Vår största styrka är också vår största svaghet. Jag pratar om vår initiativförmåga i kombination med självsäkerhet. De flesta känner till uttrycket att ”ta initiativ i fel riktning”. Uttrycket används ofta för att beskriva individer som inte är särskilt kompetenta i sin yrkesroll och som fattar beslut som sedan en högre chef måste hantera. Men det kan även beskriva kompetenta individer som hamnar i situationer där de saknar fullständiga ingångsvärden för ett korrekt beslut. Oavsett typ är de här felaktiga initiativen oftast lätta att identifiera när de är exempelvis innebär att truppen fysiskt rör sig i motsatt riktning än den uttalade anfallsriktningen. Vad som däremot är betydligt svårare att identifiera som ett initiativ i fel riktning är de beslut där det framstår som ett bra beslut initialt men långt senare blir tydligt att beslutet egentligen var helt fel.
Det har konstaterats att Försvarsmakten står inför en utmaning inom flera områden när det gäller tillväxt. När vi ser planerna för tillförseln av personlig utrustning blir det tydligt att även organisationen som ska utveckla och köpa in ny materiel är kraftfullt underutvecklad. Och låt mig vara tydlig från början, det här handlar inte enbart om Försvarsmaktens anorektiska organisation från materielområdesansvariga (MOA) och nedåt. Det handlar även om Försvarets Materielverk (FMV) och dess organisations förmåga att jobba mer flera parallella införanden samtidigt.
Åren av nedskärningar, centralisering till ett fåtal centrum och skolor, pressad ekonomi samt en utlandsdoktrin där fokus har varit på att tillföra tekniska system har lämnat oss med en organisation som just nu har svårt att hänga med i den tillväxt som Försvarsmakten ska göra. Inte bara har det uppstått brister ute på förbanden bland en rad olika persedlar, även tillförseln av nya persedlar drar ut på tiden av orsaker som inte enbart kan skyllas på pandemi och tredje part.
Det har blivit smärtsamt tydligt att vi just nu är tvingade att jobba i ett flöde där vi behöver bli klar med ett projekt innan vi kan påbörja nästa. Det vill säga, innan vi kan ta tag i en ny hjälm behöver den underdimensionerade organisationen först omhänderta nya handskar, vilket krockar med inköpet av ett nytt kroppsskydd. Eller för att tala i klartext, myndighetens behov av adekvat utrustning vilar inte sällan ytterst på enstaka individer som förväntas kunna omhänderta behovet hos samtliga försvarsgrenar och stridskrafter. Inom respektive FG/SKA återfinns MOA, vilket låter som en stab men i själva verket är enstaka individer också som förväntas omhänderta flera materielprojekt samtidigt. Allt detta skapar en orealistisk arbetsbelastning på kritiska funktioner som saknar förutsättningar för att möta alla de förväntningar och krav som organisationen har.
Vad vi behöver är en robust organisation som kan omhänderta flera projekt parallellt utan att inkräkta på varandras resurser. Där varje MOA har en stab som kan bidra med handläggning och expertis. Där utvecklingsorganisationen på respektive skola och centrum består av flertalet befattningshavare vilket skapar en organisation som kan omhänderta organisationens behov såväl som politiska infall med snabbanskaffningar.
Dagens minimala organisation kommer vi få leva med ett tag vilket kommer vara en bromskloss vad gäller tillförseln av modern utrustning. Det är inte individens fel (även om det finns gott om individer som skott sig på situationen och enbart sett till sina egna behov), det är ytterst organisationens fel som låtit systemfelet uppstå. Med nuvarande personalstyrka behöver vi framförallt lägga mindre tid på att utveckla egna lösningar och förlita oss mer på det som finns på marknaden. Vilket innebär att vi under medellång sikt (åtminstone 5 år) kommer behöva förlita oss på att det finns ekonomiska medel för att köpa oss loss från dagens problem innan vi kan räkna med att det finns personella förutsättningar att överhuvudtaget börja utveckla egna lösningar.
Kontentan är att nästa gång det pratas om ”snabbanskaffningar” behöver vi ha i åtanke att detta innebär att något annat ställs åt sidan och skjuts på framtiden. Och eftersom vi just nu har passerat en kritisk punkt behöver vi hitta alternativ till hur vi tillser att våra soldater och sjömän har tillgång till adekvat utrustning. En fastställd katalog över saker som individen och förbandet kan köpa in kan vara en sådan lösning.
Först ska jag klargöra att jag använde fel modell i mitt instagram-inlägg om kroppsskydd 23D. Det är, som jag tidigare skrivit, TYR Tactical EPIC DSX som är versionen FMV köpt in och benämnt som kroppsskydd 23D (tidigare 23F). Däremot kvarstår beskrivningen gällande skillnaderna mellan manlig och kvinnlig version i stort.
I en uppmärksammad nyhetsuppdatering om kroppsskydd 23 dök det upp en bättre bild på hur kroppsskyddet ser ut och vilka delar som verkar ingå. Den nya materielen presenterades tillsammans med kommande fältuniform 24 (dvs NCU) på en NOAK-sammankomst. Vad som vållade en del förvåning var den självsäkra utfästelsen att alla kvinnor i myndigheten kommer ha det nya kroppsskyddet senast i juni 2023. Ett uttalande som skapade en del frågor om han verkligen menar alla kvinnor i uniform som återfinns i myndigheten eller om det finns någon form av klausul till uttalandet.
Jag törs lova att alla kvinnor i Försvarsmakten kommer att ha det nya kroppsskyddet senast sista juni 2023
Brigadgeneral Claes Inoz
Enligt uppgift ska det tvärsäkra uttalandet i samma andetag följts av förtydliganden som i slutändan lämnade några åhörare med intrycket att det kanske snarare handlade om kvinnor i stående förband med högre prioritet vad gäller tilldelning av materiel. Vilket rent tidsmässigt låter rimligt då det är tveksamt att man skulle lyckas förse ca 4500 personer med ett nytt kroppsskydd innan sommaren. Framförallt med tanke på att det fortfarande finns personal som inte fått ut stridsskjortan trots att de har fastställd tilldelning.
Varför en särskild modell för kvinnor?
Det som främst skiljer versionerna åt är att det kvinnliga kroppsskyddet är mindre, vilket även innebär att skyddsplattorna är mindre. Inte konstigt då gruppen kvinnor och gruppen män har olika genetiska förutsättningar vad gäller dimensioner av överkroppen. Därtill har man skurit västen, och därmed det mjuka skyddet, på ett annat sätt för att utvidga skyddet vid bröstkorgen. Man har även valt att lägga den främre plattan i en utanpåliggande ficka istället för i kroppsskyddet som vanligtvis är standard.
(…)tactical vests are conventionally tailored to fit the body shape of a male individual. Accordingly, when a female individual wears these conventional vests , her motion is typical inhibited . These conventional vests are also uncomfortable due to the lack of support and accommodation for the female anatomy. For example, a hard plate carried by these conventional vests may exert excess compression on the breast tissue of a female wearer.
Hämtat ur patent US 9 ,970,736 B2, av Tyr Tactical
Utöver själva kroppsskyddet verkar det medfölja extra utrustning som skrevskydd och en ”magplatta”. Båda med fästpunkter som möjliggör bärande av fickor om så önskas av brukaren. Det medföljer även en reparationssats för att kunna byta ut snabbfästen och liknande om de går sönder i fält.
Tilldelning ska inte vara huggen i sten
Med utfästelsen om att ”alla kvinnor” ska få det nya kroppsskyddet medföljer ett gammalt tankesätt om att alla ska kunna använda sig av samma utrustning. Det har redan lyfts bland kvinnliga användare av kroppsskydd 12 att de inte upplever sig ha ett behov av att byta ut sitt kroppsskydd. De har helt enkelt hittat en storlek och modell som funkar för deras kroppsliga förutsättningar. Genom att enbart stirra sig blind på kön blir därmed risken att man i tron om att göra det bättre för alla, försämrar det för de som redan har det bra. Tilldelning av kroppsskydd 23D behöver således vara mer dynamisk på ett sätt som inte alltid uppskattas av Försvarsmakten. Individen behöver helt enkelt kunna göra ett val utifrån dennes behov. Ett tankesätt vi så uppenbart kämpar med att införa gällande personlig utrustning överlag. Olika försvarsgrenar, vapenslag och befattningar i olika delar av landet har olika behov. När vi försöker hitta något som är bra för alla är risken överhängande att det istället blir dåligt för alla.
”Dags att byta kön för att få nya grejer”
Det har länge sagts att soldater aldrig blir nöjda även om de får den senaste utrustningen från den hetaste tillverkaren. Ett påstående som egentligen inte har någon annan grund än den egna subjektiva uppfattningen om hur soldater är. Samtidigt har nyheten av krsk23D (det återfinns även för FU24, Stridssäck 12 etc) visat på att individer i myndigheten har svårt att acceptera att någon annan får något före den egna gruppen. Då ska man framförallt ha i åtanke varför något som kroppsskydd 23 införs, varför mindre hjälmar har införts tidigare och varför man pratar om handskar i mindre storlekar. Det är helt enkelt för att vi har individer som har ett behov av bättre anpassad utrustning. Att sura likt en femåring och skrika om att det inte är rättvist för att du fortsatt måste bära kroppsskydd 90 leder oundvikligen bara till att alla får det sämre eftersom alla ska då bära samma saker. Vilket är kontraproduktivt till vad vi faktiskt vill åstadkomma.
Här är det vi borde tänka på istället. Att vi nu på ett år inte bara köpt in ett nytt kroppsskydd, vi har även tecknat avtal för att köpa in fler kroppsskydd 12 samtidigt som att systemmålsättningarna för nästa kroppsskydd och stridsväst är färdiga. Det senare där även en RFI legat ute för att fiska kring vilka alternativ som faktiskt finns på marknaden. Fokus ska nu ligga på att få fram moderna lösningar som är välanpassade för verksamheten samt att vi ärligt reviderar materielprocessen för att skapa möjligheter för respektive försvarsgren att ta ett helhetsansvar för sina behov istället för att centralisera allt hos en aktör. Det här är ett område där jag anser att decentralisering behövs för att vi ska gå framåt.
Försvarsmakten behöver öka mängden omedelbart tillgängliga förband och trygga den personella uthålligheten för att hantera olika former av hot och påtryckningar under en längre tid.
ÖB:s militära råd
Idag publicerades en debattartikel av försvarsministern och ministern för civilt försvar där det bl a framgår att försvarsanslagen ska höjas med ca 5 miljarder från och med nästa år (red anmärkning: förutsatt att budgeten godkänns i riksdagen). En av punkterna som beskrivs som fokus är personalförsörjningen och att det ska genomföras satsningar som ökar attraktionen för myndigheten som arbetsgivare. Om detta kommer innebära en politisk styrning om att höja löner eller andra villkor återstår att se. Vad som däremot är tydligt i överbefälhavarens militära råd samt myndighetens perspektivstudie är att personalen är den dimensionerande faktorn för framtidens satsningar. Det vill säga, vi kan satsa hur mycket vi vill på utökad grundutbildning, nya vapensystem och rymdlägesbild – saknas det personal då blir det en tummetott.
Nu har det gått ett dygn sedan Försvarsmakten och överbefälhavaren lämnade sitt underlag till landets politiska ledning, det så kallade ”militära råd” för kommande försvarsbeslut. Även om media har rapporterat om storheter från dokumentet och vissa av dess underbilagor (det finns fler öppna bilagor än som publicerats på nätet) verkar debatten ha hakat upp sig på kärnvapen. Då själva huvudbilagan av det militära rådet är 66 sidor, och det tillkommer ett antal underbilagor med olika teman skulle det vara en omöjlig uppgift att sammanfatta allt i en enda artikel. Istället kommer det här inlägget bli en form av längre sammanfattning kring tillväxten av förmågor. I efterföljande artiklar kommer vi kunna göra djupare nedslag inom specifika områden tillsammans med perspektivstudien som släpptes samtidigt (tyvärr ej publicerad på internet) då det militära rådet hänger samman med myndighetens analys av framtida behov.
Innan vi går vidare ska det även poängteras att många av de satsningar som Försvarsmakten vill göra kräver politiska beslut, antingen genom tillskott av pengar eller genom förändringar i svensk lag, för att det ska gå att genomföra innan 2026 samt innan 2035. Det första datumet är då myndigheten beräknas nå målet om 2% av BNP, det andra är då vi förväntas uppnå vår nya krigsorganisation fullt ut.
Enkäter frammanar ofta känslor av olika slag. Den årliga GU-enkäten är inget undantag. Alla har olika infallsvinklar och plockar ut olika saker som det viktigaste att ta med sig medan andra saker framhävs som oviktiga och därmed ska förkastas. Årets enkät följer samma mönster där framförallt statistiken kring diskriminering och kränkande behandling ånyo blir en konfliktyta. I Försvarsmakten egen nyhet om resultatet framhävs att nöjdheten ökat samtidigt som en fjärdedel av de som svarat fortsatt anser sig ha fått utstå kränkning eller trakasserier. En vanlig respons är då att de värnpliktiga är ”lättkränkta” och att en del situationer blåses upp oproportionerligt utifrån vad som egentligen hände i en specifik situation.
Det ska understrykas att det är troligt att det förekommer exempel som är överdrivna av individen, såväl medvetet som omedvetet. Samtidigt kan vi inte ogiltigförklara vad en fjärdedel av 3900 respondenter baserat på enbart anekdotisk bevisföring. Precis lika lite som att vi kan säga att en utbildning håller högsta kvalité för att en respondent tyckte så. Vad som tyvärr inte framgick i Försvarsmaktens nyhet var hur de drabbade såg på hur myndigheten agerat på de fall som anmälts till exempelvis befäl. Därav ämnar den här artikeln att göra nedslag i siffrorna (det kommer bli många siffror) för att skapa en balans till diskussionen som sker, och som kommer att ske även i framtiden.
Du kanske kommer ihåg bilden ovan. Det är en skärmdump ifrån Studio FM 2021 där överbefälhavaren uppmanade personalen att bli finurliga, att hitta lösningar och fokusera mindre på brus för att öka Försvarsmaktens förmåga. Försvarsmaktens personal skulle helt enkelt AGERA. Om det är uteblivna resultat som, enligt ett protokoll från ett chefsmöte, bidragit till att ÖB är besviken är oklart. Tydligt är åtminstone att såväl försvarsmaktsledningen (FML) som de olika högre staberna kanske borde ställt sig den här frågan själva.
För med allt som cirkulerat kring piloter, personlig utrustning, trakasserier och löner undrar åtminstone jag vad FML hade kunnat lägga mindre kraft på och gjort mer av för att inte tappa erfaren personal? För uppenbarligen har det inte funkat att varken tigga ihjäl problemet eller att hävda att myndigheten och personalen lever i olika världar där Försvarsmakten är den riktiga medan övriga lever i en alternativ verklighet bestående av subjektiva uppfattningar.
I mitt tycke hade Försvarsmakten kunnat lägga mindre kraft på att dra tillbaka lönebeslut för en personalgrupp som så uppenbart behöver varje krona. Mer kraft hade då kunnat läggas på att skapa en lönestruktur som där skillnaden mellan en gruppchef och en troppchef är mer än 500kr i lägsta nivån. Vi hade kanske t o m kunnat lägga lite mer kraft på att förklara att en inplacering på den lägsta nivån i varje befattning inte är en naturlag och att ”löneboxen” finns för att skapa möjligheter.
Försvarsmakten hade även kunnat lägga mindre kraft på att försöka skapa en alternativ verklighet och påtvingat personalen att leva i den verkligheten, för att istället lägga mer kraft på att tillse att nödvändiga beslut fattas samt resurser tillförs för att uppnå den nivå vi säger oss ha. Erfarenheten från kalla kriget borde lärt oss att det är dåligt att Sveriges befolkning har en bild medan resten av världen och landets ledning har en helt annan.
Sveriges försvarsförmåga vilar på en rad faktorer där försvarsviljan är en beståndsdel. Andra beståndsdelar är bland annat utrustning, övning och framförallt – personal. Nu uppmärksammas det simultant att vi saknar adekvat utrustning, övar felaktigt och tappar personal. Vilket riskerar att påverka försvarsviljan i det långa loppet. Så frågan är; vad kan Försvarsmaktens ledning göra mer av för att öka försvarsförmågan?
Det var tänkt att vara en längre paus, kanske början på slutet av taktisk.se då jag på senare år blivit allt mer ambivalent till vad den här plattformen faktiskt kan bidra med i förhållande till de investerade resurserna. Men med ett nära förstående val, en riksrevisionsrapport och det som inte kan benämnas som något annat än en kris kring personlig utrustning och personalsituationen känner jag mig nödgad att skriva om det haveri som är Försvarsmaktens bemötande av kritik.
Eller bemötande är egentligen att vilseleda dig som läsare, i själva verket handlar det mer om att skapa brus. En form av dimridå där läsaren leds in i en villfarelse om att myndigheten faktiskt bemöter den kritik som framförs, i det här fallet från Riksrevisionen vilket är en myndighet under riksdagen vars uppgift är att granska den statliga verksamheten. Det är med andra ord inte någon kvällspress som man kan avfärda med lite trötta floskler om att ”vi ser allvarligt på detta” och myndigheten ”välkomnar” kritiken. För det ska vi vara på det klara med, hade en organisationen verkligen ”välkomnat” kritik hade den inte skrivit 693 ord i ett inlägg på en bloggportal. Framförallt hade man inte lagt ner energi på att försöka nedvärdera rapporten och påstå att den enbart berör dåtid, vilket Försvarsmakten nu gör genom att ”konstatera” att rapporten berör tidsperioden 2016-2020. Vilken i sig är en förvanskning av innehållet som ”i huvudsak” berör den tidsperioden, men där exempelvis intervjuer med soldater och yrkesofficerare skett under 2021 vilket, som Riksrevisionen själv skriver att det ”finns risk för att intervjuerna delvis återspeglar nutida förhållanden i stället för perioden 2016–2020 som granskningen huvudsakligen avser.”
2 § Försvarsinformationens ändamål är att sprida kunskap om vår säkerhetspolitik, om totalförsvaret och om det militära försvarets roll i totalförsvaret. Försvarsinformationen skall ge ökad förtrogenhet med uppgifterna i försvarets tjänst.
Försvarsinformation skall vara saklig och så fullständig som säkerhetsföreskrifterna medger.
Förordning (1996:927) om Försvarsmaktens personal 8 kap. försvarsinformation
Förordningen om försvarsmaktens personal innehåller inte bara soldaterinran och utlandsobligatoriet, den innehåller även ett kapitel om försvarsinformation, vilka skyldigheter personalen har i frågan och hur informationen ska inriktas. Det här är intressant då det till att börja med inte är något som Försvarsmaktens kommunikationsdirektiv för perioden 2021-2025 överhuvudtaget refererar till trots att det tydligt beskriver vad syftet är och var fokus ska ligga.
3 § Försvarsinformationen skall utgå från de mål för säkerhetspolitiken som statsmakterna har fastställt. Den skall inriktas på att belysa de uppgifter som statsmakterna har lagt på Försvarsmakten och dess verksamhet och ha avseende på organisation, materielanskaffning, utbildning och övningar samt de utrikespolitiska, militärpolitiska och militärtekniska förhållanden som har varit och är av betydelse för statsmakternas beslut.
Förordning (1996:927) om Försvarsmaktens personal 8 kap. försvarsinformation
Det kan sägas att förordningens direktiv införlivas i Försvarsmaktens kommunikation lite per automatik. Skriv en artikel om inryck eller ett nytt materielsystem och saken är klar, åtminstone vad gäller den tredje paragrafen. Den andra paragrafen däremot haltar väsentligt vilket jag anmärkt på vid flertalet tillfällen. Vad jag däremot vill poängtera i den här artikeln är ett annat problem, nämligen att direktivet tittar uteslutande på myndighetens eget behov, eller åtminstone det uttryckta behovet, av kommunikation för att uppnå ”militärstrategiska och verksamhetsmässiga mål”. Direktivet tar alltså inte beaktande i det som uttrycks i förordningen om att sprida fullständig försvarsinformation (så långt säkerhetsskyddsklassificeringen tillåter).
För är det något som vi ältat under de senaste 10 åren, och som återigen aktualiserats genom såväl pandemin som kriget i Ukraina, så är det hur viktigt det är med information. Och inte bara information utan även information som är korrekt och utsänd från en tillförlitlig källa. Men hur ska det vara möjligt att bara lyssna på tillförlitliga källor när expertmyndigheten är frånvarande och har ett externt informationsflöde som motsvarar en mindre idrottsförening?
Jämför exempelvis med Folkhälsomyndigheten som regelbundet publicerar nyhetsartiklar inom det egna expertområdet. Skillnaden mellan Folkhälsomyndighetens artiklar och Försvarsmaktens är tyngdpunkten i informationen, varför man publicerar informationen. Där Försvarsmakten försöker få till långa artiklar med en journalistisk touch och bilder fokuserar Folkhälsomyndigheten på att pressa ut information. Om det sen är en kort eller lång text verkar spela mindre roll. Det viktiga är att informationen finns tillgänglig för medborgaren att läsa nu eller i framtiden när denne söker efter informationen.
I Försvarsmaktens direktiv beskrivs en inriktning där det ”önskade kommunikativa slutläget” är att myndigheten har en ”hög acceptans i samhället” och att medborgaren förstår och är ”positivt inställd” till verksamheten. En förvisso logisk inriktning utifrån en kommunikatörs eller marknadsförares perspektiv. Det handlar om att kontinuerligt föda en positiv bild av vår verksamhet. Felet som är att den inriktningen överskuggar åtagandet av informera allmänheten om vad vi gör och varför. För medan vi fokuserar på att skriva rekryterande texter om hur kul det är att genomföra värnplikt som plutonsbefäl, hur utmanande det är att sitta i en internationell stab i hopp om att uppfattas som en attraktiv arbetsgivare, nås allmänheten av helt andra nyheter. Exempelvis om majorer som missbrukar kreditkort på besök hos Nato, stridspiloter som säger upp sig eller anställda som trots kränkningar fortsatt får tjänstgöra. Allt detta utan att myndigheten på något sätt försöker informera om vad som händer eller varför utfallet blev på ett visst sätt.
På sociala medier har Försvarsmakten totalt över 400 000 följare. Även om det sannolikt består av personer som dels är anställda, dels följer på flera plattformar är det fortfarande inte en oansenlig mängd människor (med svenska mått mätt) som man kan nå ut till. Framförallt underlättar plattformarna för spridning av information snabbt till personer som inte följer men som kan vara intresserade av innehållet (trust me, I know this). Alltså ett verktyg som i allra högsta grad kan bistå i att sprida försvarsinformation i enlighet med förordningens direktiv. Men istället fortsätter det finnas en uppdelning utifrån potentiell rekrytering och journalister. Som om det vore den mest naturliga uppdelningen i världen, vilket det kanske hade varit om vi hade pratat om tryckt media i form av en branschtidning. Nu handlar det däremot om digital media där information delas utifrån andra premisser.
I samband med att Försvarsmaktens ledning omorganiseras i enlighet med L23 vore det önskvärt att Försvarsmaktens kommunikationstjänst sågs över och revideras för att passa in i dagens informationslandskap, inte hur informationsdomänen såg ut för 20 år sen.
Att jag inte är någon vidare anhängare av Försvarsmaktens nuvarande inriktning för kommunikation eller hur kommunikationstjänsten överhuvudtaget (inte) fungerar är sannolikt känt. Så det är kanske att piska ett kadaver att fortsätta kritisera vad som är ett, utifrån ett kommunikationsperspektiv, märkligt och kontraproduktivt agerande. Det jag syftar på är situationen med personalen i allmänhet, och stridspiloterna i synnerhet och hur myndigheten verkar köra någon form av ”låtsas som att det regnar”-taktik där den mediala kritik som framförts inte alls bemöts. Av någon. När jag skriver ”någon” menar jag i huvudsak de generaler som borde kontinuerligt bemöta den kritik som framförs men som verkar ha tagit semester och kopplat ur telefonen.
