Vad som var en relativt harmlös fråga; vad som var det mest oprofessionellt beteendet som en person upplevt i Försvarsmakten, renderade i en strid ström av berättelser av händelser som människor upplevt i sin kontakt med firman. Medans vissa saker var relativt harmlösa (slappt uniformsbärande), var andra saker direkt oroväckande och rent ut sagt chockerande. Kommentarer såväl på instagram som på twitter vittnar om att jag inte är ensam om att reagera på vissa av de saker som skrivs. Frågor har ställts över tillförlitligheten på alla påståenden, andra har sagt att undertecknad ska sluta hänga ut förband medan andra har skrivit att de upplevt liknande händelser. Så hur är det egentligen ställt och hur är tillförlitligheten i underlaget?
Följande inlägg är ett gästinlägg där författaren förklarar skillnaderna mellan det gamla skjututbildningssystemet, Pek 94, och det nuvarande. Det är den signerade skribenten som står bakom innehållet och eventuella frågor rekommenderas att i första hand ställas till författaren.
I ett inlägg på twitter ställde @trupparen följande fråga: ”Kan någon av kamraterna på #fötwitt förklara för mig vad som är skillnaden mellan PEK 94 och dagens, grundläggande, skjututbildning (i den heltidsanställda/pliktade delen av armén)? Jag hör onda saker om den nya skolan från olika håll..”
Frågan är bra, välmotiverad och förtjänar att utvecklas. Jag taggades i diskussionen och beslutade att återge mina tankar i ett blogginlägg, som @taktisk med stor vänlighet lät mig publicera som ett gästinlägg på dennes blogg.
Jag arbetar med utveckling av skjututbildning för eldhandvapen i FM så jag har eventuellt viss insikt i frågan men jag vill vara tydlig med att jag uttrycker mig som privatperson och att det är mina personliga åsikter som följer. Det är sedan länge ett faktum att skjututbildning väcker starka känslor och engagerar många och man måste därför närma sig frågan med ett visst mått av diplomati och ödmjukhet. Mycket av det som rör skjututbildning och synen på skytte är svårt att kvantifiera och man hamnar slutligen ofta i åsiktsskillnader. Det som en person tycker är absolut viktigast tycker en annan inte alls är lika viktigt, och det är svårt att bevisa att endera sidan har rätt eller fel.
Inte ens en (1) månad har gått sedan de nordiska försvarsmaterielleverantörerna gick ut med bilder på de fyra uniformssystem som valts ut för tester. Sedan dess har Danmark såväl som Norge bjudit på lite extra bilder från de utbildningsomgångar som genomförts. Nyligen gick även det danska Forsvarsministeriets Materiel- og Indkøbsstyrelse (FMI) ut med ett tre (3) minuter långt filmklipp där vi fick möjlighet att kika närmare på de olika uniformssystemen och deras ingående delar.
I filmklippet presenteras hur den information som finns tillgänglig om vilka danska förband som ska testa systemen och hur det kommer gå till. Det poängteras även att hela upphandlingen har affärssekretess och att soldaterna som testar plaggen inte får lov att prata med någon utomstående om plaggen, eller vad de tycker om dem. Inte heller vilka tillverkare som är bakom uniformerna framgår. Vilket visas i filmen då företagen istället har fått anonymiserade namn som ”Tenderer A”. Vilket förefaller klokt för att inte försökssoldaterna ska förledas att ranka system utifrån förutfattade meningar om tillverkare.
I det här inlägget kommer det redogöras för en del observationer gällande de olika systemen som gjorts. Utifrån de bilder som tidigare publicerats har jag försökt samla ihop de olika systemens ingående delar. Detta bygger på i vilket sammanhang de olika plaggen dyker upp i filmklippet och förutsätter att de olika uniformssystemen provats ut var för sig. Jag reserverar mig för eventuella sammanblandningar bland vissa plagg, dvs det här inlägget ska inte ses som 100% sanning om vilken värmejacka som tillhör vilket uniformssystem. För att göra det lätt kommer systemen att grupperas precis som i tidigare inlägg, från 1 till 4.
Sedan begynnelsen har människan rört sig över stora landområden i och med sin nomadiska livsstil. När människan sen började strida i organiserat i form av enheter var fotmarschen det huvudsakliga transportsättet över land. Hästar användes generellt för att dra utrustning och förplägnad, medan den enskilde soldaten var hänvisad till att ta sig fram till fots med sin egen utrustning. Något som fortsatt symboliseras runt om i världen idag genom olika paradmarscher där takten styrs av musiken. Den allra kändaste är troligtvis främlingslegionens långsamma marsch (88 steg i minuten), en kvarleva från 1800-talet och de ökenmarscher förbandet genomförde på liv och död.
För svensk del har olika typer av transportmedel förekommit inom försvaret. Hästar, cyklar. samt i modern tid. helikoptrar och pansarterrängbilar hjälper till att transportera skyttesoldaten till anfallsmålet. Men trots alla tekniska framsteg behöver soldater världen över fortfarande ha förmågan att ta sig fram till fots med den utrustning som krävs för att kunna lösa en tilldelad uppgift. Sträckor och mängden utrustning som medförs kan variera kraftigt mellan förbandstyper, men det de har gemensamt är den här typen av verksamhet kräver förberedelser i form av träning och ett visst mått av disciplin för att undvika allvarliga skador.
Jämfört med Försvarsberedningens rapport ”Värnkraft” verkar intresset för Försvarsmaktens underlag vara något svalare. Trots att det framgår i underlaget att det saknas flera miljarder för att kunna uppnå det beredningen önskar på den utsatta tiden. Där till förekommer en hel del dystra prognoser såväl som rejäla passningar till regering och riksdag att det behövs signifikanta lagförändringar för att underlätta för Försvarsmakten att återta förmåga. I det senare är det framförallt den miljötillståndshantering som hämmar förbanden från att öva i den mängd som behövs och på platser som är nära förbandsorten.
Men om vi för en stund kopplar bort diskussionen om pengar och lagar för att istället titta på vad Försvarsmakten säger sig kunna uppnå och jämför med vad som beredningen eftersökte finns det en rad skillnader. Det ska även noteras att det finns ett par hemliga bilagor som mer detaljerat redogör för skillnader, och framförallt de förmågor som berörs. Det här inlägget kommer enbart behandla det öppna underlag som finns tillgängligt från Försvarsmakten. Det här underlaget kommer tillsammans med försvarsberedningens rapport ligga till grund för den kommande försvarsproposition som kommer nästa år. Detta innebära således att ingenting är säkert och att det slutgiltiga försvarsbeslutet mycket väl skulle kunna bestämma något helt annat än vad såväl försvarsberedningen som Försvarsmakten lagt fram.
Idag släppte de nordiska ländernas materielverk simultant nyheten om att NCU-projektet nu gått in i testfasen. I samband med nyheterna publicerades även bilder på de fyra (4) olika system som nu soldater i Danmark, Finland, Norge och Sverige ska testa under sex (6) månader, december 2019 – maj 2020. Totalt rör det sig om 480 soldater som kommer få testa uniformen i de miljöer som de normalt rör sig i. Noterbart är att 150st uniformer ska testas för svensk del.
För svensk del innebär detta att soldater från I 19 i Boden, Lv 6 i Halmstad, Amf 1 i Berga, F 17 Ronneby, Träng R i Skövde och K 3 i Karlsborg kommer tilldelas uniformsplagg som de kontinuerligt kommer utvärdera. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) kommer stå för att sammanställa en teknisk rapport om systemen utifrån rapporter från samtliga länder. I Danmark kommer soldater vid Garderhusarregimentet (GHR), Jydske Dragonregiment (JDR), Trænregimentet (TRR) og Ingeniørregimentet (IGR) samt en mindre grupp ur danska specialförbanden, danska flygvapnet, sjövärnet samt Joint Movement and Transportation Organization (JMTO) delta i testerna (Danmark ansvarar även för tester i djungel- och ökenmiljö). I Finland kommer värnpliktiga ur Jägarbrigaden och Kajanalands brigad testa uniformen tillsammans med separata tester i arktisk miljö (Norge, Sverige och Finland är gemensamt ansvariga för vinterutprovning). Vilka förband i Norge som kommer tilldelas testpaketet är just nu inte offentliggjort.
Det är sedan den tekniska sammanställningen tillsammans med anbuden från leverantörerna som kommer ligga till grund för valet av leverantör. Enligt ursprungsplanen är tanken att avtal med leverantör ska skrivas September 2020. Därefter ska första leveransen ske 2021 till Danmark och löpa under sju år. 2023 är planen att leverans sker till Försvarsmakten.
Beställningsvolymen är en viktig fördel, men den största fördelen med det nordiska samarbetet är de omfattande testerna som kommer att göras av alla 480 soldater från de fyra länderna, från värnpliktiga till medlemmar i specialförbanden.
Projektledare Mia Nilsson, FMV
Uniformssystemet kommer att innefatta tre (3) konfigurationer. Europa, öken och djungel där den europeiska konfigurationen kommer delas i två (2) delar; ner till minus 19 grader och ner till minus 46 grader. Danmark skriver uttryckligen att det är leverantörerna som kommer ansvara för att beskriva vilka plagg som ska sammanföras för att få rätt konfiguration utifrån rådande klimat. Således kommer den gamla lager-på-lager-principen att frångås till förmån för att verkligen matcha rätt plagg tillsammans.
Ved at lade leverandørerne byde ind med deres systemer gør vi op med den gamle lag-på-lag tænkning. I stedet skal vi nu have en systemmæssig tilgang til uniformen, hvor det er leverandøren, som anbefaler den optimale sammensætning af fx materialevalg, kvalitet, snit m.m. i forhold til bl.a. aktiviteter og klima, som vi har beskrevet i udbudsmaterialet.
Överste Christian B. Ishøj chef for den landmilitære division (KALA), FMI
Samtliga nationer påpekar att respektive nation kommer att ha sitt egna kamouflage, där åtminstone Danmark och Finland har inte annonserat någon förändring i mönster.
När Försvarsmakten övergick från ren värnplikt till kontrakterat försvar insåg man att det skulle innebära en rad utmaningar och förändringar. Därför genomfördes en studie 2010 med specialförbanden då det var de som hade erfarenhet av stående insatsförband. Intervjuerna resulterade i en erfarenhetsrapport 2011. Jag brukar gå tillbaka och läsa den lite av och till för att stämma av hur vi gör nu. Så här snart nio (9) år efter publicering och en återgång till värnplikt, samt en försvarsberedning som förespråkar en förändring i uppsättning mellan värnpliktig och anställd personal, är det nog dags att göra en check vart vi är och hur specialförbandens erfarenheter omhändertogs av Försvarsmakten i stort.
Vid en tillbakablick mot den inledande tiden vid specialförbanden är det enkelt att konstatera att en rad onödiga misstag begicks därför att beslut och koncept inledningsvis var starkt influerade av de erfarenheter som de inblandade hade från sin tid vid värnpliktsförband. Efter hand som tiden gick och insikterna växte om att det var omöjligt att bedriva verksamheten på samma sätt som vid värnpliktsförbanden har det varit nödvändigt att utveckla andra koncept för att möta verksamhetens och de anställdas behov. Allt detta är inte relevant för Försvarsmakten i sin helhet och en del saker är strikt verksamhetsrelaterade och därför ej överförbara till alla. Likväl finns en mängd områden inom vilka viktiga och relevanta erfarenheter föreligger.
Specialförbandens erfarenheter av stående insatsförband med anställd personal – Erfarenhetsanalys av INS ERF ANA
Inom Försvarsmakten finns det en rad olika funktioner vars uppgift är att stödja det stridande förbandet (och förbandschefen) i att vinna striden. Framförallt behovet av en fungerande sambands- och logistiktjänst poängteras under övningar och insatser. ”Utan samband ingen seger” och ”amatörer pratar strid, proffs pratar logistik” är två (2) uttryck som en del antagligen hört många gånger förut. Vad som sällan nämns är underrättelse- och säkerhetstjänstens involvering i striden. Vissa ställer sig även frågan om underrättelsetjänsten överhuvudtaget påverkar striden i någon större omfattning.[1][2] Eftersom Carl von Clausewitz ansåg att underrättelser spelade en liten roll i utkomsten av slag är det kanske inte heller konstigt att underrättelsefältet inte ses som något statusfyllt och även kan innebära ett stopp i karriären.[3][4][5]
Det har länge varit uttalat att militära organisationer är trögrörliga när det gäller förändring. Inte sällan kopplas detta samman med tankegångar om att militären i sin själ är konservativ och lägger stor vikt vid traditioner och vad organisationen uppfattar som beprövad erfarenhet. Samtidigt är detta inte enbart en militär företeelse utan återfinns även bland civila organisationer. Detta har i sin tur bidragit till att det återfinns ett helt forskningsområde dedikerat till just organisationsförändringar och dess utmaningar. Frågan alla verkar försöka få svar på är; varför är det så svårt att förändra en organisation?
Det sägs ofta att genom att titta på historiska misslyckanden kan vi nå framgång i framtiden. Även om vissa individer kan tycka det är extremt intressant med militärhistoria, och mycket traditioner vilar på olika historiska händelser, är det främst utifrån ett lärande-perspektiv som ämnesområdet återfinns inom officersutbildningen. Genom att titta på sådant som har skett, och förstå varför, önskar vi att inte falla i samma fälla och därmed öka sannolikheten att vi lyckas med vår uppgift.
Men även trots att vi läser på om alla möjliga historiska slag, djuplodar i taktiskt tänkande och tror oss förstå allt som vi kan tänkas behöva förstå som striden, kommer vi för eller senare att hamna i en situation där vi antingen misslyckas helt med uppgiften eller lyckas med dyrköpta erfarenheter (i värsta fall med förlust av människoliv). Dessa erfarenheter blir precis som militärhistoria ett underlag som framtida soldater och officerare kan studera och lära sig utav. Det är i alla fall vad vi påstår.