Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Det skeva fokuset på krav

Av

den 30 juni, 2024

i värnplikt

För ungefär 1,5 år sedan, strax efter Folk och Försvars rikskonferens, gick Plikt- och prövingsverket ut med ett pressmeddelande där de uppmärksammade att kraven för de militära befattningarna behövde förändras om det skulle vara möjligt att skriva in fler för värnplikt i framtiden. Uttalandet byggde på en simulering där myndigheten beräknade möjligheten att försörja Försvarsmakten vid utökade värnpliktskullar upp t o m 14 000 värnpliktiga. Plikt- och prövningsverket kom fram till fyra slutsatser för att lösa det ankommande problemet.

  1. Försvarsmakten behöver revidera nuvarande krav (såväl befattningskrav som medicinska bedömningsgrunder) vid ökade volymer.
  2. Plikt- och prövningsverket behöver revidera mönstringsunderlaget och selektering.
  3. Plikt- och prövningsverket kan behöva ändra metoder inom mönstringen.
  4. Mindre hänsyn till individens intresse.

Läs mer

Konsten att förstöra den egna rekryteringen

Av

den 26 juni, 2024

i Allmänt

Den 14 juni ställde jag två frågor på Instagram till de som genomfört förbandsbyte eller som nyligen examinerats från någon av officersutbildningarna om de fått flyttersättning (det vill säga betald bohagstransport, gardinpengar etc). Klar majoritet av de som svarade (strax över 600 för fråga 1 respektive strax över 570 individer för fråga 2) hade inte fått någon ersättning. En del hörde av sig och ansåg att frågan ställts felaktigt då det istället borde frågats OM individen hade sökt ersättningen. Vilket är en rimlig invändning utifrån ”som man frågar får man svar”.

Frågorna ställdes utifrån vetskapen att det finns förband som säger nej till flyttersättning för frivilliga förbandsbyten, just med hänvisning till att de är just frivilliga. Något som överhuvudtaget inte framkommer som krav i Försvarsmaktens avtalssamling (FAS). Där i står det istället att förbandet kan betala flyttersättning med mera till personal som behövt flytta till förbandsorten (eller i närheten). Just att det står ”kan” väljer en del förband att använda som skydd mot att ersätta omkostnader för de som söker en befattning, går igenom tester och blir anställda vid det nya förbandet. Därutöver hävdas det att det är ett beslut fattat på försvarsgrensnivå att ersättning endast ska betalas till de som beordrats till förbandsbyte. Men det verkar andra förband inom samma försvarsgren antingen missat eller väljer att strunta i då de betalar ut ersättning till inflyttad personal.

Varför är detta en grej? Till att börja med hämmar det rörligheten inom myndigheten, vilket förvisso kan vara tanken från vissa förband. Men det är inte särskilt gynnsamt för Försvarsmakten om individer avstår att söka för att de inte bor på orten där befattningen finns. Det skulle riskera att leda till att vissa funktioner enbart personalförsörjs med personal från de förband som finns i närområdet vilket inte är särskilt gynnsamt för förmågeutveckling, varken för förbanden som kontinuerligt tappar personal eller för rekryterande förband som inte får nya influenser in i organisationen.

För det andra andas det en gammaldags kultur där individen på något viss ska vara tacksam för att få komma till förbandet. En attityd som har varit direkt skadlig för Försvarsmaktens tillväxt och behålla-strategi. Det ligger i myndighetens intresse att individer kan flytta runt, dels för ovannämnda anledning kring kompetens och utveckling men också för att livsförutsättningarna förändras.

För det tredje är flyttersättning en av få förmåner i Försvarsmakten som verkligen är rekryteringsfrämjande. Det slås enbart av de förband som kan erbjuda någon form av boendelösning för att underlätta processen med att flytta till en annan ort. Med förmån menar jag just något som är förmånligt för individen. Vilket vi är fruktansvärt usla att prata om i rekryterande syfte. Googla orden ”förmåner” och ”försvarsmakten”. Beskrivning av Försvarsmaktens förmåner lyser med sin frånvaro, däremot kan jag läsa om finska Försvarsmaktens förmåner och hur de lönesätter vissa befattningar. Det närmsta jag kommer är när jag klickar in på ”Jobba civilt i Försvarsmakten” och kan läsa om att som civil har man förmåner som semester och flextid. Söker jag på försvarsmaktens hemsida hittar jag en pdf-fil från 2014 i vilken jag kan läsa att, förutom semester och flextid, att man som anställd har möjlighet att träna 3 timmar i veckan och att man får extra ersättning vid insatser samt övningar. Inget om träningsskor, möjligheten till kompetensutveckling, terminalglasögon eller tillägg vid föräldraledighet.

Det räcker att bara titta på övriga försvarsmyndigheter som FMV och FOI för att inse att de antagligen är vana att behöva erbjuda något mer än ”kallet”. Det är som att vi inte vill rekrytera människor när vi varken pratar om eller beviljar de förmåner som finns. Mitt i allt detta sitter en del personalavdelningar ute på förband som verkar ha blandat ihop sitt arbete med ekonomernas. Det är förvånansvärt ofta det diskuteras hur HR försöker hålla ner kostnaderna gällande såväl löner som att bevilja ersättningar. I bland verkar det rent utav vara väldigt kostsamt att skriva ut en blankett som en rekryterad arbetstagare ska skriva under.

Vi vet att det saknas löneincitament för personal att stanna länge i befattning. Vi vet att det saknas löneincitament för personal att ta kommenderingar såväl nationellt som internationellt. Vi vet att det på en rad punkter behövs kraftfulla revideringar inom personalområdet för att locka och behålla personal. Den absolut enklaste lösning på vägen är att börja prata om våra riktiga förmåner (dvs inte att en individ kanske får spränga nått i början på sin karriär) och att sluta obstruera med ersättningar vid förbandsbyten. Det vore att skicka en signal till personalen att Försvarsmakten värdesätter att de aktivt väljer att flytta på sig för att lösa ut diverse befattningar som annars hade stått vakanta.

Det hade varit att arbeta med behållaperspektivet på riktigt.

Instruktörens egen färdighet är en nyckel till bra utbildning

Av

den 23 juni, 2024

i Allmänt

I helgen blossade det upp en mindre diskussion på X kring huruvida instruktörens egna personliga färdighet är den viktigaste aspekten eller ej vid utbildning. Rättare sagt, påstående kretsade kring skytteinstruktörens förmåga till att själv skjuta bra.

Det blev kanske inte den hetaste diskussionen, däremot fanns det två tydliga läger – för och emot. Som jag tolkar diskussionerna tror jag att det till del handlar om vad man läser in i begreppet ”hög personlig färdighet”. Förstår man det som att instruktören måste vara bäst på sin grej då är det rimligt att ha invändningar mot påståendet. Förstår man det däremot som att instruktören behöver vara duktig inom sitt ämne, då framstår det för mig som ett väldigt självklart påstående.

Jag tror lite av schismen också ligger i den transformering befälskåren gjort från dåtidens skolning genom ”on the job training” till en period där det krävdes instruktörskurser för att överhuvudtaget få lov att instruera en annan människa i något till det vi har idag, en hybrid mellan instruktörskurser och erforderlig kompetens. Där ”on the job training” gav ett praktiskt kunnande var det kanske inte alla gånger öppet för utveckling eller diskussion kring varför medan instruktörskurserna till del innebar forcerad praktisk utbildning och mer fokus på de teoretiska med regler och formalia. Min egna reflektion från instruktörskurser som elev är att jag i princip blivit visad och instruerad samt i vissa fall fått öva ett fåtal gånger innan kursens slut för att därefter återvända till förbandet. Personligen har jag mer än en gång kastats in i instruktörsrollen med ytliga kunskaper för att utbilda andra. Jag är övertygad om att det haft inverkan på resultatet och elevernas kunskapsnivåer efter genomförd utbildning.

Nu har pendeln svängt tillbaka mot det praktiska, understött av den digitala utvecklingen där information nu flödar i mängder. Det finns idag få egentliga begränsningar för en instruktör att förkovra sig och söka inspiration utanför eget förband. Det innebär också att elever numera har tillgång till samma information och därmed kräver mer från instruktören. Det är där den höga personliga färdigheten kommer in. För en instruktör som är intresserad av sitt ämnesområde kommer troligtvis hålla sig uppdaterad om vad som händer ute i världen och omsätta teori till praktik genom att öva och pröva. Genom att öva och pröva är det också möjligt för instruktören att genom egen upplevelse se problemområden och hitta vägar runt, vilket leder mot att bli expert.

https://x.com/Kn_Yossarian/status/1803407943469064267

För att återkoppla till rollen som skjutinstruktör är det ett rimligt antagande att genom att konstant öva och pröva olika moment samt skjuttekniker (i enlighet med våra handböcker) kommer instruktören att successivt höja sin personliga färdighet vilket sen omvandlas till förmedlad information till eleverna.

”Men pedagogiken då?” undrar nu någon. Jo, den är också viktig. Saknar du förmåga att paketera information på ett sätt som tillåter eleven att förstå och omvandla till handling, då blir det givetvis svårt. Samtidigt har vi ”visa” först i vår utbildningsmetodik. Förmågan att kunna visa för eleven hur något ska genomföras spelar en central roll i hur vi utbildar. Först därefter börjar vi instruera så att den som utbildas till slut kan öva för att slutligen genomföra någon form av prov där kunskaperna testas. Min erfarenhet, i synnerhet från internationella kurser, är att just förevisningen kan få många ljus att tändas hos de som övas och en bra förevisning kräver att instruktören kan utföra momenten med självförtroende.

Med allt det sagt innebär det också att vi behöver ändra en del fenomen som fortsatt existerar ute i organisationen. Det främsta är att likställa en instruktörskurs med att individen nu är fullfjädrad instruktör inom ett ämne. Instruktörsutbildningar examineras genom att en individ uppnår lägsta godtagbara nivå. Vissa kurser kanske har bäste elev men det förändrar inte att de allra flesta har uppnått en godtagbar nivå för att kunna utbilda inom ett specifikt område. En instruktör kommer således att hålla en utbildning som håller en godtagbar nivå första gången men det kräver tid och övning för att bli experten. Precis som det krävs tid och övning för en enhet att uppnå en hög krigsduglighet. Således blir det inte bra när vi skapar ”generalister” som ska vara instruktörer inom ett dussin olika områden. Tiden kommer helt enkelt inte finnas att gå bortom den nedärvda övningsplanen från föregående år. Vilket givetvis blir en tuff balans i en tid med utökade värnpliktskullar och vakanser på GU-förbanden.

Min förhoppning för framtiden är att chefer som tar emot nya instruktörer ger dessa tid att bli duktiga inom det specifika ämnesområdet och att instruktörer upplever en vilja att konstant öva sig själva inom sina områden för att höja sin egen färdighet.

45 sekunder

Av

den 21 juni, 2024

i Lessons learned

Texten är författad av Hemvärnets vapenofficer.

Världsrekordet för 400m löpning är 43,03 sekunder vilket är otroligt fort men man kan anta att de flesta klarar att förflytta sig 100m på samma tid. De flesta av oss kan ta isär och sätta ihop vårt vapen igen på under 45 sekunder. De flesta reklamer du ser på tv är runt 45 sekunder trots att det ofta känns mycket längre. 45 sekunder är i vissa avseenden oceaner av tid men för några av oss är 45 sekunder inte tillräckligt för att förflytta kroppen vertikalt och samtidigt skjuta 9 godkända träff i helfigur på 50m

Olika vapensystems tekniska utformning har en stor påverkan för systemets hanterbarhet och i den aspekten ligger inte automatkarbin 4 i framkant, oavsett version. Min tilldelade Ak4 kräver att jag fysiskt drar ur magasinet efter att jag tryckt in magasinspärren och jag är inte ensam i att ha ett vapen med den prekära egenskapen. Men i systemet Ak4 så har vi ett driftsäkert och pricksäkert vapen som vi de facto har i händerna och som kommer att leva parallellt med Ak24 i hemvärnet under ett antal år framåt.

Att genomföra ett godkänt kompetensprov BAS med automatkarbin 4 är utmanande men jag vill påtala, långt ifrån omöjligt. Såklart stora ord från någon som har möjligheter att skjutträna på arbetstid i en utsträckning få andra har men!

Jag har också möjligheten att utbilda, träna och se stora mängder av stridskraftens personal skjuta i både formell och tillämpad miljö. Och här kommer jag med en illa dold hemlighet, man blir bra på det man övar.

Återigen stora ord o.s.v. men håll ut lite till i texten.

Läs mer

Viktiga lärdomar från handgranatsolyckan i Halmstad

Av

den 12 juni, 2024

i Allmänt

I början av mars kablades nyheten ut att fyra personer hade skadats av en handgranat vid en skjutövning i Halmstad. Det rörde sig om två värnpliktiga och två instruktörer som hade fått lättare splitterskador från en handgranat. Inte så mycket mer information blev känd från händelsen. Nu har däremot Försvarsmaktens utredning av händelsen färdigställts och förutom en utförligare beskrivning av händelsen så återfinns en del intressanta slutsatser som är väl värda att uppmärksamma samt diskutera för framtiden. Syftet är inte att peka finger och hitta en enskild ansvarig för händelsen. Då upplägget är snarlikt på andra håll i Försvarsmakten är det däremot av intresse att titta på vad som hände och slutsatserna om hur det kunde ske för att undvika liknande händelser i framtiden samt överväga om våra nuvarande rutiner, för exempelvis sjukvård, fortfarande är giltiga.

Slutsatserna

  • Inblandande enheter har inte haft en gemensam målbild avseende vilka moment som skulle ingå på respektive skjutstation samt vilka övningsmålsättningar som skulle uppnås.
  • De värnpliktigas utbildningsståndpunkt kopplat till nyttjande av spränghandgranater och rensning av rum samt de övningsmålsättningar som finns för grundutbildningen taktar inte mot upplägget i övningen.
  • Övningshandgranatkastet har inte genomförts enligt gällande säkerhetsföreskrifter.
  • Risken för återstuds av handgranaten är betydlig med anledning av väggarnas tjocklek och uppbyggnad.
  • De värnpliktigas utbildningsnivå gällande rensning av rum med handgranat var obefintlig vid olyckstillfället.
  • Skjutledare ska inte sättas i en situation där man behöver göra medicinska bedömningar gällande om man ska tillkalla ambulans eller inte.
  • Vid allvarlig olycka bör skjutledaren avbryta övningen för dagen så att all personal ingående i övningen kan undersökas ordentligt och tidigast återupptas dagen därpå.
  • Vid en allvarlig olycka bör det finnas tydliga rutiner avseende vem som gör vad inom förbandet samt att det finns tvåsamhet ifall någon inte är anträffbar.

Läs mer

Skrota nuvarande lönerevisionsprocess

Av

den 7 juni, 2024

i Allmänt

Nu när Ralsen börjar betalas ut (förutom för Livgardet där kampen fortsättere) blir det återigen tydligt hur trasig processen är och hur kladdigt det blir när lönejusteringar för ny lönestruktur ska kombineras med justeringar för prestation. Eftersom processen inte bidrar till det som den säger sig vilja uppnå, justera löner efter prestation och löneläge, är det hög tid för att förändra hur vi jobbar med lönerna. I synnerhet om vi verkligen vill främja att personalen väljer att stanna längre på respektive befattning istället för att konstant byta befattning för att driva upp lönen.

De senaste åren har det i april månad fastställts en ny lönestruktur. Ett återkommande problem har varit att det enbart påverkat lönerna för de som antingen anställts eller de som bytt befattning efter att den nya lönestrukturen fastställts. Övriga har fått vänta på rals-processen där den tilldelade pengapåsen sen inte räckt till för att lyfta upp all personal till rätt nivå och samtidigt premiera prestation. I regel har individens prestation ätits upp av lönejusteringen och det som är tänkt att bli en morot för att sporra soldaten eller sjömannen att prestera över förväntan, blir mer av en handflata i ansiktet. En del minns antagligen när ett antal förband i marinen försökte höja lönerna omgående men fick bakåt från marinledningen (ett sidospår: jättebra att man vill öka marinens personalramar, men om man gör på det här sättet så blir det fortsatt svårt att behålla personal).

Årets rals är inte annorlunda. Det är svårt att få pengarna att räcka till vad gäller att premiera prestation OCH justera löner för att följa fastställda lönestrukturer och lönemålbilder. Därför vill jag se att när en ny lönestruktur fastställs för Försvarsmakten ska den också vara budgeterad för utanför rals-potten som bestäms i oktober. Helt enkelt för att tydliggöra prestationsdelen av rals-medlen.

Återkommande kritik mot ralsen är att skillnaden mellan prestationsnivåer blir för liten samt att nyanställda kontinuerligt springer förbi de som tjänstgjort länge (vilket driver på befattningsbyten för att få upp lönerna). Inför vi att lönestrukturen ska gälla omgående från när den fastställs undviker vi att individer dels för se sig omsprungna, dels inte behöver gå miste om ersättning under flera månader eftersom korrigering för ny lönestruktur inte betalas ut retroaktivt.

I oktober när det är dags för lönerevision vet vi att lönerna redan är i nivå med den fastställda strukturen eftersom vi omhändertog det redan när strukturen fastställdes. Lönerevisionen behöver därmed enbart omhänderta prestationen för respektive individ och därmed får vi differentieringen (den individuella lönen) mellan prestationer.

Med den här omställningen behöver vi inte försöka vända på kronorna för att de ska räcka till för att korrigera släpande löner och belöna de som presterat. Rimligtvis borde det också innebära att lönerevisionsprocessen blir snabbare då konfliktytan minskar.

Det här kan dock bara ske om Försvarsmakten är villig att ändra sin syn på hur löner ska justeras och att en ny lönestruktur ska gälla för alla direkt när den fastställs. Jag tror att vi inte kommer ha ett bättre utgångsläge för ett sådant beslut än vad vi har just nu. Det politiska stödet med ekonomi finns. Det svenska samhället är intresserat av att Försvarsmakten behåller sin anställda personalstyrka och medlemskapet i Nato ställer krav på personalförsörjning såväl nationellt som internationellt. Skälen för att förändra nuvarande lönerevision är således flera. Förutsatt att behålla-perspektivet är viktigt för Försvarsmakten och inte bara tomma ord.

Förutsätt att ingen annan vet det du vet

Av

den 6 juni, 2024

i Allmänt

”CLP-gate” fick mig att tänka på ett, eller egentligen två, fenomen som jag tycker är återkommande inom Försvarsmakten. Nämligen att vi förutsätter att andra vet samma saker som vi själva vet och att informationen är tidlös. De här två företeelserna bidrar inte bara till ett ineffektivt arbete, de bidrar även till ökade risker i verksamheten, i synnerhet striden.

Huruvida personalomsättningen i Försvarsmakten är högre eller ej jämfört med andra arbetsplatser kan jag inte uttala mig om. Däremot drev omsättningen av soldater, med tillhörande vakanser, på återgången till värnplikt. Därtill går det att argumentera för att omsättningen av personal har bidragit till att kunskap gått förlorad och att kunskapen som förmedlas mellan generationer gradvis blir sämre. En negativ spiral uppstår kunskapsmässigt.

Skala upp fenomenet till förbandsnivå där flera individer lämnar och nya tillkommer under ett år så innebär det att det finns stora kunskapsskillnader inom enheten. Det här vet vi och omhändertar genom utbildningar och övningar kopplade till befattning och enhetens uppgift. Vad vi däremot missar är all den outtalade kunskapen som år i tjänst också innebär. Som hur man beställer en resa i prio, hur arbetstidsreglerna fungerar eller hur tankstationen fungerar.

För att återkoppla till storyn med CLP. Individen med flera år i tjänst kan mycket väl känna till problematiken kring CLP sedan år tillbaka. Troligtvis för att denne fångat upp det i någon diskussion eller situation. Däremot kan det finnas långt fler individer som inte känner till det för att de nyligen kommit in i organisationen. De kan omöjligt känna till det så länge ingen berättar något. Det är här jag anser att vi som organisation har mycket kvar att arbeta med. Nämligen att inte förutsätta att folk vet de mest basala sakerna utan istället våga vara obekväma i att förutsätta att andra inte vet det jag vet och förmedla den kunskapen.

Den andra biten är att inse att det vi vet, eller åtminstone tror oss veta, mycket väl kan vara gammal information som inte längre är gällande. Även om den förmedlades under en kurs relativt nyligen. Anledningen är att vi lever i en betydligt mer uppkopplad värld där ny information snabbat kan spridas och omvandla ny kunskap till daterad. Det pågående kriget i Ukraina och hur avsnörande förband används är ett exempel. För inte så längesen visste alla soldater och instruktörer att en TQ skulle sättas ”high and tight” snabbt för att sen evakueras bakåt. Det utbildades, som jag upplevt det, inte nämnvärt mycket på att granska skadan och agera därefter. Fokus låg på att snabbt ta sig ur situationen och därmed var det lättare att applicera ett avsnörande förband högt. Det finns flera exempel där det synsättet, tillsammans med utdragna sjukvårdskedjor, lett till onödiga amputationer på soldater. Den samlade expertisen poängterar sedan ett tag tillbaka att soldaten måste ta sig tid att få grepp om skadan och applicera sitt förband därefter samt vikten av ”konvertering” av TQ. Den här kunskapen däremot har inte alla gånger trängt ut i Försvarsmaktens utbildning och soldater lär sig fortfarande att en TQ ska appliceras ”high and tight” samt att sjukvårdare är osäkra på när eller om de får lov att konvertera förband.

Samma fenomen återfanns inom skjututbildningen där äldre officerare fortsatte att lära ut det de kunde för att kunskapen ansågs ”beprövad” och därmed tidlös. Det gav vid handen att soldater senare i sin karriär fick omutbilda sig.

Så vad är poängen med allt det här i klartext? Det första är att vi måste sluta förutsätta att andra vet det vi vet om saker och ting. Precis som att vi säger att folk måste börja våga fråga, måste vi börja våga delge och kontrollera kunskap. Det andra är att vi som instruktörer måste hålla oss kontinuerligt uppdaterade inom våra ansvarsområden och dessutom vara beredda på att andra, i synnerhet yngre, kan ha snappat upp information som är okänd för oss. Tempot och tillgången till oändligt mycket information ställer högre krav på instruktören än vad vi kanske tänker på. Det innebär också att den enskilda instruktören, beroende på ett ämnes komplexitet, behöver avgränsas i vilken kunskap denne ska hålla uppdaterad (dvs erforderlig kompetens).

Världen rör sig framåt snabbt och de tekniska/medicinska/vetenskapliga framstegen blir snabbt utdaterade till förmån för nya framsteg. Det ställer krav på att vi anpassar vår kultur och informationsdelning efter dagens förutsättningar, inte hur det funkade på 90-talet.

Vad är en uppsats värd?

Av

den 5 juni, 2024

i Allmänt

Omställningen till en officersutbildning grundad i vetenskap och med tillhörande examen har varit, och är fortsatt, omdebatterad. Processen har varit tumultartad då det fått konsekvenser för de officerare som tillhör andra utbildningssystem. Förutom omgaloneringen har det också inneburit att officerare som velat gå från kapten till major, och som inte författat en kandidatuppsats, behövt inleda sina högre officersstudier med just att skriva en uppsats. För att omhänderta Försvarsmaktens behov har myndigheten köpt in så kallade uppdragsutbildningar från en rad olika lärosäten i Sverige. Där har sedan de blivande HOP-eleverna fått författa sina uppsatser med avdelade handledare och tillhörande examination enligt ordinarie akademisk rutin. Eller så har det i alla fall framstått. Åtminstone vid en högskola förefaller man genat i kurvorna under några år vilket underminerar hela tilltron till systemet som vi säger oss vilja ha.

Det rör sig specifikt om Högskolan i Halmstad som under flera år, på uppdrag av Försvarsmakten, tillhandahållit en tjänst där officerare får skriva sina uppsatser under handledning av en lärare vid skolan. Vid uppsatsskrivning har en elev vanligtvis en handledare som ska stödja eleven i processen vad gäller metodval, hantering av data och själva skrivandet. Därefter väntar opponering samt betygsättning. Betygsättningen sköts av en examinator som inte är samma individ som handledare. Det handlar i grunden om att bedömningen inte ska färgas av den relation som finns mellan elev och handledare, samt att eleven skyddas från eventuell påstående av favorisering vid betygsättning.

Skärmdump 240606

Detta verkar Högskolan i Halmstad hålla med om där det i styrningarna för examinationsformerna anges tydligt att handledare och examinator aldrig ska vara samma individ. Ändå återfinns flera kandidatuppsatser där handledare och examinator är samma person.

Enligt högskoleförordningen är det examinatorn som särskilt utsedd lärare som bestämmer betyget. Detta är en myndighetsutövning och medför även att ett betyg kan överklagas. Examinatorns roll är så pass ansvarsfylld och kritisk att Universitetskanslerämbetet har skapat en särskild handbok för rättsäker examination där examinatorns roll beskrivs tydligt återkommande. Även om Högskoleverket inte anser att det nödvändigtvis uppstår en jäv-situation där examinatorn och handledaren är samma individ, skapar det en märklig situation när praxis bland landets lärosäten är att det ska vara två olika individer. I synnerhet blir det märkligt när eleverna uppsatser ligger till grund för nästa nivå av studier där en ny uppsats ska författas. I det här fallet Försvarshögskolan som tydligt anger i sina regler att en examinator och handledare inte ska vara samma person.

Med tanke på den mängd resurser som Försvarsmakten nu lagt på att skapa en officersutbildning med en vetenskaplig prägel och det arbete som Försvarshögskolan gjort för att komma till rätta med anmärkningar för att i slutändan erhålla rätten att examinera elever på samtliga nivåer, förefaller det fullständigt hål i huvudet att betala för en tjänst som underminerar förtroendet för systemet.

Vad är en uppsats värd om den inte följer de mest grundläggande vetenskapliga principerna om opartiskhet i betygsättningen? Vilken signal sänder det till kadetter och övrig personal som kämpar sig till en examen vid andra lärosäten? Ska vi då verkligen lägga ner tid och pengar på att forma en officersprofession grundad i vetenskap om vi i slutändan inte värderar det?

Lite om säkerhetsprövning och härkomst

Av

den 4 juni, 2024

i Allmänt

Säkerhetsprövningen syftar till att klarlägga om en person kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i denna lag och i övrigt pålitlig från säkerhetssyn-
punkt. Vid säkerhetsprövningen ska sådana omständigheter beaktas som kan antas innebära sårbarheter i säkerhetshänseende.

3 kap. 2 § säkerhetsskyddslagen

Det aktuella omvärldsläget har på flera sätt påverkat det svenska samhället och därmed även de svenska myndigheterna. De senaste åren har det påpekats från såväl militär som polisiär säkerhetstjänst att det finns ett hot från främmande makt vad gäller spionage, i synnerhet från insiders. Framförallt är det tre länder som pekas ut som särskilt aktiva (och därmed de största hoten): Ryssland, Iran och Kina (RIK). Därutöver har det under senare tid påpekats att den svenska offentliga statsapparaten måste börja ta det här hotet på allvar och agera i frågan. Framförallt i en tid där alla myndigheter förväntas krigsplacera sin personal och uppfylla en rad säkerhetsskyddskrav.

Med detta och bröderna Peyman nära i minnet för många är det egentligen inte särskilt förvånande att myndigheter blivit betydligt strängare i sina säkerhetsbedömningar. Särskilt mot personer med påbrå från RIK-länder. Det ska poängteras att det här inte är ett nytt fenomen. Det har långt innan fokuset på försvaret och Peyman-historien varit känsligt med relationer till individer med främst ryskt eller kinesiskt ursprung. Men det har i största allmänhet varit avgränsat till Försvarsmakten och därmed har det inte varit av intresse för allmänheten på samma sätt. Med det sagt ska det också sägas att det inte på något sätt är oförenligt med en tjänst i Försvarsmakten att vara gift med någon från någon av de ovannämnda länderna och det är oftast inte lojaliteten som så som ifrågasätts. Vilket är vad jag vill belysa i den här artikeln.

Vilken betydelse har informationen?
Utifrån säkerhetsanalysen kan vissa slutsatser dras om vad som kan krävas av den enskilde vid en specifik befattning. Utgå därför från befattningen och de risker som eventuellt finns. Värdera därefter om det som framkommit är förenligt med deltagande i verksamhet inom Försvarsmakten. Brottslig belastning, olämpliga personkontakter, beroendeproblem och lojalitetskonflikter är exempel som ska analyseras utifrån det säkerhetshot de kan innebära för Försvarsmakten.

[…]

Bedöm även om han eller hon på grund av släktskap eller vänskap kan tänkas bli föremål för påtryckningar[…].

Handbok säkerhetstjänst

Med uppmärksammandet av den svenska soldat som semi-anonymt förmedlat rysk propaganda och sagt sig saboterat svensk krigsmateriel, tog det inte särskilt lång tid innan det kom att handla om lojalitet baserad på etnicitet. En klassisk missuppfattning kring hur lojalitet fungerar och vad en säkerhetsprövning i allmänhet värderar. Hade etnicitet varit en avgörande faktor vid spioneri hade vi aldrig behövt uppleva individer som Wennerström och Bergling. Och det som har kommit fram i fallet med Kia Peyman visar snarare på att det handlat om pengar för att upprätthålla en livsstil än blodsband.

Tyvärr riskerar slutenheten kring säkerhetsprövning och liknande bekräfta den allmänna bilden av att det är etnicitet som är avgörande för huruvida en individ kan förväntas vara lojal eller inte.

Kravet på svenskt medborgarskap gäller endast anställning
och inga andra former av deltagande. Det finns inte något krav att en person endast ska ha svenskt medborgarskap, utan en person kan vara medborgare i flera länder.

reglemente säkerhetstjänst, s. 230

Säkerhetsprövningen ska förvisso undersöka om en individ kan förväntas vara lojal mot den svenska staten och dess intressen. Men det är enbart en del av processen. Säkerhetsprövningen syftar även till att identifiera eventuella sårbarheter som kan användas för att övertala eller tvinga individen till ett visst agerande. Anledningen till att etnicitet hos individen eller anhöriga blir av intresse (i ett land där etnicitet annars ska vara ointressant) är om det kan utnyttjas av en aktör. Exempelvis genom hot mot släktingar i hemlandet.

Har personen kontakter, släkt eller andra relationer i det landet? Bedöm därefter hur de eventuella kunskaperna och kontakterna kan påverka bedömningen av lojalitet och pålitlighet eller utgöra en sårbarhet.

Handbok säkerhetsprövning, s. 31

Det handlar alltså mindre om att man förväntar sig hitta en spion i varje individ med utländskt påbrå och mer om att värdera hur vissa stater förhåller sig till sina medborgares rättigheter. Den danska staten är exempelvis sannolikt mindre benägen att utsätta sina medborgare för hot i syfte att på en eventuell svensk partner att röja information eller agera på ett visst sätt. Samma princip är gällande för anhöriga som är kriminellt engagerade. Kan det komma att utgöra ett hot genom påverkan från kriminella aktörer?

Utifrån ett riskreduceringsperspektiv kan olika krav ställas på lojalitet, pålitlighet och sårbarhet. Detta kan t.ex. innebära att en individ kan placeras på en befattning i säkerhetsklass trots att en viss sårbarhet och vissa brister i lojalitet och pålitlighet finns, men att dessa kan hanteras med andra skyddsåtgärder. Det kan även innebära att en
person inte tillåts delta i den säkerhetskänsliga verksamheten, t.ex. om levnadsbakgrund inte kan klargöras eller om deltagandet överför en alltför stor sårbarhet till
individen.

Reglemente säkerhetstjänst, s. 205

Det viktiga att komma ihåg i det här är att det finns inte en allmänt gällande säkerhetsprövning. Det vill säga att en godkänd säkerhetsprövning inom en myndighet inte garanterar en godkänd säkerhetsprövning i en annan. Helt enkelt för att det rör sig om olika verksamheter med olika förutsättningar. En säkerhetsprövning kan även att ändras under tiden som tjänstgöringen pågår.

Ett beslut i ärende om säkerhetsprövnings omprövas i följande fall.
– Om det under tiden för en persons deltagande framkommer brister i pålitlighet, lojalitet eller sårbarhet i säkerhetshänseende.
– Om organisationsenheten bedömer att en person som inte har en godkänd säkerhetsprövning åter kan placeras på en befattning som är placerad i säkerhetsklass.
– Om ett tidigare beslut omfattas av villkor och organisationsenheten bedömer att det inte längre finns behov av ett eller flera villkor.

reglemente säkerhetstjänst, s. 258

Bedömningen i en säkerhetsprövning vilar på den samlade bilden av en person där det skett överväganden som talar till individens fördel likväl som till individens nackdel. Vilket även det är viktigt att poängtera, nämligen att säkerhetsprövning inte handlar om att enbart belysa de negativa sidorna hos en individ, utan att även finna styrkorna som även de läggs på vågskålen.

Kontentan är att det finns ingenting som säger att tjänstgöring i statens tjänst inte kan vara förenlig med härkomst från specifika länder, i de fall där det kan tänkas finnas sårbarheter finns möjlighet att fatta beslut om olika åtgärder från skyddssamtal som tillfälliga restriktioner gällande tillgång till information. Samtidigt finns det fall där kopplingar utomlands innebär sådana sårbarheter att det krävs att en anställning avslutas för att ingen annan åtgärd bedöms kunna ”åtgärda” sårbarheten.

Vi behöver vara försiktiga på vår väg framåt i den här frågan. En inte oansenlig del av Sveriges befolkning har någon form av koppling till andra länder. Antingen genom släktskap eller partnerskap. Det innebär även att samma grupp återfinns inom Försvarsmakten där personal har på olika sätt kopplingar till andra länder. Hamnar vi i en situation där uppfattningen är att den typen av band medför uppsägning eller uteblivet jobb, då är risken att den typen av relationer eller släktskap kommer att hållas hemliga vilket skapar andra sårbarheter. Därutöver slår det mot vår förmåga att exempelvis förse organisationen med såväl kulturell som språklig kompetens.

Det vilar ett tungt ansvar på säkerhetsorganisationen att inte falla i fällan att enbart grunda sina beslut på magkänsla samt en rädsla för att göra fel. En skärpt uppföljning på dokumentationskravet vid säkerhetsprövning kan vara ett sätt att komma åt det. Det andra är att införa en instans dit individen kan överklaga och få sitt fall granskat av en oberoende part. Helt enkelt för att säkerställa att utredningen är korrekt utförd och för att motverka en fortsatt spridning av synen på säkerhetstjänsten som någon form av paranoid aktör som godtyckligt kastar ut folk i kylan.

Leverans av Markstridsuniform 24 väntas 2025

Av

den 29 maj, 2024

i Utrustning

Bild: Konfigurationer av markstridsuniform 24 (Foto: FMV)

Det kommer sporadiskt information kring markstridsuniform 24 (tidigare NCU) och vad vi har att vänta oss. Den sjunde maj i år genomfördes ett möte där FMV presenterade information kring projektet med lite högre detaljupplösning än tidigare. För dig som inte följt med på den här resan sen projektet började 2016 så har Sverige, Danmark, Norge och Finland tillsammans genomfört en upphandling av ett uniformssystem. Avtalet med den norska leverantören slöts 2022, då stod det även klart att svenska Woolpower ingick i uniformssystemet med underställ.

Målet med uniformssystemet är att ersätta fältuniform 90 (till vardags kallad 90F), fältuniform 90 lätt samt öken och djungeluniformen. Därutöver ingår även vinterkamouflerade överdragskläder. Med den nya uniformen införs även ett nytt, mönsterskyddat, kamouflagemönster. Allt som allt är tanken att omkring 14 000 soldater initialt ska erhålla uniformen där leverans förväntas på börjas 2025. Information som nu blivit känd är att under 2024 påbörjas planering för MSU 2.0.

I testerna ingick sex svenska förband där totalt 30 individer testade de olika uniformerna. Övriga länder i projektet tilldelades samma mängd uniformer samt att Danmark fick särskilt ansvar för att testa djungel och ökenuniformer. All data med enkätundersökningar från brukarna samlades in och sammanställdes av FOI. Enligt rapporten kunde man inte hitta några skillnader i funktionalitet mellan män och kvinnor. Just jämställdhetsaspekten har varit viktig under hela projektet. Nämligen att uniformen även ska vara funktionell för kvinnlig personal.

En komplett uppsättning av MSU 24 består av 24 stycken olika artiklar. Det rör sig bland annat om underkläder, underställ, skalplagg och hängslen. I varje system ingår även en reperationssats så att soldaten kan laga sina plagg i fält.

Storlek kommer att mätas med hjälp av kroppslängd och bröstvidd för tröjor, jackor och skjortor. För byxor kommer det skilja sig åt mellan könen. För män används innerbenslängd och midja, medan för kvinnor används innerbenslängd och stuss. Detta för att man funnit att byxorna blir för små om kvinnor också använder midjan som mått. Man bedömer av 95% av brukarnas storlekar kommer att mötas genom ordinarie storleksfördelning. För resterande 5% kommer måttanpassad sömnad att erbjudas inom ramen för upphandlingen. Det ska således vara minimalt med strul om en soldat inte kan hitta en rimlig storlek.

Vilket förband som får uniformen först är enligt FMV inte klart än. Det går att anta att fördelningen kommer följa planen med utdelningen av nya automatkarbiner. I synnerhet eftersom uniformen som sådan är öronmärkt till förband med markstrid som huvuduppgift. En batch som ska räcka till 14 000 soldater kommer således att räcka till värnpliktiga och anställda men troligtvis inte hemvärnet. Åtminstone inte initialt vad det verkar (med passus att förbanden på Gotland fortsatt kan få en särställning).

Sida 6 av 46

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén