfönster. Detta, tillsammans med ett ökat behov av uppfyllda platser på utbildningarna, har resulterat i en successivt utökad ansökningsperiod för GSS. Vilket i sin tur har inneburit att det är svårt för den närmsta chefen att svara på frågor kring ansökningsprocessen då informationen förändrats på kort tid. För värnpliktiga har det funnits en separat ansökningsperiod som även den utökats för att fånga upp de värnpliktiga vars intresse för officersyrket först kommer efter en längre tids utbildning.

Det är resurskrävande att ha flera olika tidsfönster att hålla koll på, samtidigt som det är resurskrävande att testa och rangordna sökande när alla ligger förskjutna. Därmed är det positivt att Försvarsmakten har fattat beslut om att införa en ny tidslinjal med start 2021. Det här innebär att oavsett vilken grupp den sökande tillhör (värnpliktig, GSS eller övriga) och oavsett vilken officersutbildning personen söker, ligger ansökningsperioden alltid samtidigt i samma period december till januari. Riktlinjerna är just nu att ansökningsprocessen kommer ligga vid årskiftet varje år. Därefter genomförs tester och antagningskommissioner under våren vilket innebär att den som blir antagen har ca 12 veckor tills utbildningen påbörjas (ROU skiljer sig då den utbildningen går över sommaren).

Det här innebär att kampanjerna för framtida utbildningar kan samordnas mer effektivt, och att alla ansöker och testas samtidigt vilket borde innebära en enklare administration och mindre börda för såväl HRC som förbanden.

Även om beslut är fattat om förändrad tidslinjal för ansökning till officersutbildningen, är det inte fastslaget exakta tidsperioder. Hur anvisningar kommer att tillämpas återstår att se.

Sida 1 av 2

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén