I takt med att allt fler människor får tillgång till internet och marknaden för ”smarta prylar” växer, ökar även flödet av användargenererade data. Den här informationen består inte bara av bilder, text och video som användarna delar på sociala medier, så kallade ”non-text data” (Sloan & QuanHaase), utan kan även bestå av rörelse- och hälsodata som olika leverantörer sedan sammanställer till grafiska för sina användare. Det vanligast förekommande exemplet är löparklockor där användaren i efterhand får presenterat en kartbild med löprundan, vilken puls denne hade och när personen var som snabbast. Den här informationen kan även hämtas ifrån användarens mobiltelefon genom delning av bland annat GPS-data. Mängden data har öppnat upp för så kallad ”data mining” där de med tillgång till databaser kan studera det mänskliga beteendet, den allmänna hälsan och liknande (Cuttone 2017).
Hur människor rör sig ute i samhället har troligtvis inte varit mer intressant för allmänheten som nu i pandemi-tider. Nyhetsflödet har fyllts med dagliga rapporter om trängsel i köpcentrum, hur människor väljer att resa till fjällen eller bristande åtgärder i kollektivtrafiken. Här i Sverige har det, med hjälp av mobiloperatören Telia, presenterats rörelsestatistik över exempelvis populära orter i den svenska fjällen för att visa på hur människor rest under 2020 i förhållande till tidigare år. Data som samlats in genom att registrera antalet uppkopplade telefoner vid de telefonmaster som finns i de olika områdena. Samtidigt är det inte enbart genom mobilmaster som rörelsedata kan hämtas och analyseras. Även med hjälp av populära applikationer är det möjligt att extrahera geodata och på så sätt placera enskilda användare på specifika platser (Hu, Li, Yang & Jiang 2019). Det här har lyft frågan inom såväl Sverige[1] som EU om det vore ett verktyg att använda för att snabbare kunna spåra spridningen av Covid-19. Röster har däremot höjts om att detta vore integritetskränkande och i förlängningen kontra-produktivt.
Samtidigt har den här typen av information blivit en eftertraktad produkt på den privata marknaden där det finns många intressenter som gagnas av att kunna se hur människor rör sig, när de rör sig och mellan vilka punkter. Det är inte bara turister som kan lokaliseras genom tweets, inlägg på Instagram eller via andra typer av appar. Det har även uppdagats i media att militära användare av tjänster som Strava kan spåras individuellt och genom sina aktiviteter dessutom rita ut hur militära baser ser ut på platser där de enligt publika kartor inte finns. Vilket i sin tur lett till en diskussion kring säkerhetsaspekten för såväl företag som nationer när människor med speciell kompetens eller tillgång till hemlig information kan spåras i nära realtid hur de rör sig.[2] Men hur ser det ut i Sverige för myndigheten som är satt att skydda landets gränser?
För att underlätta för Försvarsmaktens personal i dessa frågor bedömer jag dock att Försvarsmakten, om det inte redan har gjorts, bör se över och förtydliga myndighetens riktlinjer och handbok om sociala medier.
Chefsjustitieombudsmannen Elisabeth Rynning JO-beslut 245-2018
Citatet ovan är hämtat ifrån ett uppmärksammat ärende där en officer blivit säk-anmäld och fått se sina behörigheter indragna på grund av inlägg på sociala medier och en privatblogg. Även om JO valde att ”fria” Försvarsmakten i form av att det inte ansågs utgöra olagliga repressalier riktades en del kritik emot hur myndigheten agerat samt hur riktlinjerna och handboken utformats. Det var kort och gott otydligt hur personalen skulle kunna nyttja sociala medier på ett sätt som var förenligt med såväl sekretess som den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Nu, snart två år senare, kommer resultatet. En arbetsutgåva av en ny handbok som är tänkt att ersätta den gamla handboken ifrån 2013. Om datumen i remissutgåvan stämmer verkar planen vara att detta sker redan nu i november 2021. Vilket får anses vara något av rekordfart med tanke på att remissrundan påbörjades (räknat ifrån dagen efter fastställandet i VIDAR) den 23 september. En runda som avslutas den 10 oktober vilket ger remissinstanserna tolv arbetsdagar att svara. Bara den korta framförhållning är tillräckligt för att ifrågasätta om det överhuvudtaget blir en remissrunda med kvalité. Men det slutar egentligen inte där, för remissinstanserna är avgränsade till högkvarteret och försvarsgrensstaberna. En passande avgränsning då tre av det totalt nio staberna har ingått i den så kallade arbetsgrupp som påbörjade arbetet med handboken under sista kvartalet 2020. Återigen uppseendeväckande snabb hantering, speciellt med åtanke att det varit en pandemi som resulterat i att verksamheten på andra håll inte kunnat genomföra sina projekt inom tidigare angivna tidsramar.
Och låt mig vara tydligt från början. Den här ”vägledningen”, som består av 48 sidor (en sida mer än nuvarande handbok), är inte så mycket till vägledning. Om Försvarsmakten med vägledning inte menar ett språk som i princip säger att det är bättre att låta bli att prata om myndighetens verksamhet på sociala medier. Jag hyser egentligen inga förhoppningar om att den här kritiken som jag är på väg att framföra kommer nå fram till LEDS KOMM. Däremot tycker jag att det är viktigt att personalen, och den svenske medborgaren, förstår hur undermålig den här produkten är. Att den, med få undantag, inte är resultatet av att kommunikationsavdelningen tagit ansvar för Försvarsmaktens resurser och använt dem på ett effektivt sätt. Och att det med all tydlighet lyser igenom att MUST SÄKK dominerat arbetet där fokus legat på förbud istället för möjligheter.
Det förefaller finnas en form av konsensus att människan överlag inte har en så god förmåga till ”multitasking” som vi vill få oss själva att tro. I vissa studier framförs det istället att det finns ett fåtal (omkring 2%) så kallade ”supertaskers” som klarar av att jonglera flera uppgifter utan nedsatt förmåga. Ändå fortsätter vi inom Försvarsmakten att i våra annonser jaga individer som tror sig ha den här förmågan. Än värre, eftersom vi ser oss själva som något vassare än genomsnittet då vi är uttagna genom olika tester, tror vi antagligen att vi faktiskt har förmågan till att lösa en rad uppgifter simultant. Detta trots att vi kan hitta samma problematik hos sjukvårdspersonal som även de har personal med hög motivation att lösa uppkomna problem och därmed bolla flera uppgifter samtidigt.
Min högst anekdotiska bevisföring sammankopplar tron på den egna förmågan till ”multitasking” och oviljan att släppa ifrån sig uppgifter med den återkommande kommentaren ”jag har ont om tid”. Och innan du spränger ett blodkärl tillåt mig förklara vad jag menar exakt då jag inte säger att alla som upplever tidsbrist försöker ”multitaska”, däremot påstår jag att de som försöker sig på att jonglera flera bollar i luften kontinuerligt kommer att hamna i tidsnöd på grund av en rad externa faktorer. Framförallt i modern tid där vi dels kontinuerligt utsätts för distraktioner kring våra arbetsplatser i form av chefer och kollegor som springer förbi befälsrummet, dels genom olika notifikationer när vi får epost eller någon skriver på Skype.
Försvarsviljan i hela samhället stöds genom informationsinsatser både på militärstrategisk och på operativ nivå. Det är tydligt för både vår egen befolkning och omvärlden vem som är den angripande parten.
Doktrin för gemensamma operationer
I doktrin för gemensamma operationer definierar Försvarsmakten den operationsmiljö som myndigheten är satt att kunna verka i. Den operationsmiljön är indelad i de fysiska domänerna rymd, cyber, mark, luft och sjö som i sin tur inkapslas av informationsmiljön. Inom den här miljön inryms militärstrategisk kommunikation, kommunikationstjänst och informationsoperationer där målet är att rikta alla ingående delar för att, precis som med olika vapensystem, uppnå de strategiska och operativa målsättningarna som Försvarsmaktens ledning satt upp. I boken pratas det även om proaktiva och ”offensiva” informationsoperationer som en försvarsmaktsförmåga. Vilket ligger väl i tiden där tillgången till information är ett tumtryck bort och större delen av världens medborgare är kontinuerligt uppkopplade mot en aldrig-sinande ström av information. Problemet är bara att vi började springa långt innan vi överhuvudtaget kunde gå, och det skapar sårbarheter i detta nu. Sårbarheter som riskerar att skada vår försvarsförmåga om vi fortsätter att ignorera dem.
Nu när Sveriges försvarsminister meddelat att vi ska skriva under en avsiktsförklaring med Frankrike och ingå i ett nytt militärt samarbete med Norge och Danmark är det nog på sin plats att presentera en enklare sammanställning över de olika typer av avtal vi redan har idag och vad de har för fokusområden. Framförallt vad det konkret innebär med ”avsiktsförklaring” och ”samförståndsavtal”. Huvuddelen av den här texten skrevs vid årsskiftet 2019-2020 innan regeringen producerade en skrivelse som beskrev de militära samarbeten som Sverige har med andra stater och organisationer.
Syfte
Syftet med inlägget är att förutsättningslöst öka kunskapen kring Sveriges bilaterala, trilaterala samt multilaterala försvarssamarbeten, samt hur dessa förhåller sig till den uttalade alliansfriheten. Sveriges komplicerade förhållande till NATO är välstuderat inom statsvetenskapen, däremot är det inte lika studerat i hur Sverige förhåller sig till samarbeten överlag och hur det kommer sig att landet kan klassas som ”able and willing” när det gäller militära insatser i olika insatsområden till stöd för såväl Nato som EU.
Avgränsningar
Underlaget för försvarssamarbeten bygger på det regleringsbrev som regeringen delgett Försvarsmakten. I regleringsbrevet tydliggör regeringen vilka internationella samarbeten som är prioriterade, samt anger hur de ska återrapporteras. Detta underlag används som grund för att avgränsa bort samarbeten som Sverige just nu inte prioriterar. Vidare har samarbeten med Norge, Litauen samt Nederländerna avgränsats bort då det saknas underlag för analys.
Då samarbetet Framework Nations Concept (FNC) i sig bygger på samarbetet mellan Sverige och Tyskland, samt att målet med samarbetet just nu inte är definierat mer än att Försvarsmakten ska återrapportera lämpliga projekt att delta i, har det samarbetet avgränsats bort i empirin.
Dessa avgränsningar kan ha en påverkan på analysen och slutsatsen, samtidigt består underlaget av ett antal samarbeten och avtalsformer som medger ett tillräckligt tillförlitligt underlag för fortsatt analys. Eventuella historiska samarbeten som valts bort och som inte förekommer i regleringsbrevet som prioriterade samarbeten har sannolikt låg inverkan på resultatet. Detta då inaktiva samarbeten i sig inte föranleder någon aktiv åtgärd från Sverige, och således inte påverkar Sveriges agerande i någon riktning.
Så var dagen snart slut, eller rättare sagt mönstringen. Du har kämpat dig igenom varje test och gjort ditt yttersta. Du var lite nervös inför både datortestet och psykologen. Men i efterhand känner du som att det gick helt okej. Med psykologen pratade du en del om din uppväxt och du pushade verkligen för hur mogen du är jämfört med dina kamrater i skolan. Du fick även sagt att du verkligen gillar utmaningar. Det är därför du sedan länge varit inställd på den där befattningen. Nu sitter du där i soffan, i väntan på det sista steget – inskrivningshandläggaren. I rummet sitter en till som mönstrat. Du har fått uppfattningen att många har fått åka hem då de inte klarat vissa delar. Men inte du. Du har tagit dig hela vägen. I rummet finns även en militär. Personen har tidigare presenterat sig som yrkesinformatör. Men du har inte visat personen något större intresse, du vet redan vad du vill bli.
Ut genom dörren kommer en person och ropar ditt namn. Du följer med in på kontoret. Ni småpratar lite om hur dagen varit och hur du tycker att det gått på testerna. Bara bra säger du, ivrig att få komma till delen där du får din inriktning för värnplikten. Men när handläggaren väl presenterar alternativen är in din drömtjänst med. När du frågar om den får du veta att dina testresultat tyvärr inte räcker hela vägen. Handläggaren försäkrar dig om att även de här tjänsterna kommer vara både utmanande och utvecklande. Men din besvikelse är påtaglig. Handläggaren frågar om du vill åka hem och tänka på saken, du har trots allt sökt frivilligt och kan få en natt att sova på saken. Du tackar och går ut i väntrummet igen där den där militären väntar med ett leende. Personen frågar hur det gick och sträcker ut en hand för att se listan över dina alternativ. Du mumlar att det gick åt helvete samtidigt som personen läser igenom alternativen. När yrkesinformatören sen börjar prata om hur bra alternativ du fått, särskilt om du vill fortsätta inom Försvarsmakten efter din värnplikt börjar du zooma ut. Du slutar lyssna. Det här var inte alls hur det skulle bli. Egentligen vill du kanske inte alls göra lumpen längre. Du tackar för dig och lämnar rummet för att påbörja resan hem. Det här var inte alls vad du hade tänkt dig.
För några dagar sedan publicerades en debattartikel där två politiker anförde att det vore av gagn för försvaret av Sverige att flytta Särskilda Operationsgruppen (SOG) till Uppsala. I artikeln säger författarna bland annat att nuvarande placering är ”aningslöst” ur ett säkerhetsperspektiv då det ligger i Karlsborgs fästning. Ett populärt turistmål på somrarna som enligt författarna saknar såväl ”perimeterskydd och ID-kontroll”. De som besökt fästningen i tjänsten vet att det förvisso är öppet för civila att ta sig in på fästningsområdet. Däremot saknas det varken staket eller ID-kontroll för de områden där Försvarsmakten har sin verksamhet.
Ett annat skäl som lyfts fram är närheten till akademiska sjukhuset i Uppsala. Författarna redogör egentligen inte närmare varför det är en styrka i förhållande till det sjukhus som återfinns i Skövde i relation till den dagliga verksamhet som bedrivs vid förbandet. Möjligtvis kan det vara underförstått att det är en fördel vid sjukvårdstransport från utlandet till Sverige, vilket å andra sidan nuvarande placering inte hindrar. Därtill ser politikerna synergieffekter med en närmare placering till Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum. Också det något oklart vad synergieffekterna skulle vara jämfört med de effekter som troligtvis finns nu med närheten till såväl underrättelsebataljonen med sina förmågor som den luftburna bataljonen som i allra högsta grad har en positiv inverkan på specialförbandens förmåga.
I själva verket förefaller det i stort vara ett arbetsmarknadspolitiskt förslag som överhuvudtaget inte tar hänsyn till försvarsförmågan. Snarare visar det på en Mälardals-centrism som inte hitintills har gagnat Försvarsmaktens strategiska förmågor såsom det beskrivs i artikeln. I huvudstadsregionen återfinns redan en rad förmågor inom specialförbandssystemet och underrättelsetjänsten som skapar exakt de utmaningar som författarna säger att en flytt till Uppsala skulle motverka. Det är svårt att rekrytera personal med rätt kompetens som har en möjlighet att flytta till orten (eller i närheten utav). Istället är det tydligt att personal får veckopendla in till huvudstaden, alternativt bosätta sig utanför och lägga några timmar per dag på att dagspendla för att nå jobbet. Det underlättar inte familjelivet att flytta till den del av landet som har höga levnadskostnader för att sen se sin familjetid försvinna i pendling.
Därtill har förbandets nuvarande gruppering fördelen att ha nära till understödjande förband i form av transportflyg och helikopter med väl inövade rutiner som ger synergieffekter till de konventionella förbanden. En flytt av specialförbandet skulle slå i sönder en etablerat organisation och troligtvis på sikt kräva att även andra förband grupperar närmare Uppsala. Något som inte alls är önskvärt utifrån Försvarsmaktens nuvarande storlek.
Om politiker som vill ge sig in i försvarspolitiken vill skapa fördelar för det svenska försvaret vore det bättre att fokusera på att få igång flygflottiljen i Karlsborg. Framförallt när kommunpolitiker i regionen verkar fast beslutna att lägga ner den enda fungerande flygplatsen i området som Försvarsmakten just nu kan använda för att bibehålla kritiska förmågor. Fokus således borde här och nu ligga på att skapa förutsättningar för förband att växa där de finns, och att personalen erhåller förmåner som möjliggör för dem att vara aktiva länge.
Vakanssituationen vid försvarsgrensstaberna, personalbrist för att bemanna tillväxtförband samt ökade personalbehov vid Högkvarteret medför ett sammantaget personalbehov som inte är försörjningsbart på kort och medellång sikt.
Försvarsmakten
Försvarsmakten har under en längre tid brottats med svårigheten att få kompetent personal att tjänstgöra i huvudstaden. Enligt de nyligen utgivna direktiven för omorganisationen av den centrala ledningen kommer de här utmaningarna att kvarstå på kort och medellång sikt. Det finns helt enkelt fler nackdelar än fördelar med att börja flytta fler förband närmare Mälardalen, oavsett som de är särskilda eller ej.
Likt Sisyfos verkar Försvarsmakten fortsätta att kämpa i en ständig uppförsbacke. När vi tror att vi kommit ikapp börjar allt om från början igen, oftast i samband med att ingångslönerna höjs i en sådan takt att de följdjusteringar som krävs inte verkar hänga mer. Den senaste lönekartläggningen visar med all tydlighet att myndigheten har en lång väg kvar att vandra innan lönestrukturen följer någon form av logisk progression utifrån ansvar och prestation. I rapporten framkommer det bland annat att den skevhet som är idag till del kan förklaras av hur Försvarsmakten höjde löner förr. Då var en löneökning tydligt kopplad till antal år i tjänst (dvs erfarenhet) samt en årlig höjning i förhållande till inflationstakten. Numera är det individen som står i centrum utifrån det ansvar och svårighetsgrad som befattningen medför och individens prestation som ska resultera i ny lön. Dock därmed inte sagt att det kommer resultera i en högre lön än tidigare år.
Mycket av kritiken jag uppfattat internt är de skillnader som uppstår mellan nyanställda och de som redan tjänstgjort några år. Samt att det uppstår stora löneskillnader mellan individer som utför samma arbete baserat på vilka befattningar de haft tidigare. Det här är sedan tidigare även identifierat av Försvarsmakten och effekterna förefaller bestå under en lång tid framöver.
Den här artikeln kommer fokusera på kategorin ”militärt arbete” då det möjliggör jämförelse med Försvarsmaktens lönestruktur. Det kan finnas militär personal som är placerade inom andra kategorier.
Försvarsmakten använder den statliga lönestatistiken som huvudsaklig referenskälla för den myndighetsgemensamma lönestrukturen.
Försvarsmaktens Lönekartläggning 2020
Sammanställning av Försvarsmaktens lönestruktur för respektive BESTA-nivå.
De senaste dygnen har jag tänkt mycket på Afghanistan och mina upplevelser därifrån. Inte för att jag upplevt något särskilt traumatiskt eller liknande. Utan snarare alla de där småsakerna som där och då bara passerade, men som nu skapar frågor. Men också på hur vi väljer att hantera ansvarsfrågan i det som skett och kommer ske. Den svenska hanteringen av lokaltolkar är bara en liten del av den stora bilden. Den bild vi måste våga möta för att inte riskera att göra samma misstag i Mali eller kommande insatsområden som idag är okända.
Jag tänker på alla de afghanska poliser som trots utebliven lön eller högt hot för sina egna liv ändå stod vid de olika posteringarna i området. Jag tänker på de tre poliser som tog en bild med mig under min sista vända i landet. Stannade de kvar i uniform? Har de kvar bilden där de poserar med en västerländsk soldat? Lever de ens idag?
Jag tänker på de som vaktade infarten till vår camp. De som sålde mattor och sjalar till oss i stora mängder. De som jobbade i tvätteriet eller som städade våra toaletter. När Sverige stängde igen och drog, vad gjorde de då? Hade de tillräckligt med pengar för att skapa sig i ett drägligt liv i landet? Eller tog de besparingarna och försökte ta sig till Europa?
Jag tänker på våra möten med NDS. Den aktör som vi, eller i alla fall jag, hyste stor respekt och tillit till för sin förmåga. Tillhör de den grupp som överlevt och som sägs bygga ett motstånd mot talibanerna?
Jag tänker på alla de samlingar som var i matsalen på campen när politiker och generaler kom på besök från Sverige. Budskapet var alltid detsamma. Vi gjorde en viktig insats för det afghanska folket, framförallt flickorna som nu kunde gå i skola. Sen åkte besökarna tillbaka till Sverige och kvar var vi för att fortsätta vara Sveriges säkerhetspolitiska instrument ute i världen.
Jag tänker på de som kallade svenska soldater för ”barnamördare”, något amerikanska soldater kallades när de kom hem ifrån Vietnam. Hur känner de idag när likheterna med Saigon nu görs med enkelhet?
Jag tänker på om vi verkligen använde våra resurser på bästa sätt, eller om vi hade kunnat agera annorlunda för att uppnå mer med det vi hade?
Framförallt tänker jag på det afghanska folket och hur vi nu är så snabba på att peka finger mot dem för att säga; ”Ni skulle gjort mer för att försvara ert land.” Även om jag håller med om att afghanerna själva behöver ha försvarsviljan och anser att den varit bristande på flera områden, är det samtidigt att helt skjuta ifrån oss det ansvar vi har till situationen. Det är som att först ge en rullstol till en person med brutet ben för att därefter när personen avancerat upp till kryckor, utan förvarning rycka bort kryckorna och säga att personen nu minsann får gå själv. Även om personen har ett ansvar för sin egen rehabilitering kommer den inte gå fortare enbart baserat på vilja. Definitivt inte när vi rycker bort de enda hjälpmedel som personen är beroende utav. Det är det som vi nu har gjort med Afghanistan.
Vi påbörjade att bygga en säkerhetsapparat i form av polis och militär. Vi gjorde de afghanska styrkorna beroende av vår högteknologiska närvaro. Ett beroende som tar tid att arbeta bort och ersätta med en egen inhemsk förmåga. Den förmåga som direkt blev ett högvärdigt mål när USA började dra sig tillbaka från landet.
Det har blivit ett stående skämt om den svenska politiken att det finns två konstanter: allting ska utredas och vi har varit naiva kring allehanda problem. Efter den snabba händelseutvecklingen i Afghanistan under de senaste dygnen finns samma antydan även nu. Eller åtminstone i form av att vi har underskattat med vilken hastighet talibanerna skulle återta landet. Men vi har varken varit naiva eller underskattat motståndet. Vi har varit ignoranta. För är det något som funnits så är det indikatorer. Under de 20 år som vi varit i landet har det producerats mängder med rapporter, utredningar och nyhetsartiklar om det som har hänt, med flertalet analyser om varthän utvecklingen sker.
För är det något som även skyttesoldaten längst ner i organisationen insett så är det att Afghanistans säkerhetsstyrkor och statsapparat inte var på något sätt redo att axla ansvaret. Det har uppmärksammats att korruptionen sätter käppar i hjulet för bygget av den afghanska staten. För att inte tala problematiken som varit kring de afghanskapresidentvalen. Val som varit hårt drabbade av närvaron av Talibanerna i olika provinser. För varje provinsguvernör fanns en skugguvernör från talibanerna. Det var tydligt att det fanns en skuggnärvaro över hela landet som väntade tålmodigt på rätt tillfälle att kliva ut i ljuset.
De kunde inte bett om en tydligare signal den dagen USA beslöt sig för att sluta en överenskommelse den 29 februari 2020 med talibanrörelsen. Inte bara slöt man en vida överenskommelse utan att involvera den afghanska regeringen, man utelämnade hela det internationella samfundet som under 19 års tid varit en del i den gemensamma kraftansträngning att hålla såväl talibaner som al-Qaida stången. Det var inte bara väst som insåg att tiden var kommen för att lämna landet. Samtidigt var överenskommelsen bara en av flera spikar i den kista som var Afghanistan. När ”combat operations” upphörde i Afghanistan började vissa tänka på vad som skulle ske om väst på riktigt skulle lämna landet. Analyserna var stundtals för optimistiska kring landets egen förmåga. Troligtvis för att det inte fanns några incitament för att prata ärligt om vad som egentligen hänt i landet sedan 2001.
Samtidigt som såväl den amerikanska presidenten Biden som Natos generalsekreterare Stoltenberg kritiserar den afghanska regeringen och militären för att ha misslyckats förvalta såväl bistånd som försvarsförmåga, behöver vi komma ihåg att dåvarande president Karzai hotat med att slänga ut de internationella styrkorna som lagt på restriktioner på hur och var vi fått operera. Det här har vi fogat oss efter trots att det sannolikt haft direkt negativ inverkan på den ”operativa effekten”.
Så vem är det egentligen som bär skulden för det som hänt? I princip alla involverade, framförallt väst. Därmed ska vi hålla oss från att peka finger mot det afghanska folket och säkerhetsstyrkorna. Det internationella samfundet har inte haft tydliga målsättningar med vad som ska åstadkommas. Det har varit en total avsaknad av debatt bland Sveriges medborgare om insatsen vilket i sin tur inneburit att politiken har kunnat hålla målsättningarna flytande. Frånvaron av medialt uppmärksammande har även inneburit att det varit tämligen riskfritt att förlänga insatsen år efter år utan att egentligen behöva reflektera om varför. Pengar och materiel har pumpats in trots tydliga indikationer på att det hamnar i händerna på fel individer. Framförallt de krigsherrar som drevs av egna agendor vilka väst behövde liera sig med för att överhuvudtaget komma in i landet. En svaghet som bara väntade på att bli utnyttjad av någon annan.
Vad gäller motståndskraft finns det viktiga lärdomar för svenskt vidkommande. Vad händer med motståndskraften om det visar sig att det förväntade stödet utifrån uteblir? Vad händer om stödet visar sig inte vara det vi förväntar oss? Vad händer med motståndskraften när nyheten sprider sig att en samarbetspartner sluter avtal med motståndaren? Hur länge kommer våra samarbetspartners hålla ut om kriget blir långvarigt?
De som inte bär skulden är de 7515 svenska individer som utgjort det säkerhetspolitiska instrumentet, oavsett personlig motivation. De som gjorde det som förväntades av dem. De som från olika perspektiv sett konflikten, sett utvecklingen och som idag har fått se hur människor i panik försöker fly ut ur landet med de flyg som finns tillgängliga. De som nu får läsa ”skarpa” politiska uttalanden mot våldet. Som får läsa hur omvärlden redan överväger diplomatiska kontakter med en aktör som under sin marsch mot huvudstaden kallblodigt avrättat soldater som gett upp och civila som haft samröre med internationella styrkor. Politiker som tror att diplomatiska kraftord biter på människor som ser ner på västvärlden. Ledare som verkar mer benägna att rationalisera bort ansvarsfrågan än att titta rannsakande på det egna agerandet. Ett agerande som är bortom naivt. Det är, och har varit, ren och skär ignorans.
I dessa tider är det vardagsmat att prata om normer och strukturer inom olika områden. Främst humaniora och politik. Den norm jag vill lyfta i den här artikeln är normen kring det generiska skytteförbandet som ska möta, hejda och slå den anstormande motståndaren. Det ska givetvis understrykas innan någon blåser en säkring att det är av vikt att vi har en tydlig tyngdpunkt mot stridande förband, det är inte invändningen som kommer att belysas här. Problemet ligger i att ett för stort fokus på normen har negativ inverkan på det övriga runt omkring.
I det här fallet de enheter som inte passar in i normen av stridande förband utan i stället befinner sig i utkanten, satta att lösa uppgifter som av vissa ses som onödiga då de inte har en direkt koppling till ”det fosterländska kriget”. För att tala klartext, jag pratar om enheter som Bordningsstyrkan, flygbasjägarna (i rollen som undsättningsförband) eller KTSU (normalt kända som WIT). Över lag alla enheter som befinner sig inom sfären för säkerhetstjänst befinner sig av och till i skottgluggen från den stora massan (oftast armén) där allt kan vara föremål för ifrågasättande. Är det inte personlig utrustning eller förmågor, är det uppgifter eller uppfattningen om uppgifter samt enhetens blotta existens. Just när det kommer till ifrågasättande i de här fallen är det en tunn linje mellan kritisk diskussion om vilka förmågor Försvarsmakten ska ha och en jakt på det som ligger utanför ”normen”.
Foto: Magnus Augustinsson/Försvarsmakten
Den här artikeln kommer att fokusera på bordningsstyrkan, dels för att enheten är ett ständigt återkommande diskussionsobjekt sedan början på 2000-talet, dels för att enhetens uppgifter går att koppla till det nyligen utgivna reglementet Taktik för marina operationer. I reglementet beskrivs såväl begreppet bordning som de fyra nivåer bordning delas in i. Därutöver kommer vi använda oss av Handbok IKFN som beskriver lagrummet för vad som gäller för exempelvis visitering av fartyg.
BLUF
Om du inte orkar läsa igenom en hel artikel med olika begrepp och förklaringar om lagrum kan du få en kondenserad version här; bordningsstyrkan har mandat i svensk lagstiftning att genomföra bordning av fartyg som befinner sig på svenskt territorialvatten. Enheten är ett av flera verktyg som kan användas för att gå ombord på fartyg där fartyget inte kan klassas som ”medgörlig”. Styrkan i sig har funnits i flera olika konstellationer och bestod först av värnpliktiga soldater som så många andra förband. Det är orimligt att lägga det på specialförbanden att även lösa IKFN-uppgifter utöver alla andra uppgifter som de ska lösa.
