Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: försvarsmakten Sida 1 av 9

Kan vi undanröja alla hinder?

Av

den 29 november, 2024

i Allmänt

Dåvarande överbefälhavaren General Micael Bydén uppmanade personalen att driva verksamheten framåt och våga fatta beslut även om de var osäkra på sitt mandat. Det kan ses som ett sista djärvt försök att få en trögrörlig organisation att växla upp snabbare. För det har inte saknats kritik mot tröga processer, föråldrade strukturer eller mot chefer som antingen är för rädda att fatta fel beslut, eller som för den delen fattar beslut som är så pass fel att de får konsekvenser för hela organisationen.

Nuvarande överbefälhavare, General Michael Claesson, var snabbt ute och offentliggjorde sin inriktning med allt för krigsförbanden och ”gå på marsch!”. Vilket han kommunicerade igen i Försvarsmaktens årskrönika för 2024. Budskapet går enligt mig inte att misstolkas. Det är krig i världen, medborgaren och våra allierade förväntar sig att vi är redo för det som komma skall och därmed behöver vi göra allt vi kan för att undanröja alla hinder som står i vår väg för att bli redo. Hinder i det här fallet lämnas till åskådaren att förstå men utifrån diskussionerna som varit tidigare bör vi förstå de som administrativa process och fredsmässiga rutiner som skapar långa ledtider innan vi får materiel eller som på annat sätt begränsar tiden för att öva. Krigsorganisationen och dess förmåga ska vara i fokus.

Jag tror absolut att överbefälhavaren är genuin i sin vilja. Det är i linje med den uppfattning jag fått när jag fått se honom utöva sitt chefskap i Försvarsmakten. På samma sätt tror jag även att General Bydén var genuin när han uttryckte en vilja att fler skulle våga fatta beslut och driva verksamheten framåt. Helt enkelt för att vi befinner oss i en ny tid där det inte längre fungerar med vare sig styrning från centralt håll i alla frågor eller där det helt enkelt saknas personal som kan fatta alla nödvändiga beslut i tid. Det jag däremot har en farhåga kring är om det egentligen kommer ha någon inverkan på de lägre nivåerna. Det finns många chefer i linjen och det finns många chefer som är måna om att av hävd skydda sina mandat eller områden från yttre påverkan.

Den ”strategiske korpralen” är en återkommande figur för att, oftast i negativ bemärkelse, prata om hur beslut på lägre nivå kan påverka en militär organisation eller för den delen en hel stat. Egentligen är den ”strategiske korpralen” ett förkroppsligande av en militär organisations förmåga att vinna krig. Att det till syvende och sist hänger på vad soldaten eller sjömannen gör och de initiativ denne tar i striden. Oaktat begåvningen hos brigadchefen, den operativa ledningen eller hos överbefälhavaren är det den enskildes förmåga och vilja som avgör. På samma sätt hävdar jag att en överbefälhavare i fredstid enbart kan göra så mycket innan organisationens inre beslutskultur kör över och smular sönder alla beslut.

Inom organisationen finns det gott om strategiska majorer och förvaltare (för den delen även kaptener och fanjunkare osv) som påverkar hur det går att undanröja de hinder som upplevs finnas. Det är oftast väldigt tacksamt att skylla på den civila personalstyrkan, att de civila helt enkelt inte förstår sin roll och att det skulle bli ”ordning med militära chefer”. Då kan det vara värt att påminna om att vi har gott om exempel där militär chefer inte alls har bidragit till att undanröja hinder, snarare tvärtom. Den militär chefen kommer inte med någon magiskt objektivt god vilja utan fattar oftast besluten utifrån sin egen subjektiva uppfattning om vad som är viktigt där och då. Inte sällan färgad av en tradition eller för den delen att vara uppfostrad i en dåtida militär organisation som hade andra förutsättningar och hot än dagens.

Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om chefer aktivt förhindrar förändringar istället för att söka dem. Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om en generalläkare tillåts sätta stopp för att en enhet får hämta ut värmeanpassade uniformer inför verksamhet som uppenbart är viktig för Försvarsmakten. Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om vi fortsätter med en mandatfördelning som innebär att en försvarsgren kan förhindra de andra att driva på utvecklingen inom ett specifikt område eller för den delen köpa den materiel som behövs. Och det vore orealistiskt att anser att en person, det vill säga General Claesson, skulle ha detaljkunskapen om maskineriet som är Försvarsmakten att han direkt skulle kunna peka på kärvande kugghjul för att få dem utbytta. Det ska hans underställda chefer hålla koll på och tillse att åtgärda innan maskineriet havererar.

Så hur ska vi komma runt det här? Jag hävdar, något anekdotiskt, att den förändring vi har fått fram tills idag inom exempelvis personlig utrustning till stor del beror på att de lägre nivåerna tvingar till en förändring genom att konstant stånga sig mot den trögrörliga väggen som hindrar utvecklingen (dvs ignorera förbud mot exempelvis fickor). Och att det därmed är den vägen som kommer vara fortsatt gällande i flera aspekter (enklare att be om förlåtelse än tillåtelse). Vilket givetvis kommit till en kostnad för en del vad gäller arbetsmiljö.

Jag hävdar samtidigt att vi behöver bli smartare och exempelvis likt Hemvärnets vapenofficer argumentera faktabaserat i de fall där någon försöker dra i nödbromsen. Det vill säga att vi för att kunna ta initiativ och undanröja hinder behöver vi veta vad det exakt är vi undanröjer och varför.

För att travestera vad en numera pensionerad general sa till en enhet jag tillhörde en gång; Vi är alla rekryterade för att vi vet vilka regler vi kan bryta emot och när för att kunna lösa uppgiften.

Hänger upphandlingen & utvecklingen med?

Av

den 1 november, 2024

i Allmänt

Världen snurrar allt snabbare och från ett tidigare lugn via en forcerad tillväxt ska Försvarsmakten nu snabbt anpassa sig till Nato och det som pågår där. Allt fler officerare och soldater börjar bekanta sig med begrepp som ”Multi-domain operations” (MDO) samt ”Agile Combat Employment” (ACE). Två begrepp som till en början kan vara svåra att få grepp om vad de egentligen innebär och hur de påverkar Försvarsmakten. På ytan kan det framstå som trendord som i princip beskriver vad vi idag redan gör. Vi genomför operationer tillsammans mellan försvarsgrenar och stridskrafter, samt att vi sprider flygvapnet över ytan.

Sweden must move from a perspective of the army fighting as a single service with joint support, to understand its role as the land component serving a joint and multinational forces command.

Jonny Lindfors, Jan Lundberg, Filip Scheynius, Preparing for the next war: An analysis of the Swedish army’s needs for transformation,

Men begreppen innehåller mycket mer än så. MDO betyder exempelvis för armén att försvarsgrenen behöver skifta mindset från att genomföra arméoperationer understödda av övriga försvarsgrenar eller stridskrafter, till att vara en av flera verkansdelar ingående i en domänöverskridande operation. Man blir en kugge ingående i det stora maskineriet på ett sätt som skiljer sig från det mer traditionella att övriga försvarsgrenar stödjer armén i att slå fienden.

För att kunna sprida flygvapnet så som det beskrivs inom ACE-doktrinen krävs det personal som har multipla kompetenser och som kan lösa flera uppgifter. Helt enkelt för att minska storleken på ingående delar och därmed minska risken för bekämpning,

Effektiviteten för de bägge doktrinerna beror i högsta grad på den ingående personalens utbildningsnivå, att det finns tillgänglig materiel, redundant dataöverföring och en kontinuerlig teknisk utveckling.

Det sista berör bl a arméchefen i en artikel publicerad på Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg. I den beskriver han med sina medförfattare att arméns personal behöver genomgå en kognitiv omställning och därigenom bli mer öppen för ny teknologi, mer flexibel och arbeta mer med att strida domänöverskridande. Vilket i grunden är helt rätt inställning och den vägen som hela Försvarsmakten måste gå. Frågan är däremot om övriga försvarsmyndigheter, i synnerhet Försvarets Materielverk (FMV), hänger med i det här?

Våra projekt sträcker sig från några månader till många år. Våra projektledare, systemingenjörer, strategiska inköpare och jurister, samt interna experter på kvalitet, riskhantering, miljö och CSR ser till att försvarsmaterielen utformas och anpassas så att den passar i olika miljöer, och att den är säker att använda.

https://www.fmv.se/om-fmv/vart-uppdrag/

FMV ”upphandlar och utvecklar materiel och tjänster som stödjer Sveriges förmåga att bidra till Natos avskräckning och dess kollektiva försvar.” Det är myndighetens uppdrag. Att genom sin unika kompetens upphandla materiel åt främst Försvarsmakten. De har därutöver testanläggningar för att testa materiel under processen och tillse att den material som överlämnas är utformad utefter Försvarsmaktens riktlinjer.

FMV har fått utstå en hel del kritik genom åren kring hur upphandlingarna går till, framförallt för de gånger där upphandlingar misslyckats (bl a genom att de avbrutits). Lyssnar man på svenska företag som på något sätt haft att göra med FMV och deras upphandlingar uppfattas den svenska myndigheten som väldigt svår att arbeta med jämfört med utländska myndigheter. Inte sällan lyfts kritik kring att de krav som ställs är inte bara orimliga, de är skrivna på ett sådan sätt att det omöjliggör den konkurrens man säger sig vilja ha om kontrakt. Vissa av upphandlingarna har varit undermåligt formulerade vilket i sin tur skapar fördröjningseffekter för leverans av utrustning.

Detta var verkligheten innan den ryska markoffensiven 2022. Idag finns det fortsatt problem med processen där upphandlingar har långa omloppsperioder som omkullkastar Försvarsmaktens försörjningsplaner. Baserat på den historiken verkar det som att Försvarsmakten, och i det här fallet arméns, önskan om att personalen ska snabbt kunna anpassa sig till ny teknik allt eftersom den tillgängliggörs på marknaden kommer bli motarbetad för att myndigheten som ansvarar för att köpa in grejerna inte har anpassat sig till den nya verkligheten.

To accomplish this, the idea of continuous evolution must be embraced. Warfighting units will be in a constant state of transformation, always adapting to new challenges and integrating new technologies and tactics. This continuous transformation requires a culture that embraces change, where experimentation is not just tolerated but encouraged. It is about creating an environment where every soldier is encouraged to innovate, to test new ideas, and to push the boundaries of what is possible.

Jonny Lindfors, Jan Lundberg, Filip Scheynius, Preparing for the next war: An analysis of the Swedish army’s needs for transformation,

Ska man kunna skapa en kultur som omfamnar experiment på lägre nivå eller som försöker pusha gränser behövs en upphandlingsprocess som stödjer detta. Då fungerar det inte med upphandlingar som tar år eller ens månader. Rent konkret behöver inköp av materiel bli betydligt friare för såväl försvarsgrenar och stridskrafter som förbanden själva. Om en översergeant ute på förbandet ser en möjlighet att köpa in teknik för att utveckla förbandets förmåga borde det rimligtvis vara en fråga för enhets eller förbandschef om att en sådan upphandling ska ske (rimligtvis behöver det skapas budgetutrymme hos varje enskilt förband för den typen av egenutveckling), inte en process som effektivt dödar allt driv på lägre nivå.

På samma sätt, om vi ska kunna anamma den innovativa anden och hitta nya vägar framåt för det framtida kriget, då kan utveckling inte vara enbart knutet till våra stridsskolor och deras utvecklingssektioner. Det måste finnas medel och möjligheter på lägre nivåer att ta ett eget ansvar för utveckling av sin specifika förbandstyp och testa nya saker ”in house”. En del av de förmågor som vi idag tar för givet är födda ur olika källarprojekt ”back in the days”. Vi behöver helt enkelt komma tillbaka till den typen av driv som fanns då.

En ökad tillgång till personal

Av

den 19 september, 2024

i Allmänt

I budgetpropositionen för 2025 finns det en del saker att dyka djupa ner i. En del är den från alla håll konstaterade utmaningen med personal. För trots ökad antagning till de olika officersutbildningarna, trots en utökad organisation med fler förbandsorter och ett återkommande narrativ att vi blir fler, så är vi fortsatt för få för att ”fylla ut kostymen”. I dokumentet kring kommande försvarsbudget är det återkommande att bristen på personal, i synnerhet för Flygvapnet, påverkar Försvarsmaktens förmåga att uppnå operativa krav. Det här är inget nytt i sig vilket regeringen även påpekar i sitt budgetunderlag.

Regeringen konstaterar att Försvarsmaktens förmåga att attrahera och behålla personal är avgörande för försvaret av Sverige. Det är därför angeläget att Försvarsmakten arbetar aktivt för att behålla och öka andelen kvinnor på alla nivåer i organisationen. Hotbilden mot Sverige ställer krav på både ökad tillgång till personal och ökad uthållighet inom det militära försvaret. En större krigsorganisation kräver en utökad krigsförbandsproduktion. Regeringen har därför tillsatt en utredning i syfte att se över åtgärder för tillgång till personal och en ökad uthållighet inom det militära försvaret Målet är att skapa bättre beredskap och uthållighet i krigsorganisationen. Uppdraget ska redovisas senast den 1 juli 2025 (taktisk.se fetmarkering).

Information om den här utredningen kommunicerades ut i Januari 2024 och är således ingen ny information. Utredaren har fått i uppgift att se över en rad punkter och återkomma med ett förslag på hur Sverige och Försvarsmakten kan få tillgång till mer personal, enklare och snabbare. En utredning vars resultat kan komma att påverka flera olika grupper i samhället, oavsett om man har ett engagemang i Försvarsmakten eller ej. Det man trycker på att utredaren ska titta närmare på är följande:

  • analysera vilka möjligheter som finns att använda värnpliktiga under grundutbildning för beredskap och annan verksamhet,
  • analysera om det finns ett behov av att förändra förmånerna till totalförsvarspliktiga och analysera de samhällsekonomiska konsekvenserna av detta,
  • analysera om det finns ett behov av att införa en uttrycklig rätt till  tjänstledighet från civil anställning för reservofficerare,
  • analysera behovet av att ändra regleringen om anställningstider för kontinuerligt och tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän.

Kriget i Ukraina och en alltjämt negativ utveckling vad gäller säkerhetsläget tillsammans med flera år av rapportering om Försvarsmaktens svårigheter att rekrytera och behålla kompetent personal samt det utökade behovet av personal för att försörja Natos organisation ligger bakom behovet att utreda. Bland annat har det återkommande inför medlemskapet varit en fråga om värnpliktiga kan skickas utomlands i fredstid samt hur värnpliktiga kan användas för att utföra beredskapsuppgifter. Handlingsfriheten med värnpliktiga utomlands har blivit utredda och den utredningen bereds nu av Försvarsdepartementet.

I utredningsunderlaget nämner regeringen flera olika spår för att utöka personalvolymen. Ett är att höja mönstringsåldern för att kunna förse krigsorganisationen med vissa kompetenser. Ett annat är att förlänga antalet år som en individ är inskriven i personalreserven.

Till exempel skulle en höjd övre åldersgräns för mönstring kunna medföra att fler individer med värdefull kompetens i större utsträckning kan skrivas in för värnplikt.

Från politiskt håll ser man även ett behov av att värnpliktiga fortsatt kan tjänstgöra även efter att de fyllt 47 år och därmed enligt nuvarande lagstiftning inte längre är värnpliktiga (totalförsvarsplikten är däremot fortsatt gällande). Det skulle exempelvis kunna innebära att även den som är äldre än 47 år kallas in för militär tjänstgöring vid höjd beredskap.

I försvarsberedningens rapport Värnkraft lyftes en tanke om att förlänga grundutbildningen till 18 månader varav fyra till sex månader skulle innefatta beredskapstjänstgöring. Det angivna syftet är att frigöra anställd personal till andra uppgifter. Därutöver vill regeringen utreda vilka möjligheter som kan finnas kring att förlänga antalet dagar som en totalförsvarspliktig högst får tas i anspråk för beredskapstjänstgöring. Idag får en totalförsvarspliktig högst tjänstgöra i 180 dagar.

Återgången till det nationella försvaret och en utökad krigsorganisation har återigen påvisat behovet av en stor reservofficerskår. Det vore antagligen en underdrift att säga att reservofficerskåren har underutnyttjats generellt av Försvarsmakten. Regeringen vill utreda dels om tjänstgöringsskyldigheten för reservofficerare behöver utökas samt om reservofficeren ska ha rätt till tjänstledighet från ordinarie arbetet för att kunna tjänstgöra i Försvarsmakten under längre tid.

Den till synes lågt hängande frukten som också ska utredas är om den lagstadgade begränsningen i anställningstid för GSS ska kvarstå eller förändras. I samband med detta ska det också utredas i vilken utsträckning GSS/K avslutar sina tjänstgöringar innan de uppnått de lagstadgade 12 åren. Det har genom åren funnits olika förslag på diverse ekonomiska incitament för att soldaten eller sjömannen ska fullgöra sin tid, dock har inget förslag realiserats.

Den troligtvis största utredningspunkten som ges minst utrymme är möjligheterna för Försvarsmakten att kalla in samtliga personalkategorier utan att det råder en höjd beredskap i landet, så kallad grundberedskap. Idag har såväl överbefälhavare som respektive förbandschef möjlighet att kalla in personal på kort varsel för att snabbt skapa militär handlingsfrihet. Det finns vissa begränsningar i det systemet som troligtvis identifierats i tidigare underlag begränsar bl a omfång och tid.

Utredningen kan sammanfattas med att regeringen vill titta brett på lösningar för att snabbt kunna kalla in personal till tjänstgöring i den militära organisationen, i huvudsak genom tvångsmedel och i vissa fall genom ekonomiska incitament. För att utreda allt detta har utredaren fått 1,5 år på sig och redovisning förväntas ske 1 juli 2025. Tills dess är det osannolikt att vi kommer se några förslag till förändringar vad gäller anställningstid för GSS. Det finns en risk att Försvarsmaktens återkommande problem med att rekrytera samt behålla personal (det vill säga misslyckandet vad gäller ”arbetsmarknadens parter att komma överens”) mynnar ut i en lösning där allt fler pliktas in för att fylla kompetensbehovet inom allt från logistik till cyber. Vilket i förlängningen kan komma att påverka samhället och exempelvis företags vilja att etablera sig i Sverige samt rekrytera svensk personal.

Om inte du, vem då?

Av

den 14 september, 2024

i Allmänt

Ett välkänt citat lyder ”Om inte jag, vem annars?”, en populär omskrivning av det är ”om inte du, vem då?”. Båda uttrycken används oftast för att mana individen till att ta initiativ och ta på sig att lösa problem, underförstått att ingen annan kommer lösa det åt dem. I en tid av säkerhetspolitisk turbulens, ett växande försvar och med det tillförsel av såväl uppgifter som materiel är det uttryck som passar väl in.

Flygvapenchefen offentliggjorde nyligen årets pristagare för flygvapnets innovationspris. Priset tilldelades i år 31 flygunderhållskompaniet på F 21 i Luleå. Och jag tror att årets pris är viktigt ur flera olika aspekter, inte bara dess bidrag till Flygvapnets spridningsförmåga. Den absolut viktigaste är att årets pristagare visar på att vem som helst (och det menar jag inte i någon negativ bemärkelse, snarare tvärtom) kan titta på sin verksamhet, ställa sig frågan ”hur kan vi göra det här annorlunda?” och testa sig fram till ett koncept.

Genom visionärt tänkande och mod att utmana gällande metod och process har pristagarna med befintliga resurser och förändring av metod utvecklat Flygvapnets förmåga till spridning.

”Hangar på hjul” som beskrivande begrepp kan låta rätt självklart när man tänker på det, samtidigt har ingen (uppenbarligen) tänkt på det och vågat driva tanken till ett genomförande genom att utmana rådande normer. Tanken är i all sin ”enkelhet” (i brist på ett bättre ord) en tydlig och viktig indikator på att en innovation inte måste vara en tekniskt banbrytande tanke. Det är inte nobelpriset i fysik. Snarare att alla kan titta på sin verklighet med de resurser som finns och fundera på vad de kan göra annorlunda för att nå en liten bit längre med det vi har. Årets pristagare visar att de här lösningarna finns ute på förbanden, på gräsrotsnivån där den praktiska kunskapen finns om hur vi gör saker, om det är ändamålsenligt och vad som kan tänkas göras lite annorlunda.

Det bubblar inom organisationen där kriget mot föråldrade processer, stelbenta regler och icke ändamålsenliga metoder fortsätter. Flygvapnets innovationspris och förslagslåda samt arméchefens inbjudan till debatt är den typen av initiativ som behövs för att trigga och dra nytta av det nätverk av tänkande individer som finns i organisationen.

Newton tillskrev sina framgångar till att ha stått på axlarna av jättar. Det var en gest till de som gått före honom vilkas arbete han kunde bygga vidare på. Detsamma gäller för oss. Det är nästintill en förpliktelse, en skyldighet för oss att bygga vidare på den kunskap som finns inom organisationen och hitta nya vägar i en värld som befinner sig i kontinuerlig förändring. Om inte du bidrar med din kunskap, vem ska då göra det?

Militärpolisen och brottsutredningar – det här har hänt

Av

den 30 augusti, 2024

i Allmänt

Nyheten från Justitieombudsmannen (JO) skapade diskussioner på sociala medier kring vad militärpolisen (MP) får, ska och bör utföra för uppgifter. Det är inte heller lätt att förstå utifrån den nyhetsartikel på Dagens Juridik vad som är problemet och vad det innebär för olika funktioner inom såväl militärpolisbataljonen som andra bataljoner där det återfinns militärpoliser. För att kunna reda ut det här behöver vi titta på det beslut som JO fattade (som finns att läsa på JO:s hemsida).

Men för att börja från början är det här inte något som dyker upp ifrån tomma intet. Den här utredningen är förvisso ett initiativ taget av JO men det initiativet kommer utifrån ett annat beslut som fattades 2023. I det beslutet får både Försvarsmakten och Polismyndigheten kritik för hur en utredning bedrevs. I det fallet handlade det om en 17-åring som publicerat bildunderlag på ammunition som sades hämtats från ett militärt förråd. I samband med det, efter samverkan med Polisen, genomförde Försvarsmakten en husrannsakan hemma hos 17-åringen, genomförde beslag, delgav misstanke om brott och genomförde ett förhör med denne. Det som JO anmärker på är att förhöret påbörjas utan närvaro av vare sig individens förälder (som MP inte fick tag på) eller försvarare (som 17-åringen avsade sig vid tillfället). Utifrån det som framkom i den granskningen kring hur ärendet hade skötts och hur myndigheterna samverkat med varandra uppstod det frågetecken kring vad en militärpolis får lov att göra.

Av utredningen framgår att Polismyndigheten gav Försvarsmaktens personal i
uppdrag att verkställa husrannsakan och hålla ett förhör med den unge.

Det finns anledning att närmare utreda de rättsliga förutsättningarna för militärpolis att medverka i brottsutredande verksamhet och de rättsliga
förutsättningarna för den överenskommelse som finns mellan Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten om militärpolisens biträde i
förundersökningar om brott som har begåtts inom Försvarsmakten.

JO,Allvarlig kritik mot Polismyndigheten och Försvarsmakten (militärpolisen) för genomförandet av en husrannsakan och ett förhör med en person under 18 år, Dnr 316-2022

Det beslutet leder oss vidare till det beslut som nu offentliggjorts där JO kommit fram till slutsatsen att militärpolisen inte får utreda brott. Därutöver anser JO att en MP inte är att anses som polisman när denne genomför en brottsutredning. Därmed anser JO att en MP inte får lov att ges i uppdrag att genomföra olika åtgärder i förundersökning.

Enligt 11 § militärpolisförordningen är en militärpolis i vissa situationer att anse som polisman. Befogenheten för en militärpolis som polisman är dock begränsad till de fall då han eller hon fullgör uppgifter enligt 1 § i förordningen.
Som jag nyss konstaterat innefattar dessa uppgifter inte att utreda brott. Av det sagda följer att det inte heller finns stöd för att en militärpolis ska anses vara polisman vid tillämpningen av bestämmelser om utredning av brott, i t.ex. rättegångsbalken. Det betyder att det inte får lämnas uppdrag till en militärpolisman att vidta åtgärder i en förundersökning med stöd av 23 kap. 3 § andra stycket RB.

JO, Dnr 7917-2023

Vad som får anses ge JO stöd i bedömningen är att Åklagarmyndigheten håller med om att det saknas stöd för en åklagare att använda en MP för utföra uppgifter kopplat till en förundersökning. Polismyndigheten lämnar ett liknande svar att det saknas lagligt stöd för en MP att agera som polisman i en utredning. Detta kommer alltså från två av de tre parter som 2017 skrev på en överenskommelse om att MP ska kunna agera biträde i utredningar om brott som begåtts inom Försvarsmakten.

Sammanfattningsvis saknas det enligt min bedömning stöd i lag eller annan författning för att åklagare ska få anlita biträde av militärpolisen eller uppdra åt en militärpolis att vidta en åtgärd som hör till förundersökningen.

[…]

I april 2017 ingick Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten en överenskommelse om militärpolisens biträde i förundersökningar om brott
som har begåtts inom Försvarsmakten (red. fetmarkering). Av överenskommelsen framgår bl.a. att militärpolisen bör anlitas som biträde vid förundersökning om brott som begåtts inom Försvarsmakten om inte skäl talar däremot. Med anledning av att det synes saknas rättsliga förutsättningar för åklagare att begära biträde av militärpolisen inom ramen för en förundersökning kan jag konstatera att överenskommelsen i vissa delar har fått en olycklig utformning. Det finns hos Åklagarmyndigheten
inte något underlag som kan ge ledning när det gäller hur militärpolisens biträde i förundersökningar var avsett att tillämpas i praktiken. Oavsett omständigheterna vid överenskommelsens tillkomst är det min uppfattning att
den i sin nuvarande utformning inte längre ska tillämpas inom myndigheten och jag kommer att vidta åtgärder för att säkerställa detta.

Åklagarmyndighetens yttrande,

Både Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten anser därmed att det saknas stöd för Försvarsmaktens militärpoliser att utreda brott med polismans befogenheter. De båda myndigheterna verkar även anse att överenskommelsen som man skrev 2017 inte använts på rätt sätt och att den som så inte ska gälla längre. Notervärt är även att Polismyndigheten efterfrågar ett förtydligande vad militärpolisens utredningstjänst är tänkt att utföra för uppgifter.

Försvarsmakten har däremot gjort en helt annan tolkning av såväl militärpolisförordning som rättegångsbalken. Även om det inte framgår i instruktionen till myndigheten att den ska förebygga eller utreda brott. Däremot vill man hävda att det historiskt funnits lika formuleringar kring vad polis och militärpolis ska utföra för uppgifter.

Eftersom militärpolisen inom Försvarsmakten har uppgifter som kompletterar den civila polisens uppgifter är det naturligt att tolka 1 § militärpolisförordningen
relaterat till 1 § och 2 §§ PL och 1948 års allmänna polisinstruktion för den civila polisen som var i kraft vid militärpolisförordningens tillkomst. I 1 § andra
stycket PL framgår att det är Polismyndigheten och Säkerhetspolisen som bedriver polisverksamhet. Men även militärpolisen får inom sitt område anses
bedriva polisverksamhet. Att både militärpolisen och den civila polisen ska förebygga brott står klart, dvs. de har båda en brottsförebyggande uppgift.
Frågan är vad som avses med att militärpolisen ska ”avslöja brott” (1 § militärpolisförordningen). Betydelsen av ordet avslöja kan anses vara detsamma som ordet uppdaga, vilket är ordet som användes i 2 § av 1948 års allmänna polisinstruktion för den civila polisen. Att avslöja brott bör enligt en sådan tolkning i jämförelse med äldre bestämmelser kunna anses innefatta både en
brottsspanande och brottsutredande uppgift. Att orden ”avslöja brott” inte endast omfattar den brottsspanande uppgiften tydliggörs även till del genom att
militärpolistjänsten, enligt 2 § militärpolisförordningen, bl.a. ska fullgöras genom utredningstjänst.

Försvarsmaktens yttrande

Det framstår som en smärre ”hail mary” att hänvisa till 1948 års polisinstruktion och försöka sig på att tolka vad ett ord borde betyda idag. JO håller helt enkelt inte med och anser att det är en förklaring som saknar rättslig grund.

Det får anses vara en indikator om en myndighet måste söka sig över 70 år tillbaka i tiden till en skrift som inte längre gäller och försöka förklara hur ett ord bör tolkas, då är det hög tid att se över gällande förordningar.

Vad innebär det här rent praktiskt?

Jag har tidigare skrivit om militärpolisbataljonen och deras uppgifter. I den artikeln skrev jag bland annat att de hade uppgiften att utreda brott inom Försvarsmakten, vilket jag helt enkelt såg som rimligt. Men det ledde också till gråzonsdiskussioner kring om MP verkligen skulle vara den aktör som utredde sexuella trakasserier/övergrepp eller om det skulle överlämnas direkt till Polismyndigheten. Utifrån JO:s beslut förefaller det varit en icke-fråga. Vilket i sig är allvarligt då vi i Sverige är väldigt måna om rättssäkerheten i allt vi gör. Vad innebär det här för de eventuella fall, som med stöd av överenskommelsen mellan de tre myndigheterna, där MP utrett och lagt ner fall? Vad innebär det för de fall där MP varit en aktiv part i förundersökningar och använt diverse tvångsmedel? Som exempelvis 17-åringen eller där man genomfört kroppsbesiktning utan att redogöra för misstanke om brott. Eller för den delen där man gått in hos företag för att hämta utrustning?

Det sargar förtroendet för militärpolistjänsten och dess befogenheter. I praktiken förefaller det vara så att MP ”enbart” får utföra uppgifter förhindrar eller avstyr brott mot Försvarsmakten samt rena ordningsuppgifter (vilket inkluderar trafiktjänst). Att ”avslöja brott” då handlar om att ta någon på bar gärning snarare än att utreda om ett brott har begåtts. Det vill säga att man blir av med möjligheten till tvångsmedel och förhör. En viss nivåskillnad i ambition.

Nu tror jag förvisso inte att detta kommer att bestå. Det här är i mitt tycke en indikator för att det är dags att uppdatera lagstiftning och förordningar. Med det sagt ska sådana befogenheter medföra krav. För det finns för många exempel, offentliga såväl som inom myndigheten, där militärpolistjänsten inte når upp till den nivå som förväntas av en rättssäker stat. Vidare är jag fortsatt kluven på vilka brott som ska utredas inom myndigheten kontra av det civila rättsväsendet.

Oavsett tror jag att Försvarsmakten och militärpolistjänsten har mycket att tänka över vad gäller befogenheter och hur dessa används. MP:s ”polismans befogenheter” i vissa lägen kvarstår i enlighet med hur förordningen är skriven. Beslutet berör inte heller Försvarsmaktens stöd till Polismyndigheten vad gäller terrorism eller vilka befogenheter MP har vid krigsfara eller i mellanstatliga överenskommelser utan beslutet ör avgränsat till polismans befogenheter i samband med förundersökning.

Om du vill sätta sig in i vad det här kan innebära praktiskt rekommenderar jag att du läser JO:s beslut i sin helhet. I övrigt inväntar vi myndighetens svar som rimligtvis borde komma inom kort och publiceras offentligt så att alla, allmänheten inkluderad, kan förstå vad militärpolisen har för befogenheter enligt rikets lagar.

Försvarsmakten och marknadsföringen

Av

den 10 augusti, 2024

i Allmänt

Mycket har sagts om Försvarsmaktens kommunikation genom åren. Det är ingen hemlighet att jag tycker att myndighetens strategiska kommunikation inte lever upp till förväntningarna och att hela strukturen för kommunikationstjänsten måste göras om. För trots att myndigheten har 129 anställda som sysslar med kommunikation plus alla anställda soldater (yrkesinformatörer och soldater ingående i kommunikationsförbandet) som återfinns i kommunikationsbefattningar förefaller myndighetens kommunikationstjänst inte hänga med i omvärldens tempo. Något jag påstår beror på att kommunikationstjänsten är fragmenterad bortom räddning.

Men för att kunna ha en konstruktiv diskussion kring myndighetens kommunikationstjänst och dess tillkortakommanden behöver vi först förstå hur saker och ting ser ut, samt hur det har varit.

I dagsläget har Försvarsmakten upphandlat tre olika leverantörer för att sköta det som kallas för myndighetskommunikation och varumärkeskommunikation. Exempelvis är det ”contentbyrån” Make your mark som sköter och utformar Försvarets forum, årsredovisningarna och videor till sociala medier. Eventbyrån Bang utformar deltagandet i olika evenemang och fysiska händelser, som exempelvis lägenhetscontainern som skickats runt i landet för att visa vad som händer när en handgranat exploderar. En upphandling som, likt upphandlingen av marknadsföring, fick kritik för prisdumpning. Slutligen har Försvarsmakten upphandlat Nord DDB för utformning av reklamkampanjer. Samma företag som Försvarsmakten haft, med fåtal avbrott, under 10 plus år.

Det ska sägas att det vore orimligt för myndigheten att lösa allt inom myndigheten vad gäller produktion av reklamfilmer eller utformning av stora kampanjer. Däremot finns det anledning att ifrågasätta om det är vettigt att vi upphandlar utformning av våra hållbarhetsrapporter och personaltidning eller för den delen låter en ”marknadschef” sköta den kommunikativa utformningen för vad som blir en del i Försvarsmaktens strategiska kommunikation. När vi tittar på redogörelserna för vilka som ingått i arbetsgrupperna för olika kampanjer är det just Försvarsmaktens marknadschef som är ett återkommande namn. Det är även marknadschefen som företräder myndigheten när det ställs frågor om marknadsföringskampanjerna. En marknadschef vars bakgrund är att tidigare ha varit marknadschef för Apoteket.

Det hjälper alltså föga att Försvarsmakten gjort om kommunikationsdirektörsbefattningen till en militär befattning (idag brigadgeneral) när det saknas motsvarande kompetens hos en marknadschef som förfogar över egna resurser. Resurser som utökats från 23,5 miljoner kronor 2020 till 37 miljoner kronor 2023. (Det ska tilläggas att budgeten för reklam var högre under åren när värnplikten var vilande.) Totalt spenderade Försvarsmakten 80 miljoner kronor på kommunikation under 2022.

Den utökade budgeten, som rimligtvis kommer utifrån ett utökat behov av att kommunicera med allmänheten i en orolig tid har bland annat gått till att samarbeta med influencers som Therese Lindgren och som troligtvis är samma budget som betalar samarbetet med bl a Kodjo Akolor på Instagram. Men någon särskild anpassning vad gäller marknadsföringsplanen verkar inte vara tal om utan man fortsätter med att ”driva varumärket” och talar om att börja arbeta mer med olika influencers för att nå ut. Detta trots att effekten av sådan marknadsföring är ifrågasatt och t o m innebär risker.

Medan budgeten för marknadsföring får sig en kraftig skjuts är samtidigt myndighetens kommunikatörer sämst betalda av alla kommunikatörer i statlig tjänst. Vilket Försvarsmaktens presschef bland annat bemöter med att människor söker sig till myndigheten ”har en vilja att jobba i en verksamhet som växer, är aktuell och samhällsviktig” samt att myndigheten inte ska vara löneledande. Presschefen framhävdar att det är ett högt söktryck och att lönefrågan inte är avgörande för möjligheterna att rekrytera. Vad som lämnas obesvarat är hur det ser ut på behålla-fronten.

Källa: Resumé. Visar lönespridningen bland försvarsmyndigheter. (Det kan ifrågasättas att uppgiften om GSS/K verkligen berör försvarssekretess).

För att sätta perspektiv på antalet anställda inom kommunikation ska det nämnas att Polismyndigheten har 143 personer som arbetar med kommunikation (Högsta lön 66 000kr; Lägsta lön: 28 000kr; Snittlön: 44 924kr). Räknar vi med GSS/K kommer Försvarsmakten troligtvis upp i samma nivå som Trafikverket (196 anställda) och Lunds universitet (174 anställda). Ett ytterligare inspel är att kommunikationsdirektören vill utöka antalet tidvis tjänstgörande kommunikatörer för att kunna växla upp när läget så kräver.

Detta innebär sammanfattningsvis att Försvarsmakten har en av de största kommunikationsorganisationerna i den offentliga förvaltningen som på pappret är den absolut billigaste att anställa. Vars reklambudget ökar samtidigt som man köpt den absolut billigaste marknadsföringsleverantören som går att uppbringa på marknaden. Där arbetet leds av en marknadschef som har egna resurser och som sköter kontakten med journalister så fort det berör reklam och ”varumärket” då det ligger inom varumärkeskommunikationen. En kommunikation som inte framstår som riktigt genomtänkt alla gånger i jakten på nästa marknadsföringspris.

Resultatet blir en splittrad kommunikationstjänst där omvärldens händelser och den militära verksamheten får stå tillbaka till förmån för i förväg fastställda redaktionsplaner. När den ”militärstrategiska kommunikationen” väl sprakar till är den redan ifrånsprungen av våra allierade eller nyhetsflödet och vi framstår mer som ståendes på hälarna än framåtlutade.

Istället för att lägga pengar på att försöka skapa hashtags på sociala medier hade vi kunnat tillse att vi får en stark inhemsk kommunikationsbyrå som är på hugget och utnyttjar de möjligheter som uppstår vid exempelvis evakueringar eller händelser i Östersjön. Istället för att bränna pengar på kommunikatörsseminarium på hotell hade vi kanske kunnat investera mer i de lokala initiativen för kommunikation och marknadsföring. Eller åtminstone belöna de eldsjälar som vågar testa saker för att visa vår verklighet.

Med en av de största kommunikationsorganisationerna i Sverige borde vi kunna leverera långt mer än bilder på ätande värnpliktiga och ”gubbar på rad”.

Otydlig ledning och destruktiv jargong

Av

den 6 augusti, 2024

i Allmänt

Försvarsmakten har många gånger slagit sig för bröstet efter genomförda medarbetarundersökningar och tryckt ut budskapet att personalen är nöjda med ledarskapet samt skulle rekommendera myndigheten som arbetsgivare. Samtidigt är det också återkommande att ovälkommet beteende fortsatt är ett problem inom organisationen och att arbetsbelastningen sliter på personalen. Men hur tar det här sig uttryck rent praktiskt i organisationen och hur hanteras problemen?

När arbetsmiljöproblematiken på I 21 blev känd för allmänheten förra året kom det inte som en överraskning för en del. Ryktena kring förbandet och problemen med personalens arbetssituation hade redan sipprat ut i organisationen och utredningsresultatet blev mer eller mindre en bekräftelse av det som de flesta redan ”visste”. Den här artikeln ska däremot behandla något som kanske är lite mer okänt och som återfinns på andra förband än enbart I 21.

Utredningsrapporten inklusive den kompletterande delen är i sig kort. Utredarna från arméstaben har genomfört totalt 62 intervjuer med olika individer från Sollefteå och Östersund. Hur fördelningen sett ut mellan kategorier och på vilken nivå framgår inte. Oaktat är det en dyster bild som målas upp med ”ömsesidigt bristande tillit mellan generationer”och en ”[t]ystnadskultur och en dålig organisationskultur där viss jargong framkommer”. Just ordet ”jargong” fick mig att reagera eftersom samma problematik med en negativ jargong beskrivs i en annan arbetsmiljöutredning på ett annat förband, i en annan försvarsgren. Den utredningen, där den svarta sekretesspennan slitits rejält, pekar också på hur en ”raljant och baktalande” jargong tillsammans med ”otydliga lednings- och lydnadsförhållanden” och en ledning som uppfattas som ”otillgänglig” bidragit till en försämrad arbetsmiljö. En arbetsmiljö där det förekommer rädsla för repressalier från chefer eller andra i någon form av beslutande position. I princip kan de båda utredningarna läggas som raster på varandra vad gäller problemområden. Vilket i sig är intressant då det ena förbandet är nyetablerat medan det andra förbandet är en lång historik. Det ska således inte avfärdas som något som enbart sker på nyetablerade förband med återanställd personal.

I de bägge utredningarna framkommer det en problematik med att beslut fattas informellt ”i korridoren”eller på annat sätt mellan individer vilket i sin tur leder till att andra befattningshavare inte får information, upplever sin roll som otydlig och att deras arbete försvåras samt att spårbarhet saknas. Den, för militär verksamhet, smått anmärkningsvärda åtgärden hos I 21 har varit att peka på en individ som numera har i uppgift att kontrollera så att order och direktiv kommer ut i god tid. Något som rimligtvis borde vara en självklarhet för en stab med en rutinerad stabs- eller planeringschef. För den ej namngivna enheten är åtgärden att riskanalyser kopplat till den organisatoriska miljön ska genomföras med tillhörande uppföljning av personalsektionen.

I bägge fallen förefaller det finnas en generationskonflikt som i grunden leder till en försämrad arbetsmiljö och vilket möjligen bidragit till det vakansläge som I 21 har idag. Hos det andra förbandet har situationen lett till kränkande särbehandling enligt utredningen. Vilket i sig är en allvarlig slutsats sett till att det är reglerat i arbetsmiljöverkets föreskrifter (dvs tvingande) att arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att motverka kränkningar. I den utredningsrapporten framgår däremot inte vad konsekvensen blir av den konstaterade särbehandlingen. Ingen rekommendation lämnas gällande omplacering av personal till följd av det som hänt. Även här uppges arbetsmiljön som en orsak till att personal lämnar eller överväger att lämna den ej namngivna enheten. Utredningen rekommenderar dock att en kartläggning görs bland personalen som slutat vid förbandet genom avgångssamtal. Det kan tyckas att, med tanke på Försvarsmaktens svansföring kring ovälkommet beteende, att konstaterad kränkning skulle medföra en kraftigare rekommendation om åtgärd än ”workshops” och ”gruppdialoger”.

Militär verksamhet är starkt förknippad med tydlig ledning och tydliga ordervägar. Ändå har vi här två olika förband där det förefaller brista så till den milda grad att det skapar en destruktiv miljö. Det kan i sig vara en orsak av de kontinuerliga omorganiseringar som sker inom Försvarsmakten där det till slut blir otydligt vem som leder vilken typ av verksamhet. Känslan av att beslut måste fattas snabbt skapar troligtvis problematiken med beslut i korridorer där individer uppfattar sig ”handla i chefens anda” utan att uppfatta att de påverkar andras arbeten negativt. Tillsammans med en skev maktbalans mellan ung och gammal är det inte konstigt att yngre personal, som oftast är mer rörliga, väljer att lämna för andra förband eller arbetsgivare.

Det anmärkningsvärda i de bägge utredningarna är att det egentligen inte rekommenderas att någon form av konsekvens utdelas för situationerna som uppstått. Det påminns om chefers ansvar, vad regelverken säger och Försvarsmaktens arbetsmiljöpolicy. Men i övrigt, t o m när det bedöms skett kränkande särbehandling, verkar man i stort sett nöjda med att chefer kommer fatta rätt beslut framgent och att arbetet ska följas upp. Frågan är om skillnaderna i utformning av rekommendationer kan härledas till att utredningen av I 21 genomfördes av arméstaben medan den ej namngivna enheten utredes internt av förbandet. Med det sagt ska det tilläggas att den senare utredningen genomfördes under sju veckor vilket tyder på ett grannlaga arbete vad gäller insamling av information.

En generell slutsats jag drar av de båda utredningarna är att situationen på de bägge förbanden med den kraftigt försämrade arbetsmiljön beror framförallt på att chefer inte agerar resolut från första början när ett problem uppstår utan låter det fortgå i hopp om att det antingen ska lösa sig av sig självt, eller att någon annan kan ta över problemet. Ska vi klara vår tillväxt och att hänga med i den säkerhetspolitiska utvecklingen måste vi ha chefer som leder verksamheten med tydlighet. Där det tydliggörs vad som förväntas och av vem. Där det inte lämnas något utrymme för egenmäktigt förfarande i beslutsprocessen för att gynna sig själv på bekostnad av andra. I synnerhet är det viktigt att chefer kan sina förband och direkt motverkar all form av baktalande när det uppdagas.

Referenser

(Skrivelser i VIDAR) Utredningsrapport avseende arbetsmiljöundersökning I21 FM2023-28718:1 & FM2023-28718:3

[Maskad rubrik] FM2024-10821:1

Det var inte bättre förr

Av

den 3 juli, 2024

i Allmänt

Armies prepare to fight their last war, rather than their next war.

Okänd

Citatet ovan förekommer i många olika versioner och tillskrivs olika personer, bl a Churchill. Oavsett är det en sanning som har bevisat sig igenom historien och dess olika konflikter. Vilket i sig inte är konstigt då vi människor saknar förmågan att se in i framtiden och alla former av framtidsanalyser står och faller med tillgänglig data samt de kontextuella avgränsningar som måste göras. Det vi ser idag i Ukraina är och är samtidigt inte morgondagens krig beroende på övriga faktorer som tid, plats och vilka parter som är involverade. Det pågår i mångt och mycket ett meta-krig där potentiella parter kontinuerligt genomför olika drag för att ha bästa möjliga utgångsläge i en ännu ej materialiserad konflikt.

History is the best teacher, who has the worst students.

Indira Ghandi

I militära kretsar är det populärt med militärhistoria, i synnerhet kopplat till de stora slagen under andra världskriget. Här finns mycket kunskap och inspiration att hitta för att lära sig kring strategi och taktik på alla ledningsnivåer, samt förstå allt från stridsreaktioner hos soldater till vikten av logistik vid fronter. Utmaningen dock med militärhistoria som utspelar sig långt före mottagarens egen födelse är att det saknas kontextuell förståelse till varför något hände eller varför det utspelade sig på ett visst sätt. Den kontextuella förståelsen försöker olika militärhistoriska författare förmedla på ett kondenserat vis i bokform till en läsare. Ibland blir det mer populärvetenskapligt, det vill säga grovt förenklat, för att läsaren ska kunna ta till sig informationen lätt och minnas den. Ett exempel är början på första världskriget. Det finns en allmän acceptans för att det var ”skotten i sarajevo” som startade kriget. Vilket är en grov förenkling kring hur situationen var mellan och inom de dåvarande staterna som sen kom att utkämpa kriget på olika sätt. Skotten är snarare att se som en i raden av händelser som alla bidrog till krigsutbrottet där skotten i sig inte nödvändigtvis hade startat ett krig om övriga faktorer sett annorlunda ut.

Poängen är inte att hamna i någon kontrafaktisk historiebeskrivning utan snarare att påpeka att såsom vi lärt oss saker i historien eller för den delen upplevt den är en kondensering som oftast sorterar bort gråskalor.

Eftersom militärt intresserade personer oftast har ett medelmåttigt intresse för historia, i synnerhet den svenska, finns det risk att vi går i en rad fällor vad gäller att sätta historien i ett sammanhang till moderna händelser. Ett återkommande fenomen är minnet av den svenska värnplikten, eller för den delen den svenska militära förmågan, före år 2000. Man minns gärna hur bra ens egna övningar var och hur duglig man var på sin uppgift. Man minns sällan, eller reflekterar därikring, hur mycket som var ett inövat spel och att en del av förmågorna vi hade aldrig fick öva i någon högre utsträckning.

Värnpliktig traktorförare vid I 3.

När det talas om hur många människor Försvarsmakten kunde mobilisera saknas minnet kring hur en stor del av dessa soldater ingick i en organisation för ren handräckning eller för den delen att vissa krigsplaceringar inte alls matchade vad individen hade genomfört för grundutbildning. Inte heller tar det höjd för huruvida det överhuvudtaget fanns ett behov av de kompetenser som en del av personalen hade i takt med att omvärlden förändrades och teknik utvecklades.

Men vad är poängen med allt det här då? Jo, det finns och har funnits under en längre tid en falang inom och utom Försvarsmakten som anser att personlig utrustning är långt ner på prioriteringslistan. Det finns så mycket annat som är viktigare att lägga pengarna på. Inte sällan framförs argument att utrustningen som fanns förut, exempelvis stridsbälte 304k samt ak4, dög alldeles utmärkt för att utföra diverse stridsuppgifter. En annan populär vinkling är att ta bilder från diverse dåtida krig, i synnerhet finska vinterkriget, för att påvisa att allt som krävs för att vinna är en uniform, ett stridsbälte och lite djävlar anamma. Det går hand i hand med uttrycket att det är ytterst soldatens vilja till kamp som kommer avgöra striden.

Förvisso spelar det ingen roll vilken utrustning individen har om denne ger upp. En stridsvagnsbesättning kan ha den stryktåligaste moderna stridsvagnen i världen, men det hjälper ju föga om de ger upp vid första stridskontakten. Samtidigt är det en grov förenkling av historien och det som avgjort slag och krig. För är det något vi vet från historien så är det att inget land som blivit angripet har varit rustat för det kriget de sugits in i. Det går även att argumentera för att angripande stater inte heller är rustade för det krig de ger sig ut i. Bägge gångerna när USA gått in i Irak har landets militär funnit sig såväl organisatoriskt som materielmässigt i nedgång. Vilket har, i takt med att kriget pågått, dragit igång en forcerad produktionskedja för att möta de faktiska behoven som finns på slagfältet. Detsamma har gällt Sverige när vi gett oss ut på olika internationella uppdrag och fått inse att utrustningen vi har inte alls är anpassade för hur operationerna genomförs.

Detsamma gällde Finland under kriget 1939. Därav att Sverige skänkte större (med svenska mått mätt) mängder materiel för att stödja den finska försvarsförmågan. I Vietnam gick USA in med Korea-kriget i färskt minne och vad som hade gällt där. Utrustningsmässigt var den amerikanska soldaten inte förberedd för så som kriget kom att utvecklas vilket också kom att visa sig i förluster. Korea var inte Europa under vk2, och Vietnam var inte Korea.

Svensk försvarsförmåga idag och imorgon är inte hjälpt av att vi sitter och plockar russin ur historiekakan med syftet att påvisa att det vi har idag skulle vara gott nog. För det har historien redan visat gång på gång att det inte stämmer. Där vi oftast går fel är tilltron på större system som ska vinna slagen och därmed kriget. Soldaten och dennes utrustning ges då ringa värde i jämförelse med en artilleripjäs eller en luftvärnsrobot. Men artilleripjäsen måste skyddas, framföras och laddas om. Detta görs av soldater som på olika sätt måste ha ett övertag gentemot fienden såväl utbildningsmässigt som vad gäller vapen och annan utrustning. Duellvärdet, för att använda en sliten term, måste vara bättre än vad det är idag. I synnerhet för ett land som Sverige där vi är i ett numerärt underläge redan från start.

Det går att springa maraton barfota, men det underlättar att ha ett par löpskor.

Det är enkelt att tala om att soldaten mest vill se fräck ut. Som man känner sig själv känner man andra brukar det heta. För egen del tycker jag det är fräckt att inte dö för att det saknades kroppsskydd, ändamålsenliga värmeplagg eller fungerande ledningssystem.

Bara för att man själv inte minns alla nackdelar med sin utrustning man hade sent 80-tal innebär inte att den är ändamålsenlig för dagens slagfält, eller för den delen morgondagens. Världen står just nu inför ett potentiellt nytt världskrig och då är det inte läge att backa in i situationen. Det är snarare hög tid att börja bli innovativa och framåtlutade på samtliga nivåer, inom alla områden. För det var inte bättre förr oavsett vad våra minnen vill säga oss.

Viktiga lärdomar från handgranatsolyckan i Halmstad

Av

den 12 juni, 2024

i Allmänt

I början av mars kablades nyheten ut att fyra personer hade skadats av en handgranat vid en skjutövning i Halmstad. Det rörde sig om två värnpliktiga och två instruktörer som hade fått lättare splitterskador från en handgranat. Inte så mycket mer information blev känd från händelsen. Nu har däremot Försvarsmaktens utredning av händelsen färdigställts och förutom en utförligare beskrivning av händelsen så återfinns en del intressanta slutsatser som är väl värda att uppmärksamma samt diskutera för framtiden. Syftet är inte att peka finger och hitta en enskild ansvarig för händelsen. Då upplägget är snarlikt på andra håll i Försvarsmakten är det däremot av intresse att titta på vad som hände och slutsatserna om hur det kunde ske för att undvika liknande händelser i framtiden samt överväga om våra nuvarande rutiner, för exempelvis sjukvård, fortfarande är giltiga.

Slutsatserna

  • Inblandande enheter har inte haft en gemensam målbild avseende vilka moment som skulle ingå på respektive skjutstation samt vilka övningsmålsättningar som skulle uppnås.
  • De värnpliktigas utbildningsståndpunkt kopplat till nyttjande av spränghandgranater och rensning av rum samt de övningsmålsättningar som finns för grundutbildningen taktar inte mot upplägget i övningen.
  • Övningshandgranatkastet har inte genomförts enligt gällande säkerhetsföreskrifter.
  • Risken för återstuds av handgranaten är betydlig med anledning av väggarnas tjocklek och uppbyggnad.
  • De värnpliktigas utbildningsnivå gällande rensning av rum med handgranat var obefintlig vid olyckstillfället.
  • Skjutledare ska inte sättas i en situation där man behöver göra medicinska bedömningar gällande om man ska tillkalla ambulans eller inte.
  • Vid allvarlig olycka bör skjutledaren avbryta övningen för dagen så att all personal ingående i övningen kan undersökas ordentligt och tidigast återupptas dagen därpå.
  • Vid en allvarlig olycka bör det finnas tydliga rutiner avseende vem som gör vad inom förbandet samt att det finns tvåsamhet ifall någon inte är anträffbar.

Läs mer

Vad är värdegrunden värd egentligen?

Av

den 14 maj, 2024

i Allmänt

Man kan lugnt säga att början på maj månad har varit en bergochdalbana vad gäller hantering av personal som agerat antingen olämpligt eller olagligt. Egentligen började det i slutet på april med att Sveriges Radio tog upp att F 7 vill få prövat av Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN) om de kan sparka en individ som trott sig sexchattat med ett barn. Därefter har det varit ett pärlband av uppsägningar och andra åtgärder mot personal som ofredat kolleger, uppträtt hotfullt mot chefer, gjort sig skyldiga till barnpornografibrott, slagit värnpliktiga och kränkande särbehandling. Allt det här är i min mening exakt det som Försvarsmakten har behövt under lång tid. Tydliga exempel på händelser där man agerat och där det fått konsekvenser för den som utfört handlingen. Jag vill verkligen att det ska framgå med all tydlighet att jag tycker att det är bra att sånt här kommer fram och att det leder till ett agerande, innan jag går vidare till smolket i bägaren.

För i bakvattnet av alla de här, på ett sätt glädjande, nyheterna finns det ageranden i specifika fall som antagligen får många att undra vad värdegrunden egentligen är värd och hur det är ställt med det moraliska rättesnöret.

Läs mer

Sida 1 av 9

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén