Etikett: hemvärnet

I skrivande stund pågår ett replikskifte på Militär Debatt kring närkamp i Hemvärnet och tidsuttaget för att genomföra utbildningen. Precis som många andra diskussioner kring förmågor i Hemvärnet och kompetens hos dess personal kokas det oftast ner till att det är för få avtalsdagar för att hinna med allt som måste göras under ett år.

Avtalsdagar är det antal dagar (just nu är spannet mellan 4 och 15 dagar beroende på befattning) som individen måste tjänstgöra för att uppfylla sitt avtalade åtagande till Hemvärnet. På samma sätt åtar sig Hemvärnet ansvaret att öva och utbilda individen minst det antal dagar som framgår i avtalet.

Diskussionen kan delas in i två narrativ. Det första är att antalet dagar är för få för att hinna med vettig verksamhet, underförstått att det krävs tvång för att individen ska komma in för tjänstgöring. Det andra narrativet är att ett utökande av avtalsdagar inte skulle ha avsedd effekt för att individer redan idag inte fullgör sina avtalade dagar och att fler därmed skulle hoppa av. Historiskt ligger avtalsuppfyllnaden mellan 64 och 69% årligen.

Det säger sig antagligen självt att fyra dagar, eller ens åtta, inte är tillräckligt för att utbilda en individ och öva denne i någon vidare utsträckning. Mycket av verksamheten hänger på att individen fullgör fler dagar än avtalat, framförallt genom att vara mer engagerad på helger under sin lediga tid. Men det som glöms bort i diskussionen, och som även glöms bort i närkampsdebatten, är att systemet vilar på att individen genomfört en grundutbildning och en introduktionskurs till Hemvärnet. Det här har möjligen glömts av under en tid där fokus varit på att försöka locka så många som möjligt till Hemvärnet. Men med de nya besluten som medfört att en stor del av tillförseln av personal till Hemvärnet nu förväntas komma från den grupp människor som avskrivs från krigsförbanden, väntar en annan form av rekrytering vilket även kommer påverka vilken kompetens som nu bärs med in i organisationen.

Använder vi närkampen som ett exempel är det rimligtvis så att Hemvärnet inte ska lägga någon avtalsdag alls på att ge individen närkampsutbildning. Helt enkelt för att individen ska ha fått detta genom sin grundutbildning (och i en utopisk värld även repeterat detta någon gång vid en repetitionsövning). Därutöver ska introduktionsutbildningen repetera de kunskaper som är av vikt för Hemvärnets huvuduppgifter (skydda, bevaka, ytövervaka) vilket i allra högsta grad inbegriper skyddsvaktstjänsten och dess ingående delar.

Således är det riktigt att det invänds mot att dyrbar utbildningstid behövs läggas på vad man uppfattar som onödigt långa utbildningspaket. Men fokuset är riktat mot fel håll då det inte är utbildningarna som är för långa eller antal avtalsdagar som är för få, utan att systemet med rekrytering av grundutbildad personal samt introduktionsutbildningar som repeterar rätt kunskaper helt enkelt inte fungerar.

Beträffande ny utbildning inom områden där tillförseln av redan utbildad personal inte medger en tillräckligt snabb förmågeuppbyggnad, exempelvis utbildning på pansarvärnsrobot, blir det mycket riktigt en fråga om prioriteringar. Men de prioriteringarna ska stå mellan exempelvis en övning med krigsförbandet och utbildning på ett nytt system som på sikt ska höja förmågan. En kompetens som två instanser redan ska ha förmedlat till soldaten, med rätt nivå, ska överhuvudtaget inte finnas med i prioriteringslistan. I takt med att det införs nya förmågor i Försvarsmakten och äldre förmågor utvecklas är det troligtvis så att Hemvärnet i mångt och mycket alltid behöver jaga ikapp vad gäller rätt utbildad personal. Samtidigt innebär det också att organisationen behöver genomföra någon form av intern revision för att anpassa utbildningslinjerna efter hur det övergripande systemet är tänkt att fungera då svaret inte ligger enbart i avtalsdagar eller tidsuttag för utbildningar.

Vid sidan om bordningsstyrkan är hemvärnets insatskompaniers uppgifter ett hett debatterat ämne som verkar kunna diskuterats i samband med vad som helst. Hur kommer det sig att så många människor har så vitt skilda uppfattningar om vad ordet ”insats” innebär och vilka förmågor det medför? Egentligen borde det inte vara svårare än att säga åt människor att läsa krigsförbandsspecifikationen (KFS) där det framgår med all önskad tydlighet vad som gäller. Problemet är bara att KFS, av uppenbara anledningar, inte ligger spridd lite varstans så att gemene man kan ta del av den, och även om den gjorde skulle vissa individer troligtvis vara svårövertygade. Därutöver vet vi historiskt att en del av försvarsmaktens förband, skolor och förmågor utvecklats tack vare att individer tagit initiativ i olika riktningar och kämpat för att få uppgifter fastställda i Försvarsmaktens dokumentation. Samtidigt kan den typen av initiativ också ha en negativ inverkan på Försvarsmaktens förmåga om det slukar resurser som döljs i redovisningen.

Vi har tidigare behandlat utvecklingen av lokalförsvarsförbanden och därmed även berört hemvärnets utveckling och de utmaningar som organisationen står inför framgent. Skapat för att skydda hemorten och sedermera skydda samt bevaka mobiliseringsförråd står hemvärnet idag något förvirrat verkar det som, åtminstone på gräsrotsnivå. Som tidigare identifierats bär Försvarsmakten skuld i frågan efter att ha haft ambitionen att försöka utveckla hemvärnet till enklare skyttebataljoner. Vilket bland annat inneburit tillförd materiel såsom granatkastare eller för den delen underrättelsekompanier, för att därefter göra en vändning och återigen peka på att hemvärnet ska skydda, bevaka och ytövervaka är det inte konstigt att det uppstår ett visst motstånd för en sådan förändring. Det kan likställas med försvarets omställning från nationellt till internationellt och sen tillbaka vilket resulterat i en rad utmaningar kopplat till personalen. Det tolkas som att ta flera steg tillbaka.

Det går att urskönja en stolthet i att kunna strida offensivt och lösa vad som definieras som infanteristrid. Precis på samma sätt går det att urskönja att det anses vara en nedvärdering att ”bara bevaka”, vilket verkar ses som en uppgift reserverad för övriga hemvärnet (det vill säga bevakningskompanierna). Prefixet ”insats” förefaller ha laddats genom åren med en rad föreställningar om att vara särskilt uttagna, något mer än övriga kompanier och ett av få verktyg som Försvarsmakten har gripbart omgående för snabb mobilisering. Vidare finns en bild om att vara en förmågehöjare i ett nedbantat försvar när det inte finns annat att tillgå, där vissa verkar dra det så långt som att hävda att det inte finns ett infanteri i Sverige. Jag kommer i det här inlägget hävda att det inte är en ”antingen eller”-diskussion vi bör ha om insatskompanierna. Samtidigt kommer det innebära att en del kontinuerligt anställda och hemvärnssoldater behöver göra avkall på en del övertygelser.

Läs mer

Med sin numerär, geografiska spridning, höga beredskap och lokala förankring är hemvärnet av central betydelse för försvaret av det svenska territoriet.

Försvarsberedningens rapport ”Värnkraft”

Med en numerär som motsvarar mer än hälften av det svenska militära försvaret är det inte konstigt att diskussioner kring Hemvärnet engagerar, framförallt på internet. Åsikterna kring Hemvärnet och dess personal är många, detsamma verkar även gälla vilka uppgifter som organisationen ska lösa i händelse av krig. Vilket i sin tur sannolikt bidrar till att det kan skifta markant mellan hemvärnsförband och deras ambitioner. Jag avser att använda det här inlägget dels till att förtydliga mina tankar kring Hemvärnet i stort, dels för att behandla de utmaningar som organisationen kommer stå inför i framtiden.

Läs mer