Det brukar sägas att vi förbereder oss för krigets krav. Men vilket krig som medför de specifika kraven framgår oftast inte. Den återkommande röda tråden är däremot att kriget kommer vara fysiskt och psykiskt tungt vilket därmed innebär att vi behöver utsätta soldaten samt sjömannen för en rad påfrestande prov för att förbereda dem. Med det pågående kriget i Europa vore det en aning sinnesförvirrat att påstå att krig inte är påfrestande. Samtidigt förefaller det finnas multipla krig vars krav vi använder som ramverk för att rättfärdiga hur vi bedriver våra utbildningar och övningar.
För medan vi utmanar våra soldater på alla tänkbara sätt fysiskt verkar krigets krav på våra förband vara annorlunda. Då ställs kraven i verklighetens krig mot kraven i det simulerade kriget (det vill säga övningen). Då blir verklighetens krig plötsligt underordnat övningen där det är viktigare att ”vinna” övningen och att öva med de bästa förutsättningarna än att anmäla begränsningar eller låta exempelvis brist på viss materiel få konsekvenser för förbandet. Att gå utanför övningens ramar för att skapa artificiella fördelar förefaller plötsligt ligga innanför ”krigets krav”, något vi troligtvis inte skulle acceptera om exempelvis soldaten beställer utkörning av mat till en brytpunkt under en strapats. Vi har därmed skapat två måttstockar om vad kriget är och vad det egentligen kräver.
Det är känt att det finns en militär kultur där svagheter döljs och styrkor förstärks eller rentutav överdrivs. Detta är inget unikt svenskt utan förekommer över hela världen. Dess uttryck däremot kommer skilja sig något baserat på nationell kultur och hur statsskicket ser ut. Många minns antagligen hur förvånade en del verkade över att de ryska förbandens förmåga i Ukraina inte alls motsvarade de analyser som gjorts under åren före. Ett resultat som till del beror på den ryska förmågan att dölja sina svagheter, överdriva styrkorna och att dessutom själva tro på det. Ser vi till den svenska kulturen vill jag påstå att vi ser samma fenomen, om än i en svensk mellanmjölks-version. Det är inte bara i nostalgitripparna från kalla krigets dagar där vi, åtminstone utåt sett, varit rejält övertygade om vår förmåga i alla domäner. Det har även kommit tillbaka i form av återanställda som något självförhärligande minns om hur deras förband kunde det ena och det tredje efter ett fåtal utbildningsveckor. Ett minne som måste ifrågasättas och nagelfaras då våra minnen inte alltid är det som kan ses som fakta. Det förekommer även mer subtilt genom att vi kontinuerligt kraftsamlar resurser och utrustning för att kunna genomföra övningar. Kompanier lånar fordon och sambandsmateriel av varandra för att kunna genomföra övningar där inte hela bataljonen övar. Skulle hela bataljonen öva genomförs anpassningar där brist på specifik utrustning, eller för den delen vakanser, inte få någon negativ påverkan på övningen. Det vi lärt oss är att det finns ett högre värde att övningen genomförs och att målsättningarna uppnås. Därmed uteblir konsekvenserna, vi lär oss aldrig av dem och de når aldrig beslutsfattarna.
Vi förleds stundtals att vår kunskap är beprövad erfarenhet när den i själva verket är färgad erfarenhet av vad vi själva tycker är giltig kunskap för det kommande kriget. Men om vi utgår ifrån att minnen inte är fakta, att det finns en bias som färgar vad vi tycker är viktigt och att simulerade övningar där förbanden lär sig vinna genom artificiella resurser inser vi att risken är överhängande att vi inte alls förbereder oss för det framtida krigets krav. Istället förbereder vi oss för ett historiskt artificiellt krig som aldrig kommer inträffa och som vi ska strida i med artificiella förband som saknar förutsättningarna.
Som jag skrev är det här fenomenet inte unikt svenskt. Det finns i alla försvarsmakter, såväl bland våra allierade som hos fienden och dennes allierade. Vad som är unikt svenskt bör däremot vara möjligheten och viljan att diskutera det här öppet för att sen omhänderta det kontinuerligt i vår dagliga verksamhet.
Om vi leker med tanken att det fullskaliga kriget blott är några år bort kan vi rimligtvis inte fortsätta bedriva vår verksamhet som om Ryssland aldrig invaderat Ukraina och kontinuerligt hotat världen med ett världskrig. Det är det krigets krav som måste vara gällande på samtliga nivåer och i alla övningar.
