Jag har under en längre tid funderat på hur jag ska ta mig an ett inlägg kring den befälsbrist som det skrivs om av och till. Just officersbristen har varit något som bland annat Officersförbundetdrivit de senaste åren. Mycket av diskussionen berör dels svårigheterna att fylla upp antalet utbildningsplatser på officersutbildningarna (vilket förefaller ha blivit bättre med årets intag), dels att lönen är en sådan faktor att officerare, framförallt yngre, väljer att lämna yrket.
Visst ser framtiden dyster ut när det görs olika beräkningar
om pensionsavgångar och numera även lyfts tankar om att skjuta på
pensionsåldern samt återanställda pensionärer inom Försvarsmakten. Det är med
detta i åtanke som jag vill hävda att det inte är en rådande officersbrist som
är problemet, snarare en brist på rätt kompetens.
Sedan den här artikeln skrevs har en ny artikel som beskriver Försvarsmaktens kravnivåer publicerats. Rekommenderad läsning för dig som undrar vad som menas med ”kravnivå 3” i Försvarsmaktens jobbannonser.
De flesta som är involverade känner till begreppet FM FysS och kan härledda begreppet till de fysiska krav som finns inom Försvarsmakten. Oftast är begreppet kopplat till multitest och fälttest samt att individen ska träna minst tre (3) timmar i veckan. Ungefär så långt brukar de flesta ha kunskap om vad FM FysS är. Mer sällan vet personalen om att det finns flera lager inom modellen och hur den fungerar egentligen[1].
de faktorer som påverkat de anställdas benägenhet till att träna på arbetstid har tidigare avsnitt behandlat bristande ansvar, möjligheterna att kontrollera arbetstiden, tidsbrist och hög arbetsbelastning vilket avser respektive hinder.
Liljegren, E., & Tagesson, J. (2018)
Kritiken mot konceptet om tre (3) timmars träning per vecka
är ofta att det inte räcker för att träna effektivt mot alla de fysiska krav
som finns. Därutöver finns det en återkommande risk att hög arbetsbelastning bidrar
till att träning på arbetstid får stryka på foten[2].
Det lyfts även kritik mot att all träning syftandes mot att klara uppsatta
fysiska krav borde få genomföras på arbetstid, och att exempelvis en chef
således behöver tilldela mer arbetstid ifall en individ inte klarar de krav som
finns förknippade med en befattning. Faktum är att många av de här
invändningarna, eller i vissa fall missuppfattningarna, hade kunnat undvikas om
fler hade tagit sig 15 minuter för att läsa igenom dokumentet ”Regler för
Försvarsmaktens Fysiska Standard”.
För att förklara hur det här hänger ihop behöver vi ta det från början, nämligen vad är grundkrav och vad är tilläggskrav?
Det har gått några år sedan Försvarsmakten införskaffade de skyddsglasögon som personalen använder idag. Dagens system består av tre (3) olika glasögon; glasögon med utbytbara skalmar, ”goggles” samt ”low profile goggles” (björnbuse-glasögonen). Den senaste upphandlingen innefattade 45.000 enheter av två (2) modeller. Mottagandet av glasögonen har varit blandat genom åren av flera anledningar. Personalen i internationell tjänst skapade en tydlig trend med skyddsglasögon från Oakley, även om glasögonfloran blivit något mer nyanserad under de senaste fem (5) åren.
Nu är det återigen dags för en upphandling av skyddsglasögon, ett kontrakt som anges ha en löptid på sju (7) år och totalt innefatta 25.500 enheter.
Det har uttryckts flera önskningar om att läsa inlägg om försvarsmaktens logistik, framförallt ur de lägre nivåernas perspektiv. Jag menar alltså inte ur ett strategiskt perspektiv med de stora klossarna eller ren logistikteori. Fokus för det här inlägget är logistikövningar (eller avsaknaden utav) inom ramen för övningar som Aurora, eller för den delen bataljonsövningar där det finns en underhållskomponent. Inlägget i sig ska ses som försvarsgrensneutralt då storheterna är desamma oavsett om övningen sker på fast mark eller hav.
Jag tror att Försvarsmaktens fokus på offensivt uppträdande har skapat en normglidning där det offensiva blir synonymt med kinetisk verkan. Vi pratar mycket om ”bly i luften” och vikten av att kunna skjuta robotar träffsäkert. Utvärderingar handlar till stor del av hur plutonerna manövrerade och hur väl inriktad den indirekta elden var. Fick skytteplutonerna öva ändamålsenligt? Jag upplever att det sällan pratas om huruvida underhållskompaniet fick prövas eller om logistiken de facto fungerade väl.
Vi behöver i större utsträckning titta utanför det renodlade stridstekniska och inte enbart fokusera på att brigadens anfall handlar om förmågan till samordning av olika vapensystem. I begreppet ”eld och rörelse” inryms mer än att soldaten skjuter och sen tar löpet till nästa eldställning. Rörelse möjliggörs av en fungerande logistikkedja och vi behöver kunna lita på att den kedjan fungerar. Således behöver även de som står utanför logistikfunktionen utvärdera såväl logistiken som hur det egna agerandet påverkade logistikens möjligheter att understödja operationen.
Innan vi fortsätter vill jag även slänga in en brasklapp, inlägget kan tolkas som att skyttesoldater (och officerare) inte förstår logistik eller för den delen har uppblåsta egon. Det är inte vad jag åsyftar, däremot uppfattar jag ett behov av att med jämna mellanrum vidga perspektivet på den militära verksamheten från att enbart behandla skyttestriden, till att även innefatta lastbilen som kom med ammunitionen (eller för den delen, hemvärnssoldaten vars bevakning möjliggjorde lastning överhuvudtaget).
Problematiken kring värme och militär aktivitet återkommer varje sommar, och är ständigt aktuell vid internationella insatser i länder kring ekvatorn. I inlägget om varför stridsskjorta även behövs nationellt skrapade vi lite på ytan kring de risker som föreligger vid fysisk aktivitet och varma dagar. Precis som tidigare nämnts hade exempelvis Storbritannien vid slutet på 90-talet ett antal soldater som årligen fick uppsöka vård på grund av överhettning. Detta blir intressant för Sverige då vårt klimat, trots vad många antagligen tror, inte skiljer sig temperaturmässigt från Storbritannien. Även om människokroppen är bättre utformad för att hantera värme än kyla, har vårt nyttjande av kläder och krav på verksamhet under dygnets varmaste timmar skapat en situation där vi behöver vidta vissa åtgärder för att inte ta skada.
Detta har återigen aktualiserats då det förra året förekom en del skador relaterade till värme. Tillsammans med en hårdför linje att fältjackan till 90 Lätt inte får nyttjas vid stridsmoment verkar detta ha bidragit till att Högkvarteret kände sig nödgade att skicka ut en skrivelse om hur vissa stycken i uniformsreglementet ska tolkas och vilka möjligheter chefer har att reglera klädseln vid varmt klimat[1].
Den här selen införskaffade jag för ett par år sedan som ett komplement till övriga stridsvästar. Det fanns i huvudsak två (2) anledningar. För det första var det dags för en beige väst, för det andra ville jag ha en komplett väst som var färdig. Det senare för att spara tid från att jaga tag i rätt fickor och testa olika konfigurationer.
Valet föll på London Bridge tradings (LBT) 1961G. Själva grundmodellen 1961 har funnits under en längre tid och utvecklats i olika versioner beroende på vad användaren är ute efter. Den största skillnaden mellan modellerna är dragkedjan i mitten samt knäppspännen för axelremmarna.
Sedan införandet av kroppsskydd 12 har jag bevittnat en del intressanta sätt att bära det på. Allt från konceptet ”allt som finns i väskan ska monteras” till ”jag glömde visst en del av kevlaret”. Men det som jag funnit intressant är hur högt, respektive lågt personalen bär kroppsskyddet och att det kan finnas så pass stora skillnader när det finns ett krav på utbildning innan soldaten ens får använda utrustningen. Samtidigt följer det här ett mönster gällande materiel i Försvarsmakten; nämligen att hur materielen är tänkt att användas skiljer sig markant ifrån hur den faktiskt används. Vilket i sig underminerar processen för att införskaffa utrustning och skapar frustration för att inköpare och slutanvändare inte förstår varandra.
Innehållet i det här inlägget kommer troligtvis vara rena självklarheter för de flesta. Samtidigt hoppas jag kunna bringa lite klarhet i dels i skillnader mellan kroppsskydd och ”plate carrier” och varför det kan bli fel om man som användare dimensionerar kroppsskyddet som en ”plate carrier” utan att vara medveten om vad man gör avkall på.
Försvarets materielverk (FMV) har lagt ut en upphandling för sjukvårdsryggsäckar för ett kontrakt som ska löpa över sju (7) års tid. I upphandlingen beskrivs inköpet som en del i utökning av försvarsmaktens organisation. Totalt rör det sig om 1950 stycken ryggsäckar av olika storlekar.
Deadline för den elektroniska offerten är den 5:e september, därefter är november nästa deadline för de utvalda anbuden. FMV bedömer att det slutgiltiga kontraktet kommer att skrivas på med leverantör i december. Detta givetvis under förutsättning att upphandlingen flyter på smärtfritt och ingen överklagar upphandlingen likt stridsväst 18.
I april publicerade Sebastian Merlöv ett förslag till handlingsprogram för utvecklingen inom armén, där fokus ligger på utvecklingen de kommande fem (5) åren. Förslaget i sig tar sig an flera områden i form av hur brigader ska utrustas, ett möjligt scenario som används som grund för antaganden samt förslag på en utökning av specialförbandssystemet med enheter knutna till militärregionerna (MR). Det är det sistnämnda förslaget som jag kommer rikta mig mot och förklara varför just det förslaget inte bär mot målet. I grunden anser jag att ett införande av ytterligare komponenter inom specialförbandsorganisationen ska föregås av ett klart syfte och för att täcka en lucka. Utifrån den scenariobeskrivning och de uppgifter Merlöv anger anser jag att dagens organisation till del redan täcker in behoven, och att de behov som kvarstår kan lösas med andra medel.
I samband med att jag läste CSM J.D. Pendrys bok ”The three
meter zone”, publicerade jag en skärmdump ur ett kapitel som handlade om att
respektera soldater. Stycket i sig fokuserade på den skillnad den amerikanska armén
gör på personal baserat på grad och social status (gift eller singel). Kontexten
är att soldater som inte är gifta bor inne på basen i barracker, således lyder
de under arméns regler vilket bland annat innebär att de måste anmäla vem som
kommer och går, samt behöver hålla viss ordning. Vilket i sig inte låter som
något nämnvärt i sig. Däremot om vi går djupare in så innebar det, enligt
författaren, att personalen inte bara behöver ha städat. Det ska vara inordnat
på ett väldigt specifikt vis. Skor och kläder ska vara inordnade i särskild ordning,
tandborsten ska ligga på en specifik plats tillsammans med handdukar och tvål.
Det sträcker sig därmed långt över en bäddad säng och att ha någorlunda ordning
i skåpet.
