Försvarsmaktens personalansvarsnämnd, FPAN, är ett känt begrepp inom myndigheten. De flesta har någon gång hört talas om FPAN och att ett visst agerande skulle medföra en risk för individen att hamna där. Men vad är en personalansvarsnämnd, varför har Försvarsmakten en sådan och hur förhåller den sig till samhällets rättssystem?
Den här artikelserien är indelad i tre delar. Den första delen, alltså det inlägget du just nu läser, kommer översiktligt beskriva vad en personalansvarsnämnd är och varför Försvarsmakten har en egen. Den andra delen kommer behandla FPAN mer generellt, hur nämnden är organiserad, antal ärenden och beskriva övergripande vilket juridisk utrymme som nämnden rör sig i. Den tredje och sista delen kommer titta närmare på olika ärenden under de senaste åren och vilka åtgärder som nämnden beslutat om. Förhoppningen är att du efter den sista artikeln har en djupare förståelse för hur entiteten fungerar och varför vissa händelser leder till avsked medan andra leder till löneavdrag eller varningar. Syftet är inte att bedöma om vissa beslut är korrekta eller felaktiga, inte heller att ta ställning för eller emot existensen av FPAN. Däremot är det författarens uppfattning att det krävs information om hur systemet är tänkt att fungera för att skapa tilltro såväl som diskussionsunderlag för eventuella förändringar.
I takt med att vårt samhälle blivit allt mer digitaliserat, distansarbetet ökat och teknologin överlag blivit mer lättillgänglig för gemene medborgare har det även medfört ökade sårbarheter. Det har under det föregående året blivit tydligt att mjukvaruutvecklare inte alltid lagt ner tillräckligt med arbetstimmar på att täppa igen olika säkerhetshål, och även hårdvarutillverkare har fått se sina produkter bli en del av attacker mot samhällets infrastruktur på grund av, tillsynes, enkla ingrep från olika antagonister.
Vi bombarderas konstant med budskapet att vi borde läsa mer för att stimulera hjärnan, lära oss nya saker och få perspektiv på tillvaron. Internet har medfört en oändlig tillströmning av information och numera bär vi alla runt på världens samlade kunskap i våra byxfickor. Men var börjar man när det finns så pass mycket att läsa om? Det här inlägget kommer ge några möjliga insteg till olika böcker, tidskrifter, bloggar och poddar som förhoppningsvis kan hjälpa dig att hitta ett ämnesområde som är särskilt intressant. Kanske ger tipsen dig nya insteg till andra inspirationskällor som du kan ha nytta av i din vardag.
Förresten, glöm inte bort att skaffa ett lånekort på ditt lokala bibliotek. De flesta bibliotek har ett stort utbud av böcker och att låna är riskfritt sätt att utforska nya ämnen. Skulle en bok inte falla i smaken efter ett kapitel? Då är det bara att lämna tillbaka och prova något annat.
Årskrönikorna börjar ta plats på olika sätt i våra mediekanaler och inte helt oväntat är pandemin ett dominerande tema. Det vore nästintill omöjligt, och även oansvarfullt, att skriva ett sammanfattande inlägg utan att nämna den inverkan Covid-19 har haft på den militära verksamheten över året. Det de flesta troligtvis tänker på är den inställda övningen Aurora 20. Ja, jag väljer att använda ordet inställd trots att försvarsmaktens ledning valde att uttrycka sig att övningen ”flyttats fram”. Oavsett ordval var det rent praktiskt samma utfall för personalen längst ner. En indragen övning med bortfall av övningstillfälle i större förband och med det bortfall av övningsdygn. Dygn som hade varit ett välkommet tillskott i plånboken för många. För att inte glömma alla andra inställda övningar och kurser under våren samt officersutbildningar på distans, eller för den delen Hemvärnets verksamhet som varit kraftigt begränsat över året. Samtidigt, jämfört med påfrestningarna i samhället är det bagateller och något vi helt enkelt får hantera de kommande åren.
Omställningen av försvaret till ett nationellt fokus med återinförd värnplikt medförde att flera på förhand förutspådde återkomsten av pluton- och kompanibefäl. Därutöver blev även gruppbefäl (av naturliga skäl) återinförda i organisationen och cirkeln är därmed i princip sluten. Vi är nu tillbaka där vi började resan mot insatsförsvaret, med skillnaden att den här gången ska två system försöka samexistera. Vad som nu verkar ha tagit en del på sängen är de här befälskategorierna även ska ha grader, och att dessa således kommer vara desamma som för OR6 och nedåt.
Eftersom en tidigare omröstning om tillverkare indikerade ett visst intresse för det tyska företaget Lindnerhof, kändes det lämpligt att titta närmare på en magasinsficka från tillverkaren. Överlag ger produkten ett väldigt positivt intryck med bra sömnad och spänstigt material.
Då året varit som det varit har det medfört att antalet tillfällen för att testa nya grejer reducerats kraftig och fokus har därmed lagts på andra saker. Just inlägg och utrustning har länge varit efterfrågat, därmed var det dags att titta på något som kanske flugit lite under radarn, nämligen NFM och deras fickor i färgen ”Tarmac”.
Insatsen i Afghanistan var på många sätt prövande och omvälvande för Försvarsmakten. Ett av områden där myndigheten var kontinuerligt ansatt var diskussionen om personlig utrustning och att personalen i utlandsstyrkan i allt högre utsträckning köpte eget, vilket i sin tur spred sig hem till Sverige. Högkvarteret försökte på olika sätt slå ner på fenomenet där det starkaste (och mest återkommande) argumentet var säkerhetsaspekten. Som myndighet och arbetsgivare hade Försvarsmakten en skyldighet att tillse att personalen var rätt utrustad, samt följde de angivna säkerhetsföreskrifter som fanns. Ett argument som visade sig svagt när stridsutrustning sammansatt med buntband och eltejp var att anse som godkänd och säker utrustning, medan industritillverkad inte var det.
”Allra tydligast är trenden i utlandsstyrkan. Skrivelsen avslutas med att konstatera att anskaffningen av oreglementerat materiel dels utgör en säkerhetsrisk men även riskerar att verka demoraliserande och ge ett oprofessionellt intryck.”
December närmar sig med stormsteg vilket även innebär utannonseringen av vem som erbjuds att tillverka Nordic Combat Uniform (NCU) för Sverige, Finland, Norge och Danmark. Då lämpar det sig inte bara att lyfta upp de tidigareinläggen som publicerats i ämnet, utan även lägga till information som inte publicerats här på hemsidan (men publicerats på Twitter tidigare). I inlägget kommer de fyra olika uniformssystemen att länkas samman med en tillverkare. I inlägget finns länkar till bilder och dokument som använts som underlag för identifieringen.
En fråga som är återkommande i samhället i allmänhet, och kring det militära i synnerhet, är om något är ”värt det”. Det vill säga, är det ”värt” att investera sin tid i att exempelvis söka yrkesofficersutbildning eller söka en viss befattning. Underförstått behöver svaret indikera att det förväntande utfallet värderas högre än den investering som individen behöver göra i form av tid och arbetsinsats. En kvantifiering där vi verkar ta det för givet att vi alla har en gemensam syn på vad som är ”värt” och ”inte värt” vår tid. Problemet är att det inte är möjligt att svara objektivt på en sådan fråga.
Vi kan hitta flera exempel i samhället där vi som individer värderar saker och ting olika, framförallt när det gäller monetära värden. Tydligast är auktioner av olika slag där, förutom skillnaden i värdering mellan säljare och köpare, det återfinns skillnader i hur potentiella köpare värderar ett objekt. Givetvis påverkas den här värderingen av en rad faktorer som exempelvis köparens ekonomiska situation där en större plånbok kan medföra en ökad benägenhet att tillskriva ett högre värde. Precis som att ett dåligt köp fortfarande kan värderas högt för att det tar emot att erkänna en dålig affär. På samma sätt kan en arbetsinsats i att nå ett särskilt utbildningstecken vara ”värt” insatsen om individen från första början anser sig ha kapaciteten att nå målet.
Vad vi även behöver väga in i ekvationen är var vi befinner oss i livet när värderingen sker. Ålder och livssituation kommer påverka om det exempelvis är ”värt” att studera tre år på militärhögskola eller om den arbetsinsatsen kostar mer i förhållande till att kunna umgås med sin familj eller antal år individen kan tjänstgöra. Det finns fog för att hävda att mycket vi människor gör, gör vi för att det ger oss en känsla av välbehag. När en handling inte medför välbehag utan istället leder till en känsla av olust behöver vi hitta olika metoder för att slutföra handlingen, annars kommer vi att förkasta den. En metod i detta är bland annat att titta på vad det medför att inte slutföra handlingen, exempelvis en bestraffning (och om det är värt att ta den bestraffningen kontra arbetsinsatsen). En annan är att titta på möjligheten till belöning vid slutförande och det välbehag som detta kommer medföra. Det vill säga; är känslan av obehag nu mindre än den möjliga känslan av välbehag i slutet? Det kan bara individen själv svara på.
Poängen är att för att kunna svara på frågan om ”något” någonsin är ”värt” en insats krävs det en kontinuerlig process av besvarande av delfrågor som är viktiga för dig när det gäller att fatta ett beslut. Alltså, istället för att fråga om ”x är värt det”, fråga istället kring de delar som är viktiga för dig just nu. Vad vill du uppnå och varför? Vad kan hjälpa eller stjälpa dig på den vägen framåt? Om du frågar en individ som redan genomfört den utbildningen du funderar på, tänk till på hur du ställer frågan. Istället för att fråga om det var ”värt det” för dem, fråga istället om deras förväntningar och hur utbildningen motsvarade dessa. Uppnådde de sina målsättningar? Om de hade farhågor, blev de bekräftade eller falsifierade? En annan individs farhågor kan mycket väl vara dina målsättningar.
