Införandet av kroppsskydd 23 har varit omdiskuterat från olika håll. Till del för att dess höga prioritering sägs ha fått andra utrustningsprojekt att bli nedprioriterade. Till del för att det inte alls upplevs så kvinnoanpassat som det sagts. Jag kommer använda kroppsskydd 23 som ett exempel för vissa metod- och rena tankefel som vi behöver se över för framtida utrustningsinföranden.
Det första är den binära syn vi har på utrustning som införs. Kroppsskydd 23 är uttalat dedikerat till kvinnor, och i sann försvarsmaktsanda har vi därmed tvingat på kroppsskyddet även på de som upplever att de inte behöver det. Vilket gett vid handen att exempelvis personal ingående i vagnsbesättningar upplever att de har ett sämre anpassat kroppsskydd än vad de hade med kroppsskydd 94 eller 12. Jag har lyft det tidigare och väljer att lyfta det igen. Tilldelningen måste vara så pass flexibel att vi kan tillåta individen avgöra om denne har ett behov att byta kroppsskydd eller ej.
En bidragande orsak till att det blir på det här sättet påstår jag är för att vi använder oss av samma gamla metod för test av utrustning som vi alltid gjort. Vi pekar ut en liten testgrupp, låter de testa utrustningen under en kort period och sen hänger upp en hel upphandling på det. Modellen för Kroppsskydd 23, TYR Tactical EPIC DSX, har tidigare varit föremål för ett tänkt inköp flera år tidigare men då intresset hos en tillfrågad grupp upplevdes svalt blev det inget. Som man frågar får man helt enkelt svar. På samma sätt har vi fått svar när värnpliktiga fått agera försöksgrupp för stridsväst och annan utrustning. Värnpliktiga kommer, på gott och ont, se andra saker än vad anställd personal ser. Det är därför vi behöver breda testgrupper på samma sätt som vi haft med NCU och nu kommer ha med ak24.
Med det sagt behöver vi också sluta jaga den perfekta lösningen för alla. En vagnsbesättning rör sig inte i samma miljö som skyttesoldaten eller sjömannen. Således har de olika krav på den utrustningen de behöver. Inom de stora snarlika grupperna kommer det inte heller finnas en perfekt lösning utan vi kommer behöva nöja oss med en 80%-ig lösning som är ”good enough”. Detta kan vi kosta på oss om vi samtidigt ändrar mindset från att utrustning ska hålla 10 år och bortom till att inse att personlig utrustning behöver omsättas inom ett årtionde. Det vill säga att nästa nya hjälm bör vara inköpt och utdelad senast 2034 (helst innan) eller för den delen att nästa markstridsuniform.
Jag uppfattar att det största problemet just nu med kroppsskydd 23 är att vagnspersonal fastnar i saker, att en inte oansenlig del upplever det svårt att få fäste med kolven mot axeln på grund av axelremmarna och att det är svårt att justera snabbt när individen behöver förstärka klädseln under kroppsskyddet. De två senare problemen kan vi antagligen minska i takt med att personalen blir mer hemma med kroppsskydden. Precis som med kroppsskydd 12 eller stridsväst finns det en inkörningsperiod innan individen hittar rätt inställning som passar i de flesta situationer.
Vad som är viktigt är att vi redan idag fångar upp allt det här och dokumenterar så att vi kan ställa rätt frågor till nästa tillverkare samt utforma rätt tester för nästa sak vi köper från hyllan. För det är min fortsatta hållning vad gäller utrustning. Vi ska köpa det som finns tillgängligt i hög grad och undvika att utveckla eget. På höjd kan vi drista oss till att ”specialbeställa” modifieringar för grupper där det behövs (återigen, vagnspersonal).
