Egentligen var tanken att kvällens artikel skulle göra lite väl valda nedslag i den nyligen publicerade årsredovisningen från Försvarsmakten. Men just nu sker en händelseutveckling som är av betydligt viktigare slag. När detta skrivs har den ryska presidenten precis hållit ett, till synes inspelat, längre tal till den ryska nationen om hur han uppfattar att omvärlden ser på Ryssland, och varför Ukraina är ett hot mot Ryssland som nation och stat. Talet osade inte bara sovjetromantik och en vurm för Lenin som någon form av fader till ett stabilt system. Det bestod också utav förvirrad historierevisionism, konspirationsteorier och ett tydligt budskap att de forna sovjetstaterna inte under några omständigheter förtjänat någon form av självständighet.
I all väsentlighet blev det tydligt att Putin troligtvis ser sig vara på toppen av sin karriär och att det nu är läge att etablera Ryssland som stormakt vis-a-vis USA. En återgång till kalla kriget där övriga stater i Europa bara var spelbrickor för stormakterna att köra sitt race med. Här finns inget utrymme för en liberal världsordning utan det är kall realism och ett nollsummespel som gäller. All form av säkerhet som övriga länder har byggt sedan Sovjetunionens fall förefaller enligt Putin ha drabbat Ryssland negativt och för att den ryska nationen ska kunna återfå sin styrka måste alla andra göra avkall på sin politiska frihet och militära förmåga.
Genom att använda USA genom Nato som den stora fienden söker Putin rättfärdiga ett angrepp mot Ukraina. Det här angreppet ser nu ut att bli verklighet genom det erkännande och samarbetsavtal som han nu tecknat med de två ”utbrytarrepublikerna” Donetsk och Luhansk. Där det förr fanns en ljusning om att inte söka konflikt med väst verkar kortspelet utvecklat sig på ett sådant sätt att den ryske presidenten ser det som fördelaktigt att ge sig in i en större väpnad konflikt med sitt grannland. En del av mig tror att detta till del beror på den stundtals sviktande uppslutning som varit kring Ukraina gällande krigsmateriel, dels genom vissa uttalanden där exempelvis USA tydligt signalerat att man inte är villig att skicka amerikansk trupp in i Ukraina, utan avser att svara med andra medel (troligtvis ekonomiska). Därtill att västs ambassader flyttats västerut bort från Kiev visar att få länder verkar villiga att agera som ”mänskliga sköldar”. Detta tippar riskkalkylen i favör för en rysk offensiv in på djupet i Ukraina, trots skytteltrafiken med pansarvärnsvapen från väst.
Men där diskussionen fokuserat på Ukraina och vad Ryssland vill uppnå med såväl en buffert mot Nato som återta stormaktstiteln har vi egentligen inte fullt ut diskuterat varför det i sådana fall skulle stanna där. Även om Ukraina skulle införlivas i den ryska sfären kommer Nato fortsatt vara angränsande till Ryssland genom de baltiska staterna. Och varför dra gränsen där när du har en rysk enklav i form av Kaliningrad som är sårbart? Med den argumentation som förts finns det egentligen inga bortre gränser för hur långt Ryssland i sådana fall måste gå för att uppnå sitt mål om en säkerhetsbuffert. I själva verket handlar det om att lösa upp såväl Nato som EU som organisationer och splittra all form av sammanhållning bland de mindre staterna som kan tänkas hota maktfördelningen. En klen tröst i sammanhanget är att teorin säger att för eller senare kommer de mindre staterna, likt schimpanserna eller råttorna, alltid att gadda ihop sig för att slå ner den stora staten.
Så var lämnar det oss i Sverige? I årsredovisningen från Försvarsmakten beskriver vi inte bara hur vi utbildat ukrainsk militär personal och på olika sätt stött Ukraina. Vi berättar även hur vi deltagit i den ukrainska övningen Joint Endeavour 21 med personal ingående i såväl ukrainsk brigadstab som ingående i ett brittiskt skyttekompani. Därtill har vi haft en hög svansföring med svensk personal på hög nivå som besökt Ukraina för att prata om hur vi stödjer landet på olika sätt. Därtill bjöd vi in landet att delta i kommande FMÖ23. Men vad är det i sak värt i detta nu? Och vad innebär det i sak för våra egna samarbeten som tar sig liknande uttryck? Vid en liknande retorik och truppkoncentration mot oss eller Finland, kommer andra nationer att agera för vår sak militärt eller förledas in i vad som nu framstår som ett diplomatiskt skådespel där ingen kanske riktigt trodde att det fanns en lösning till att börja med?
Just nu verkar vi i den demokratiska sfären av världen misslyckats med att skapa avskräckning inom samtliga domäner, såväl de politiska som militära. Vi har länge pratat om sanktioner samtidigt som det har investerats i gasledningar. Vi har pratat om hur Ryssland notoriskt fuskat med doping i idrott men tillåtit landet att fortsatt delta i idrottsevenemang. Det senare trots att vi vet hur dessa framgångar används som symbolik för den ryska nationen och dess kamp mot den onda omvärlden (det senaste fallet med den ryska konståkerskan visar tydligt på detta). Först nu verkar exempelvis Storbritannien vaknat upp och börjat ifrågasätta den gräddfil som den ryska eliten haft för att bosätta sig i landet.
När allt kommer omkring verkar vi, likt som med Kina, helt misslyckats med att stävja en negativ säkerhetsutveckling när dessa krockat med egna nationella ekonomiska intressen. Det är tydligt att diplomati är svårt, och vi har inte gjort det lättare för oss själva genom åren. Tyvärr verkar det ukrainska folket vara de som nu får betala det högsta priset för vår naivitet.