Fysisk träning har länge ansetts vara något gemene man kan ta till för att motverka såväl mental ohälsa som att motverka stress. Så pass allmänt känt är det att fysisk träning har kommit att bli motsvarigheten till ”ta en panodil och lägg dig”, det vill säga något som man slentrianmässigt slänger in som åtgärd trots att den fysiska träningen egentligen bör ses som ett komplement till övrig behandling.
”Men träning är väl alltid bra?” anmärker nu kanske någon. Svaret är inte ett självklart ja eftersom fysisk träning kan få negativa konsekvenser beroende på när och hur den genomförs. Detta är egentligen inget nytt i sig utan något som idrottsforskningen länge känt till. Nämligen att fysisk träning kan leda till en tillfällig nedsättning i immunförmågan vilket riskerar att leda till sjukdom, skador och därmed bortavaro från träning eller tävling. Paradoxen är att kontinuerlig träning också kan leda till bättre hälsa och stärka immunförsvaret mot en rad sjukdomar.
Man kan lugnt säga att början på maj månad har varit en bergochdalbana vad gäller hantering av personal som agerat antingen olämpligt eller olagligt. Egentligen började det i slutet på april med att Sveriges Radio tog upp att F 7 vill få prövat av Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN) om de kan sparka en individ som trott sig sexchattat med ett barn. Därefter har det varit ett pärlband av uppsägningar och andra åtgärder mot personal som ofredat kolleger, uppträtt hotfullt mot chefer, gjort sig skyldiga tillbarnpornografibrott, slagit värnpliktiga och kränkande särbehandling. Allt det här är i min mening exakt det som Försvarsmakten har behövt under lång tid. Tydliga exempel på händelser där man agerat och där det fått konsekvenser för den som utfört handlingen. Jag vill verkligen att det ska framgå med all tydlighet att jag tycker att det är bra att sånt här kommer fram och att det leder till ett agerande, innan jag går vidare till smolket i bägaren.
För i bakvattnet av alla de här, på ett sätt glädjande, nyheterna finns det ageranden i specifika fall som antagligen får många att undra vad värdegrunden egentligen är värd och hur det är ställt med det moraliska rättesnöret.
I samband med förra årets stormande kring brister i personlig utrustning skapades projektgrupp OP PU som ett sätt att samordna arbetet och sprida information om aktuellt läge. Sedan införandet har en del hänt och den här artikeln kommer förmedla den information som tryckts i den 24 april via ett informationsblad. Anledningen till det är att det är uppenbart att informationen inte når ut och att alla inte vet var den finns att finna (Samarbetsyta personlig utrustning på emilia *hint hint*).
Till att börja med köpte Försvarsmakten in en mängd regnställ från Helly Hansen samt kängor från 5.11. Tilldelningen av de här produkterna kommer ske även nästkommande utbildningsår i syfte att frigöra ”ordinarie materiel” till den anställda personalen. Vilket exempelvis innebär att GU 24/25 inte tilldelas skalplagg 08.
Under åren har det producerats en del artiklar kring försvarsmaktens personaltjänst, dess brister, förtjänster och vad som är på gång. För fyra år sedan publicerades en insändare här på sidan som fokuserade på hur myndigheten skrev skräddarsydda jobbannonser för att passa specifika individer. Förekomsten av de här annonserna uppdagades även av media när Skaraborgs Regemente lyckades få med i sin annonstext vem som egentligen var tilltänkt för befattningen.
Sedan dess har det varit tyst kring just den biten av skräddarsydda annonser och riktade rekryteringar. Tills nu då där det har framkommit att rekryteringen till FLF inte verkar följa de lagar som gäller för rekrytering av statsanställda. Det har framkommit att det från arméledningen beslutats att P 7 (som ansvarar för att bemanna FLF) inte får lov att kalla individer från exempelvis P 18 till anställningstester. Som anledning anges P 18:s uppgift på ön.
Så kallade adminfickor kommer i många olika storlekar och lösningar. Historiskt har adminfickan vuxit successivt för att möjliggöra för exempelvis en funktionsspecialist att få med sig en uppsjö av elektronik och lathundar. Ferro Concepts MOLLE Admin panel går lite i motsatt riktning. Här ligger fokus på att ha en liten ficka som ska vara minimalt i vägen.
Bild: Ferro Concepts MOLLE Admin Panel monterad på kroppsskydd 12.
Det har diskuterats internt såväl som på sociala medier om den förändring i mindset som Försvarsmakten måste genomgå nu när forcerad tillväxt är i fokus och pengar tillförs i större mängd än tidigare. Det har dryftats en oro för att den gamla mentaliteten, eller rättare sagt ryggmärgsbeteendet, om att kontinuerligt arbeta för att ”spara” pengar fortsatt kommer genomsyra besluten och hämma utvecklingen inom organisationen. Ett område som det verkligen blir tydligt är när det gäller vidmakthållande och utveckling av materiel.
Det kan på ytan framstå som rationellt att inte investera pengar i materiel som ska avvecklas omkring 2030. Det framstår som fullkomligt logiskt att omfördela de resurserna till andra saker, i synnerhet för att det inte finns någon brist på hål att fylla. Jag vill dock påstå att det inte bara är ett förlegat tankesätt med dagens säkerhetsläge, det är även ett farligt tankesätt eftersom det har satt oss i en rad knepiga sitsar idag där materiel saknas eller är i dåligt skick, samtidigt som den förväntas att avvecklas inom fem år. Det är lätt att falla tillbaka i gamla spår och säga att vi inte kommer lägga mer pengar på utveckling eller vidmakthållande. Problemet är att vi har haft de tankebanorna under lång tid TROTS att vi har flera exempel på där vi varit tvungna att förlänga användandet av materiel på grund av olika anledningar. Där förlängningen varit stötvis vilket kontinuerligt skjutit tidshorisonten för avveckling precis så lagom långt bort att det framstår som att vaska pengar att försöka upprätthålla ett specifikt system.
Jag tror att vi behöver jobba mer aktivt på samtliga nivåer med att bryta det tankesättet och istället förutsätta att de deadlines vi har för leverans samt framförallt avveckling inte kommer hålla. Det låter som slöseri med pengar, troligtvis kommer vissa materielslag att hamna i situationer där vi lagt in utvecklingskostnader för att se det avvecklas två år senare. Men med dagens säkerhetsläge måste vi släppa de fredsmässigt rationella tankegångarna och acceptera den kostnaden. För alternativet kan komma att kosta oss betydligt mer. I år har det från olika håll varnats för att Europa kommer vara indraget i ett krig om två, tre eller fem år.
När detta skrivs har Vladimir Putin återigen svurits in som Rysslands president för ytterligare sex år vid makten. Det innebär att 2030 är året då vi antingen får se Putin förlänga sin period vid makten, eller så har något signifikant hänt där någon annan tagit över. Vågar vi verkligen tro att Ryssland kommer att hålla sig till Ukraina tills dess? Kommer Ukraina mäkta med att bita ifrån så pass länge utan ett signifikant ökat stöd från det kollektiva väst? Det vet vi inte, men de mörka molnen hopar sig och för varje vecka som väst svajar på stödet eller fördröjer leveranser är en vecka där det farligaste scenariot kommer närmare. Nämligen att Ryssland vinner kriget och fortsätter framåt förblindade av sin imperialistiska psykos.
Därmed vill jag att vi börjar titta mer här och nu istället för långt fram. Ja det är jättebra att vi har framåtblickande RPAS-studier för 2035 och 2045. Men vad måste vi göra idag för att vara redo för ett krig om tre år? Ja vi kommer kanske avveckla den där stridsvästen om fem år. Men kommer vi klara ett krigsutbrott om det sker samma år när det samtidigt saknas fickor till kroppsskyddet soldaten har idag? Ska vi verkligen ta dessa risker i tron om att vi ”sparar” pengar till något viktigare?
Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin uttryckte i sitt numera kända tal från Folk och Försvar i Sälen att ”det(är) viktigt att vi frågar oss hur vi uppnår maximal förmågeökning per satsad krona”. Jag anser att maximal förmågeökning nås genom att vi idag vågar fatta beslut om att investera pengar kortsiktigt för förbättringar istället för att vänta ut nya prylar som kanske kommer på utsatt tid. För sanningen är att vi inte vet om 2024 är vändpunkten för kriget till Ukrainas (och därmed Europas) fördel eller startpunkten för en eskalering där alla dras in. Då är det lämpligare att förbereda för det värsta här och nu istället för att hoppas på det bästa.
Midjeväskorna gjorde en comeback under Afghanistan och Irak-eran bland militära enheter. De kan sägas varit en vattendelare där vissa föredragit lösningen medan andra totalt förkastat den. Man kan säga att midjeväskorna numera har genomgått en transformation där de numera går att fästa i underkant på kroppsskydden som en extra flerbruksficka. I skuggan av den utvecklingen har en annan variant växt fram. Nämligen en flerbruksficka som kan placeras över bältesspännet.
Luminae OTB (Over the belt) Pouch är just en sådan lösning. Tanken är att användaren trär på fickan samt ett spänne på bältet för att sen, när bältet är igenknäppt, dra fickan över bältesspännet och knäppa i en förankringspunkt.
Luminae är förövrigt ett företag baserat i Skottland med en mindre produktlinje som fokuserar på mindre fickor och utrustningsdetaljer som underlättar bärandet av specifik utrustning.
Bältesöglorna är 7,5cm breda och är försedda med mjuk kardborre på insidan, vilket medför att om du har ett utrustningsbälte med hård kardborre på insidan (exempelvis för att fästa i ett inre bälte) kommer fickan att stanna på sin plats även när bältet är öppet.
Fickan är annars (utan förankringsdelen) 25 cm lång. Den är (tom) ca 10cm hög och 3 cm djup. Packad kan fickan expandera till omkring 13 cm i höjd och 9cm i djup. Det är med andra ord ingen jättestor ficka i volym, samtidigt kan den bära exempelvis en TQ och lite sjukvårdsutrustning vilket kan vara fullt tillräckligt. Det som sticker ut är att fickan inte är försedd med någon form av dräneringshål vilket annars brukar vara standard.
Insidan av fickan försedd med kardborre och ”senilsnöre”.
Insidan av fickan är försett med kardborre längs ryggpartiet samt ett ”senilsnöre” för att fästa materiel i. Ovansidan på fickan har två elastiska öglor som kan nyttjas för lysstavar eller liknande materiel.
OTB Pouch placerad över bältesspänne.
Fickan är försedd med två dragkedjor för att underlätta öppnande av fickan från två olika riktningar. Över plastspännet finns en flärp som användaren kan dra i för att fösa undan fickan när det är dags att öppna bältet.
Materialet är en blandning av laminat och cordura. Fickan väger in på ca 90 gram vilket är en tacksam vikt för mängden förvaringsutrymme man får. I synnerhet på en yta som annars är tom. Priset ligger på ca 46 pund vilket blir strax över 600 svenska kronor. En helt okej summa för en flerbruksficka. Nackdelen är att Storbritannien valde att kliva ut från EU vilket medför ytterligare avgifter som man behöver ta med i beräkningen.
Det kommer bli intressant att se hur det känns att bära utrustning i fickan och hur det eventuellt påverkar såväl komfort som rörelsemönster.
Vi är snart fem månader in på 2024. Året då det är sagt att vi ska få se en del ny materiel komma ut på förband, inklusive nya vapensystem. Så hur ligger då läget egentligen med nästa generation av automatkarbiner som ska införas?
Det kan sägas att det varit en smula turbulent de senaste åren och även om det lugnat ner sig är det fortfarande vissa saker som hänger löst. Exempelvis vilken kaliber som huvudbeväpningen ska ha. Arméchefen fattade beslut i början på året att göra en ny översyn efter en ihärdig våg av kritik mot det tidigare valet av 7,62. Vi vet fortfarande inte vilken kaliber automatkarbin 25 blir i, däremot vet vi att Hemvärnet valt att 5,56 som huvudkaliber för sina soldater. En respons på det från armén är att Hemvärnet ”inte ha rådighet” i valet, men vad det kommer innebära framgent är svårt att sia om just nu (det cirkulerar rykten om oro över prislappen för ak24/25 och att nuvarande ekonomi inte kommer räcka till Hemvärnets behov).
Klart är åtminstone att 200 automatkarbiner levererats nyligen och att fyra plutoner på fyra olika förband (P 7, K 4, Amf 1 och F 21) ska under ett års tid testa vapnen i sin ordinarie verksamhet. Leverantören har antagligen noterat stormen kring projektet och försöker lugna oron genom att nu leverera mindre omgångar av vapen istället för enstaka större leveranser. Notervärt är att de tester som nu genomförs under 2024 skulle ha genomförts under 2023, åtminstone om man ska tro FMV:s projektsida. Målet är att 7500 karbiner ska levererats innan året är slut, samtidigt som testerna fortgår ute på provplutonerna, samt att under 2025 ska samtliga värnpliktiga beväpnas med de nya karbinerna. Därutöver ska förbanden tilldelas enligt prioritering baserad på krigsförbandsutvecklingen under perioden 2025-2030. Och för den som misstänker att Hemvärnet därmed kommer få tilldelning sist sägs inriktningen vara att åtminstone hemvärnsförbanden på Gotland finns med högt på prioriteringslistan.
Vidare förväntas FLF från P 7 beväpnas med ak24 inför sin rotation till Baltikum samt att det kan komma bli tal om en ombeväpning från ak24 till ak25 för en del förband allt eftersom införandet fortskrider.
Då projektet verkar dra ut på tiden och där ak25 är fortsatt långt borta är frågan vad som hände med den ”gapfiller” som det pratas om tidigare. Efter många om och men verkar det nu vara klart med ett inköp av M4 som förväntas levereras under hösten till Sverige för vidare leverans ut till förbanden kort därpå som ersättare för alla de ak5c som bokstavligt talat faller ihop.
Det som nu alla väntar på under den här veckan är den lista som berättar när vilket förband kan förvänta sig att få se en ny automatkarbin i verksamheten. I takt med att personal utbildas på och använder det nya vapnet kan vi förväntas oss att mer information tränger ut i organisationen om vad vi har att förväntas oss under 2025.
Få som följer sociala medier har missat att en försvarsmaktsanställd blivit exponerad på internet som pedofil. Även om det finns vitt skilda åsikter kring hur det här sker (jag är inte en anhängare av metodval och tror att det är skadligt på sikt) går det inte att undgå fakta. I synnerhet när informationen leder till ett annat fall som inbegriper samma person, som på liknande sätt försökt träffa en 14-åring för sex. Bara för att vara tydlig. Det här är grooming vilket är förbjudet i svensk lagstiftning och har varit så under lång tid.
Det lägger till ett extra lager av besvikelse när det framgår att den här individen trots att det framkommit i domslut från såväl tingsrätt som hovrätt att individen haft för avsikt att träffa en 14-åring ”för mänsklig närvaro”, ljugit om det för polis med hänvisning av rädsla för att bli av med sitt jobb inom Försvarsmakten och av någon anledning haft med sig en systemkamera till dejten, ändå fått fortsätta jobba kvar på sitt hemmaförband. Och inte bara förpassad till något mörkt hörn utan fått jobba med kommunikationstjänst och Skaraborgs flygflottiljs museiverksamhet. Individen ska därmed utifrån vad som nu framkommer från olika källor tjänstgjort i samma byggnad som flottiljstaben inklusive flottiljchefen. Vilket får anses vara extremt anmärkningsvärt för en individ som 2022 försökte stämma träff med ett barn och som i den processen blivit filmad för utpressningssyfte och all information som framgår i de två domsluten.
Anmärkningsvärt med tanke på den verksamhet som F 7 bedriver och den centrala roll flera av flygsystemen har för försvaret av landet samt transport av rikets ledning. Vilket om något ställer krav på vilken personal som tjänstgör på förbandet.
Det ska sägas att den exponerade individen inte är dömd för något sexuellt umgänge med barn. I bägge fallen har det varit fiktiva barn och det kan en individ troligtvis inte få fängelse för i Sverige. Däremot har det med all tydlighet exponerats en sårbarhet hos individen som kan utnyttjas av illvilliga aktörer. En sårbarhet som nu bekräftats med den senaste händelsen. Samtidigt har det förflutit två år mellan händelserna och jag ställer mig frågan om det här är två ytterligheter eller om det finns andra barn i det här som har kontaktats.
Vad som gör mig än mer besviken och bekymrad är att förbandet inte agerat på samma resoluta sätt som man gjort mot stridspiloten som ljög om sin synkorrigering. Skillnaderna i agerande framstår som fullkomligt ologiska, i synnerhet när det handlar om en lögn under en läkarundersökning gentemot en lögn i polisförhör.
Under alla dessa år som bloggen funnits har jag berört olika fall av trakasserier, mobbning och sexuella övergrepp. Varje gång något uppdagas trillar det in DM som beskriver saker som personal sett eller upplevt som på olika sätt bekräftar bilden av att vissa förband har lite att jobba med vad gäller likabehandling och ovälkommet beteende. Men det är piss i Mississippi i jämförelse med alla meddelanden som strömmar in så fort F 7 berörs. Givetvis är det färgat av att förbandet varit i skottgluggen ett antal gånger under väldigt kort tid. Samtidigt har det nu målats upp en bild av ett förband där kvinnlig personal, i synnerhet den yngre, antingen överväger eller är på väg att lämna F 7 för att de helt enkelt inte orkar med situationen längre. Därutöver lämnar yngre befäl, i anmärkningsvärda mängder, förbandet och har gjort så under flera år på grund av en kultur som är raka motsatsen till förbandets valspråk: ”vilja, kunnande, ära”. Det verkar saknas en vilja och ett kunnande att ta itu med de problem som uppdagas, då blir det inte särskilt mycket ära kvar att förvalta.
Jag får intrycket av att nuvarande C F 7, som klev på sin befattning efter att domen från hovrätten kommit, inte bara fått ett kulturarv att hantera. Han verkar även ha ärvt ett förband som inte verkar särskilt bekymrat över vad som döljer sig i väggar eller garderober. Utifrån de berättelser som jag får ta del av vore jag inte förvånad om det kommer fortsätta dyka upp händelser kopplade till både en destruktiv arbetsmiljö och tveksamt nyttjande av resurser.
F 7 har en lång uppförsbacke att vandra för att vända trenden med att vinna tillbaka sin yngre personals förtroende, i synnerhet kvinnorna. De som fortfarande inte hunnit bli lämna för att de tappat tilltron till förbandets uppgift och dess ledning.
I Sverige har det funnits en något romantiserad bild av ”folkhemmet”, visionen om ett Sverige där kollektivet omhändertog individens behov och som skulle leda till såväl ekonomiskt som socialt välstånd bland landets medborgare. Lägg därtill svenskens tilltro till myndigheter och samhället i stort är det kanske inte konstigt att vi uppfattar oss som ett relativt sammansvetsat kollektiv precis som alla andra länder i vår omvärld. Trots att vi årligen motbevisas i sak när undersökningar likt World Value Survey kontinuerligt visar att vi är extremen på skalan. Det land som är allra mest individualistiskt och som värnar individens rättigheter gentemot kollektivet. Ett möjligt resultat tack vare visionen om ”det svenska folkhemmet”, men kanske inte den önskade utgången.
Vad har folkhemmet, world value survey och individualism med svenskt försvar att göra? Egentligen massor med saker. Försvarsviljan vilar på att vi som individer och som kollektiv anser att det vi har är värt att försvara. Att det finns en gemensam bild av vad Sverige är, står för och därmed vad det då är vi är redo att dö och döda för. Det jag däremot vill fokusera på är individen och dennes vilja att inordna sig i den militära gemenskapen. Och jag väljer ordet ”gemenskap” framför ”kollektiv” för att det är vad jag anser att vi försöker skapa. En känsla av samhörighet som inte bara grundar sig i ett intresse för försvaret av Sverige eller försvaret som yrke, utan mer än så. Något som finns där även när individen lämnat Försvarsmakten. Det vill säga att individen kan lämna kollektivet men aldrig gemenskapen. Ett intressant fenomen sett till vår starka vilja att vara individer.
