I dagarna har det uppmärksammats att Arbetsmiljöverket belagt P 4 med hot om vite på 300 000 kr om bevakningspersonalen inte erhåller en personlig skyddsväst med bland annat knivskydd. Den här artikeln kommer inte handla om det beslutet per se, det kommer i en senare artikel. Den här artikeln kommer istället fokusera på reaktionen som har flera likheter med reaktionen kring ändamålsenliga skyddshjälmar för den beridna högvakten. Nämligen att nuvarande kroppsskydd är tillräckligt för tjänsten och att kravet på en ändamålsenlig skyddsväst är orimlig.
I stort vill jag anföra att det är samma typ av åsikter som vi fått utstå vad gäller arbetet med att få ett ändamålsenligt kroppsskydd, en stridsskjorta eller för den delen fickor som fungerar med kroppsskyddet. För motargumentet har varit desamma som nu yttras mot skyddsvakternas krav på ny skyddsväst. Nämligen att nuvarande utrustning är tillräcklig och att det bara handlar om att vilja ha något annat än det som tilldelas.
Precis som med ridhjälmarna kommer kritiken i stort från kategorier som inte är de som behöver bära utrustningen i den typen av tjänst som avses. Likt mycket annan kritik som framförs mot diverse enheter då kritik oftast kommer utifrån med antaganden om vad som en enhet behöver eller inte behöver för att kunna lösa sin uppgift. Bara det i sig är ett intressant samhällsfenomen där vi som människor tycker att det är rimligare att rikta kritik om hur andra utför sina jobb än att titta på vad vi själva gör.
Kroppsskydd 12, som tillverkas av tyska Mehler, köptes in för att passa soldatens behov i de internationella insatserna. Därefter har den successivt blivit en, relativt, naturlig del av verksamheten även i Sverige. Den har därmed blivit en form av allmänfungerande lösning likt mycket av den personliga utrustningen i stort. Men, som jag tidigare skrivit om, så är kroppsskyddet inte optimalt inom en rad områden. Bland annat om du sitter i fordon mycket. Då finns risken att kroppsskyddet tar i benen och orsakar obehag genom skav eller tryck. Lösningen på det är att gå ner i storlek, vilket också medför att skyddet flyttar upp på kroppen. Då kroppsskyddet köptes in för våra insatsförband för den internationella verksamheten vet vi också att den inte är framtagen för den verksamhet som våra bevakningsavdelningar utför.
På samma sätt som att våra bevakningssoldater har varselutrustning, hörselsnäckor till radioapparater och utrustningsbälten istället stridsvästar framstår det för mig som väldigt rimligt att kräva skyddsutrustning som är anpassad för den typen av arbete. Vilket inte sällan innefattar att sitta i en vanlig personbil till och från objekt. En skyddsväst utformad för den typen av verksamhet är utformad för att bli buren under kläder, vilket innebär att den är designad för att sitta nära kroppen för bästa skydd med minimal signatur. Kroppsskydd 12 är designad för att sitta utanpå. Det dolda kroppsskyddet ska medge så kallat dolt bärande, men vi ser också att det inte sitter lika tätt på kroppen som en skyddsväst. Framförallt är komfortnivån en helt annan vilket inte är en oväsentlig faktor när du förväntas bära en väst under långa pass kontinuerligt.
Våra skyddsvakter bär redan idag en rad utrustningsdetaljer som är specifik för deras tjänst. Varför vore det orimligt med en skyddsväst anpassad för den typen av tjänst? På vilket sätt skiljer det sig från skyttesoldatens behov av ändamålsenliga magasinsfickor? Varför skulle det ena vara mer rimligt behov än det andra? Det kan troligtvis inte ens Försvarsmakten svara på eftersom vi uppenbarligen inte klarar av att förklara för Arbetsmiljöverket vilka risker som uppgiften medför. Att vi inte klarar av att förklara sannolikhet och konsekvens i vår riskbedömning borde få fler att reagera än en kategoris behov av annan utrustning. I synnerhet när vi ändå säger att vår bevakningspersonal såväl som värnpliktiga ska vara beväpnade vid skyddsvaktstjänst. Vad innebär det egentligen att vi placerar värnpliktiga som beväpnade skyddsvakter utan skydd vid slotten? Det tror jag framförallt allmänheten kommer vara intresserad av att veta i en tid av högt terrorhot.
Och om vi inte lyckats producera en fullständig riskanalys för den verksamheten, vilka andra uppgifter saknar en adekvat riskanalys med relevanta åtgärder? Har vi, trots våra dödsolyckor, blivit för bekväma vad gäller risk och riskhantering? Ingen skyddsvakt har till dags datum blivit knivhuggen, men vi vet att personer omhändertagits som burit kniv. Ska det verkligen behöva krävas ett knivhugg och kroppsskada för att vi ska anse att skyddet är rimligt? Det sägs att det under lång tid ansågs orimligt att skicka ner giraffen till Mali för att skapa förvarning vid indirekt eld. Ridhjälmarna, dagens situation med automatkarbinen och situationen vid hade med piloter som tog tjänstledigt visar på en oroande förmåga inom organisationen att skjuta beslut framför oss tills dess att problemet når en kritisk massa och får stora konsekvenser. Det är ett beteende jag tycker att vi behöver bli betydligt mer uppmärksamma på.
Just nu framstår det mer som att vi fallit i samma fälla som generationen före oss. Vi har blivit dumsnåla och försöker komma på ursäkter för att ”tilldelad materiel är tillräcklig”, trots att den uppenbarligen inte är framtagen för ändamålet. Jag hoppas att beslutet från arbetsmiljöverket leder till bättre utrustning för bevakningspersonalen, vilket därmed också skulle innebära att kroppsskydden kan nyttjas av den personalen som utrustningen är utformad för. Det hade varit rimligt för mig.
