Häromdagen blev jag tipsad om ett avsnitt av ”Kropp och själ” som behandlade chefskap, framförallt att misslyckas som chef. Programmet gästades även av Maria Fors Brandebo från Försvarshögskolan som forskat kring bland annat destruktivt ledarskap. Även om avsnittet har en tydlig civil prägel kring chefskap och ledarskap, finns det vissa poänger som även det militära ledarskapet behöver resonera kring. Närmare bestämt att vi inte kan påstå att vi tycker det är kul att vara chef eller ledare, men samtidigt avsky de uppgifter som medföljer personalansvaret.
En av deltagarna i programmet drar det så långt som att säga att en chef måste tycka det är skitkul med personaltjänst. Och jag tror att det ligger något i det uttalandet även om det kan vara provocerande för att det på ytan antyder att bra chefer måste gilla administration. Samtidigt är det själva innebörden att ”arbeta med människor”. Du som chef får uppleva både det positiva, i form av förtjänstfulla prestationer, och det negativa, i form av jobbiga samtal.
Precis som instruktörens uppgift är att få eleven att nå de uppsatta utbildningsmålen, blir chefens uppgift att sörja för att de underställda kan fokusera på att göra sitt arbete. Bland annat genom att tillse att löneutbetalningar fungerar, arbetstidsplaneringen är korrekt, att underlag för medaljer skickas in proaktivt och att beslut som fattas centralt får så lite negativ inverkan på arbetstagaren som möjligt. I det ingår även att vara tillräckligt påläst i gällande bestämmelser och att inte använda det informationsövertaget emot den underställda personalen, utan för att stödja dem. Kan vi anamma det inne på kasern kommer vi även kunna anamma det ute i skogen eller till havs.
I sammanställningen av avgångsunderlaget för 2020 framgår det med all tydlighet att Försvarsmaktens ledarskap inte räcker hela vägen för att behålla personal. Möjligen för att det militära ledarskapet som vi lär ut för striden fungerar undermåligt i den vardagliga förvaltningsmiljön. När någon kommer med personliga problem kopplade till familjesituationen fungerar det inte att peka med hela handen eller att skjuta ifrån sig problemet för att det ligger utanför verksamheten. Som chef är det din skyldighet att omhänderta och stödja individen med alla de resurser som myndigheten kan uppbringa. I mångt och mycket är det en attitydfråga. Vi efterfrågar att soldaten ska ha en positiv attityd till utmaningar och förändrade förutsättningar. Det minsta vi som chefer då kan bjuda tillbaka är en positiv attityd kring att en person använder sin lagstadgade rätt till att vårda sitt barn eller har behov av en individuell lösning som möjliggör mer tid hemma under en period. Även när det skapar problem för verksamheten.
Det är möjligt att kombinera ansvar för verksamheten och dess resultat med omvårdnad av personalen. Det behöver vara en dikotomi som en del ibland får det att framstå som, och det behöver definitivt inte innebära att en chef enbart fattar ”populära” eller ”enkla” beslut. När chefer börjar signalera hög integritet i personalärenden kommer det även ge effekter i att personalen stannar längre.
