Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: profession

Det är dags att ta tag i den militära etiken

Igår (när detta skrivs) tog 421 nya specialistofficerare examen i Halmstad. För den som följde livesändningen (som även går att se i efterhand) fick vi höra ett anförande av Överbefälhavaren som inte bara pekade på det allvarliga omvärldsläget utan även vilken viktig roll de nyutnämnda sergeanterna har för att utveckla och driva Försvarsmakten framåt. För den som lyssnade riktigt noga hördes ordet etik nämnas i samband med vårt unika mandat att bruka våld å samhällets vägnar. Ordet etik lyftes även fram av den nyligen tillträdda försvarsmaktsförvaltaren som vill utveckla en ”etisk, bildad och kompetent” organisation.

et·­ik [‑i´k] substantiv ~en • läran om moraliskt gott och ont, sede­lära

SAOL 2015

Det är inte konstigt att just etik (det vill säga i förlängningen personalens moraliska kompass) lyftas fram i dessa tider. Det saknas inte exempel på där försvarsmaktspersonal misslyckats med att skilja på ”gott och ont” och utsatt andra kolleger eller medborgare för diverse förkastliga handlingar. Vi får höra så gott som dagligen om olika former av övergrepp som sker i kriget mellan Ryssland och Ukraina, i kriget mellan Israel och Hamas samt Syrien. Vi är inte på något sätt skapta annorlunda som svenskar vad gäller sannolikheten att begå övergrepp mot andra människor. Det är något vi måste förlika oss med och vara medvetna om. I synnerhet den dagen vi får se hur svenska soldater blir utsatta för övergrepp och viljan att hämnas tar överhanden.

I skriften ”Vår militära profession – agerar när det krävs” nämns bland annat vikten av en ”stor etisk och moralisk mognad som vägledning och stöd” för att kunna hantera de beslut om liv och död som våra befäl förväntas fatta i strid. Vidare anser vi att den militära expertisen kräver ”etisk och moralisk medvetenhet”. Den svenska personalen måste kunna skilja på ”rätt och fel” och följa de värderingar som samhället har, vilka förväntas återspeglas i det väpnade försvaret av landet.

Medborgaren förväntar sig således att den militära personalen kan agera i enlighet med den både uttalade och outtalade värdegrund som håller ihop samhället.

Det är således utifrån det här som diverse förbandsförvaltare har fått se sig rannsakade. Deras beteende och handlande som statliga tjänstemän och utövare av den makt de har fått sig till låns från folket har inte följt det etiska system vi säger oss vilja följa. Istället har det kallats för ”drev” och ”häxjakt” på individen, personen som bär graden. Det har sagts att det är skamligt att jag med min plattform ”hänger ut” befattningshavare och att de också är människor som kan göra misstag. Jag förväntas ta någon form av moralisk ”high ground” i förhållande till tjänstemän som i sin yrkesroll inte klarar av att bete sig gentemot underställda. Att dessa på något sätt inte skulle klara av att ta emot kritik i sin yrkesutövning men bevisligen inte har några problem med att svinga vitt och brett själva är för mig, kanske inte ofattbart men komiskt. Det ligger däremot i linje med beteendet som nu blivit memen ”Han är ju en go gubbe”. Den kontinuerliga ursäkten för uselt beteende i befattning, eller för den delen i stort, är att personen trots allt innerst inne är en trevlig person vid fikabordet. Om än lite bufflig.

Men vad som däremot är mindre komiskt är att dessa individer kontinuerligt skyddas i sitt agerande av förvaltarkollektivet. Antingen genom att få ta på sig offerkoftan inför blivande förvaltare och prata om att denne får ett drev på sig för att ha ”vädrat åsikter” eller där förvaltargrupper fokuserar mer på vad det är för konton som uppmärksammar olämpligt uppträdande än att internt reglera beteendet bland sina medlemmar. Det får mig att starkt ifrågasätta integriteten hos befälskollektivet i allmänhet och förvaltarkollektivet i synnerhet. Framförallt eftersom jag vet att samma förlåtande inställning och skyddande av individ inte ges till varken GSS eller till yngre SO i samma utsträckning.

Med ett oroligt omvärldsläge ställs det höga krav på oss, krav som gäller alla nivåer och kategorier. Jag förväntar mig att våra förvaltare stödjer sin personal istället för att underminera den. Jag förväntar mig att förvaltarkollektivet korrigerar beteenden eller karaktärsdrag som är destruktiva när dessa uppmärksammas. Jag förväntar mig att Försvarsmakten som helhet slutar hitta ursäkter för den privilegierade gruppen av människor som är satta att leda våra förband. Om de inte kan bete sig och åtnjuter respekt i fred från sina underställda, då kommer de inte heller ha åtnjuta det i kriget och då kommer inte krigsförbandet att vara dugligt för krig. Om vi nu ska göra allt för krigsförbanden så ska vi även fatta de obekväma besluten att omplacera befattningshavare i ledningstriaden när dessa utövar ett destruktivt ledarskap.

Till dess avser jag fortsätta att uppmärksamma sunkigt beteende för att visa kommande generationer vilket beteende som inte är acceptabelt.

En lärande profession baserad på vetenskaplig metodik

”Ingen har någonsin tagit ett anfallsmål med hjälp av en uppsats” – ett påstående som återkommer i en rad olika skepnader. Budskapet är detsamma oavsett, det är inte det akademiska som skapar farliga officerare. Vilket i sig är rätt och riktigt rent praktiskt. Däremot finns det fog för att påstå att fler har skadats såväl psykiskt som fysiskt av bias, uselt underbyggda beslutsunderlag och en för stor tilltro till vad individen tror är ”beprövad erfarenhet”.

Det är nämligen inte i själva huvudämnet såsom krigsvetenskap eller militärhistoria som värdet av den vetenskapliga professionen ligger utan snarare i den vetenskapliga metodiken som lägger grunden för professionens kunskap. Nej, inte heller en god metodkunskap kommer att göra att en officer blir dödligare i det praktiska handlaget att erövra ett kulsprutenäste. Vad vi däremot behöver inse är att vägen till anfallsmålet kantas av utbildning, orderverk och olika delar till ett beslutsunderlag som i sin tur möjliggör att truppen kan utföra sin huvuduppgift, den väpnade striden.

Tack vare forna kungar har Sveriges militära förmåga utvecklats baserat på insamlande och ett kritiskt granskande av erfarenheter från utlandet. Den här traditionen har hållit i sig genom tiderna där innehållet i olika reglementen och handböcker baserats på kunskap hämtat från världens olika konflikter, främst världskrigen men även striderna i Vietnam och Korea har bidragit till att forma den svenske soldatens agerande. För att inte tala om hur dagens fragmenterade slagfält påverkat utvecklingen av personlig stridsutrustning. Men precis som att det är viktigt med källkritik när den genomsnittlige svensken surfar efter vaccinationsinformation är det av vikt att den genomsnittlige svenska officeren har kunskap i hur data samlas in systematiskt, vilka fallgropar som finns och hur dessa kan påverka utfallet av analysen. Ett tydligt exempel på detta är konflikten i Nagorno-Karabakh och de olika slutsatser som en större mängd ämnesexperter dragit av användandet av obemannade system med verkansdel. En person som enbart tittar på enskilda strider med specifika system kommer sannolikt dra en vitt skild slutsats om teknikens inverkan på konflikten jämfört med en individ som tittar mer översiktligt på konflikten som sådan.

Det ska understrykas att poängen inte är att officeren ska vara väl förtrogen med induktion, deduktion eller för den delen abduktion. Poängen är att våga vara kritisk och på olika sätt falsifiera egna, likväl som andras, slutsatser. I slutändan handlar det inte om att få en uppsats godkänd av en examinator utan att kunna stå för en publicering av en handbok, underrättelserapport eller reglemente utifrån den egna organisationen senare kommer vidta vissa åtgärder. Det är alltså av yttersta vikt att dessa är tillförlitliga och relevanta för den verksamhet som Försvarsmakten ska bedriva, det vill säga att försvara landet och värna svenska intressen.

Således är det i sig inte av betydande värde om en officer läst krigs- eller litteraturvetenskap under sin officersutbildning. Det är betydligt viktigare att individen lärt sig vikten av ett kritiskt förhållningssätt till kunskap och att organisationen som sådan bejakar detta genom att ha ”högt i tak” där kritik mot ett arbete inte ska förväxlas mot kritik mot en person. Därigenom kan vi skapa en grund för en profession som på allvar utvecklar sig själv och samtidigt bejakar den äkta beprövade erfarenheten.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén