Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: kunskap

Överlämna kunskap

Av

den 1 januari, 2025

i Allmänt

På sociala medier, främst TikTok och Instagram, finns en genre som går ut på att individen upptäcker olika former av ”husmorstips”, ”lifehacks”, ”tips from grandpa” och funktioner hos vardagliga ting som för en del är helt okända och som upptäcks ”sent” i livet (ex ”Here’s Something I Didn’t Know Until I Was In My 30s”). Genren är i grunden komisk utformad där tittaren ska fnissa lite lätt åt bestörtningen som ”karaktären” känner. Men det finns samtidigt en allvarsam sida som vi behöver bli mer uppmärksamma på. Nämligen överförandet av kunskap mellan generationer.

När jag skriver generationer menar jag inte enbart en närtida pensionär till sin efterträdare. Vi behöver se bredare på det här och fundera på hur vi överför kunskap mellan befattningshavare genom alla perioder i livet, inklusive att yngre överför kunskap till äldre. I synnerhet nu när vi befinner oss i en situation där få ska försöka lösa många uppgifter, en del återanställs och där vi riskerar att ha en generation av befäl som snabbt fått byta mellan en rad olika befattningar för att täppa till hål i organisationen.

Jag har länge hävdat, och hävdar fortsatt, att nedläggningsåren skapade en kultur där olika ämnesexperter inom myndigheten valde att inte dela med sig av sin kunskap i rädsla för att bli av med jobbet. En del jobbade mer eller mindre aktivt för att göra sig oersättliga i en organisation som var otroligt slimmad. Samtidigt försvann mycket kunskap ut ur organisationen när olika kompetensbärare sökte såväl inkomst som en säkrare framtid på andra ställen. Kunskap som inte satts på pränt av olika anledningar. Det har i slutändan lett till att mycket av den kunskap som vi tagit för given, som vi ser som självklar, inte alltid finns hos senare befälsgenerationer. Helt enkelt för att den inte förmedlats på rätt sätt, eller inte förmedlats överhuvudtaget.

I en organisation med ständiga vakanser, där det är bråttom att tillsätta en befattning, saknas det inte sällan tid eller möjlighet till att göra en överlämning mellan föregångare och efterträdare. I de bästa fallen finns ett dokument att läsa som beskriver vanliga fallgropar, var friktion oftast uppstår och varför vissa uppgifter löses på ett visst sätt. Vanligtvis finns inget av detta och individen är istället hänvisad till att sätta tummen i spåret och ”studsa mellan väggarna” på vägen fram. En urvattnad ”on the job training” där du förväntas bygga din kunskapsbank på ett fåtal händelser (begränsad data) för att därefter applicera det på allt som uppstår. Med en viss stress till följd. Tillförlitligheten på det befattningshavaren lärt sig och validiteten gentemot framtida uppgifter blir successivt sämre för varje iteration där befattningshavaren bytts ut. Under eran med internationella insatser var det en gammal sanning att det krävdes två veckor för att genomföra överlämning mellan befattningshavare, och då visste man att det ändå blev en nedgång i effekt under en period efter rotation. Tänk då vilken nedgång i effekt det blir inom organisationen när det kontinuerligt sker byte av personal utan överlämning.

Beprövad erfarenhet bygger på att att vi drar lärdomar, operationaliserar dessa och överför till övriga i organisationen. I all väsentlighet handlar det om att efterträdaren vet det du vet och hur du kom till den kunskapen så att individen kan utveckla den erfarenheten till sin efterträdare.

För 2025 skulle jag önska att du tog dig tid att i en anteckningsbok skriva ner de saker som du upplevde att du hade behövt veta när du började i din befattning, vad du fått lära dig längsmed vägen som varit kritiskt samt vilka misstag du gjort och hur du gick vidare. Du kan givetvis skriva det på mobilen eller datorn också, men risken är att du blir distraherad av andra saker när du börjat skriva (ett mail, en notis, formatering i dokumentet osv). Dina anteckningar kan du sen periodvis överföra till ett digitalt dokument som finns redo när det är dags för dig att byta och lämna över. Detta gäller inte enbart när det är dags för pension.

Förutsätt att ingen annan vet det du vet

Av

den 6 juni, 2024

i Allmänt

”CLP-gate” fick mig att tänka på ett, eller egentligen två, fenomen som jag tycker är återkommande inom Försvarsmakten. Nämligen att vi förutsätter att andra vet samma saker som vi själva vet och att informationen är tidlös. De här två företeelserna bidrar inte bara till ett ineffektivt arbete, de bidrar även till ökade risker i verksamheten, i synnerhet striden.

Huruvida personalomsättningen i Försvarsmakten är högre eller ej jämfört med andra arbetsplatser kan jag inte uttala mig om. Däremot drev omsättningen av soldater, med tillhörande vakanser, på återgången till värnplikt. Därtill går det att argumentera för att omsättningen av personal har bidragit till att kunskap gått förlorad och att kunskapen som förmedlas mellan generationer gradvis blir sämre. En negativ spiral uppstår kunskapsmässigt.

Skala upp fenomenet till förbandsnivå där flera individer lämnar och nya tillkommer under ett år så innebär det att det finns stora kunskapsskillnader inom enheten. Det här vet vi och omhändertar genom utbildningar och övningar kopplade till befattning och enhetens uppgift. Vad vi däremot missar är all den outtalade kunskapen som år i tjänst också innebär. Som hur man beställer en resa i prio, hur arbetstidsreglerna fungerar eller hur tankstationen fungerar.

För att återkoppla till storyn med CLP. Individen med flera år i tjänst kan mycket väl känna till problematiken kring CLP sedan år tillbaka. Troligtvis för att denne fångat upp det i någon diskussion eller situation. Däremot kan det finnas långt fler individer som inte känner till det för att de nyligen kommit in i organisationen. De kan omöjligt känna till det så länge ingen berättar något. Det är här jag anser att vi som organisation har mycket kvar att arbeta med. Nämligen att inte förutsätta att folk vet de mest basala sakerna utan istället våga vara obekväma i att förutsätta att andra inte vet det jag vet och förmedla den kunskapen.

Den andra biten är att inse att det vi vet, eller åtminstone tror oss veta, mycket väl kan vara gammal information som inte längre är gällande. Även om den förmedlades under en kurs relativt nyligen. Anledningen är att vi lever i en betydligt mer uppkopplad värld där ny information snabbat kan spridas och omvandla ny kunskap till daterad. Det pågående kriget i Ukraina och hur avsnörande förband används är ett exempel. För inte så längesen visste alla soldater och instruktörer att en TQ skulle sättas ”high and tight” snabbt för att sen evakueras bakåt. Det utbildades, som jag upplevt det, inte nämnvärt mycket på att granska skadan och agera därefter. Fokus låg på att snabbt ta sig ur situationen och därmed var det lättare att applicera ett avsnörande förband högt. Det finns flera exempel där det synsättet, tillsammans med utdragna sjukvårdskedjor, lett till onödiga amputationer på soldater. Den samlade expertisen poängterar sedan ett tag tillbaka att soldaten måste ta sig tid att få grepp om skadan och applicera sitt förband därefter samt vikten av ”konvertering” av TQ. Den här kunskapen däremot har inte alla gånger trängt ut i Försvarsmaktens utbildning och soldater lär sig fortfarande att en TQ ska appliceras ”high and tight” samt att sjukvårdare är osäkra på när eller om de får lov att konvertera förband.

Samma fenomen återfanns inom skjututbildningen där äldre officerare fortsatte att lära ut det de kunde för att kunskapen ansågs ”beprövad” och därmed tidlös. Det gav vid handen att soldater senare i sin karriär fick omutbilda sig.

Så vad är poängen med allt det här i klartext? Det första är att vi måste sluta förutsätta att andra vet det vi vet om saker och ting. Precis som att vi säger att folk måste börja våga fråga, måste vi börja våga delge och kontrollera kunskap. Det andra är att vi som instruktörer måste hålla oss kontinuerligt uppdaterade inom våra ansvarsområden och dessutom vara beredda på att andra, i synnerhet yngre, kan ha snappat upp information som är okänd för oss. Tempot och tillgången till oändligt mycket information ställer högre krav på instruktören än vad vi kanske tänker på. Det innebär också att den enskilda instruktören, beroende på ett ämnes komplexitet, behöver avgränsas i vilken kunskap denne ska hålla uppdaterad (dvs erforderlig kompetens).

Världen rör sig framåt snabbt och de tekniska/medicinska/vetenskapliga framstegen blir snabbt utdaterade till förmån för nya framsteg. Det ställer krav på att vi anpassar vår kultur och informationsdelning efter dagens förutsättningar, inte hur det funkade på 90-talet.

Ut med det gamla, in med det nya

Av

den 29 oktober, 2023

i Allmänt

Under helgen har det varit ett tema på bland annat X varit hur äldre befäl idiotförklarar yngre. Det här har även vävts ihop med ett uppmärksammande kring att samma kategori av människor sysslar med gatekeeping gentemot yngre kolleger, bland annat på Markstridsskolan. Det här bristande stödet tror jag har ett par delförklaringar som jag ventilerade på bluesky och som jag nu kommer väva ut lite mer.

Det första är själva övertron som vi har till vårt eget utbildningssystem. Eller snarare, övertron till hur förträffligt det utbildat tidigare generationer och att det rimligtvis borde ha förmåga att utbilda på en rad väldigt specifika ämnen. Det finns individer ute i organisationen som tror att våra skolor och centra kan omhänderta all tänkbar kunskap, i synnerhet den kunskap som sagda individ själv har inhämtat under sin karriär. Då den här gruppen individer inte sällan är drabbad av någon form av selektivt minne kring vad de lärt sig under utbildningen och vad de lärt sig ute på förband skapar det en skev bild av vad nyexaminerade kolleger kan eller inte kan.

Skoltiden är en väldigt kondenserad tid och i takt med att tekniken utvecklas samt att vi tillför nya förmågor kommer det oundvikligen innebära att viss kunskap behöver stryka på foten, antingen att den inte berörs alls eller väldigt grundläggande. Vi kan helt enkelt inte fokusera på att lära ut all kunskap, framförallt för att den riskerar att vara daterad eller bortglömd när individen kommer till sitt förband.

Vilket leder till den andra delfaktorn, nämligen vår ytliga förståelse för kunskap och inlärning. För trots att vi har en fungerande metod i ”Visa, instruera, öva, pröva” glömmer vi bort ”drillen”. Inte bara att hjärndött kunna utföra en fysisk handling, utan även den kontinuerliga exponeringen för teoretisk kunskap och omsättande av den till handling. Folk blir ämnesexperter för att de kontinuerligt kan återkomma till ett ämne och repetera kunskap. Vi har en fortsatt övertro till individens förmåga efter genomförande av en kurs, framförallt när det förflutet lång tid mellan kurstillfället och det faktiska utövandet. En person som genomför en instruktörskurs men inte får utöva den kunskapen under ett års tid kommer vara marginellt kunnigare än innan kursen genomfördes. Kunskap måste praktiseras.

Den sista delfaktorn är hur vi ser på andras kunskap. Vår kultur är formad kring hur vi uppfattar andras kunskap visavi vår (uppfattning om) egen kunskapsnivå. I synnerhet den typen av kunskap som vi tycker är förenad med att vara en duglig officer. Det blir ett hinder för informationsspridning då vi förutsätter att de vi möter har samma kunskapsnivå som oss själva och därigenom behöver vi inte lära ut något. Visar det sig att kunskapen inte finns hos motparten går vi direkt till att döma individens förmåga och lämplighet som militär. Det fostrar inte en miljö där vi exponerar våra okunskaper och det leder inte till att skapa en lärande miljö.

Skulle vi uppfatta att en motpart har djupare kunskap än oss själva ses denne som en förebild, men det egna lärandet kommer vara avhängt på de observationer vi gör mer än att det sker ett formaliserat utbyte.

Allt det här sammantaget leder till att vi är usla på att mentorera och vägleda yngre kolleger. Vi förutsätter att de ska ha kunskapen, och saknar de kunskap är de inte dugliga i sin yrkesutövning.

Det här har under åren med förbandsnedläggningar förstärkts av att det just nu sitter individer runt om i organisationen som gjort sig själva oumbärliga genom att inte dela med sig av sitt kunnande. Inte sällan för att inte exponera sin egen okunskap mot andra. Vilket bidrar till att vi idag saknar valid kunskap i relation till hur världen är beskaffad idag. Med ökade krav och intresse från allmänheten har nu detta börjat exponeras och vissa fundament börjat krackelera. Vad vi ser nu är två krafter som möter varandra, de som är från det gamla systemet och som tror sig ha allt att förlora på förändring, och de som är från det nya systemet som anser att myndigheten har allt att vinna på att förändras.

Jag tillhör de sistnämnda. Jag tror innerligt att vi behöver göra oss kvitt med en hel del cementerade väggar för att kunna följa med utvecklingståget innan vi står mitt i en väpnad konflikt i norra Europa.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén