Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 9 av 25

Pyramiden som sprängdes

Av

den 7 april, 2023

i Allmänt

Bli inte kvar för länge på samma jobb, för något kommer oundvikligen gå fel och det är bättre att någon annan får skulden för det.

Alvesson & Spicer (2018). Dumhetsparadoxen s. 85

It was reported by several informants that there were formal power structures consisting of small groups of individuals within the Headquarters levels that have
strong influences on the information fed to the top leadership (the Force Commander). This has the advantage of allowing the higher leadership to focus on other tasks. But there are downsides, exacerbated by the fact that people within such power structures stay in their position longer than average, giving more informal power and status to their roles

Ohlsson, A, Alvinius, A, & Larsson, G. (2017). Shadow structure within higher-level military staff: A qualitative study, s. 13

De här två citaten tycker jag speglar den verklighet inom myndigheten som få utanför känner till, eller som få överhuvudtaget vill prata om. Och jag kommer i den här artikeln hävda att det är dessa två krafter som tillsammans satt Försvarsmakten i en destruktiv sits. Jag kommer även hävda att tiden är nu för att göra oss kvitt den här kulturen för att våra efterträdare inte ska hamna i samma nedåtgående spiral i nästa cykel med uppblossande konflikter i vår omvärld.

Till att börja med är det ett oundvikligt faktum att vårt rotationssystem med chefer premierar ett agerande som går stick i stäv med den handlingskraft och ansvarsglädje vi påstår är signum för vår profession. Pilotkrisen är kanske det absolut värsta exemplet på hur länge en chef kan skjuta ett problem framför sig innan det briserar och en efterträdare får den otacksamma uppgiften att försöka lösa. Samtidigt ska det sägas att detta inte bara sker på högra staber, fenomenet är i allra grad levande i hela ledningspyramiden om än i andra uttryck. De flesta, om inte alla, kan hitta exempel på där chefer skjutit problem mellan sig tills det hamnar hos någon stackare som är illa tvungen att ta tag i problemet och därmed också riskerar att få ett misslyckande på sin meritlista.

It’s a little like this… I would say that anyone who makes a fool of himself, it’s almost impossible to shake that reputation because there are so few of us. Everyone
knows about it anyway because it is such a small organization, so it is difficult to get a second chance. If you make a mistake at a civilian company then you can look
for new companies with related experience and no one knows what you’ve done before, but here it is your history, it stays here.

Ohlsson, A, Alvinius, A, & Larsson, G. (2017), s. 7

Att skjuta svåra problem framför sig och begrava det i arbetsgrupper (den militära motsvarigheten till politikens utredningar) medför att en chef inte bara slipper hantera ett komplext problem där ett beslut innebär en risk för misslyckande, det innebär också att chefen kan peka på att något görs men att det kommer ta tid. Personen har i princip slagit en långboll som någon annan nu får försöka ta ner och göra något produktivt med. Vilket jag vill hävda är tvärtemot både resultat och ansvar i det ökända ÖRA.

Det andra fenomenet som initialt kan tyckas säga emot det första, agerar i själva verket som en förstärkare. För medan cheferna roterar ut finns lokala ”powerbrokers” som sitter länge på strategiska positioner. Dessa i sin tur tenderar att bevaka sina egna intressen i diverse hjärtefrågor och har inga problem med att agera ”gatekeepers” om en ny chef skulle försöka ta tag i ett problem i en ofördelaktig riktning.

They sit there fairly long [in their positions]. I would maybe say that they are changed out less than the bosses. That is probably what makes it so hard because if you come in as a new boss you just simply trust their roles.
[…]
This group has instructions and procedures and so forth, but they are the ones who put everything together and a lot of it is based on their own core values.

Ohlsson, A, Alvinius, A, & Larsson, G. (2017), s. 7

Allt eftersom de här individerna blir långvariga på samma plats i organisationen bygger de även informella allianser, en socialiseringsprocess påbörjas, där stöd ges och tas i allehanda frågor. ”Eviga sanningar” skapas vilket ytterligare försvårar för nya tankar att få gehör intill dess att en tillräckligt omfattande personalrotation har genomförts. Det vill säga, när det skett en generationsväxling och en ny kultur med sina bias kan etablera sig.

Men varför har det funkat tills nu och varför förefaller det just nu som att allt faller ihop? Det är helt enkelt för att det drastiskt förändrade omvärldsläget har skapat en extern kraft som trycker på organisationen och dess ”skuggstruktur”. Plötsligt sveper en annan kraft in som inte förhåller sig till de etablerade spelreglerna och då kan plötsligt inte de informella strukturerna navigera och de problem som begravts i olika arbetsgrupper eller beredningar grävs nu upp med krav om en snabb hantering. Nu blottläggs slarvigt genomförda arbeten, bristande kompetens och personliga agendor som tidigare kunnat döljas i den militära hierarkin.

Låter det provocerande och konspiratoriskt? Titta på de två referenserna jag redan använt, eller läs militärhistoria, framförallt om den tekniska samt taktiska utvecklingen (eller bristen därutav) vid världskrigen. I synnerhet motståndet kring att gå från hästar till stridsvagnar. Ett exempel där man skjuter problemet framför sig och låter personliga agendor stoppa utveckling med förlust av liv som följd.

Men låt mig nu komma till varför rubriken är ”pyramiden som sprängdes”. Jag vill likna nuvarande situation med ett pyramidspel som havererat där vi alla bidragit eller haft ett intresse i att upprätthålla ”status quo”. Antingen för att inte underminera värdet av vår tjänstgöring; dels för oss själva, dels för en eventuell anställningsbarhet internt och externt. Eller för att vi helt enkelt ser alternativet, en kollaps, som värre. Den kollaps jag nu tycker mig se i diverse beslut som fattas i all hast med begränsad öppenhet, med tveksamt resultat och total avsaknad av ansvar. Samtidigt medför varje kollaps en möjlighet till omstart. Det är nu vi på riktigt ser vad som inte fungerar och kan revidera de processer som så uppenbart skapats för att gynna individer i en era där alla kämpade för överlevnad (den strategiska timeouten). Mitt förslag är att vi börja med alla de så kallade utvecklingsavdelningar och sektioner som finns runt om i landet. Här finns utrymme för omorganisering och ett nytt tänk kring hur dessa bemannas. Det förefaller inte vara särskilt fördelaktigt för Försvarsmakten att individer kan sitta årtionden utan att någon gång vara ute i verkligheten som man ska utveckla.

Talangidentifiering – inte så enkelt som vi vill ge sken av

Av

den 26 mars, 2023

i Allmänt

Officerskåren har under lång tid varit ”utsatt” för så kallad ”talangidentifiering” där chefer har uppmanats att identifiera yngre officerare som kan tänkas vara synnerligen lämpade för att bli överstelöjtnanter och högre. Beskrivet på det här sättet framstår det antagligen inte som något märkligt, men om vi tillför informationen att detta ska ske när officeren är löjtnant eller kapten och tar hänsyn till antalet år i tjänst det är mellan den nivån och överstelöjtnant framstår det som ett långskott. Under den tiden kan en individ såväl utvecklas som stagnera i sin yrkesutövning vilket innebär att en tidigt identifierad ”talang” i slutändan inte alls var det. Precis som inom idrotten.

Jag kommer i den här artikeln framföra varför jag tycker att det oftast är en dålig idé med militär talangidentifiering med långa tidshorisonter istället för att titta på hur vi utvecklar en person för nuvarande nivå och nästa.

Läs mer

Oro över Försvarsmaktens självskadebeteende

Av

den 22 mars, 2023

i Allmänt

Under min karriär har jag inte haft många episoder där jag känt oro. Varken för min egen framtid eller Försvarsmaktens. De senare åren har däremot en oro sakta vuxit fram för det självskadebeteende som myndigheten uppvisar när det gäller personalfrågan. Oron har vuxit sig än starkare när jag tittat på min egen situation och vad framtiden har att erbjuda. För tydlighetens skull ska det nämnas att jag inte pratar om karriär, åtminstone inte min egen. Jag känner ingen oro över att gå sysslolös framöver. Det har Ryssland sett till. Vad jag däremot känner en alltmer tilltagande vånda över är personalsituationen inom min funktion, och för den delen en rad andra nischade funktioner i Försvarsmakten. Funktioner som just nu är på randen att självdö av en rad olika anledningar. Gemensamt är däremot att Försvarsmakten valt att ignorera alla varningssignaler, eller inte mäktat med att göra något åt situationen. Istället har mantrat de senaste åren varit att allt är väl. Vi växer på ”marginalen”, inflödet av nya yrkesofficerare är god och vi återanställer de som tidigare lämnat myndigheten. Vilket låter bra, åtminstone när man tittar övergripande och enbart på siffror. Vad det däremot inte talar om är hur jag ska hitta en kollega som kan bistå mig i min roll. Det talar inte heller om var jag ska hitta min efterträdare om några år. Det talar definitivt inte om hur funktionen ska överleva i framtiden då tillförseln av personal just nu inte sker genom någon organiserad utbildningslinje utan sker antingen genom kannibalisering på andra enheter där kompetensen finns, eller genom att försöka hitta en individ utan utbildning men som är villig att spendera år med utbildning och ”on the job training”.

Eftersom det inte finns någon formaliserad utbildningslinje, finns det heller inget sätt att förutse tillgången på personal med rätt kompetens i framtiden. Det finns inte heller någon garanti för att det överhuvudtaget finns personal på samtliga ledningsnivåer med den djupa kunskap som det sägs att våra stabsofficerare behöver ha för att funktionen ska uppnå någon form av verkanseffekt ute i verkligheten.

Och som jag redan varit inne på är det här till del självförvållat. Det är inte som att behovet av personal inom funktionen nedgått med åren. Det är inte som att kompetensen inte har ett existensberättigande i såväl den nationella som den internationella kontexten. Problemet är, och har varit, att man har låtit ett arv av skyddsvärden och borderline-nepotism diktera förutsättningarna för personalen att utföra sitt arbete, vilket lett till att ett fåtal individer gjort sig oumbärliga och regenter i ett eget rike utan insyn. En taktik som dessutom belönas nu när individer börjar tvingas ut i pension men där myndigheten aktivt förlänger eller återanställer under andra former för att man är orolig att tappa kompetensen. Vilket man i slutändan ändå kommer göra eftersom det inte finns ett fungerande system från första början. Det är som en destruktiv relation där myndigheten vägrar inse att det är dags att kapa banden, läka såren och börja om.

Som om det inte vore illa nog fortsätter jag även se hur nya yrkesofficerare slutar efter några år i tjänst samt att personal i åldersgruppen 30-35 också väljer att lämna. Det vill säga att vi både tappar de som ska vara framtiden och de som ska bli de erfarna chefer, stabs- samt utvecklingsofficerare som vi så desperat behöver idag och imorgon.

Det har länge pratats om Försvarsmaktens underhållsskuld. Det vill säga det underhåll av materiel som myndigheten inte haft pengar till att genomföra, och som bildar ett svarthål där pengar försvinner snabbare än de hinner tilldelas. Det är dags att prata om den personalskuld som vi skapat genom att ha under flera år tillåtit individer bygga egna kungadömen, och som vi fortsätter skapa genom att fortsatt ignorera att framtidens officerare och specialister lämnar för tidigt samt att tröskeln är för hög för en rad funktioner som är kritiska för framtiden.

Vi må ha återanställt personal och förlängt några pensionärer, men det är ungefär som att lösa sin ekonomi med smslån. Förr eller senare kommer skulden ikapp med en saftig ränta. Och för Försvarsmakten finns det ingen möjlighet till skuldsanering.

Viljan att skydda information skapar sårbarheter

Av

den 17 mars, 2023

i Allmänt

Ett krav för att få ta del av säkerhetsskyddsklassificerad information är, förutom säkerhetsprövningen (vilken alla känner till), att du som individ känner till hur informationen ska hanteras. Det vill säga, publicera inte på internet och lås in i rätt typ av säkerhetsskåp. Vad som däremot ägnas väldigt lite tid och som människor på något sätt bara förväntas klara av, alternativt att det ska fångas upp av ansvarig chef eller produktionsledare är korrekt klassificering av dokument. Något som jag flertalet återkommit till i o m att vi under lång tid dragits med överklassificering av dokument. Det har förvisso blivit bättre inom vissa områden men inom andra, möjligen som ett led av våra fördjupade samarbeten mellan myndigheter och internationell, blivit sämre. För under de senaste fem åren har det blivit vanligare att stöta på tillägget EE på en säkerhetsskyddsklassificering. EE betyder ej export och syftar till att begränsa spridning utanför myndigheten. Det ska i all väsentlighet vara ett stöd till personalen att göra rätt när information tas emot och inarbetas i andra produkter, samtidigt har det gått inflation i begreppet och numera har det även synts till märkliga klassificeringar som ”ES, EE” (ej sekretess, ej export).

Sammanfattningsvis kommer den här artikeln behandla hur vi just nu, i tron om att vi gör rätt och skyddar skyddsvärd information, föder ett systemfel där vi gör det svårare för oss själva att utföra vår uppgift samt låter stora mängder resurser i form av pengar och personal i skydd av information i onödan. ”Fienden lägger pussel”-narrativet riskerar att skapa sårbarheter där vi inte kan se skillnad på vad som är skyddsvärt och vad som inte är det.

Läs mer

Utveckling rakt in i dåtiden

Av

den 9 mars, 2023

i Allmänt

Sedan återinförandet av värnplikten och den snabba återgången till nationellt försvar har det kontinuerligt luftats en del nostalgiska minnen från ”fornstora dar”. Med införandet av 15-månaders värnpliktiga och förvirringen kring om dessa var PB eller KB blev det tydligt hur snabbt en del i organisationen hade ställt om till dåtidens utformning av Försvarsmakten. På samma sätt har den politiska inriktningen i samklang med en del officerare slagit fast att värnpliktiga är drivmotorn för Försvarsmaktens framtida organisation där tillväxten till stor del består av krigsplacerade i de olika krigsförbanden. Vilket även lett till att vi återigen pratar om en grundorganisation och en krigsorganisation som, även om de ska vara så lika som möjligt, kommer vara olika. Begrepp som freds- och krigsplutonchef har hittat tillbaka till vokabulären och många är det som nu dammar av gamla reglementen och handböcker för att försöka minnas hur det stora försvaret av landet var tänkt att fungera.

Men det är något som skaver i allt det här. För samtidigt som det finns förlorad kunskap att återta inom en del områden, är annan kunskap i stort behov av en revidering. För den verklighet vi lever i idag med utformningen av personalstyrkan, en hög nivå av digitalisering och såväl specialisering som stor kunskapsbredd hos den enskilde innebär att det har skett förändringar som otvivelaktigt borde innebära att gamla sanningar helt enkelt inte fungerar. Främst har jag tänkt på det ur kontexten ledarskap och hur chefens (främst officerens) agerande har cementerats kring att alltid vara längst fram och leda genom exempel. Framförallt där chefen uppfattar att det är som svårast. Ett förhållningssätt som jag har haft lättare att förstå utifrån kontexten värnpliktiga eller mobiliserade soldater. Men när jag tänker på specialistofficerare och gruppbefäl tillsammans med anställda soldater och sjömän med några års tjänstgöring ställer jag mig frågan om detta i sig inte borde innebära att axiomet om chefens position borde omdefinieras.

Likväl har det återigen uttryckts som en självklarhet att värnpliktiga plutonsbefäl och krigschefer som vanligtvis inte går i sin befattning kan leda, och kommer kunna leda sina enheter tillräckligt bra samtidigt som att specialistofficerare med flera års tjänstgöring i sitt dagliga inte kan antas klara av detsamma.

Särskilt utskälld och under kraftfull revidering är hur myndigheten bedriver sin utbildning av soldater och sjömän. Från långa kurser och specialiseringar där det, åtminstone i teorin, har funnits flera år att sprida ut en utbildningslinjal på, är vi åter i års-snurran där tid saknas i princip till allt och det kontinuerligt måste genomföras prioriteringar samt avkall på utbildningar.

Just nu verkar det som att Försvarsmaktens utveckling i själva verket består av att rusa tillbaka till hur det var förr, såväl organisatoriskt som kulturellt samtidigt som man vill införa en rad nya förbandstyper och system anpassade för en verklighet som förändrats radikalt sedan 90-talet. Detta borde ha resulterat i en utvecklad syn på allt från ledarskap till utbildning utifrån där vi står idag och var vi är på väg. En utveckling mot framtiden. Men jag får snarare en känsla av att vi nu tar det gamla tänket, den gamla kulturen och försöker applicera den på hela organisationen idag. Vilket oundvikligen kommer resultera i att framförallt SO och OR hamnar i kläm då dessa inte fanns i den tidigare världen med enbart OF och VPL.

Vi säger att vi förstår att alla kategorier behövs för att skapa ett robust försvar. Samtidigt ger vi inte det en chans att fungera när vi skapar ett gradsystem som ingen förstår eller hinner sätta sig in i, försöker pressa in värnpliktiga och anställda soldater i samma utbildningsformat eller helt enkelt prioriterar bort de anställda till förmån för värnplikten vad gäller såväl utrustning som mot yrkesofficersutbildningarna.

Försvarsmakten växer, intresset för vad vi gör är stort mycket tack vare en osäker omvärld och många känner en tillförsikt för det som komma skall. Jag kan däremot inte skaka av mig känslan av att vi backar tillbaka till hur det var förr samtidigt som vi förleder oss själva att tro det handlar om utveckling för framtiden.

Bestämmelser för nyttjande av mobiltelefon i tjänsten

Av

den 2 mars, 2023

i Allmänt

Efter att jag tweetade om specifika stycken kring mobilanvändning, sociala medier och appar ur remissen för säkerhetsprövningshandboken uppstod flera diskussioner som på olika sätt berörda användandet av tjänstetelefon. Det fick mig att tänka på att instruktionerna som just nu är gällande för ”mobila enheter” skrevs 2013 och har inte, mig veterligen, reviderats sedan dess. Samtidigt som tilldelningen av tjänstetelefoner och användandet av tjänstemail i telefonen har ökat (till del tack vare pandemin) är jag övertygad om att kunskapen om gällande instruktioner sjunkit. Det har i princip handlat om ”sunt förnuft” i hanteringen, vilket i sin tur skapat en del förutfattade meningar kring exempelvis vilka appar man får ha installerade på telefonen och ej.

Så den här artikeln kommer egentligen rakt upp och ner redogöra för vad som framgår i ”Instruktion för användning av mobila enheter, mobiltelefoni och mobila teletjänster i Försvarsmakten” samt ”Instruktion för FM AP Mobil i Iris”. Anledningen är enkel, för att kunna göra rätt måste man veta vad som gäller. De här instruktionerna är inte lätta att hitta om man inte vet var man ska leta och det är därutöver hög tid för en uppdatering av instruktionerna för att bättre matcha teknik- och samhällsutvecklingen.

Sammanfattningsvis innebär det för dig som användare att du är ansvarig för att ingen kan använda din telefon, exempelvis genom att låna ut den. Du ansvarar för vilka appar som installeras och att de inte får tillgång till funktioner eller data. Du må använda GPS, bluetooth och wifi, men det ska ske restriktivt och mot ”kända nätverk”. Du får använda din tilldelade tjänstemobil (eller surfplatta) för privata ändamål så länge det inte skapar kostnader eller har en negativ inverkan på funktion. Du är skyldig att uppdatera din enhet när sådana direktiv kommer på emilia.

Läs mer

Försvarsmakten resignerar kring personlig utrustning

Av

den 24 februari, 2023

i Allmänt

Clickbaitig rubrik? Ja, samtidigt ska jag nu lägga ut texten lite grann efter mitt inlägg på Instagram då det resulterade i en hel del DM:s som frågade om myndigheten faktiskt hade gett upp i frågan om personlig utrustning. För att svara direkt på den frågan; nej, Försvarsmakten har inte författat någon skrivelse som säger att det nu är fritt fram att köpa egna fickor till sin stridsutrustning. Myndigheten kommer troligtvis inte heller fatta ett sådant beslut inom en överskådlig framtid. Vad som däremot har skett, och som egentligen redan skedde för några år sen i samband med stridsväst 08/12-härvan, är att organisationen på lokal nivå börjat inse att situationen är ohållbar och att det inte är möjligt att skapa stående insatsförband utan adekvat utrustning. Därav har diverse förband med erfarenhet av att frekvent vara insatta utomlands eller stående i beredskap ordersatt att det är tillåtet, inom vissa angivna ramar, att införskaffa viss utrustning själv. Framförallt har det rört sig om fickor och stridsskjortor.

Vad som detta sen i sin tur bidragit till är att den officiella bilden av en svensk soldat har gått från en person med enbart tilldelad materiel till en person med i huvudsak egeninförskaffad utrustning (se bara bilden på senaste årsrapportens framsida). Och låt mig vara tydlig, jag kan inte vara gladare över att den spärren släppte samt att alla belackare av egen utrustning fick se sig motbevisade. För tvärtemot vad som påstods så fick vi inte helt plötsligt soldater och förband som såg ut som ”vandrande julgranar”. Det gick bevisligen att med enkla medel reglera så att individen köper saker som är vettiga för dennes befattning och som inte sticker ut i gruppen. Sen kan vi alltid ha en diskussion huruvida det är viktigt att utrustningen är i snigel eller fmgrå, grön eller om även enstaka inslag av multicam och beige/brunt fungerar (lex Norge).

Så även om det har skett ett kulturellt skifte finns det fortsatt en del ”motståndsfickor” kvar i organisationen där man bestämt hävdar att tilldelat gäller. Och det är här jag nu menar att Försvarsmakten totalt resignerat när man valt att inte köpa in nya fickor till kroppsskydd 23D eller kroppsskydd 22 (det vill säga nyupphandlingen av krsk12). För redan idag har det uppstått brister i stridsväst 2000-systemet i takt med att grundutbildningen vuxit. Med en fortsatt växande grundutbildning tillsammans med återkommande repetitionsövningar och ett växande hemvärn (tack vare omvärldsläget) har det visat sig att Försvarsmakten saknar förmåga att tillse att alla får tilldelad utrustning enligt det grundkort som finns. Vi pratar alltså om grundläggande saker som regnkläder, bärsäckar och vätskeblåsor. Medan vissa förband nu genomför lokala inköp för att täcka vissa behov saknas det medel och en plan för att lösa andra problem. Därav är min slutsats att organisationen kommer att tvingas acceptera att åtminstone de stående förbanden och hemvärnspersonal tillåts köpa egen utrustning. Helt enkelt för att det saknas och för att den utrustning som finns ska kunna omfördelas till de värnpliktiga, som är prioriterade enligt en rad ordrar och uttalanden.

Är det optimalt att exempelvis soldater nu på olika sätt ”tvingas” att köpa saker för att kunna lösa sin uppgift? Inte det minsta, samtidigt är det vad vi länge har förespråkat. Nämligen att få möjligheten att själva ta det här ansvaret. Nu står vi i beslutsfönstret där myndigheten helt enkelt skulle behöva fatta ett sådant beslut, eller åtminstone signalera till bromsande förbandschefer, att det är dags för en liberalare hållning. Det är fullt möjligt att tillåta egeninköpt materiel utan att det ballar ur på kaserngården vid formella uppställningar. Det är allas ansvar att tillse. Vad vi däremot inte kan ha är soldater som saknar utrustning och som ändå förväntas öva som om de inte hade några brister. Det är inte att ta sitt arbetsmiljöansvar eller chefsansvar gentemot personalen. Tillitsbaserat ledarskap har hamnat på tapeten nu och något som dyker upp i media. Det har varit lite av ett signum tidigare för Försvarsmakten, åtminstone i utlandstjänst. Det är dags att vi plockar hem det nationellt och låter personalen vara de proffs som de är.

Lokala omställningsmedel – en sammanställning

Av

den 21 februari, 2023

i Allmänt

Lokala omställningsmedel, eller i folkmun kallat LOM (tidigare rals 3), är en åtgärd som tidigare hade som fokus att göra övergången från Försvarsmakten till ett arbete utanför myndigheten enklare. Det vill säga den eran där myndigheten aktivt ville minska personalstyrkan och med olika medel försökte skapa incitament för personalen att helt enkelt säga upp sig. Men i tillväxt-eran har Försvarsmakten istället behov av att rekrytera och behålla-personal vilket inneburit att LOM-konceptet har behövts göras om. Fokus nu är något förenklat att tillse att individen kan tillförskansa sig kompetens för att kunna kvarstå i anställning, exempelvis för personer som annars skulle gå i pension. Därtill kan medlen nu även användas för att finansiera vikarier för personal som exempelvis studerar. Den här sammanställningen kommer att dyka ner i de olika dokumenten som redogör för hur LOM-processen fungerar, vad den är till för och hur du som arbetstagare kan använda den för att kompetensutveckla dig själv. I slutet av artikeln finns hänvisning till dokumenten som du kan hitta på emilia för mer detaljerad information.

Sammanfattningsvis är LOM ett alternativ om det skjuter mot verksamhetens behov och individens utveckling, åtgärderna kan kopplas till nya eller förändrade arbetsuppgifter och det finns ett behålla perspektiv.

Läs mer

Skynda långsamt med RPAS

Av

den 4 februari, 2023

i Allmänt

Den här artikeln kommer argumentera för att Försvarsmakten som organisation är betydligt mindre redo för fjärrstyrda farkoster än vad gemene man kanske tror. Trots att vi haft RPAS i organisationen på olika sätt sedan 90-talet har erfarenheterna och metodutvecklingen uteblivit vilket inneburit att det försprång vi en gång hade har tappats gentemot övriga världen. Därmed inte sagt att vi ligger efter i användningen. Istället för att fokusera på begränsningar som ålagts vissa system innan systemen ens nått ut på förband måste vi lägga fokus på hur vi avser använda olika system och omhänderta ett gäng frågor som måste besvaras nu, inte sen när systemen redan är ute i organisationen.

Rysk soldat under utbildning med en FPV-farkost

Även om vi under större delen av 2000-talet levt i en era av fjärrstyrda farkoster (RPAS) och där användandet har problematiserats på olika sätt var det först genom Nagorno-Karabach-kriget som obemannade farkoster, framförallt patrullrobotar, fick ta plats på stora scenen. Sen kom 24 februari och ett uppblossat krig i Ukraina som återigen visade på hur RPAS kunde nyttjas för att exempelvis leda in indirekt eld mot bakre områden och kritiska punkter. Precis nu som då har mycket av diskussionerna kretsat kring vad som är nytt eller inte nytt gällande modern krigföring och luftburna system. Skillnaden med kriget i Ukraina är att vi har en betydligt längre tidslinjal att titta på där det skett en tydlig mognad och utveckling i hur de olika systemen används samt hur de kan modifieras för ökad överlevnad.

Läs mer

Varför tar vi alltid den enkla vägen?

Av

den 16 januari, 2023

i Allmänt

Försvarsmakten behöver bli mer framträdande och tydlig i vad myndigheten kan erbjuda ambitiösa människor. Det här är information som behöver skjutas in långt innan individen står att välja mellan arbete, studier eller annat. Just nu kan myndigheten varken omhänderta det förändrade kommunikationsbehovet eller människor med den uttalade ambitionsnivån vi säger oss förkroppsliga. Därför kommer vi fortsatt att ha problem att såväl rekrytera som behålla personal även i en tid där kriser och krig är närvarande direkt utanför dörren.

Ett återkommande fenomen inom samtliga världens försvarsmakter är svårigheterna att locka, och behålla, individer som kategoriseras som ”över medel” vad gäller en rad karaktärsdrag. Vad som också är gemensamt för alla länder är att i händelse av en kris (det vill säga ett krig) sänker kraven för att snabbt fylla upp organisationerna och säkra tillgången på människor. Nu får vi på nära håll se hur det här utspelar sig i Sverige där ett krig i Europa tvingar Försvarsmakten att ta till olika grepp för att locka till sig personal. Bland annat genom att införa ”SOFU Specialistofficer” där personer med flygteknisk bakgrund kan rekryteras utifrån sin civila kompetens och sen utbildas militärt för att bli flygtekniker i flygvapnet. Eller för den delen SOFU generellt som ska hjälpa till att förse myndigheten med kompetens som vi inte kan förse oss själva med. Cyber, AI och rymd är områden som ligger nära till hands.

Samtidigt ”briserar” nyheten idag att värnpliktiga i högre utsträckning väljer att lämna myndigheten efter sin grundutbildning och börjar läsa på högskola istället. Vilket får Plikt- och prövningsverkets generaldirektör att dra slutsatsen att kraven nog behöver sänkas. Implicit att vi behöver mindre ambitiösa människor som kanske inte ser några andra alternativ som gångbara och därmed tar den enkla vägen att stanna i Försvarsmakten som soldat eller sjöman.

Mönstringsstatistiken (perioden 2017-2019) visar att av en årskull på ca 100 000 totalförsvarspliktiga lämnar ca 38 000 svar på mönstringsenkäten som gör dem kvalificerade till fortsatt mönstring. Av dessa kallas nästan 20 000 till prövning på något av kontoren. Hur många av dessa som underkänns framgår inte i någon årsredovisning, däremot framgår det att vi år efter år lyckas fylla antalet platser som ”beställs” från Försvarsmakten. Med målet om 8000 uttagna per år förefaller det finnas utrymme för att fortfarande kunna placera med samma kravprofil. Det har åtminstone inte flaggats för något annat i dokumentationen. Varför då lösningen skulle vara att sänka kraven är något oklart.

Det ska även tilläggas att det inte bara är universitetsutbildningar till läkare och ingenjörer som drar de grundutbildade. Vi ser hur de värnpliktiga går till alla tänkbara utbildningar; polis, sjuksköterska, biologer och hantverksutbildningar. Den sammanfallande faktorn är en ambition och en tanke om framtiden. En framtidsbild där Försvarsmakten, trots ambitiösa prisvinnande reklamkampanjer, inte finns med bortom pliktens måsten. Vi kommunicerar inte, och har inte gjort under flera år, som en myndighet där det finns en tydlig framtid för den enskilde. Vi som redan befinner oss i myndigheten pratar oss varma om hur vi vill ha ”ambitiösa människor” och att vår organisation består av ”ansvarstagande individer”. ”Gräddan av ungdomen” är ett annat uttryck som gärna används för att särskilja adepterna från övriga samhället. Men verkligheten visar sig relativt omgående vara en annan. Ja, vi har ambitiösa människor med huvudet på skaft. Samtidigt har vi de som är ”medelmåttor” och de som inte alls presterar överhuvudtaget. Precis ”som vilken annan arbetsplats som helst” för att citera en av många märkliga reklamkampanjer.

Försvarsmakten ska inte heller göra anspråk på samhällets samtliga begåvade människor. För att återkoppla till det jag skrev inledningsvis; myndigheten går mot mer tekniktunga fält som rymd och AI. Det ligger i myndighetens intresse att vi inte placerar överkvalificerade på fel platser. Vare sig i organisationen eller samhället. Däremot är inte lösningen på rekryteringsproblemet att sänka några krav. Det är att hela tiden finnas med som ett aktuellt framtidsalternativ för unga. Det är ett tufft ”sälj” att göra på dagens marknad men vi kan inte välja den enkla vägen här. Vi måste tydligt kommunicera att när du genomför grundutbildning som X, då kan du bli anställd som Y och Z med följande arbetsuppgifter samt karriär. Då duger det inte med floskler som ”det här är det bästa jobbet som finns”, ”här får man ju skjuta kulspruta” eller ”ingen dag är den andra lik”.

När de värnpliktiga förväntas göra ett val till den 29 januari när ansökningarna till officersutbildningarna stänger behöver det göras en kollektiv ansats för att förklara vad exempelvis en officerskarriär innebär. Den informationen måste tryckas ut i alla kanaler och den måste finnas tillgänglig enkelt. Det duger inte att potentiella yrkes- och reservofficerare inte kan läsa aktuella befattningsbeskrivningar eller tydliga redogörelser för hur utbildningen går till och vilka krav som gäller. Jobb-avdelningen på Försvarsmaktens hemsida är ett ”clusterfuck” vad gäller att hitta information om specifika befattningar. Den sidan är resultatet av vad som händer när man sänker kraven istället för att göra det som faktiskt krävs. Det blir inget bra.

Sida 9 av 25

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén