Så här ungefär 24 timmar efter att det årliga diskussionsämnet som är kadetternas vinterutbildning, och kanske dussinet DM på instagram, vill jag utveckla min kritik mot hur vinterutbildningen generellt har varit och fortsätter vara, hur jag resonerar kring säkerhet och säkerhetsreglementet samt en form av bemötande av vissa resonemang som är borderline-nostalgiboomer.
Jag kan uppskatta att skämta om de äldre herrarna som sitter i bästa ”Four yorkshiremen”-stil och minns hur kärv, kall och blöt deras värnplikt var. Det är i stort harmlöst då de flesta har en sund distans till sina minnen och de som tror att de minns exakt hur det var, har ändå ingen beslutsrätt över hur vi utbildar idag. Värre är det när människor som fortsatt befinner sig i myndigheten och som kanske genomförde samma typ av utbildning för 2-3 år sedan och som minsann inte tyckte att det var så jobbigt med minus 38 grader. Det kryddas gärna med ett ”vi tyckte”, som om individen kan föra gruppens talan om hur alla upplevde två veckor i vintermiljö. Om man inte utsetts till företrädare för en grupp är det min bestämda uppfattning att man inte ska föra en sådan talan, utan enbart tala om hur man själv upplevde det. Med det sagt ska det också sägas att din upplevelse inte innebär facit om hur saker ska vara. Vi har trots allt en del säkerhetsregler just för att personer just där och då tyckte att det inte ”är så farligt”.