Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: erfarenhet

Vilket krig förbereder vi oss för?

Det brukar sägas att vi förbereder oss för krigets krav. Men vilket krig som medför de specifika kraven framgår oftast inte. Den återkommande röda tråden är däremot att kriget kommer vara fysiskt och psykiskt tungt vilket därmed innebär att vi behöver utsätta soldaten samt sjömannen för en rad påfrestande prov för att förbereda dem. Med det pågående kriget i Europa vore det en aning sinnesförvirrat att påstå att krig inte är påfrestande. Samtidigt förefaller det finnas multipla krig vars krav vi använder som ramverk för att rättfärdiga hur vi bedriver våra utbildningar och övningar.

För medan vi utmanar våra soldater på alla tänkbara sätt fysiskt verkar krigets krav på våra förband vara annorlunda. Då ställs kraven i verklighetens krig mot kraven i det simulerade kriget (det vill säga övningen). Då blir verklighetens krig plötsligt underordnat övningen där det är viktigare att ”vinna” övningen och att öva med de bästa förutsättningarna än att anmäla begränsningar eller låta exempelvis brist på viss materiel få konsekvenser för förbandet. Att gå utanför övningens ramar för att skapa artificiella fördelar förefaller plötsligt ligga innanför ”krigets krav”, något vi troligtvis inte skulle acceptera om exempelvis soldaten beställer utkörning av mat till en brytpunkt under en strapats. Vi har därmed skapat två måttstockar om vad kriget är och vad det egentligen kräver.

Det är känt att det finns en militär kultur där svagheter döljs och styrkor förstärks eller rentutav överdrivs. Detta är inget unikt svenskt utan förekommer över hela världen. Dess uttryck däremot kommer skilja sig något baserat på nationell kultur och hur statsskicket ser ut. Många minns antagligen hur förvånade en del verkade över att de ryska förbandens förmåga i Ukraina inte alls motsvarade de analyser som gjorts under åren före. Ett resultat som till del beror på den ryska förmågan att dölja sina svagheter, överdriva styrkorna och att dessutom själva tro på det. Ser vi till den svenska kulturen vill jag påstå att vi ser samma fenomen, om än i en svensk mellanmjölks-version. Det är inte bara i nostalgitripparna från kalla krigets dagar där vi, åtminstone utåt sett, varit rejält övertygade om vår förmåga i alla domäner. Det har även kommit tillbaka i form av återanställda som något självförhärligande minns om hur deras förband kunde det ena och det tredje efter ett fåtal utbildningsveckor. Ett minne som måste ifrågasättas och nagelfaras då våra minnen inte alltid är det som kan ses som fakta. Det förekommer även mer subtilt genom att vi kontinuerligt kraftsamlar resurser och utrustning för att kunna genomföra övningar. Kompanier lånar fordon och sambandsmateriel av varandra för att kunna genomföra övningar där inte hela bataljonen övar. Skulle hela bataljonen öva genomförs anpassningar där brist på specifik utrustning, eller för den delen vakanser, inte få någon negativ påverkan på övningen. Det vi lärt oss är att det finns ett högre värde att övningen genomförs och att målsättningarna uppnås. Därmed uteblir konsekvenserna, vi lär oss aldrig av dem och de når aldrig beslutsfattarna.

Vi förleds stundtals att vår kunskap är beprövad erfarenhet när den i själva verket är färgad erfarenhet av vad vi själva tycker är giltig kunskap för det kommande kriget. Men om vi utgår ifrån att minnen inte är fakta, att det finns en bias som färgar vad vi tycker är viktigt och att simulerade övningar där förbanden lär sig vinna genom artificiella resurser inser vi att risken är överhängande att vi inte alls förbereder oss för det framtida krigets krav. Istället förbereder vi oss för ett historiskt artificiellt krig som aldrig kommer inträffa och som vi ska strida i med artificiella förband som saknar förutsättningarna.

Som jag skrev är det här fenomenet inte unikt svenskt. Det finns i alla försvarsmakter, såväl bland våra allierade som hos fienden och dennes allierade. Vad som är unikt svenskt bör däremot vara möjligheten och viljan att diskutera det här öppet för att sen omhänderta det kontinuerligt i vår dagliga verksamhet.

Om vi leker med tanken att det fullskaliga kriget blott är några år bort kan vi rimligtvis inte fortsätta bedriva vår verksamhet som om Ryssland aldrig invaderat Ukraina och kontinuerligt hotat världen med ett världskrig. Det är det krigets krav som måste vara gällande på samtliga nivåer och i alla övningar.

Förbättrad informationsspridning skapar en vassare organisation

Det sägs ofta att genom att titta på historiska misslyckanden kan vi nå framgång i framtiden. Även om vissa individer kan tycka det är extremt intressant med militärhistoria, och mycket traditioner vilar på olika historiska händelser, är det främst utifrån ett lärande-perspektiv som ämnesområdet återfinns inom officersutbildningen. Genom att titta på sådant som har skett, och förstå varför, önskar vi att inte falla i samma fälla och därmed öka sannolikheten att vi lyckas med vår uppgift.

Men även trots att vi läser på om alla möjliga historiska slag, djuplodar i taktiskt tänkande och tror oss förstå allt som vi kan tänkas behöva förstå som striden, kommer vi för eller senare att hamna i en situation där vi antingen misslyckas helt med uppgiften eller lyckas med dyrköpta erfarenheter (i värsta fall med förlust av människoliv). Dessa erfarenheter blir precis som militärhistoria ett underlag som framtida soldater och officerare kan studera och lära sig utav. Det är i alla fall vad vi påstår.

Vår stundtals skeva uppfattning om erfarenhet

Mats Nyström/Försvarsmakten

”Dottern ringde, hon hade jobbat och hon ringde och var arg och förgrymmad. Det hade hänt en incident på regementet där man hade ifrågasatt, hon var inte med i detta, men soldater ifrågasatte en instruktör: – Har du varit i utlandstjänst? Nej, det hade han inte. – Då lyssnar vi inte på dig, svarade de. Alltså de som börjar i arbetet idag kan drabbas av dessa problem och det drabbade vår dotter omedelbart så fort hon börjat. Det var många som sa till henne när hon försökte instruera om något: – Jamen, så gör vi inte därnere eller därute. De har gjort kanske 3–4 missioner själva och hon har aldrig varit ute så hon känner att det är nödvändigt.”
Citat från Rapport I Anhörig och Soldat – Soldatens Motiv och Anhörigas Respons på Beslut om internationell Militär Insats Oro, saknad och längtan

Texten ovan är hämtad ifrån rapporten ”Anhörig och soldat” som publicerades i år från Högskolan i Kristianstad. Rapporten är en (1) av fem (5) rapporter som behandlar ämnet utlandstjänstgöring och anhöriga. Det kan inledningsvis verka märkligt att inleda ett inlägg om erfarenhet med ett utdrag från en rapport som veteraner och anhöriga. Men det är just den här biten text som på nytt väckte tankar kring just det här med hur vi värderar erfarenhet i Försvarsmakten. För den händelse som beskrivs är inte på något sätt unik för det regementet, vid just den tidpunkten eller kopplat till enbart de involverade individerna där och då. Snarare är det här en återkommande berättelse från flera förband i takt som började dyka upp mer frekvent när Sverige gick från värnpliktsförsvar till ett yrkesförsvar. Det lyfts på officersutbildningarna (några av dem i alla fall), i befälsrummen och har även lyfts i Officerstidningen kopplat till en incident med skjutgränser.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén