Det har diskuterats internt såväl som på sociala medier om den förändring i mindset som Försvarsmakten måste genomgå nu när forcerad tillväxt är i fokus och pengar tillförs i större mängd än tidigare. Det har dryftats en oro för att den gamla mentaliteten, eller rättare sagt ryggmärgsbeteendet, om att kontinuerligt arbeta för att ”spara” pengar fortsatt kommer genomsyra besluten och hämma utvecklingen inom organisationen. Ett område som det verkligen blir tydligt är när det gäller vidmakthållande och utveckling av materiel.
Det kan på ytan framstå som rationellt att inte investera pengar i materiel som ska avvecklas omkring 2030. Det framstår som fullkomligt logiskt att omfördela de resurserna till andra saker, i synnerhet för att det inte finns någon brist på hål att fylla. Jag vill dock påstå att det inte bara är ett förlegat tankesätt med dagens säkerhetsläge, det är även ett farligt tankesätt eftersom det har satt oss i en rad knepiga sitsar idag där materiel saknas eller är i dåligt skick, samtidigt som den förväntas att avvecklas inom fem år. Det är lätt att falla tillbaka i gamla spår och säga att vi inte kommer lägga mer pengar på utveckling eller vidmakthållande. Problemet är att vi har haft de tankebanorna under lång tid TROTS att vi har flera exempel på där vi varit tvungna att förlänga användandet av materiel på grund av olika anledningar. Där förlängningen varit stötvis vilket kontinuerligt skjutit tidshorisonten för avveckling precis så lagom långt bort att det framstår som att vaska pengar att försöka upprätthålla ett specifikt system.
Jag tror att vi behöver jobba mer aktivt på samtliga nivåer med att bryta det tankesättet och istället förutsätta att de deadlines vi har för leverans samt framförallt avveckling inte kommer hålla. Det låter som slöseri med pengar, troligtvis kommer vissa materielslag att hamna i situationer där vi lagt in utvecklingskostnader för att se det avvecklas två år senare. Men med dagens säkerhetsläge måste vi släppa de fredsmässigt rationella tankegångarna och acceptera den kostnaden. För alternativet kan komma att kosta oss betydligt mer. I år har det från olika håll varnats för att Europa kommer vara indraget i ett krig om två, tre eller fem år.
När detta skrivs har Vladimir Putin återigen svurits in som Rysslands president för ytterligare sex år vid makten. Det innebär att 2030 är året då vi antingen får se Putin förlänga sin period vid makten, eller så har något signifikant hänt där någon annan tagit över. Vågar vi verkligen tro att Ryssland kommer att hålla sig till Ukraina tills dess? Kommer Ukraina mäkta med att bita ifrån så pass länge utan ett signifikant ökat stöd från det kollektiva väst? Det vet vi inte, men de mörka molnen hopar sig och för varje vecka som väst svajar på stödet eller fördröjer leveranser är en vecka där det farligaste scenariot kommer närmare. Nämligen att Ryssland vinner kriget och fortsätter framåt förblindade av sin imperialistiska psykos.
Därmed vill jag att vi börjar titta mer här och nu istället för långt fram. Ja det är jättebra att vi har framåtblickande RPAS-studier för 2035 och 2045. Men vad måste vi göra idag för att vara redo för ett krig om tre år? Ja vi kommer kanske avveckla den där stridsvästen om fem år. Men kommer vi klara ett krigsutbrott om det sker samma år när det samtidigt saknas fickor till kroppsskyddet soldaten har idag? Ska vi verkligen ta dessa risker i tron om att vi ”sparar” pengar till något viktigare?
Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin uttryckte i sitt numera kända tal från Folk och Försvar i Sälen att ”det(är) viktigt att vi frågar oss hur vi uppnår maximal förmågeökning per satsad krona”. Jag anser att maximal förmågeökning nås genom att vi idag vågar fatta beslut om att investera pengar kortsiktigt för förbättringar istället för att vänta ut nya prylar som kanske kommer på utsatt tid. För sanningen är att vi inte vet om 2024 är vändpunkten för kriget till Ukrainas (och därmed Europas) fördel eller startpunkten för en eskalering där alla dras in. Då är det lämpligare att förbereda för det värsta här och nu istället för att hoppas på det bästa.