Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: försvarsmakten Sida 4 av 9

Presstjänsten sänkte myndigheten förr, låt det inte hända igen

Av

den 11 juni, 2023

i Allmänt

Det har blivit en sanning att om du vill veta något om den svenska Försvarsmakten och vad den gör, ska du läsa utländsk media. För det förefaller vara på det sättet att alla andra i världen vet vad myndigheten gör eller avser att göra innan landets medborgare (tillika skattebetalare) får veta något. I dagarna har detta återigen uppmärksammats genom att svenskar kan, via brittiska flygvapnet, läsa om hur svensk incident varit uppe och identifierat ryskt strategiskt bombflyg och signalspaningsflygplan över Östersjön. På samma sätt var det i utländsk media som vi först kunde läsa om ambitionen att köpa begagnade transportflygplan från Italien, och då inte för att någon grävt fram informationen utan för att det kommunicerats i en intervju med dåvarande flygvapenchefen. Eller svenska förehavanden i Mali som framförallt franska källor varit duktiga på att berätta om.

I samband med att det offentliggjordes att ukrainsk trupp utbildats i Sverige (en artikel som förtjänstfullt publicerades även på engelska) var det många som uttryckte en form av glädje att detta hade kunnat ske utan att någon pratat om det. Underförstått verkar det ha funnits en bild av att svenskar i allmänhet, och svenska militärer i synnerhet, har en förmåga att berätta om allt på sociala medier. Verkligheten visar däremot motsatsen. Vi lever kvar i dåtidens förlegade syn om kommunikation som helt och hållet byggde på att samhället helt enkelt litade på att Försvarsmakten förvaltade skattepengarna och gjorde det de skulle. Myndigheten kunde då hänga upp sin presstjänst på att kommunicera så lite som möjligt kring verksamheten. Det spelade ändå ingen roll då pengarna ändå kom in till kassan. Men sen hände något. Inte ”något” som en enskild händelse utan ”något” som i en process, en utveckling av samhället där det uppstod en tydligare konkurrens om statens medel för att möta kraven hos en växande befolkning. Medan det är många som har ondgjort sig över hur ”new public management”(NPM) haft en negativ inverkan på den offentliga förvaltningen och att det är NPM som sänkt Försvarsmakten, är det få som reflekterat offentligt över hur myndigheten själv grävde sin grav när man inte utvecklades med samhället och de informationsbehov som uppstod.

Endast presschefen får berätta om din dina insats
Spoiler: presschefen berättade aldrig om din fina insats. Därför försvann ditt förband.

Medan Försvarsmakten fortsatte på inslagen väg om ”need to know” där samhället i princip inte behövde veta så mycket utan mest se till att lyda och hålla sig ur vägen, fick politiker samt offentlig förvaltning på alla nivåer snabbt lära sig att inte bara berätta om vad de gjorde med pengarna, utan även motivera varför de behövde få fortsatt förtroende. När det gäller fördelning av skattemedel, NPM eller ej, så gäller det att synas och få medborgaren att förstå varför en sak är högre prioriterad än en annan. Baksidan av det här är när exempelvis politiker ställer försvarsbudgeten mot vårdbudgeten där det senare har en direkt påverkan på medborgaren (jämfört med att jämföra försvarsbudgeten och biståndsbudgeten).

Då Försvarsmakten kommunicerade begränsat kring den skarpa verksamheten av rädsla att röja skyddsvärden misslyckades man därmed att skapa ett uppfattat värde kring verksamheten. Så när försvarsbesluten började skära ner myndigheten var det få utanför de närmst sörjande som brydde sig. Pengarna behövdes helt enkelt på andra platser då allt framstod som frid och fröjd i världen.

Då kan man tycka att det borde skett en förändring med tanke på dagens situation. Svaret är nej. Bortsett från den förtjänstfulla insatsen med regelbundna lägesgenomgångar vid början på markoffensiven i Ukraina, verkar Försvarsmakten fallit tillbaka på hur det var förr. Försvaret är på allas läppar och det omfördelas resurser för att försök ta igen det som förlorats över de senaste årtiondena. Problemet är att det finns andra saker som tarvar på samhället och som kräver resurser. Om Försvarsmakten inte lyckas kommunicera att pengarna ger mer än stora kostsamma övningar kommer opinionen snart att vända, oaktat läget i omvärlden nu när den initiala oron lagt sig och allt uppfattas som normalt igen.

Försvarsmakten brukade på veckobasis redogöra kortfattat för vad myndigheten hade gjort, exempelvis stöd till samhället eller start med incidentjakt. Detta upphörde myndigheten med för många år sedan. Det är således dags att återta den funktionen tillsammans med en aktiv kommunikationstjänst som står på tå. Ett exempel att följa är Danmark som på olika sätt redogör såväl dagligen som på veckobasis vad de genomfört för verksamhet. Det är att vara närvarande och att kommunicera vad skattebetalaren egentligen ”får för sina pengar”.

Vad vi absolut inte behöver är en tillknäppt presstjänst som drivs av devisen ”en svensk tiger”, då kommer vi återigen få se hur försvarets behov blir trumfade av alla andra som är betydligt mer aktiva och duktiga på att signalera sitt värde mot skattebetalaren.

Den taktiska flygtransportförmågan riskerar att offras på exportindustrins bord

Av

den 9 juni, 2023

i Allmänt

Regeringen gav den 17 maj Försvarsmakten i uppdrag att, tillsammans med FMV, redovisa möjliga handlingsalternativ för inköp av nya taktiska transportflyg. Det tidigare projektet med att köpa in begagnade C-130 från Italien gick i stöpet då det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart att köpa flygplanen och rusta upp dem. Nu gör man istället ett omtag på hela anskaffningen och i april ska flygvapenchefen meddelat sin vilja om att fortsatt köpa (nya) C-130J i första hand. Det beslutsunderlaget ska sedan ha skickats vidare uppåt till försvarsstaben för vidarebefordran till försvarsdepartementet. Men istället för ett ”köp flygplanen” kom ett uppdrag där myndigheten har till november på sig att skapa ett gediget beslutsunderlag utifrån ett par premisser.

Analysen ska genomföras ur ett strategiskt helhetsperspektiv där utöver förmågekrav och försörjningssäkerhet även industriella perspektiv, förutsättningar för internationella samarbeten samt export inom flygområdet belyses för respektive handlingsalternativ.

Fö2023/01005 Uppdrag till Försvarsmakten att redovisa handlingsalternativ för taktisk flygtransportförmåga

De tre handlingsalternativen som Försvarsmakten och FMV ska utreda är att köpa nya C-130J, nya C-390 Millenium (tidigare känd som KC-390) samt en förlängning av nuvarande park med C-130H (dvs den modell som myndigheten köpte in 1965 och där huvuddelen av dagens flygplan är från 1980-talet). Handlingsalternativen ska även innehålla riskanalys med tillhörande riskhantering samt kostnader för respektive handlingsalternativ.

Det som är solklart är att det inte kommer påbörjas något införande av ett nytt transportflygplan i närtid utan nuvarande park med sex flygplan med 40 år på nacken kommer få fortsätta tröska på ytterligare några år till.

Men vad är själva problemet med uppdraget och situationen som Försvarsmakten nu befinner sig i? Jo det är att stycket som nämner ”strategiska helhetsperspektiv”, ”industriella perspektiv” och ”export inom flygområdet” tydligt säger att regeringen är mest intresserad av att veta hur det nya transportflyget påverkar möjligheten att sälja stridsflygplan till Brasilien. Framförallt när Saab valde att skriva ett samförståndsavtal med Embraer om att sälja in C-390 till Försvarsmakten, vilket följdes av det uppenbara uttalandet från Brasiliens försvarsminister om att de mycket väl kunde tänka sig att köpa fler Gripen-plan, framförallt Gripen E. Helt plötsligt blev köpet av ett nytt transportflygplan en statsangelägenhet. Till skillnad från tidigare årtionden då förmågan knappt berörts av vare sig politiker eller myndigheten självt.

Användarna av C-390 är få. Förutom Brasilien har Ungern (tillverkning påbörjad i Ungern 2021), Nederländerna (beställning lagd 2022) och Portugal (första flygplan levererat oktober 2022) beställt flygplan. Det vill säga att vi skulle befinna oss i en ytterst liten krets av operatörer av ett system som nyligen nått ”full operational capability.” Jämfört med C-130J som skulle placera oss i gemenskap med ett betydligt större community, framförallt våra grannländer Norge och Danmark. Ett system som dessutom är välbeprövat och känt, framförallt inom Nato.

Ett köp av C-390 för att gagna industrin skulle kortsiktigt skapa lite klirr i någon kassa, men långsiktigt skulle det sannolikt kosta betydligt mer i både pengar och interoperabilitet om vi helt byter flygplanstyp och därmed behöver helt förändra en organisation som är inkörd på att nyttja C-130. Det handlar om allt från utbildning av personal och lastning till underhållskedjor och infrastruktur.

I en tid av krig har flygvapenchefen pekat på vilket transportflygplan han behöver för att kunna lösa sina uppgifter i försvaret av Sverige. Det vore smakfullt om detta hörsammades omgående istället för en potentiell framtida försäljning av stridsflygplan till ett land som just nu verkar mer intresserat av att behålla goda relationer med Ryssland och Kina, än att stödja Ukraina.

Fysisk träning som rutin

Av

den 27 maj, 2023

i Fysisk fostran

Det här med fysisk träning är djupt inpräntat i Försvarsmaktens DNA. Även ute i samhället finns det en bild av att militärer är starka och snabba, samt att för att arbeta i Försvarsmakten så måste du älska träning. Och inte bara älska hederlig träning som alla andra håller på med, det ska gärna vara lerigt, blodigt och på gränsen till dumdristigt. Även om den bilden upprätthålls på sina håll, framförallt genom sociala medier, är verkligheten snarare att vi tränar precis på samma sätt som alla andra. Den stora skillnaden är att medan den stora massan har det som förmån i form av friskvård, är det en arbetsuppgift som (ska) utvärderas som en del av den årliga prestationen.

Tldr; Skapa planerad tid för fysisk träning. All träning måste inte ske i grupp men med en god planering kommer individer att hitta varandra och träna tillsammans. Att skapa träningsrutin tar tid. Först efter ett år vet du om rutinen satt sig och att den överlever ”vardagen”. Förläng arbetsdagen om så krävs för att få med fysisk träning. Livet går i perioder, så även träningen.

Läs mer

Det måste få ett slut med kortsiktiga nedprioriteringar av infrastruktur och materiel

Av

den 23 april, 2023

i Allmänt

Det är mycket som händer i världen just nu, vilket oundvikligen påverkar Försvarsmaktens verksamhet. Det har tidigare kommunicerats att stödet till Ukraina och ansökan till Nato medför vissa konsekvenser för myndighetens tillväxt och de anskaffningar som behövs göras efter alla dessa år av nedprioriteringar. Idag har överbefälhavaren spetsat till det ytterligare och sagt att den obalans som nu finns mellan resurser och uppgifter kommer innebära att vissa delar av försvarsbeslutet kan komma att pausas. Helt enkelt för att obalansen är av en sådan magnitud att organisationen inte klarar av att lösa ut alla de uppgifter som fattades i ett beslut pre-Nato.

Låt mig vara tydlig i att det är positivt att myndighetschefen kommunicerar så här pass tydligt kring Försvarsmaktens nuvarande situation. Det har under lång tid funnits en obalans mellan uppgifter och resurser, en situation som inte gynnades av en ”forcerad tillväxt” och en hastigt uppkommen Nato-ansökan. Men det är inte det jag vill fokusera på just nu. Det jag tycker behöver vara i fokus är risken att myndigheten inte har lärt sig av sin historia och återigen nedprioriterar infrastruktur och materiel. Det senare är kanske det allvarligaste problemet då det lett till den ”lyxfällan”-situation vi har idag. Där tillförda pengar försvinner in i det svarta hål av ”materielskuld” som vi har att hantera.

Det handlar om olika typer av fordon som behöver renoveras och modifieras, samtidigt som vi ska köpa in nya. Det handlar om brister i personlig utrustning som nu är på den nivån att all personal under Aurora inte får ut grundutrustning utan att prioriteringar behöver göras. Eldhandvapen-frågan har tidigare behandlats och behöver sannolikt inte diskuteras mer. Det handlar även om större system som under lång tid behövt ersättas, som exempelvis transportflygplan, rpas och ledningssystem. För att inte tala om införandet av cyberförsvars-förband och rymdförsvar. Det är således inte konstigt att det kostar pengar, än mer i den nuvarande ekonomiska situationen som omvärlden befinner sig i. Så när ÖB nämner att det kan behövas göras kortsiktiga nedprioriteringar inom infra och materiel ser jag framför mig hur vi skjuter vår nuvarande skuld framför oss samt att den börjar växa igen, trots våra försök till att minska skulden.

För att sätta det här i någon form av perspektiv. En del kanske tycker att det egentligen inte får några större konsekvenser med nedprioriteringar av infrastrukturen eller materiel. Det viktiga är ju att det finns människor att ställa upp vid frontlinjen. Men vi kan ta den aktuella situationen med Sudan som ett exempel. Riksdagen har beslutat att skicka en styrka upp till 400 man för att evakuera svenskar ut ur Sudan. Det är en väsentlig styrka även om den i genomförandet sen ”bara” uppgår till 150-200 personer. Till att börja med ska dessa individer ha tillgång till en infrastruktur så att de kan öva och planera. De ska även ha tillgång till materielsystem på såväl soldat som förbandsnivå för att kunna ha exempelvis säkert samband hem till Sverige och kunna genomföra operationen med låg risk. Men de ska också kunna ta sig till (och gärna ifrån) operationsområdet, och Sudan tar man inte sig till varken via sjö- eller landvägen. Då behövs transportflyg. Just nu är 50% av Sveriges transportflygskapacitet insatt i Östafrika. Flygplan som Sverige modifierat och förlängt livet på så pass länge att den nu tillhör en av de äldsta C-130H-flottorna i världen. Likt alla våra tretton- och tjugo-bilar är det en imponerande bedrift att lyckas krama ur så pass mycket ur ett materielsystem. Men det finns trots allt fysiska gränser för hur länge något kan fungera och ska vi ha en fungerande undsättningsförmåga även i framtiden räcker det inte enkom med att ha specialförband som står redo att åka världen runt, det krävs även transportresurser som kan matcha den förmågan.

Vare sig det handlar om armén, flygvapnet eller marinen vilar grenarnas förmåga på människor och system i samverkan. Fortsätter vi nedprioritera infrastruktur och materiel för att kortsiktigt kunna lösa ut värnpliktsutbildning eller att bygga (pappers)förband, då kommer vi tio år längre in i framtiden få se oss själva inkapabla att lösa en rad uppgifter som våra politiker och medborgare tar för givet att vi ska klara av.

Så vad ska bort? Det svaret kommer troligtvis skifta beroende på vem du frågar och när. För egen del skulle jag säga att det framförallt är de stora övningarna som måste stryka på foten under några år om vi samtidigt vill bibehålla beredskap och handlingsfrihet. Kostnaden och uteffekten för övningar som Aurora är från mitt perspektiv inte i närheten av något som kan liknas med balans. Just nu kostar det mycket mer än vad det smakar. Jag menar att det utifrån nuvarande situation behöver vi titta på mindre avgränsade övningar och fortsatt delta i internationella övningar med ”mindre” bidrag. Därutöver behöver ambitionen med tillväxt inom värnplikten att minska för att vi ska ha en möjlighet att bygga ikapp, såväl infrastrukturmässigt som med tillgänglig befälskår. Just nu producerar vi värnpliktiga på en rad förband där det saknas en realistisk chans att införliva de värnpliktiga i verksamheten. Det blir förvisso en rekryteringskull varje år att hämta soldater ur, däremot ställer jag mig tvekande till att storleken på kullen ligger i vårt bästa intresse just nu. På vissa håll verkar det snarare vara en påtvingad siffra för att det ska fördelas jämt över en hel försvarsgren.

Överbefälhavaren har helt rätt i att vi måste vara tydliga med vad vi klarar av. Det gäller inte minst oss själva till vardags. Och på samma sätt måste högre chef förstå att när förbanden säger nej då behöver det kommuniceras till landets politiska ledning så att alla ledningsnivåer, inte bara den militära, förstår läget. Just nu verkar det finnas en viss diskrepans i uppfattningen om vad nuvarande budget kan räcka till och det ligger oss alla i fatet.

Var tog ni vägen?

Av

den 10 april, 2023

i Allmänt

Jag har tidigare skrivit om hur Försvarsmakten misslyckats med att vidmakthålla och utveckla fjärrstyrda system trots att vi var tidigt ute på banan vad gäller prov och försök. Därutöver har jag även behandlat att vi nu behöver skynda långsamt nu när organisationen något urvaket efter offensiven i Ukraina börjat införa allt från quadcoptrar (UAV06) till värnpliktiga rpas-operatörer. Det har varit återkommande i myndighetens perspektivstudier att tyngre system av typen MALE/HALE skulle behöva införas, därtill har Försvarsmakten i det senaste budgetunderlaget signalerat att armén behöver patrullrobotar för ökad förmåga till precisionsbekämpning. Just indirekt eld tillsammans med fjärrstyrda farkoster av olika modeller har återigen hamnat i fokus efter några årtionden av dvala. Så det förefaller vara av vikt att inte bara bygga utan även bibehålla kompetens inom organisationen för att normalisera nyttjandet av den här typen av system. Vilket är vad den här artikeln kommer handla om, nämligen den kompetensbank av kunniga operatörer som borde finnas längs hela ledningsstrukturen, men som lyser med sin frånvaro.

Läs mer

Pyramiden som sprängdes

Av

den 7 april, 2023

i Allmänt

Bli inte kvar för länge på samma jobb, för något kommer oundvikligen gå fel och det är bättre att någon annan får skulden för det.

Alvesson & Spicer (2018). Dumhetsparadoxen s. 85

It was reported by several informants that there were formal power structures consisting of small groups of individuals within the Headquarters levels that have
strong influences on the information fed to the top leadership (the Force Commander). This has the advantage of allowing the higher leadership to focus on other tasks. But there are downsides, exacerbated by the fact that people within such power structures stay in their position longer than average, giving more informal power and status to their roles

Ohlsson, A, Alvinius, A, & Larsson, G. (2017). Shadow structure within higher-level military staff: A qualitative study, s. 13

De här två citaten tycker jag speglar den verklighet inom myndigheten som få utanför känner till, eller som få överhuvudtaget vill prata om. Och jag kommer i den här artikeln hävda att det är dessa två krafter som tillsammans satt Försvarsmakten i en destruktiv sits. Jag kommer även hävda att tiden är nu för att göra oss kvitt den här kulturen för att våra efterträdare inte ska hamna i samma nedåtgående spiral i nästa cykel med uppblossande konflikter i vår omvärld.

Till att börja med är det ett oundvikligt faktum att vårt rotationssystem med chefer premierar ett agerande som går stick i stäv med den handlingskraft och ansvarsglädje vi påstår är signum för vår profession. Pilotkrisen är kanske det absolut värsta exemplet på hur länge en chef kan skjuta ett problem framför sig innan det briserar och en efterträdare får den otacksamma uppgiften att försöka lösa. Samtidigt ska det sägas att detta inte bara sker på högra staber, fenomenet är i allra grad levande i hela ledningspyramiden om än i andra uttryck. De flesta, om inte alla, kan hitta exempel på där chefer skjutit problem mellan sig tills det hamnar hos någon stackare som är illa tvungen att ta tag i problemet och därmed också riskerar att få ett misslyckande på sin meritlista.

It’s a little like this… I would say that anyone who makes a fool of himself, it’s almost impossible to shake that reputation because there are so few of us. Everyone
knows about it anyway because it is such a small organization, so it is difficult to get a second chance. If you make a mistake at a civilian company then you can look
for new companies with related experience and no one knows what you’ve done before, but here it is your history, it stays here.

Ohlsson, A, Alvinius, A, & Larsson, G. (2017), s. 7

Att skjuta svåra problem framför sig och begrava det i arbetsgrupper (den militära motsvarigheten till politikens utredningar) medför att en chef inte bara slipper hantera ett komplext problem där ett beslut innebär en risk för misslyckande, det innebär också att chefen kan peka på att något görs men att det kommer ta tid. Personen har i princip slagit en långboll som någon annan nu får försöka ta ner och göra något produktivt med. Vilket jag vill hävda är tvärtemot både resultat och ansvar i det ökända ÖRA.

Det andra fenomenet som initialt kan tyckas säga emot det första, agerar i själva verket som en förstärkare. För medan cheferna roterar ut finns lokala ”powerbrokers” som sitter länge på strategiska positioner. Dessa i sin tur tenderar att bevaka sina egna intressen i diverse hjärtefrågor och har inga problem med att agera ”gatekeepers” om en ny chef skulle försöka ta tag i ett problem i en ofördelaktig riktning.

They sit there fairly long [in their positions]. I would maybe say that they are changed out less than the bosses. That is probably what makes it so hard because if you come in as a new boss you just simply trust their roles.
[…]
This group has instructions and procedures and so forth, but they are the ones who put everything together and a lot of it is based on their own core values.

Ohlsson, A, Alvinius, A, & Larsson, G. (2017), s. 7

Allt eftersom de här individerna blir långvariga på samma plats i organisationen bygger de även informella allianser, en socialiseringsprocess påbörjas, där stöd ges och tas i allehanda frågor. ”Eviga sanningar” skapas vilket ytterligare försvårar för nya tankar att få gehör intill dess att en tillräckligt omfattande personalrotation har genomförts. Det vill säga, när det skett en generationsväxling och en ny kultur med sina bias kan etablera sig.

Men varför har det funkat tills nu och varför förefaller det just nu som att allt faller ihop? Det är helt enkelt för att det drastiskt förändrade omvärldsläget har skapat en extern kraft som trycker på organisationen och dess ”skuggstruktur”. Plötsligt sveper en annan kraft in som inte förhåller sig till de etablerade spelreglerna och då kan plötsligt inte de informella strukturerna navigera och de problem som begravts i olika arbetsgrupper eller beredningar grävs nu upp med krav om en snabb hantering. Nu blottläggs slarvigt genomförda arbeten, bristande kompetens och personliga agendor som tidigare kunnat döljas i den militära hierarkin.

Låter det provocerande och konspiratoriskt? Titta på de två referenserna jag redan använt, eller läs militärhistoria, framförallt om den tekniska samt taktiska utvecklingen (eller bristen därutav) vid världskrigen. I synnerhet motståndet kring att gå från hästar till stridsvagnar. Ett exempel där man skjuter problemet framför sig och låter personliga agendor stoppa utveckling med förlust av liv som följd.

Men låt mig nu komma till varför rubriken är ”pyramiden som sprängdes”. Jag vill likna nuvarande situation med ett pyramidspel som havererat där vi alla bidragit eller haft ett intresse i att upprätthålla ”status quo”. Antingen för att inte underminera värdet av vår tjänstgöring; dels för oss själva, dels för en eventuell anställningsbarhet internt och externt. Eller för att vi helt enkelt ser alternativet, en kollaps, som värre. Den kollaps jag nu tycker mig se i diverse beslut som fattas i all hast med begränsad öppenhet, med tveksamt resultat och total avsaknad av ansvar. Samtidigt medför varje kollaps en möjlighet till omstart. Det är nu vi på riktigt ser vad som inte fungerar och kan revidera de processer som så uppenbart skapats för att gynna individer i en era där alla kämpade för överlevnad (den strategiska timeouten). Mitt förslag är att vi börja med alla de så kallade utvecklingsavdelningar och sektioner som finns runt om i landet. Här finns utrymme för omorganisering och ett nytt tänk kring hur dessa bemannas. Det förefaller inte vara särskilt fördelaktigt för Försvarsmakten att individer kan sitta årtionden utan att någon gång vara ute i verkligheten som man ska utveckla.

Oro över Försvarsmaktens självskadebeteende

Av

den 22 mars, 2023

i Allmänt

Under min karriär har jag inte haft många episoder där jag känt oro. Varken för min egen framtid eller Försvarsmaktens. De senare åren har däremot en oro sakta vuxit fram för det självskadebeteende som myndigheten uppvisar när det gäller personalfrågan. Oron har vuxit sig än starkare när jag tittat på min egen situation och vad framtiden har att erbjuda. För tydlighetens skull ska det nämnas att jag inte pratar om karriär, åtminstone inte min egen. Jag känner ingen oro över att gå sysslolös framöver. Det har Ryssland sett till. Vad jag däremot känner en alltmer tilltagande vånda över är personalsituationen inom min funktion, och för den delen en rad andra nischade funktioner i Försvarsmakten. Funktioner som just nu är på randen att självdö av en rad olika anledningar. Gemensamt är däremot att Försvarsmakten valt att ignorera alla varningssignaler, eller inte mäktat med att göra något åt situationen. Istället har mantrat de senaste åren varit att allt är väl. Vi växer på ”marginalen”, inflödet av nya yrkesofficerare är god och vi återanställer de som tidigare lämnat myndigheten. Vilket låter bra, åtminstone när man tittar övergripande och enbart på siffror. Vad det däremot inte talar om är hur jag ska hitta en kollega som kan bistå mig i min roll. Det talar inte heller om var jag ska hitta min efterträdare om några år. Det talar definitivt inte om hur funktionen ska överleva i framtiden då tillförseln av personal just nu inte sker genom någon organiserad utbildningslinje utan sker antingen genom kannibalisering på andra enheter där kompetensen finns, eller genom att försöka hitta en individ utan utbildning men som är villig att spendera år med utbildning och ”on the job training”.

Eftersom det inte finns någon formaliserad utbildningslinje, finns det heller inget sätt att förutse tillgången på personal med rätt kompetens i framtiden. Det finns inte heller någon garanti för att det överhuvudtaget finns personal på samtliga ledningsnivåer med den djupa kunskap som det sägs att våra stabsofficerare behöver ha för att funktionen ska uppnå någon form av verkanseffekt ute i verkligheten.

Och som jag redan varit inne på är det här till del självförvållat. Det är inte som att behovet av personal inom funktionen nedgått med åren. Det är inte som att kompetensen inte har ett existensberättigande i såväl den nationella som den internationella kontexten. Problemet är, och har varit, att man har låtit ett arv av skyddsvärden och borderline-nepotism diktera förutsättningarna för personalen att utföra sitt arbete, vilket lett till att ett fåtal individer gjort sig oumbärliga och regenter i ett eget rike utan insyn. En taktik som dessutom belönas nu när individer börjar tvingas ut i pension men där myndigheten aktivt förlänger eller återanställer under andra former för att man är orolig att tappa kompetensen. Vilket man i slutändan ändå kommer göra eftersom det inte finns ett fungerande system från första början. Det är som en destruktiv relation där myndigheten vägrar inse att det är dags att kapa banden, läka såren och börja om.

Som om det inte vore illa nog fortsätter jag även se hur nya yrkesofficerare slutar efter några år i tjänst samt att personal i åldersgruppen 30-35 också väljer att lämna. Det vill säga att vi både tappar de som ska vara framtiden och de som ska bli de erfarna chefer, stabs- samt utvecklingsofficerare som vi så desperat behöver idag och imorgon.

Det har länge pratats om Försvarsmaktens underhållsskuld. Det vill säga det underhåll av materiel som myndigheten inte haft pengar till att genomföra, och som bildar ett svarthål där pengar försvinner snabbare än de hinner tilldelas. Det är dags att prata om den personalskuld som vi skapat genom att ha under flera år tillåtit individer bygga egna kungadömen, och som vi fortsätter skapa genom att fortsatt ignorera att framtidens officerare och specialister lämnar för tidigt samt att tröskeln är för hög för en rad funktioner som är kritiska för framtiden.

Vi må ha återanställt personal och förlängt några pensionärer, men det är ungefär som att lösa sin ekonomi med smslån. Förr eller senare kommer skulden ikapp med en saftig ränta. Och för Försvarsmakten finns det ingen möjlighet till skuldsanering.

Viljan att skydda information skapar sårbarheter

Av

den 17 mars, 2023

i Allmänt

Ett krav för att få ta del av säkerhetsskyddsklassificerad information är, förutom säkerhetsprövningen (vilken alla känner till), att du som individ känner till hur informationen ska hanteras. Det vill säga, publicera inte på internet och lås in i rätt typ av säkerhetsskåp. Vad som däremot ägnas väldigt lite tid och som människor på något sätt bara förväntas klara av, alternativt att det ska fångas upp av ansvarig chef eller produktionsledare är korrekt klassificering av dokument. Något som jag flertalet återkommit till i o m att vi under lång tid dragits med överklassificering av dokument. Det har förvisso blivit bättre inom vissa områden men inom andra, möjligen som ett led av våra fördjupade samarbeten mellan myndigheter och internationell, blivit sämre. För under de senaste fem åren har det blivit vanligare att stöta på tillägget EE på en säkerhetsskyddsklassificering. EE betyder ej export och syftar till att begränsa spridning utanför myndigheten. Det ska i all väsentlighet vara ett stöd till personalen att göra rätt när information tas emot och inarbetas i andra produkter, samtidigt har det gått inflation i begreppet och numera har det även synts till märkliga klassificeringar som ”ES, EE” (ej sekretess, ej export).

Sammanfattningsvis kommer den här artikeln behandla hur vi just nu, i tron om att vi gör rätt och skyddar skyddsvärd information, föder ett systemfel där vi gör det svårare för oss själva att utföra vår uppgift samt låter stora mängder resurser i form av pengar och personal i skydd av information i onödan. ”Fienden lägger pussel”-narrativet riskerar att skapa sårbarheter där vi inte kan se skillnad på vad som är skyddsvärt och vad som inte är det.

Läs mer

Utveckling rakt in i dåtiden

Av

den 9 mars, 2023

i Allmänt

Sedan återinförandet av värnplikten och den snabba återgången till nationellt försvar har det kontinuerligt luftats en del nostalgiska minnen från ”fornstora dar”. Med införandet av 15-månaders värnpliktiga och förvirringen kring om dessa var PB eller KB blev det tydligt hur snabbt en del i organisationen hade ställt om till dåtidens utformning av Försvarsmakten. På samma sätt har den politiska inriktningen i samklang med en del officerare slagit fast att värnpliktiga är drivmotorn för Försvarsmaktens framtida organisation där tillväxten till stor del består av krigsplacerade i de olika krigsförbanden. Vilket även lett till att vi återigen pratar om en grundorganisation och en krigsorganisation som, även om de ska vara så lika som möjligt, kommer vara olika. Begrepp som freds- och krigsplutonchef har hittat tillbaka till vokabulären och många är det som nu dammar av gamla reglementen och handböcker för att försöka minnas hur det stora försvaret av landet var tänkt att fungera.

Men det är något som skaver i allt det här. För samtidigt som det finns förlorad kunskap att återta inom en del områden, är annan kunskap i stort behov av en revidering. För den verklighet vi lever i idag med utformningen av personalstyrkan, en hög nivå av digitalisering och såväl specialisering som stor kunskapsbredd hos den enskilde innebär att det har skett förändringar som otvivelaktigt borde innebära att gamla sanningar helt enkelt inte fungerar. Främst har jag tänkt på det ur kontexten ledarskap och hur chefens (främst officerens) agerande har cementerats kring att alltid vara längst fram och leda genom exempel. Framförallt där chefen uppfattar att det är som svårast. Ett förhållningssätt som jag har haft lättare att förstå utifrån kontexten värnpliktiga eller mobiliserade soldater. Men när jag tänker på specialistofficerare och gruppbefäl tillsammans med anställda soldater och sjömän med några års tjänstgöring ställer jag mig frågan om detta i sig inte borde innebära att axiomet om chefens position borde omdefinieras.

Likväl har det återigen uttryckts som en självklarhet att värnpliktiga plutonsbefäl och krigschefer som vanligtvis inte går i sin befattning kan leda, och kommer kunna leda sina enheter tillräckligt bra samtidigt som att specialistofficerare med flera års tjänstgöring i sitt dagliga inte kan antas klara av detsamma.

Särskilt utskälld och under kraftfull revidering är hur myndigheten bedriver sin utbildning av soldater och sjömän. Från långa kurser och specialiseringar där det, åtminstone i teorin, har funnits flera år att sprida ut en utbildningslinjal på, är vi åter i års-snurran där tid saknas i princip till allt och det kontinuerligt måste genomföras prioriteringar samt avkall på utbildningar.

Just nu verkar det som att Försvarsmaktens utveckling i själva verket består av att rusa tillbaka till hur det var förr, såväl organisatoriskt som kulturellt samtidigt som man vill införa en rad nya förbandstyper och system anpassade för en verklighet som förändrats radikalt sedan 90-talet. Detta borde ha resulterat i en utvecklad syn på allt från ledarskap till utbildning utifrån där vi står idag och var vi är på väg. En utveckling mot framtiden. Men jag får snarare en känsla av att vi nu tar det gamla tänket, den gamla kulturen och försöker applicera den på hela organisationen idag. Vilket oundvikligen kommer resultera i att framförallt SO och OR hamnar i kläm då dessa inte fanns i den tidigare världen med enbart OF och VPL.

Vi säger att vi förstår att alla kategorier behövs för att skapa ett robust försvar. Samtidigt ger vi inte det en chans att fungera när vi skapar ett gradsystem som ingen förstår eller hinner sätta sig in i, försöker pressa in värnpliktiga och anställda soldater i samma utbildningsformat eller helt enkelt prioriterar bort de anställda till förmån för värnplikten vad gäller såväl utrustning som mot yrkesofficersutbildningarna.

Försvarsmakten växer, intresset för vad vi gör är stort mycket tack vare en osäker omvärld och många känner en tillförsikt för det som komma skall. Jag kan däremot inte skaka av mig känslan av att vi backar tillbaka till hur det var förr samtidigt som vi förleder oss själva att tro det handlar om utveckling för framtiden.

Försvarsmakten resignerar kring personlig utrustning

Av

den 24 februari, 2023

i Allmänt

Clickbaitig rubrik? Ja, samtidigt ska jag nu lägga ut texten lite grann efter mitt inlägg på Instagram då det resulterade i en hel del DM:s som frågade om myndigheten faktiskt hade gett upp i frågan om personlig utrustning. För att svara direkt på den frågan; nej, Försvarsmakten har inte författat någon skrivelse som säger att det nu är fritt fram att köpa egna fickor till sin stridsutrustning. Myndigheten kommer troligtvis inte heller fatta ett sådant beslut inom en överskådlig framtid. Vad som däremot har skett, och som egentligen redan skedde för några år sen i samband med stridsväst 08/12-härvan, är att organisationen på lokal nivå börjat inse att situationen är ohållbar och att det inte är möjligt att skapa stående insatsförband utan adekvat utrustning. Därav har diverse förband med erfarenhet av att frekvent vara insatta utomlands eller stående i beredskap ordersatt att det är tillåtet, inom vissa angivna ramar, att införskaffa viss utrustning själv. Framförallt har det rört sig om fickor och stridsskjortor.

Vad som detta sen i sin tur bidragit till är att den officiella bilden av en svensk soldat har gått från en person med enbart tilldelad materiel till en person med i huvudsak egeninförskaffad utrustning (se bara bilden på senaste årsrapportens framsida). Och låt mig vara tydlig, jag kan inte vara gladare över att den spärren släppte samt att alla belackare av egen utrustning fick se sig motbevisade. För tvärtemot vad som påstods så fick vi inte helt plötsligt soldater och förband som såg ut som ”vandrande julgranar”. Det gick bevisligen att med enkla medel reglera så att individen köper saker som är vettiga för dennes befattning och som inte sticker ut i gruppen. Sen kan vi alltid ha en diskussion huruvida det är viktigt att utrustningen är i snigel eller fmgrå, grön eller om även enstaka inslag av multicam och beige/brunt fungerar (lex Norge).

Så även om det har skett ett kulturellt skifte finns det fortsatt en del ”motståndsfickor” kvar i organisationen där man bestämt hävdar att tilldelat gäller. Och det är här jag nu menar att Försvarsmakten totalt resignerat när man valt att inte köpa in nya fickor till kroppsskydd 23D eller kroppsskydd 22 (det vill säga nyupphandlingen av krsk12). För redan idag har det uppstått brister i stridsväst 2000-systemet i takt med att grundutbildningen vuxit. Med en fortsatt växande grundutbildning tillsammans med återkommande repetitionsövningar och ett växande hemvärn (tack vare omvärldsläget) har det visat sig att Försvarsmakten saknar förmåga att tillse att alla får tilldelad utrustning enligt det grundkort som finns. Vi pratar alltså om grundläggande saker som regnkläder, bärsäckar och vätskeblåsor. Medan vissa förband nu genomför lokala inköp för att täcka vissa behov saknas det medel och en plan för att lösa andra problem. Därav är min slutsats att organisationen kommer att tvingas acceptera att åtminstone de stående förbanden och hemvärnspersonal tillåts köpa egen utrustning. Helt enkelt för att det saknas och för att den utrustning som finns ska kunna omfördelas till de värnpliktiga, som är prioriterade enligt en rad ordrar och uttalanden.

Är det optimalt att exempelvis soldater nu på olika sätt ”tvingas” att köpa saker för att kunna lösa sin uppgift? Inte det minsta, samtidigt är det vad vi länge har förespråkat. Nämligen att få möjligheten att själva ta det här ansvaret. Nu står vi i beslutsfönstret där myndigheten helt enkelt skulle behöva fatta ett sådant beslut, eller åtminstone signalera till bromsande förbandschefer, att det är dags för en liberalare hållning. Det är fullt möjligt att tillåta egeninköpt materiel utan att det ballar ur på kaserngården vid formella uppställningar. Det är allas ansvar att tillse. Vad vi däremot inte kan ha är soldater som saknar utrustning och som ändå förväntas öva som om de inte hade några brister. Det är inte att ta sitt arbetsmiljöansvar eller chefsansvar gentemot personalen. Tillitsbaserat ledarskap har hamnat på tapeten nu och något som dyker upp i media. Det har varit lite av ett signum tidigare för Försvarsmakten, åtminstone i utlandstjänst. Det är dags att vi plockar hem det nationellt och låter personalen vara de proffs som de är.

Sida 4 av 9

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén