Diskussionen kring officersutbildningen och akademins vara eller icke-vara som en integrerad del i den fortsätter att engagera. Nu senaste i form av ett inlägg från Kapten Emanuelsson där farhågor kring ”akademiseringen” och dess påverkan på Försvarsmaktens förmåga till strid. Mycket har sagts om inlägget på Twitter, det mesta rörande inläggets struktur och argumentationsteknik. Jag kommer försöka avgränsa bort just de bitarna då jag anser att det är bättre att folk skriver än att de skriver bra. Det förstnämnda innebär att det sistnämnda kommer naturligt så småningom. Därför kommer fokus här istället ligga på vad inlägget säger (eller i alla fall hur undertecknad tolkar det) och hur jag ser på ämnet som sådant. Jag kommer även ta stöd i professor Berndt Brehmers artikel från 2011 om just officersutbildningens akademiseringsprocess. En artikel jag rekommenderar fler att läsa för att få mer information om hur utvecklingen sett ut.
Det är intressant att författaren börjar sitt inlägg,
och argumentation, utifrån begreppet krigskonst. Där Sverige historiskt
utvecklats mot en krigskonst som bygger på offensivt agerande och kraftsamling
av förmågor för att nå ett avgörande där vi så önskar. Jag vill hävda att detta
är något vi kan härleda hela vägen tillbaka till kung Gustav II Adolf, som inte
bara ledde Sverige in i en stormaktstid utan även tituleras som en person som
revolutionerat krigskonsten i Europa. Bland annat genom ett offensivt
kavalleri, rörligt artilleri och adaptioner på formeringar som möjliggjorde mer
samlad eldkraft från musköter än motståndaren[1].
Det sägs även att kungen själv utbildade soldater i den nya stridstekniken för
att säkerställa kvalitén. Detta blir intressant utifrån att han även ska ha
uttryckt en starkt vilja att den svenska officeren ska vara beläst, och att den
teoretiska kunskapen i form av vetenskap var av betydande vikt[2].
Detta kan då ses utifrån perspektivet att kungen själv läste och tog in
influenser utifrån, som sedan anpassades för svenska förhållanden. Ett
förhållningssätt som kan anses leva kvar i allra högsta grad med hänvisning
till den utveckling som skett efter insatserna i Afghanistan och Mali.
Huruvida högre examina enligt civil högskolestandard på något vis höjer krigföringsförmågan finner inte historien några belägg för. Snarare höjer civila delar av samhället ett varningens finger åt den överakademisering som skett inom utbildningsväsendet, vilken för yrkesinriktade utbildningar som exempelvis officer, sjuksköterska och lärare varken gynnar studenter eller utövandet av respektive profession. Alltså indirekt en mindre beredd utförare till yrket efter avlagd examen.
Kn Emanuelsson
Det går förvisso att argumentera för att civil högskolestandard inte höjer krigsföringsförmågan rent praktiskt. Samtidigt beskriver Brehmer att den vetenskapliga approachen till kunskap är en förutsättning för att kunna förnya och utveckla officersprofessionen[3]. Såväl Kapten Emanuelsson som Brehmer använder läkare som exempel där en akademisk utbildning i sig inte allena kan förbereda individen för yrket. Vilket är viktigt att komma ihåg när vi utformar våra utbildningar. Det får helt enkelt inte bli att det är en kandidatexamen som är målet i sig, utan att utbildningen och den akademiska inramningen måste syfta till att stödja individen i sin yrkesutövning. Däremot innebär det inte att samtliga kurser måste ha en direkt koppling mot officerens förmåga till att utöva våld. Kurser kan även vara ett stöd på resan dit[4] och för den fortsatta utvecklingen av professionen som sådan. En läkare behöver exempelvis inte initialt förmågan till att forska, utan är mer praktisk i sitt utövande där teorin och praktiken från utbildningen omsätts till självständiga handlingar ute i sjukvården. När personen sen behärskar yrket behöver den här kunskapen omsättas i skrift för nästkommande generation och där fyller den vetenskapliga approachen en funktion. För den militära förmågan är det likadant, forskningen kring militär förmåga (framförallt i Sverige) är stundtals väldigt tunn. Inte sällan är kopplingen om tydligast mot militärhistoria och olika typer av fallstudier. Utmaningen som den militära sfären står inför är att förändringar stundtals sker snabbt, samt är omgärdad av sekretess vilket skapar hinder för att omvandla åsikter till beprövad erfarenhet som är applicerbar på, i det här fallet, svensk försvarsförmåga.
Anekdotisk bevisföring; Undertecknad har läst tidigare idrottspsykologi vid ett av landets högre lärosäten. I dessa studier har det applicerats ett militärt perspektiv på fysiska och psykiska prestationer, och hur dessa kan påverkas. Forskningen inom det här området är nästintill uteslutande amerikansk eller brittisk, vilket kan skapa vissa frågor kring hur applicerbart det är på svensk kontext. Samtidigt har vi återigen börjat diskutera vikten av psykologisk motståndsförmåga och behovet av ett psykologiskt försvar. Således kan det sägas finnas positiva effekter på svensk försvarsförmåga av att skapa officerare med akademisk kompetens som senare i karriären kan skapa underlag som skjuter mot framtida officerare och soldaters behov. Detta gäller inte bara Försvarsmakten utan totalförsvaret som sådant. För att avrunda anekdoten. En uppsats som författades kring mental träning och fysisk prestation ur militärt perspektiv fångade intresset av en universitetsadjunkt som såg ett behov för lärosätets kommande upprättande av polisutbildning. Om vi tittar bortom ”humble brag” kan vi således se hur ett vetenskapligt förhållningssätt kan hjälpa till att överföra kunskap mellan ämnesområden vilket kan gagna oss, såväl som samhället i stort.
Författaren kritiserar utvecklingen av officersutbildningen med införandet av SOFU, samt de nya högre utbildningarna i form av HOP12, som att Försvarsmakten går den amerikanska vägen med att officerare studerar ett civilt ämne istället för de klassiska ämnet; krigsvetenskap. Samtidigt ser vi att fler försvarsmakter (däribland Tyskland) valt en väg där den vetenskapliga skolningen är en naturlig del i officersutbildningen, om än differentierad[5], vilket Sverige kan anses ha anammat med officersprogrammet och specialistofficersutbildningen. Att se exempelvis SOFU som någon form av genväg för att bli fänrik är ur mitt perspektiv fel. Snarare är det en möjlighet för förbanden att rekrytera kompetenser som de anser sig behöva, eller för den delen kunna ta en soldat med kandidatutbildning och omvandla till officer utan att skicka bort soldaten i tre (3) år på skola. Däremot vet vi att förbanden i Försvarsmakten inte alltid är trogna de riktlinjer som finns, där behoven mycket väl kan skapa en press att fylla rader och det därmed gena i kurvorna gällande utbildning och uppföljning av personalen. Detta har identifierats tidigare och är något som krävs oaktat utbildningsform, även i den dåvarande officersutbildningen. Ingen kadett som kommer ut ifrån skola ska ses som tillräckligt lärd för att kunna agera självständigt. Det finns ett behov av att under de inledande tjänstgöringsåren att handleda och stödja den nya officeren[6].
Gällande möjligheten till att gallra under utbildning
vill jag hävda att de bortfall som sker på landets officersutbildningar bör
vara så få (eftersom uttaget innan ska omhändertagit eventuella snedrekryteringar),
att förbandet under den initiala provanställningen bör kunna omhänderta
eventuell problematik. Det är en risktagning, men det är det alltid när vi har
med människor att göra. Beträffande officerare med särskild kompetens vill jag
hävda att det är direkt felaktigt att förutsätta att dessa officerare
kvarstannar hela sin karriär på samma plats utan någon form av ”riktig”
officerstjänstgöring. De, precis som SOFU, kan mycket väl växla runt bland
befattningar utifrån vilja och kompetens. Att 18 månaders utbildning inte
skulle vara tillräckligt för att skapa en grund för en duglig officer bör
således utvecklas tydligare ställt mot OFSK.
Författaren hoppar till hur officersutbildningen
behöver förhålla sig till en motståndare, där kritiken kraftsamlas till att
akademiseringen ska ha bidragit till en för tung fokusering på duellvärden och
att motståndaren alltid ska uppträda doktrinärt vilket skulle skada våra
officerares förmåga att tänka fritt. Vårt sätt att resonera kring motståndaren
skulle således enligt författaren bli linjärt och förutsägbart. Jag vill hävda
att även om det är helt riktigt att vi inte enbart ska förlita oss på
handböcker, är dessa sprungna ur observationer av verkligheten. De skapar ett
underlag att utgå ifrån för att stödja vid beslutsfattande, däremot inte sagda
att vara ”den enda sanningen”. Det är därför vi har en underrättelse- och
säkerhetstjänst i organisationen som ska bistå cheferna med att tolka skeenden
utifrån det vi vet (eller iaf tror oss veta) om motståndaren. Inte sällan kunskap
som sammanställts med vetenskapliga metoder för att skapa tillförlitlighet i
underlaget. Brehmer betonar att utbildningen ska skapa individer som kan
reflektera över metoder, och därmed frigöra officeren från krampaktigt använda
nedärvda metoder vars ursprung inte är klarlagda[7].
Precis som för personal inom sjukvården finns det en osäkerhet och data behöver
tolkas och förstås utifrån flera parametrar. Detta gäller även motståndaren.
Duellvärden, hotmatriser samt kronor och bärhjul är ett enkelt och just nu det
mest trovärdiga sättet att skapa en kontext som vi kan förstå och agera
utifrån. Det kommer innebära felaktiga bedömanden ibland. Det kommer även
innebära korrekta bedömanden där utfallet ändå blir negativt på grund av andra
opåverkbara faktorer. Så är kriget.
Jag hävdar att de historiska exempel som författaren
använder kan användas som argument för att officersutbildningen behöver det
kritiska förhållningssätt som en akademisk utbildning medför. Och att ett öppet
sinne och vilja att lära sig mer om saker som ligger utanför den direkta
striden kan skapa förutsättningar för att bättre förstå en framtida
motståndare. Vad som är slutsatsen i flera skildringar från konfliktområden som
Afghanistan och Irak är vikten av att förstå motståndarens kultur. Inte bara
hur den praktiskt utförs utan även ur vilken kontext den vuxit fram. Detta för
att kunna förekomma motståndarens manövrar.
Det är […] utvecklingen av officersyrket mot en profession med makt över sin egen utveckling som man ytterst ifrågasätter när man kritiserar akademiseringen av officersutbildningen
Prof. Berndt Brehmer
I hela diskussionen kring officersutbildningen och
akademiseringen behöver vi fortsatt ha i huvudet att det inte är
akademiseringen (eller examensbevisen) i sig som är poängen med hur vi valt att
lägga upp utbildningen. Det, som så mycket annat, är ett verktyg som möjliggör
vissa lösningar, men inte på något sätt applicerbart överallt. Professor
Brehmer betonar att officersutbildningen är en professionsutbildning. Den
svävar således mellan att vara en ren praktisk yrkesutbildning, och en högst
teoretisk högskoleutbildning. Teori och praktik behöver vävas ihop för att
skapa en kompetent officer som kan verka i sin yrkesroll. Samtidigt är det
forskningen som ska tillse att den beprövade erfarenheten är användbar inom
området och inte bygger på ”gamla sanningar” som sen nedärvs tills ingen minns
varifrån det kommer ifrån från första början. Den beprövade erfarenheten som
författaren söker kommer förvisso ur uppbyggd erfarenhet, däremot behöver den
analyseras och dras slutsatser ifrån hur och var den kan appliceras[8].
Jag uppfattar att mycket av kritiken mot en mer
vetenskaplig utbildning i stort handlar om att det skulle vara skadligt för
uppdragstaktiken, initiativförmågan och överlag den generella soldatdugligheten
bland våra officerare. Det vill säga att individers sätt att tänka skulle
starkt avgränsas för att de söker att förenkla världen samt att de teoretiska
kurserna tar värdefull tid bort från det praktiska, alltså det militära, vilket
innebär att erfarenhetsbanken som individen stödjer sig på ute på förbanden
skulle bli betydligt mindre än tidigare. Men en bristande förmåga till
initiativ kan inte enbart belasta officersutbildningarna. Snarare är det en
kultur som under längre tid fostrats inom organisationen som en del av
förvaltningen och den militära hierarkin.
Vägen som vi vandrar nu med utbildningar som ger en examina möjliggör för oss att skapa den självreglerande profession vi säger oss vilja ha. Där vi bygger tillförlitlig och spårbar kunskap som kan spridas bredare än den nedärvda som kan skilja betydligt mellan förband. Därmed inte sagt att den beprövade erfarenheten ska berövas sitt värde.
Jag håller med författaren om att en kandidatexamen kan ha ringa värde, under förutsättning att den inte används på ett ändamålsenligt sätt. Detsamma gäller den tid som investeras i master- och magister-uppsatser för högre officerare. Vi behöver se bortom det inrutade synsättet där grad dikterar nästa befattning, och istället se individens hela kompetensområde inklusive det akademiska området. Det kan exempelvis vara lämpligt att låta en individ som har genomgått metodutbildning på universitetsnivå att leda utvecklingsprojekt. Låt dessa individer leda de med fackkompetens för inte bara säkerställa den militära nyttan utan att den även är generaliserbarheten över hela organisationen. Det här återknyter till behovet av personalplanering som är långsiktig, och som organisationen förstår kräver långsiktighet. En profession som ska utvecklas kräver stabila insatser över tid. Forskning tar tid, även den mest grundläggande, men det är tid som vi behöver ta ut i rätt ände för att skapa förutsättningarna för att snabbt avsluta ett anfall mot landet vi är satta att försvara.
[1]
https://www.investors.com/news/management/leaders-and-success/gustavus-adolphus-father-of-modern-warfare/
[2]
Ledberg, K., S. (2019). Officeren, staten och samhället – Ett
professionsperspektiv
[3]
Brehmer, B. (2011). Akademiseringen av officersutbildningen – vad handlar den
om och vad är den bra för
[4]
Ibid, s. 97-98
[5]
Nordlund, P. (2012). Officersutbildning – i Sverige och internationellt.
https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–3371–SE
[6]
Brehmer, B. (2011). Akademiseringen av officersutbildningen – vad handlar den
om och vad är den bra för, s. 98
[7]
Brehmer, B. (2011). Akademiseringen av officersutbildningen – vad handlar den
om och vad är den bra för, s. 98
[8]
Berggren, A. W., Weibull, L., Hedlund, E., Granberg, M., Hyllengren, P., &
Gustavsson, B. (2011). Makt, pedagogik, ledarskap och organisation : En studie
av ett mekaniserat skyttekompani
