Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Containerbranden som är vårt nästa eldhandvapen

Uppdatering 230413 – Gällande ak4 och var dessa ska komma ifrån har arméförvaltare Felldén förtydligat att dessa inte kommer hämtas ifrån Hemvärnet utan det finns en tillräcklig mängd sparad. Se tweet längre ner.

Nedanstående animation får sammanfatta hur jag uppfattar den pågående processen, eller rättare sagt processerna, vad gäller nästa eldhandvapenfamilj.

Att Försvarsmakten har varit i behov av nya automatkarbiner har länge varit känt. Redan 2012 publicerade Försvarsmakten behovet av att ersätta vapengarderoben. Sedan projekt ”AK6” drog igång på allvar har ryktena florerat friskt kring vad nästa automatkarbin blir i form av kaliber och tillverkare. Allt eftersom åren gått har det blivit tydligt att det finns flera rör som arbetar parallellt med sina egna agendor om vad som är den rätta vägen framåt. Det fanns pensionerade generaler som konsultade för tjeckiska företag som därutöver annonserade friskt i svensk facktidskrift. Det fanns en tydlig politisk vilja om att fördjupa samarbetet med vår granne i öst. Och så har det ovanpå detta funnits en falang som aktivt arbetat för att införa en större kaliber på vaga grunder. I allt det här ska sen FMV skrivit såväl allehanda avtal som genomfört tester med automatkarbiner. Så det var med viss förvåning jag, och säkert några till, mottog nyheten om att nästa eldhandvapensfamilj skulle köpas in från finska Sako samtidigt som att man skulle lägga större delen av 2023 på att testa vapnet man valt. En något bakvänd process med tanke på att testerna då helt enkelt inte får misslyckas för då skjuts hela tidsplanen i sank.

Så det var kanske inte med en enorm förvåning jag har nåtts av att allting inte är så färdigt som FMV och Försvarsmakten påstått i sina respektive nyheter om nästa eldhandvapensgarderob.

Det som nu nått ut i myndigheten är att det ska införskaffas så kallade ”gapfillers” medan Sako-projektet fortgår med sina tester och, förhoppningsvis, införande enligt plan. Det som ska införas är en gapfiller för självskyddsvapnet som köps direkt från marknaden, det vill säga en färdig lösning. Och helt plötsligt blir ryktet om en MCX Rattler levande igen, framförallt blir det logiskt varför vissa är så pass övertygade om att det vapnet kommer att införas. Om du inte riktigt hänger med på vad jag menar så ska jag sammanfatta det innan jag går vidare; hela processen med nya automatkarbiner är ett ”clusterfuck” av olika viljor och beslutsrör utan någon form av samordning eller insyn av de instanser som borde rimligtvis ha insyn. För som om det inte vore tillräckligt rörigt kring SSV, nu kommer helt plötsligt en brandfackla in från höger som säger att AK 4 med ny kolv ska tilldelas de med strid som huvuduppgift. Ja du läste rätt. Det som varit ett skämt kring att Försvarsmakten återtar 90-talet fick nu ytterligare substans när det från en försvarsgrensstab kommuniceras att AK5C ska ersättas med en Ak4. Grattis hemvärnet, ni ser alltså ut att bli av med era automatkarbiner. Det är bara oklart vad som ni ska få istället.

Det sägs att om vi själva inte har en aning om vad vi gör, så kan inte heller fienden veta. Processen kring nästa automatkarbin framstår nu som ett praktexempel på en maskerovka ”gone to far”. Just nu verkar flera aktörer dra i olika riktningar grundat i olika taktiska och strategiska målsättningar. Alla troligtvis motiverade av ”tidens allvar” och viljan att visa framfötterna. Kanske t o m att bli ”den” som drev igenom en förändring som stärkte landets försvarsförmåga i en tid av ”kris”.

Min önskan är att Riksrevisionen eller någon annan form av fristående granskande instans utreder vad det är som egentligen händer och vad den här cirkusen har kostat skattebetalaren i ineffektiva processer. För att inte tala om att det måste tydliggöras var det har gått fel så att vi kan komma till rätta med problematiken inför nästa EHV-projekt. För om vi nu köper ett vapensystem med möjligheten till att uppgradera kalibern någon gång i framtiden måste vi redan nu försäkra oss om att den processen sköts bättre än vad den containerbrand som nu är ak6/24/25/whatever dagens siffra är.

Starta ett projekt likt taktisk.se

Det är ca 13 år sedan den här hemsidan startades. Sju år sedan instagram-kontot, själva navet och motorn till allt, aktiverades. Under den tiden har en hel del vatten runnit under bron, lärdomar har dragits och saker har förändrats. Således är det troligtvis högtid att redogöra för hur även du skulle kunna dra igång ett sånt här projekt och hur du håller det vid liv.

För det kritiska är oftast inte att starta något, det är att hålla det vid liv när den initiala skaparglöden har lagt sig och du behöver börja anstränga dig för att publicera nya inlägg. Framförallt är det av vikt att du kan flytta kulminationspunkten så pass långt bort att när den väl kommer (för det gör den för eller senare) har du skapat en plattform som kan självgenerera aktivitet samt engagemang.

Talangidentifiering – inte så enkelt som vi vill ge sken av

Officerskåren har under lång tid varit ”utsatt” för så kallad ”talangidentifiering” där chefer har uppmanats att identifiera yngre officerare som kan tänkas vara synnerligen lämpade för att bli överstelöjtnanter och högre. Beskrivet på det här sättet framstår det antagligen inte som något märkligt, men om vi tillför informationen att detta ska ske när officeren är löjtnant eller kapten och tar hänsyn till antalet år i tjänst det är mellan den nivån och överstelöjtnant framstår det som ett långskott. Under den tiden kan en individ såväl utvecklas som stagnera i sin yrkesutövning vilket innebär att en tidigt identifierad ”talang” i slutändan inte alls var det. Precis som inom idrotten.

Jag kommer i den här artikeln framföra varför jag tycker att det oftast är en dålig idé med militär talangidentifiering med långa tidshorisonter istället för att titta på hur vi utvecklar en person för nuvarande nivå och nästa.

Oro över Försvarsmaktens självskadebeteende

Under min karriär har jag inte haft många episoder där jag känt oro. Varken för min egen framtid eller Försvarsmaktens. De senare åren har däremot en oro sakta vuxit fram för det självskadebeteende som myndigheten uppvisar när det gäller personalfrågan. Oron har vuxit sig än starkare när jag tittat på min egen situation och vad framtiden har att erbjuda. För tydlighetens skull ska det nämnas att jag inte pratar om karriär, åtminstone inte min egen. Jag känner ingen oro över att gå sysslolös framöver. Det har Ryssland sett till. Vad jag däremot känner en alltmer tilltagande vånda över är personalsituationen inom min funktion, och för den delen en rad andra nischade funktioner i Försvarsmakten. Funktioner som just nu är på randen att självdö av en rad olika anledningar. Gemensamt är däremot att Försvarsmakten valt att ignorera alla varningssignaler, eller inte mäktat med att göra något åt situationen. Istället har mantrat de senaste åren varit att allt är väl. Vi växer på ”marginalen”, inflödet av nya yrkesofficerare är god och vi återanställer de som tidigare lämnat myndigheten. Vilket låter bra, åtminstone när man tittar övergripande och enbart på siffror. Vad det däremot inte talar om är hur jag ska hitta en kollega som kan bistå mig i min roll. Det talar inte heller om var jag ska hitta min efterträdare om några år. Det talar definitivt inte om hur funktionen ska överleva i framtiden då tillförseln av personal just nu inte sker genom någon organiserad utbildningslinje utan sker antingen genom kannibalisering på andra enheter där kompetensen finns, eller genom att försöka hitta en individ utan utbildning men som är villig att spendera år med utbildning och ”on the job training”.

Eftersom det inte finns någon formaliserad utbildningslinje, finns det heller inget sätt att förutse tillgången på personal med rätt kompetens i framtiden. Det finns inte heller någon garanti för att det överhuvudtaget finns personal på samtliga ledningsnivåer med den djupa kunskap som det sägs att våra stabsofficerare behöver ha för att funktionen ska uppnå någon form av verkanseffekt ute i verkligheten.

Och som jag redan varit inne på är det här till del självförvållat. Det är inte som att behovet av personal inom funktionen nedgått med åren. Det är inte som att kompetensen inte har ett existensberättigande i såväl den nationella som den internationella kontexten. Problemet är, och har varit, att man har låtit ett arv av skyddsvärden och borderline-nepotism diktera förutsättningarna för personalen att utföra sitt arbete, vilket lett till att ett fåtal individer gjort sig oumbärliga och regenter i ett eget rike utan insyn. En taktik som dessutom belönas nu när individer börjar tvingas ut i pension men där myndigheten aktivt förlänger eller återanställer under andra former för att man är orolig att tappa kompetensen. Vilket man i slutändan ändå kommer göra eftersom det inte finns ett fungerande system från första början. Det är som en destruktiv relation där myndigheten vägrar inse att det är dags att kapa banden, läka såren och börja om.

Som om det inte vore illa nog fortsätter jag även se hur nya yrkesofficerare slutar efter några år i tjänst samt att personal i åldersgruppen 30-35 också väljer att lämna. Det vill säga att vi både tappar de som ska vara framtiden och de som ska bli de erfarna chefer, stabs- samt utvecklingsofficerare som vi så desperat behöver idag och imorgon.

Det har länge pratats om Försvarsmaktens underhållsskuld. Det vill säga det underhåll av materiel som myndigheten inte haft pengar till att genomföra, och som bildar ett svarthål där pengar försvinner snabbare än de hinner tilldelas. Det är dags att prata om den personalskuld som vi skapat genom att ha under flera år tillåtit individer bygga egna kungadömen, och som vi fortsätter skapa genom att fortsatt ignorera att framtidens officerare och specialister lämnar för tidigt samt att tröskeln är för hög för en rad funktioner som är kritiska för framtiden.

Vi må ha återanställt personal och förlängt några pensionärer, men det är ungefär som att lösa sin ekonomi med smslån. Förr eller senare kommer skulden ikapp med en saftig ränta. Och för Försvarsmakten finns det ingen möjlighet till skuldsanering.

Personlig sjukvårdsficka

Något ”afghanistandoktrinen” medförde var att belysa vikten av sjukvård, framförallt soldatens egen förmåga att ta hand om sig själv och sina kamrater i ett initialt skede. Med det kom så också behovet av dedikerade sjukvårdsfickor där den enskilde kunde bära med sig blodstoppande förband, avsnörande förband och liknande. I den här artikeln kommer tre olika fickor att stå som exempel för olika typer av lösningar. De kommer inte att jämföras för att avgöra vilken tillverkare eller modell som är ”bäst i test”. Samtliga fickor har sina styrkor och svagheter där det i slutändan är ditt behov (och ekonomiska ramar) som styr vilken modell som är att föredra.

Viljan att skydda information skapar sårbarheter

Ett krav för att få ta del av säkerhetsskyddsklassificerad information är, förutom säkerhetsprövningen (vilken alla känner till), att du som individ känner till hur informationen ska hanteras. Det vill säga, publicera inte på internet och lås in i rätt typ av säkerhetsskåp. Vad som däremot ägnas väldigt lite tid och som människor på något sätt bara förväntas klara av, alternativt att det ska fångas upp av ansvarig chef eller produktionsledare är korrekt klassificering av dokument. Något som jag flertalet återkommit till i o m att vi under lång tid dragits med överklassificering av dokument. Det har förvisso blivit bättre inom vissa områden men inom andra, möjligen som ett led av våra fördjupade samarbeten mellan myndigheter och internationell, blivit sämre. För under de senaste fem åren har det blivit vanligare att stöta på tillägget EE på en säkerhetsskyddsklassificering. EE betyder ej export och syftar till att begränsa spridning utanför myndigheten. Det ska i all väsentlighet vara ett stöd till personalen att göra rätt när information tas emot och inarbetas i andra produkter, samtidigt har det gått inflation i begreppet och numera har det även synts till märkliga klassificeringar som ”ES, EE” (ej sekretess, ej export).

Sammanfattningsvis kommer den här artikeln behandla hur vi just nu, i tron om att vi gör rätt och skyddar skyddsvärd information, föder ett systemfel där vi gör det svårare för oss själva att utföra vår uppgift samt låter stora mängder resurser i form av pengar och personal i skydd av information i onödan. ”Fienden lägger pussel”-narrativet riskerar att skapa sårbarheter där vi inte kan se skillnad på vad som är skyddsvärt och vad som inte är det.

Kroppsskydd 90 och 94 skyddar fortfarande

Det har under flera år funnits en uppfattning om att kroppsskydd 90 på grund av sin ålder och slitage inte längre har någon form av ballistiskt skydd. Den här uppfattningen är återkommande i de diskussioner som nu sker gällande tilldelning av såväl kroppsskydd 12 som kommande kroppsskydd i framtiden. Det som sällan lyfts upp är att Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har, på uppdrag av FMV, genomfört en studie där skyddet i kroppsskydd 90 och 94 undersökts (bland andra egenskaper). Den här studien genomfördes 2016 vilket förvisso innebär att den har några år på nacken. Samtidigt var bedömningen då att eftersom skyddsnivån inte sjunkit under de 20 år som kroppsskyddet funnits, var det tveksamt att det skulle sjunka på ytterligare 20 år. Under förutsättning att det yttre höljet på de mjuka skydden förblir intakt. Det vill säga, spring inte runt med kroppsskydd med vare sig hål i tyget eller hål i höljet till de mjuka inläggen.

Den här artikel bygger på den öppna rapport som finns att beställa ifrån FOI.

Utveckling rakt in i dåtiden

Sedan återinförandet av värnplikten och den snabba återgången till nationellt försvar har det kontinuerligt luftats en del nostalgiska minnen från ”fornstora dar”. Med införandet av 15-månaders värnpliktiga och förvirringen kring om dessa var PB eller KB blev det tydligt hur snabbt en del i organisationen hade ställt om till dåtidens utformning av Försvarsmakten. På samma sätt har den politiska inriktningen i samklang med en del officerare slagit fast att värnpliktiga är drivmotorn för Försvarsmaktens framtida organisation där tillväxten till stor del består av krigsplacerade i de olika krigsförbanden. Vilket även lett till att vi återigen pratar om en grundorganisation och en krigsorganisation som, även om de ska vara så lika som möjligt, kommer vara olika. Begrepp som freds- och krigsplutonchef har hittat tillbaka till vokabulären och många är det som nu dammar av gamla reglementen och handböcker för att försöka minnas hur det stora försvaret av landet var tänkt att fungera.

Men det är något som skaver i allt det här. För samtidigt som det finns förlorad kunskap att återta inom en del områden, är annan kunskap i stort behov av en revidering. För den verklighet vi lever i idag med utformningen av personalstyrkan, en hög nivå av digitalisering och såväl specialisering som stor kunskapsbredd hos den enskilde innebär att det har skett förändringar som otvivelaktigt borde innebära att gamla sanningar helt enkelt inte fungerar. Främst har jag tänkt på det ur kontexten ledarskap och hur chefens (främst officerens) agerande har cementerats kring att alltid vara längst fram och leda genom exempel. Framförallt där chefen uppfattar att det är som svårast. Ett förhållningssätt som jag har haft lättare att förstå utifrån kontexten värnpliktiga eller mobiliserade soldater. Men när jag tänker på specialistofficerare och gruppbefäl tillsammans med anställda soldater och sjömän med några års tjänstgöring ställer jag mig frågan om detta i sig inte borde innebära att axiomet om chefens position borde omdefinieras.

Likväl har det återigen uttryckts som en självklarhet att värnpliktiga plutonsbefäl och krigschefer som vanligtvis inte går i sin befattning kan leda, och kommer kunna leda sina enheter tillräckligt bra samtidigt som att specialistofficerare med flera års tjänstgöring i sitt dagliga inte kan antas klara av detsamma.

Särskilt utskälld och under kraftfull revidering är hur myndigheten bedriver sin utbildning av soldater och sjömän. Från långa kurser och specialiseringar där det, åtminstone i teorin, har funnits flera år att sprida ut en utbildningslinjal på, är vi åter i års-snurran där tid saknas i princip till allt och det kontinuerligt måste genomföras prioriteringar samt avkall på utbildningar.

Just nu verkar det som att Försvarsmaktens utveckling i själva verket består av att rusa tillbaka till hur det var förr, såväl organisatoriskt som kulturellt samtidigt som man vill införa en rad nya förbandstyper och system anpassade för en verklighet som förändrats radikalt sedan 90-talet. Detta borde ha resulterat i en utvecklad syn på allt från ledarskap till utbildning utifrån där vi står idag och var vi är på väg. En utveckling mot framtiden. Men jag får snarare en känsla av att vi nu tar det gamla tänket, den gamla kulturen och försöker applicera den på hela organisationen idag. Vilket oundvikligen kommer resultera i att framförallt SO och OR hamnar i kläm då dessa inte fanns i den tidigare världen med enbart OF och VPL.

Vi säger att vi förstår att alla kategorier behövs för att skapa ett robust försvar. Samtidigt ger vi inte det en chans att fungera när vi skapar ett gradsystem som ingen förstår eller hinner sätta sig in i, försöker pressa in värnpliktiga och anställda soldater i samma utbildningsformat eller helt enkelt prioriterar bort de anställda till förmån för värnplikten vad gäller såväl utrustning som mot yrkesofficersutbildningarna.

Försvarsmakten växer, intresset för vad vi gör är stort mycket tack vare en osäker omvärld och många känner en tillförsikt för det som komma skall. Jag kan däremot inte skaka av mig känslan av att vi backar tillbaka till hur det var förr samtidigt som vi förleder oss själva att tro det handlar om utveckling för framtiden.

Bestämmelser för nyttjande av mobiltelefon i tjänsten

Efter att jag tweetade om specifika stycken kring mobilanvändning, sociala medier och appar ur remissen för säkerhetsprövningshandboken uppstod flera diskussioner som på olika sätt berörda användandet av tjänstetelefon. Det fick mig att tänka på att instruktionerna som just nu är gällande för ”mobila enheter” skrevs 2013 och har inte, mig veterligen, reviderats sedan dess. Samtidigt som tilldelningen av tjänstetelefoner och användandet av tjänstemail i telefonen har ökat (till del tack vare pandemin) är jag övertygad om att kunskapen om gällande instruktioner sjunkit. Det har i princip handlat om ”sunt förnuft” i hanteringen, vilket i sin tur skapat en del förutfattade meningar kring exempelvis vilka appar man får ha installerade på telefonen och ej.

Så den här artikeln kommer egentligen rakt upp och ner redogöra för vad som framgår i ”Instruktion för användning av mobila enheter, mobiltelefoni och mobila teletjänster i Försvarsmakten” samt ”Instruktion för FM AP Mobil i Iris”. Anledningen är enkel, för att kunna göra rätt måste man veta vad som gäller. De här instruktionerna är inte lätta att hitta om man inte vet var man ska leta och det är därutöver hög tid för en uppdatering av instruktionerna för att bättre matcha teknik- och samhällsutvecklingen.

Sammanfattningsvis innebär det för dig som användare att du är ansvarig för att ingen kan använda din telefon, exempelvis genom att låna ut den. Du ansvarar för vilka appar som installeras och att de inte får tillgång till funktioner eller data. Du må använda GPS, bluetooth och wifi, men det ska ske restriktivt och mot ”kända nätverk”. Du får använda din tilldelade tjänstemobil (eller surfplatta) för privata ändamål så länge det inte skapar kostnader eller har en negativ inverkan på funktion. Du är skyldig att uppdatera din enhet när sådana direktiv kommer på emilia.

Försvarsmakten resignerar kring personlig utrustning

Clickbaitig rubrik? Ja, samtidigt ska jag nu lägga ut texten lite grann efter mitt inlägg på Instagram då det resulterade i en hel del DM:s som frågade om myndigheten faktiskt hade gett upp i frågan om personlig utrustning. För att svara direkt på den frågan; nej, Försvarsmakten har inte författat någon skrivelse som säger att det nu är fritt fram att köpa egna fickor till sin stridsutrustning. Myndigheten kommer troligtvis inte heller fatta ett sådant beslut inom en överskådlig framtid. Vad som däremot har skett, och som egentligen redan skedde för några år sen i samband med stridsväst 08/12-härvan, är att organisationen på lokal nivå börjat inse att situationen är ohållbar och att det inte är möjligt att skapa stående insatsförband utan adekvat utrustning. Därav har diverse förband med erfarenhet av att frekvent vara insatta utomlands eller stående i beredskap ordersatt att det är tillåtet, inom vissa angivna ramar, att införskaffa viss utrustning själv. Framförallt har det rört sig om fickor och stridsskjortor.

Vad som detta sen i sin tur bidragit till är att den officiella bilden av en svensk soldat har gått från en person med enbart tilldelad materiel till en person med i huvudsak egeninförskaffad utrustning (se bara bilden på senaste årsrapportens framsida). Och låt mig vara tydlig, jag kan inte vara gladare över att den spärren släppte samt att alla belackare av egen utrustning fick se sig motbevisade. För tvärtemot vad som påstods så fick vi inte helt plötsligt soldater och förband som såg ut som ”vandrande julgranar”. Det gick bevisligen att med enkla medel reglera så att individen köper saker som är vettiga för dennes befattning och som inte sticker ut i gruppen. Sen kan vi alltid ha en diskussion huruvida det är viktigt att utrustningen är i snigel eller fmgrå, grön eller om även enstaka inslag av multicam och beige/brunt fungerar (lex Norge).

Så även om det har skett ett kulturellt skifte finns det fortsatt en del ”motståndsfickor” kvar i organisationen där man bestämt hävdar att tilldelat gäller. Och det är här jag nu menar att Försvarsmakten totalt resignerat när man valt att inte köpa in nya fickor till kroppsskydd 23D eller kroppsskydd 22 (det vill säga nyupphandlingen av krsk12). För redan idag har det uppstått brister i stridsväst 2000-systemet i takt med att grundutbildningen vuxit. Med en fortsatt växande grundutbildning tillsammans med återkommande repetitionsövningar och ett växande hemvärn (tack vare omvärldsläget) har det visat sig att Försvarsmakten saknar förmåga att tillse att alla får tilldelad utrustning enligt det grundkort som finns. Vi pratar alltså om grundläggande saker som regnkläder, bärsäckar och vätskeblåsor. Medan vissa förband nu genomför lokala inköp för att täcka vissa behov saknas det medel och en plan för att lösa andra problem. Därav är min slutsats att organisationen kommer att tvingas acceptera att åtminstone de stående förbanden och hemvärnspersonal tillåts köpa egen utrustning. Helt enkelt för att det saknas och för att den utrustning som finns ska kunna omfördelas till de värnpliktiga, som är prioriterade enligt en rad ordrar och uttalanden.

Är det optimalt att exempelvis soldater nu på olika sätt ”tvingas” att köpa saker för att kunna lösa sin uppgift? Inte det minsta, samtidigt är det vad vi länge har förespråkat. Nämligen att få möjligheten att själva ta det här ansvaret. Nu står vi i beslutsfönstret där myndigheten helt enkelt skulle behöva fatta ett sådant beslut, eller åtminstone signalera till bromsande förbandschefer, att det är dags för en liberalare hållning. Det är fullt möjligt att tillåta egeninköpt materiel utan att det ballar ur på kaserngården vid formella uppställningar. Det är allas ansvar att tillse. Vad vi däremot inte kan ha är soldater som saknar utrustning och som ändå förväntas öva som om de inte hade några brister. Det är inte att ta sitt arbetsmiljöansvar eller chefsansvar gentemot personalen. Tillitsbaserat ledarskap har hamnat på tapeten nu och något som dyker upp i media. Det har varit lite av ett signum tidigare för Försvarsmakten, åtminstone i utlandstjänst. Det är dags att vi plockar hem det nationellt och låter personalen vara de proffs som de är.

Sida 12 av 45

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén