Det brukar raljeras om att ”i Sverige har vi ett system”. Ett uttryck som kan användas för att uppmärksamma oss själva på hur mycket vi stundtals skiljer oss från övriga världen. I synnerhet vad gäller vår tilltro till statsapparaten och dess funktion vilket i grunden bygger på att tillräckligt många väljer att följa de normer och sociala spelregler som finns. Då och då blottläggs dock det svenska systemet som naivt och illa anpassat för den tid vi nu lever i. En sådan sak är ”märket” och dess påverkan på löner i Försvarsmakten.
”Märket” är i grunden ett riktmärke för löneutveckling i Sverige som sätts av industriavtalet. Det vill säga det industrin och facket kommer överens om vad gäller årliga löneökningar. Då industrin är en viktig ekonomisk motor för Sverige har industrin sedan slutet på 90-talet fått vara lönenormerande för övriga branscher, inkluderat staten.Den här artikeln syftar inte till att argumentera emot märket som nationell funktion. Märket i sig är fördelaktigt för Sveriges ekonomi för att skapa stabilitet på löneområdet vad gäller löneökningar. Däremot är det en fredsprodukt som därutöver används av verktyg för att hålla löner nere inom Försvarsmakten. Det är också att ses som en riktpunkt, inte en lag som ska följas (även om Arbetsgivareverket anser att ”märket ska respekteras”).
Just nu pågår förhandlingarna kring Rals 2024 mellan Försvarsmakten och ATO (arbetstagarorganisationerna – dvs facken). Precis som tidigare år verkar det vara synnerligen svårt att komma överens om en högre nivå än det så kallade ”märket”. Enligt Officersförbundet säger sig Försvarsmakten inte kunna tillmötesgå till behov som förband har utan hänvisar att man ska följa märket, vilket innebär 3,3% löneökning (därmed inte sagt att individen är garanterad 3,3%).
År efter år förefaller vi alltid hamna i samma dans där Försvarsmakten anser att man inte kan lägga sig över märket och ATO kräver att man ska tillskjuta mer pengar för att höja lönerna generellt för att undgå de negativa följdeffekter kring höjning av lägstalöner som vi nu levt med sedan Jesus gick i sandaler. Men det finns väsentliga skillnader i år jämfört med tidigare år vilket borde innebära att Försvarsmakten har alla incitament (och ursäkter) i världen att frångå märket.
Till att börja med visade situationen med flygvapnets piloter att det inte är läge att skjuta på ett problem under flera år. Förr eller senare får det konsekvenser som är större än att direkt skjuta till lönemedel. Vi har sedan februari 2022 kontinuerligt påmints om att det råder allvarstider. Sveriges försvar ska växa i alla riktningar och det har alltjämt kommunicerats att det kommer krävas mer av personalen (och indirekt deras familjer) för att vi ska kunna lösa alla de uppgifter som vi ålagts av Sveriges riksdag och det svenska folket.
Det poängteras från såväl försvarsmaktsledningen som landets politiker att rätt utbildad personal i tillräcklig mängd är en förutsättning för att vi ska nå i mål med fattade försvarsbeslut och för att kunna fullfölja våra åtaganden gentemot våra allierade. Från politiskt håll avsätter man mer pengar för att myndigheten ska kunna göra satsningar inom personalområdet. Därtill kunde vi läsa i föregående nummer av Försvarets forum om hur myndigheten lagt sig 1-1,5% över märket vad gäller löneutveckling. Men ändå, trots allt detta och att överbefälhavaren uttryckligen säger att vi ska göra allt för krigsförbanden och att undanröja hinder för skapandet av förmåga, så kan Försvarsmakten inte förmå sig själv att aktivt lägga sig på en nivå som är högre än föregående år. Istället låter vi oss styras av ett fredsmässigt rationellt tankemönster som säger att vi inte ska vara ”löneledande” eller få gå över ”märket”. Det är som att vi befinner oss i världen som var innan den ryska offensiven in i Ukraina.
Världen snurrar allt snabbare. Det tillförs uppgifter snabbare än vad vi har personal att utföra dem. Det pratas alltjämt om att vi behöver ställa om vårt mindset vad gäller utbildningsnivåer, hur vi rekryterar och vad som är ”good enough”. Men det pratas mindre om att skruva om våra mentala tankemönster vad gäller den monetära ersättningen till personalen. Där verkar vi fortsatt leva i det tidiga 2000-talets ekonomiska öken där varje krona skulle vändas på och där gratisarbete i form av ”karriärstimmar” förväntades av de som ville klättra uppåt. Även om fenomenet med karriärstimmar gått ned inom myndigheten innebär det inte att de försvunnit. Istället har de flyttats över till anhöriga som nu förväntas axla ett utökat ansvar (med negativ påverkan på deras egen yrkeskarriär) när deras militära partner behöver spendera mer tid hemifrån än tidigare. Det är helt enkelt orimligt att personalen går back ekonomiskt trots att individen jobbar mer än tidigare.
Om vi nu på allvar anser att det är ett bekymmersamt läge i omvärlden och att vi verkligen behöver behålla varenda individ för att kunna lösa våra uppgifter och samtidigt växa, då både kan och ska vi strunta i märket och tillse att personalen får en löneökningar som motsvarar de krav samt förväntningar som personalen lever upp till varje dag.
Det vore att sända en tydlig signal till personalen om att de är en förutsättning för att Sverige ska kunna försvara sig och stärka sitt anseende bland våra allierade.
