De senaste dygnen har jag tänkt mycket på Afghanistan och mina upplevelser därifrån. Inte för att jag upplevt något särskilt traumatiskt eller liknande. Utan snarare alla de där småsakerna som där och då bara passerade, men som nu skapar frågor. Men också på hur vi väljer att hantera ansvarsfrågan i det som skett och kommer ske. Den svenska hanteringen av lokaltolkar är bara en liten del av den stora bilden. Den bild vi måste våga möta för att inte riskera att göra samma misstag i Mali eller kommande insatsområden som idag är okända.
Jag tänker på alla de afghanska poliser som trots utebliven lön eller högt hot för sina egna liv ändå stod vid de olika posteringarna i området. Jag tänker på de tre poliser som tog en bild med mig under min sista vända i landet. Stannade de kvar i uniform? Har de kvar bilden där de poserar med en västerländsk soldat? Lever de ens idag?
Jag tänker på de som vaktade infarten till vår camp. De som sålde mattor och sjalar till oss i stora mängder. De som jobbade i tvätteriet eller som städade våra toaletter. När Sverige stängde igen och drog, vad gjorde de då? Hade de tillräckligt med pengar för att skapa sig i ett drägligt liv i landet? Eller tog de besparingarna och försökte ta sig till Europa?
Jag tänker på våra möten med NDS. Den aktör som vi, eller i alla fall jag, hyste stor respekt och tillit till för sin förmåga. Tillhör de den grupp som överlevt och som sägs bygga ett motstånd mot talibanerna?
Jag tänker på alla de samlingar som var i matsalen på campen när politiker och generaler kom på besök från Sverige. Budskapet var alltid detsamma. Vi gjorde en viktig insats för det afghanska folket, framförallt flickorna som nu kunde gå i skola. Sen åkte besökarna tillbaka till Sverige och kvar var vi för att fortsätta vara Sveriges säkerhetspolitiska instrument ute i världen.
Jag tänker på de som kallade svenska soldater för ”barnamördare”, något amerikanska soldater kallades när de kom hem ifrån Vietnam. Hur känner de idag när likheterna med Saigon nu görs med enkelhet?
Jag tänker på om vi verkligen använde våra resurser på bästa sätt, eller om vi hade kunnat agera annorlunda för att uppnå mer med det vi hade?
Framförallt tänker jag på det afghanska folket och hur vi nu är så snabba på att peka finger mot dem för att säga; ”Ni skulle gjort mer för att försvara ert land.” Även om jag håller med om att afghanerna själva behöver ha försvarsviljan och anser att den varit bristande på flera områden, är det samtidigt att helt skjuta ifrån oss det ansvar vi har till situationen. Det är som att först ge en rullstol till en person med brutet ben för att därefter när personen avancerat upp till kryckor, utan förvarning rycka bort kryckorna och säga att personen nu minsann får gå själv. Även om personen har ett ansvar för sin egen rehabilitering kommer den inte gå fortare enbart baserat på vilja. Definitivt inte när vi rycker bort de enda hjälpmedel som personen är beroende utav. Det är det som vi nu har gjort med Afghanistan.
Vi påbörjade att bygga en säkerhetsapparat i form av polis och militär. Vi gjorde de afghanska styrkorna beroende av vår högteknologiska närvaro. Ett beroende som tar tid att arbeta bort och ersätta med en egen inhemsk förmåga. Den förmåga som direkt blev ett högvärdigt mål när USA började dra sig tillbaka från landet.
Det har blivit ett stående skämt om den svenska politiken att det finns två konstanter: allting ska utredas och vi har varit naiva kring allehanda problem. Efter den snabba händelseutvecklingen i Afghanistan under de senaste dygnen finns samma antydan även nu. Eller åtminstone i form av att vi har underskattat med vilken hastighet talibanerna skulle återta landet. Men vi har varken varit naiva eller underskattat motståndet. Vi har varit ignoranta. För är det något som funnits så är det indikatorer. Under de 20 år som vi varit i landet har det producerats mängder med rapporter, utredningar och nyhetsartiklar om det som har hänt, med flertalet analyser om varthän utvecklingen sker.
För är det något som även skyttesoldaten längst ner i organisationen insett så är det att Afghanistans säkerhetsstyrkor och statsapparat inte var på något sätt redo att axla ansvaret. Det har uppmärksammats att korruptionen sätter käppar i hjulet för bygget av den afghanska staten. För att inte tala problematiken som varit kring de afghanska presidentvalen. Val som varit hårt drabbade av närvaron av Talibanerna i olika provinser. För varje provinsguvernör fanns en skugguvernör från talibanerna. Det var tydligt att det fanns en skuggnärvaro över hela landet som väntade tålmodigt på rätt tillfälle att kliva ut i ljuset.
De kunde inte bett om en tydligare signal den dagen USA beslöt sig för att sluta en överenskommelse den 29 februari 2020 med talibanrörelsen. Inte bara slöt man en vida överenskommelse utan att involvera den afghanska regeringen, man utelämnade hela det internationella samfundet som under 19 års tid varit en del i den gemensamma kraftansträngning att hålla såväl talibaner som al-Qaida stången. Det var inte bara väst som insåg att tiden var kommen för att lämna landet. Samtidigt var överenskommelsen bara en av flera spikar i den kista som var Afghanistan. När ”combat operations” upphörde i Afghanistan började vissa tänka på vad som skulle ske om väst på riktigt skulle lämna landet. Analyserna var stundtals för optimistiska kring landets egen förmåga. Troligtvis för att det inte fanns några incitament för att prata ärligt om vad som egentligen hänt i landet sedan 2001.
Samtidigt som såväl den amerikanska presidenten Biden som Natos generalsekreterare Stoltenberg kritiserar den afghanska regeringen och militären för att ha misslyckats förvalta såväl bistånd som försvarsförmåga, behöver vi komma ihåg att dåvarande president Karzai hotat med att slänga ut de internationella styrkorna som lagt på restriktioner på hur och var vi fått operera. Det här har vi fogat oss efter trots att det sannolikt haft direkt negativ inverkan på den ”operativa effekten”.
Så vem är det egentligen som bär skulden för det som hänt? I princip alla involverade, framförallt väst. Därmed ska vi hålla oss från att peka finger mot det afghanska folket och säkerhetsstyrkorna. Det internationella samfundet har inte haft tydliga målsättningar med vad som ska åstadkommas. Det har varit en total avsaknad av debatt bland Sveriges medborgare om insatsen vilket i sin tur inneburit att politiken har kunnat hålla målsättningarna flytande. Frånvaron av medialt uppmärksammande har även inneburit att det varit tämligen riskfritt att förlänga insatsen år efter år utan att egentligen behöva reflektera om varför. Pengar och materiel har pumpats in trots tydliga indikationer på att det hamnar i händerna på fel individer. Framförallt de krigsherrar som drevs av egna agendor vilka väst behövde liera sig med för att överhuvudtaget komma in i landet. En svaghet som bara väntade på att bli utnyttjad av någon annan.
Vad gäller motståndskraft finns det viktiga lärdomar för svenskt vidkommande. Vad händer med motståndskraften om det visar sig att det förväntade stödet utifrån uteblir? Vad händer om stödet visar sig inte vara det vi förväntar oss? Vad händer med motståndskraften när nyheten sprider sig att en samarbetspartner sluter avtal med motståndaren? Hur länge kommer våra samarbetspartners hålla ut om kriget blir långvarigt?
De som inte bär skulden är de 7515 svenska individer som utgjort det säkerhetspolitiska instrumentet, oavsett personlig motivation. De som gjorde det som förväntades av dem. De som från olika perspektiv sett konflikten, sett utvecklingen och som idag har fått se hur människor i panik försöker fly ut ur landet med de flyg som finns tillgängliga. De som nu får läsa ”skarpa” politiska uttalanden mot våldet. Som får läsa hur omvärlden redan överväger diplomatiska kontakter med en aktör som under sin marsch mot huvudstaden kallblodigt avrättat soldater som gett upp och civila som haft samröre med internationella styrkor. Politiker som tror att diplomatiska kraftord biter på människor som ser ner på västvärlden. Ledare som verkar mer benägna att rationalisera bort ansvarsfrågan än att titta rannsakande på det egna agerandet. Ett agerande som är bortom naivt. Det är, och har varit, ren och skär ignorans.
