Medan såväl armén som marinen släppte sina riktlinjer för yrkes- och karriärutveckling samtidigt, var Flygvapnet något avvaktande. Däremot låg stridskraften något i framkant då det fanns ett interimistiskt beslutsunderlag som ritade upp boxen för hur Flygvapnet såg på framförallt OR6 och 7. I februari var det dock dags för flygvapenchefen att redogöra för hur Flygvapnet ser på trebefälssystemet och personalens utveckling. Även om trebefälssystemet är försvarsmaktsgemensamt finns det tydliga skillnader i hur Flygvapnet väljer att formulera sig kring kompetens, samt krav för befordran. Det här inlägget kommer försöka lyfta de största skillnaderna inom respektive kategori (GSS, SO och OFF).
Etikett: försvarsmakten Sida 8 av 9
Debatten kring Försvarsmakten och olika neuropsykiatriska åkommor intensifierades under 2018 där berättelser om individer som dolt sin diagnos uppmärksammades[1]. Även överläkare gav sig in i debatten och uttalade sig om personer med exempelvis ADHD mycket väl skulle kunna bli dugliga soldater[2]. 2019 kom beslutet att Försvarsmakten skulle ändra sina regler och tillåta ansökningar från personer som fått sin diagnos avskriven[3]. Sannolikt till stor glädje för en del individer som vill genomföra värnplikt men som hindrats av en diagnos. För att förtydliga, det här inlägget kommer inte behandla huruvida det är rätt eller fel med beslutet, eller om personer med neuropsykiatriska diagnoser kan eller inte kan tjänstgöra. Det beslutet behöver undersökas av utbildad personal inom vården i samverkan med Försvarsmakten där individens välmående ska vägas mot samhällets krav.
Det här inlägget kommer däremot behandla ett inlägg på webbplatsen Liberala Kuriren[4] där författaren argumenterar för att individer med diagnos ska få tjänstgöra i Försvarsmakten. Det som föranleder den här kommentaren kring inlägget är att vissa argument är direkt felaktiga och riskerar att skapa en bild om hur övriga stater ser på exempelvis autism och tjänstgöring.
Det kan uppfattas som något dramatiskt att travestera på den gamla boktiteln ”om detta må ni berätta”, en bok som skickades ut för att upplysa om förintelsen. Samtidigt handlar det, precis som med boken, att få igång en diskussion i en tid som bäst kan beskrivas som post-Lagersten. Döpt efter den dåvarande informationsdirektören Erik Lagersten som utvecklade Försvarsmaktens kommunikationstjänst och tog med den ut på internet i form av bloggar och konton på sociala medier. En period som sen kom att kännetecknas av en ökad öppenhet och uppmaning till personalen att aktivt diskutera myndighetens verksamhet, även utanför fikarummen. Det som kännetecknats för post-Lagersten är uppfattningen om att kritiska diskussioner kring Försvarsmakten och dess förmåga inte längre välkomnas, och att handbok sociala medier inte är en publikation som verkar gälla.
Jag tog de största stegen till Försvarsmaktens nya informationsstrategi när det blev helt uppenbart att förtroendevalda politiker läste mer vad som stod på olika försvarsbloggar än lyssnade på Försvarsmaktsledningen. Och när riksdagsledamöter agerade mer på det som stod i sociala medier än det som var Försvarsmaktens uppfattning. Det var ohållbart och då var vi tvungna att hitta en väg framåt
Erik Lagersten, Officerstidningen nr 2/2018
Jämfört med Försvarsberedningens rapport ”Värnkraft” verkar intresset för Försvarsmaktens underlag vara något svalare. Trots att det framgår i underlaget att det saknas flera miljarder för att kunna uppnå det beredningen önskar på den utsatta tiden. Där till förekommer en hel del dystra prognoser såväl som rejäla passningar till regering och riksdag att det behövs signifikanta lagförändringar för att underlätta för Försvarsmakten att återta förmåga. I det senare är det framförallt den miljötillståndshantering som hämmar förbanden från att öva i den mängd som behövs och på platser som är nära förbandsorten.
Men om vi för en stund kopplar bort diskussionen om pengar och lagar för att istället titta på vad Försvarsmakten säger sig kunna uppnå och jämför med vad som beredningen eftersökte finns det en rad skillnader. Det ska även noteras att det finns ett par hemliga bilagor som mer detaljerat redogör för skillnader, och framförallt de förmågor som berörs. Det här inlägget kommer enbart behandla det öppna underlag som finns tillgängligt från Försvarsmakten. Det här underlaget kommer tillsammans med försvarsberedningens rapport ligga till grund för den kommande försvarsproposition som kommer nästa år. Detta innebära således att ingenting är säkert och att det slutgiltiga försvarsbeslutet mycket väl skulle kunna bestämma något helt annat än vad såväl försvarsberedningen som Försvarsmakten lagt fram.
Det har länge varit uttalat att militära organisationer är trögrörliga när det gäller förändring. Inte sällan kopplas detta samman med tankegångar om att militären i sin själ är konservativ och lägger stor vikt vid traditioner och vad organisationen uppfattar som beprövad erfarenhet. Samtidigt är detta inte enbart en militär företeelse utan återfinns även bland civila organisationer. Detta har i sin tur bidragit till att det återfinns ett helt forskningsområde dedikerat till just organisationsförändringar och dess utmaningar. Frågan alla verkar försöka få svar på är; varför är det så svårt att förändra en organisation?
Om en kropp A utövar en kraft på kropp B, så utövar kropp B en lika stor, men motriktad kraft på A. Krafterna verkar på olika kroppar.
Isaac Newton
Citatet ovanför behandlar det som kallas för Newtons tredje lag. Mer populärt uttryckt som ”varje reaktion har en motreaktion”. En kommentar som återkommer inom en rad olika områden, allt från politik till det militära. Vi brukar även prata om hur pendeln alltid slår tillbaka. Poängen med det här inlägget är inte att diskutera fysik eller ordstäv utan jag vill belysa en motreaktion som just nu är i rörelse.
Under sent 90-tal och tidigt 00-tal genomgick Försvarsmakten en dramatisk förändring. Organisationen bantades kontinuerligt ner och i takt med att organisationen skulle bli mer effektiv anammades ett industriellt tänk om effektivitet och ”just in time”. Detta innebar bland annat att det genomfördes en rad centraliseringar. Funktioner centraliserades till specifika förband som fick se sig själva som ensamma företrädare (exempelvis luftvärn). Ledningen centraliserades till huvudstaden och L24. Utrustningen centraliserades till ett centralförråd i Arboga. Officersutbildningen centraliserades i huvudsak till två (2) orter och slutligen centraliserades grundutbildningen (i form av gemensamma utbildningsbestämmelser).
Tanken i sig kan anses varit rationell. I en period där varje krona räknades behövdes verksamheten effektiviseras och det mesta samordnas för att maximera uteffekten (även kallat new public management som präglat mycket av statsförvaltningen). Men precis som med mycket annat blev det för mycket och verksamheten fungerade inte fullt ut med de nya förutsättningarna. Framförallt den påtvingade GMU:n mottogs svalt bland vissa förband som upplevde sig överkörda.
Så när vändningen kom och Försvarsmakten igen skulle omriktas, från internationellt till nationellt, var det antagligen en del som vädrade lite luft. Samtidigt uttrycktes en oro över att pendeln skulle slå tillbaka för långt och organisationen skulle tappa erfarenhet från utlandsinsatserna till förmån för återtagandet av ”gamla kunskaper” från det nationella försvaret.
Men det är inte bara erfarenheterna från de internationella insatserna som behövs förvaltas. I och med att Försvarsmakten nu ska växa, med en återinförd värnplikt, har de ökade kraven belyst de brister som finns gällande utbildningskapacitet och materieltillförsel. Vi har nu sakta men säkert påbörjat decentraliseringen av Försvarsmakten igen. Återkomsten av snabbköp, utlokaliseringen av staber och återtaget av förbandsspecifik grundutbildning är alla delar i den decentraliseringsprocessen. Men det verkar inte stanna där. I en tid där exempelvis utbildning bedrivits centralt på en rad försvarsmaktsskolor har ökade utbildningsvolymer inneburit att alla förband inte kan få sina behov tillgodosedda. Vilket i sin tur har inneburit att försvarsgrenarna och förbanden försöker hitta egna utbildningslösningar. Det vill säga, de positiva effekter av centralt genomförda utbildningar där kurspaketet kan kvalitetssäkras riskerar nu att omintetgöras när utvecklingen går i motsatt riktning.
Det finns en risk för att Försvarsmakten blir mer fragmenterad med allt för många lokala utbildningar där för mycket resurser används för att utbilda efter eget typförband och de lokala förutsättningar som finns. Vilket på sikt kan påverka samverkan och samordning mellan grenarna samt förbanden negativt.
Jag känner en viss oro över en tillbakagång till grenspecifika skolor där förbanden börjar tävla om att få tilldelade mer medel för att bedriva utbildningsverksamhet, vilket skapar en onödig intern konkurrens samt riskerar att skapa tomma lokaler på de platser där de centrala skolorna försvinner.
Det finns för- och nackdelar med en ökade centralisering såväl som ökad decentralisering. Det vi behöver söka efter är en balans där respektive inriktning skapar de bästa förutsättningarna för försvarsmakten att bli lite vassare. Även om vi känner att vi börjar få luft under vingarna behöver vi ta det varligt och inte dra på för fullt. Förtänksamhet är ett ord som många officerare gillar att använda sig av. Det är nu det är dags att tillämpa det.
Den förste oktober infördes nya tjänstegrader, vilket till stor del mest berörde soldater och sjömän direkt. Indirekt däremot har förändringen medfört konsekvenser som påverkar en stor massa av Försvarsmakten, nämligen hela OR-kategorin. Med en sådan stor inverkan på personalen är det trist att det först i efterhand kommit riktlinjer för hur karriärutvecklingen ska se ut inom armén och marinen. Flygvapnet valde att framställa ett interimistiskt beslut (vilket i stort påverkade personal inom OR6/7-spannet) innan de nya tjänstegraderna infördes. Således låg flyget något på framkant och förhoppningsvis kommer det beslutet att stöpas om till samma struktur som dokumenten från övriga försvarsgrenar.
Det hade varit önskvärt att de här riktlinjerna kommit ut innan införandet av de nya tjänstegraderna, eller i alla fall det datum från när riktlinjerna skulle börja gälla. Men nu fastställdes dokumenten den tredje oktober (marinen valde dock att riktlinjerna skulle börja gälla från 7/10).
Även om de här riktlinjerna är samverkade mellan samtliga försvarsgrenar och med Högkvarteret, finns det några skillnader som är värda att känna till om hur respektive försvarsgren (i detta fallet armén och marinen) ser på personalens utveckling.
Försvarsberedningens rapport består totalt av 355 sidor. Det krävs alltså en ansats för att läsa igenom hela rapporten och kunna ta till sig innehållet. Detta innebär att det är lätt hänt att läsaren missar vissa saker, framförallt när fokus ligger på de ämnen som ligger närmst en själv (exempelvis anskaffning av nya ubåtar eller luftvärnssystem). Därför är det en klar fördel att det finns en hel del engagerade individer på twitter som sammanfattar rapporten lättbegripligt för den som är intresserad.
Det här inlägget kommer göra en ansats att sammanfatta stridskraftsdelarna i stort, för att i efterkommande inlägg dyka ner i specifika ämnen som kan vara av intresse för dig som läsare.
Vid det här laget har det antagligen inte undgått dig att den efterlängtade och omdiskuterade rapporten från Försvarsberedningen har offentliggjorts. Dagarna fram till dagen för offentliggörandet har kantats av olika politiska utspel gällande finansieringen och det har varit diskussioner om bilagor och formuleringar som alla partier inte står bakom. Nu är rapporten signerade av fyra (4) partier (S, V, MP och SD) medans övriga partier valt att stå utanför. Men vad är poängen med försvarsberedningens rapport? Och hur påverkar den dig som tjänstgör eller har ambitionen att tjänstgöra i Försvarsmakten?
Identitet (senlatin ideʹntitas ’identitet’, till idem), självbild, medvetenhet om sig själv som en unik individ.
Källa: Nationalencyklopedin
Identitet, ett ord som nu mer än någonsin verkar forma vår vardag. Den diskuteras kontinuerligt i media inbakat i uttryck som ”identitetspolitik” och ”könsidentitet”. Människans jakt på identitet är välstuderad inom beteendevetenskapen (psykologi och sociologi) och vår önskan att förstå oss själva, och andra, är sannolikt en bidragande faktor till att boken ”omgiven av idioter” blev en sådan försäljningssuccé trots avsaknaden en vetenskaplig grund. Det är troligen jakten på den egna självbilden och önskan att uppfylla den som lockar en del individer till organisationer som Försvarsmakten.