Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 4 av 25

Viktiga lärdomar från handgranatsolyckan i Halmstad

Av

den 12 juni, 2024

i Allmänt

I början av mars kablades nyheten ut att fyra personer hade skadats av en handgranat vid en skjutövning i Halmstad. Det rörde sig om två värnpliktiga och två instruktörer som hade fått lättare splitterskador från en handgranat. Inte så mycket mer information blev känd från händelsen. Nu har däremot Försvarsmaktens utredning av händelsen färdigställts och förutom en utförligare beskrivning av händelsen så återfinns en del intressanta slutsatser som är väl värda att uppmärksamma samt diskutera för framtiden. Syftet är inte att peka finger och hitta en enskild ansvarig för händelsen. Då upplägget är snarlikt på andra håll i Försvarsmakten är det däremot av intresse att titta på vad som hände och slutsatserna om hur det kunde ske för att undvika liknande händelser i framtiden samt överväga om våra nuvarande rutiner, för exempelvis sjukvård, fortfarande är giltiga.

Slutsatserna

  • Inblandande enheter har inte haft en gemensam målbild avseende vilka moment som skulle ingå på respektive skjutstation samt vilka övningsmålsättningar som skulle uppnås.
  • De värnpliktigas utbildningsståndpunkt kopplat till nyttjande av spränghandgranater och rensning av rum samt de övningsmålsättningar som finns för grundutbildningen taktar inte mot upplägget i övningen.
  • Övningshandgranatkastet har inte genomförts enligt gällande säkerhetsföreskrifter.
  • Risken för återstuds av handgranaten är betydlig med anledning av väggarnas tjocklek och uppbyggnad.
  • De värnpliktigas utbildningsnivå gällande rensning av rum med handgranat var obefintlig vid olyckstillfället.
  • Skjutledare ska inte sättas i en situation där man behöver göra medicinska bedömningar gällande om man ska tillkalla ambulans eller inte.
  • Vid allvarlig olycka bör skjutledaren avbryta övningen för dagen så att all personal ingående i övningen kan undersökas ordentligt och tidigast återupptas dagen därpå.
  • Vid en allvarlig olycka bör det finnas tydliga rutiner avseende vem som gör vad inom förbandet samt att det finns tvåsamhet ifall någon inte är anträffbar.

Läs mer

Skrota nuvarande lönerevisionsprocess

Av

den 7 juni, 2024

i Allmänt

Nu när Ralsen börjar betalas ut (förutom för Livgardet där kampen fortsättere) blir det återigen tydligt hur trasig processen är och hur kladdigt det blir när lönejusteringar för ny lönestruktur ska kombineras med justeringar för prestation. Eftersom processen inte bidrar till det som den säger sig vilja uppnå, justera löner efter prestation och löneläge, är det hög tid för att förändra hur vi jobbar med lönerna. I synnerhet om vi verkligen vill främja att personalen väljer att stanna längre på respektive befattning istället för att konstant byta befattning för att driva upp lönen.

De senaste åren har det i april månad fastställts en ny lönestruktur. Ett återkommande problem har varit att det enbart påverkat lönerna för de som antingen anställts eller de som bytt befattning efter att den nya lönestrukturen fastställts. Övriga har fått vänta på rals-processen där den tilldelade pengapåsen sen inte räckt till för att lyfta upp all personal till rätt nivå och samtidigt premiera prestation. I regel har individens prestation ätits upp av lönejusteringen och det som är tänkt att bli en morot för att sporra soldaten eller sjömannen att prestera över förväntan, blir mer av en handflata i ansiktet. En del minns antagligen när ett antal förband i marinen försökte höja lönerna omgående men fick bakåt från marinledningen (ett sidospår: jättebra att man vill öka marinens personalramar, men om man gör på det här sättet så blir det fortsatt svårt att behålla personal).

Årets rals är inte annorlunda. Det är svårt att få pengarna att räcka till vad gäller att premiera prestation OCH justera löner för att följa fastställda lönestrukturer och lönemålbilder. Därför vill jag se att när en ny lönestruktur fastställs för Försvarsmakten ska den också vara budgeterad för utanför rals-potten som bestäms i oktober. Helt enkelt för att tydliggöra prestationsdelen av rals-medlen.

Återkommande kritik mot ralsen är att skillnaden mellan prestationsnivåer blir för liten samt att nyanställda kontinuerligt springer förbi de som tjänstgjort länge (vilket driver på befattningsbyten för att få upp lönerna). Inför vi att lönestrukturen ska gälla omgående från när den fastställs undviker vi att individer dels för se sig omsprungna, dels inte behöver gå miste om ersättning under flera månader eftersom korrigering för ny lönestruktur inte betalas ut retroaktivt.

I oktober när det är dags för lönerevision vet vi att lönerna redan är i nivå med den fastställda strukturen eftersom vi omhändertog det redan när strukturen fastställdes. Lönerevisionen behöver därmed enbart omhänderta prestationen för respektive individ och därmed får vi differentieringen (den individuella lönen) mellan prestationer.

Med den här omställningen behöver vi inte försöka vända på kronorna för att de ska räcka till för att korrigera släpande löner och belöna de som presterat. Rimligtvis borde det också innebära att lönerevisionsprocessen blir snabbare då konfliktytan minskar.

Det här kan dock bara ske om Försvarsmakten är villig att ändra sin syn på hur löner ska justeras och att en ny lönestruktur ska gälla för alla direkt när den fastställs. Jag tror att vi inte kommer ha ett bättre utgångsläge för ett sådant beslut än vad vi har just nu. Det politiska stödet med ekonomi finns. Det svenska samhället är intresserat av att Försvarsmakten behåller sin anställda personalstyrka och medlemskapet i Nato ställer krav på personalförsörjning såväl nationellt som internationellt. Skälen för att förändra nuvarande lönerevision är således flera. Förutsatt att behålla-perspektivet är viktigt för Försvarsmakten och inte bara tomma ord.

Förutsätt att ingen annan vet det du vet

Av

den 6 juni, 2024

i Allmänt

”CLP-gate” fick mig att tänka på ett, eller egentligen två, fenomen som jag tycker är återkommande inom Försvarsmakten. Nämligen att vi förutsätter att andra vet samma saker som vi själva vet och att informationen är tidlös. De här två företeelserna bidrar inte bara till ett ineffektivt arbete, de bidrar även till ökade risker i verksamheten, i synnerhet striden.

Huruvida personalomsättningen i Försvarsmakten är högre eller ej jämfört med andra arbetsplatser kan jag inte uttala mig om. Däremot drev omsättningen av soldater, med tillhörande vakanser, på återgången till värnplikt. Därtill går det att argumentera för att omsättningen av personal har bidragit till att kunskap gått förlorad och att kunskapen som förmedlas mellan generationer gradvis blir sämre. En negativ spiral uppstår kunskapsmässigt.

Skala upp fenomenet till förbandsnivå där flera individer lämnar och nya tillkommer under ett år så innebär det att det finns stora kunskapsskillnader inom enheten. Det här vet vi och omhändertar genom utbildningar och övningar kopplade till befattning och enhetens uppgift. Vad vi däremot missar är all den outtalade kunskapen som år i tjänst också innebär. Som hur man beställer en resa i prio, hur arbetstidsreglerna fungerar eller hur tankstationen fungerar.

För att återkoppla till storyn med CLP. Individen med flera år i tjänst kan mycket väl känna till problematiken kring CLP sedan år tillbaka. Troligtvis för att denne fångat upp det i någon diskussion eller situation. Däremot kan det finnas långt fler individer som inte känner till det för att de nyligen kommit in i organisationen. De kan omöjligt känna till det så länge ingen berättar något. Det är här jag anser att vi som organisation har mycket kvar att arbeta med. Nämligen att inte förutsätta att folk vet de mest basala sakerna utan istället våga vara obekväma i att förutsätta att andra inte vet det jag vet och förmedla den kunskapen.

Den andra biten är att inse att det vi vet, eller åtminstone tror oss veta, mycket väl kan vara gammal information som inte längre är gällande. Även om den förmedlades under en kurs relativt nyligen. Anledningen är att vi lever i en betydligt mer uppkopplad värld där ny information snabbat kan spridas och omvandla ny kunskap till daterad. Det pågående kriget i Ukraina och hur avsnörande förband används är ett exempel. För inte så längesen visste alla soldater och instruktörer att en TQ skulle sättas ”high and tight” snabbt för att sen evakueras bakåt. Det utbildades, som jag upplevt det, inte nämnvärt mycket på att granska skadan och agera därefter. Fokus låg på att snabbt ta sig ur situationen och därmed var det lättare att applicera ett avsnörande förband högt. Det finns flera exempel där det synsättet, tillsammans med utdragna sjukvårdskedjor, lett till onödiga amputationer på soldater. Den samlade expertisen poängterar sedan ett tag tillbaka att soldaten måste ta sig tid att få grepp om skadan och applicera sitt förband därefter samt vikten av ”konvertering” av TQ. Den här kunskapen däremot har inte alla gånger trängt ut i Försvarsmaktens utbildning och soldater lär sig fortfarande att en TQ ska appliceras ”high and tight” samt att sjukvårdare är osäkra på när eller om de får lov att konvertera förband.

Samma fenomen återfanns inom skjututbildningen där äldre officerare fortsatte att lära ut det de kunde för att kunskapen ansågs ”beprövad” och därmed tidlös. Det gav vid handen att soldater senare i sin karriär fick omutbilda sig.

Så vad är poängen med allt det här i klartext? Det första är att vi måste sluta förutsätta att andra vet det vi vet om saker och ting. Precis som att vi säger att folk måste börja våga fråga, måste vi börja våga delge och kontrollera kunskap. Det andra är att vi som instruktörer måste hålla oss kontinuerligt uppdaterade inom våra ansvarsområden och dessutom vara beredda på att andra, i synnerhet yngre, kan ha snappat upp information som är okänd för oss. Tempot och tillgången till oändligt mycket information ställer högre krav på instruktören än vad vi kanske tänker på. Det innebär också att den enskilda instruktören, beroende på ett ämnes komplexitet, behöver avgränsas i vilken kunskap denne ska hålla uppdaterad (dvs erforderlig kompetens).

Världen rör sig framåt snabbt och de tekniska/medicinska/vetenskapliga framstegen blir snabbt utdaterade till förmån för nya framsteg. Det ställer krav på att vi anpassar vår kultur och informationsdelning efter dagens förutsättningar, inte hur det funkade på 90-talet.

Vad är en uppsats värd?

Av

den 5 juni, 2024

i Allmänt

Omställningen till en officersutbildning grundad i vetenskap och med tillhörande examen har varit, och är fortsatt, omdebatterad. Processen har varit tumultartad då det fått konsekvenser för de officerare som tillhör andra utbildningssystem. Förutom omgaloneringen har det också inneburit att officerare som velat gå från kapten till major, och som inte författat en kandidatuppsats, behövt inleda sina högre officersstudier med just att skriva en uppsats. För att omhänderta Försvarsmaktens behov har myndigheten köpt in så kallade uppdragsutbildningar från en rad olika lärosäten i Sverige. Där har sedan de blivande HOP-eleverna fått författa sina uppsatser med avdelade handledare och tillhörande examination enligt ordinarie akademisk rutin. Eller så har det i alla fall framstått. Åtminstone vid en högskola förefaller man genat i kurvorna under några år vilket underminerar hela tilltron till systemet som vi säger oss vilja ha.

Det rör sig specifikt om Högskolan i Halmstad som under flera år, på uppdrag av Försvarsmakten, tillhandahållit en tjänst där officerare får skriva sina uppsatser under handledning av en lärare vid skolan. Vid uppsatsskrivning har en elev vanligtvis en handledare som ska stödja eleven i processen vad gäller metodval, hantering av data och själva skrivandet. Därefter väntar opponering samt betygsättning. Betygsättningen sköts av en examinator som inte är samma individ som handledare. Det handlar i grunden om att bedömningen inte ska färgas av den relation som finns mellan elev och handledare, samt att eleven skyddas från eventuell påstående av favorisering vid betygsättning.

Skärmdump 240606

Detta verkar Högskolan i Halmstad hålla med om där det i styrningarna för examinationsformerna anges tydligt att handledare och examinator aldrig ska vara samma individ. Ändå återfinns flera kandidatuppsatser där handledare och examinator är samma person.

Enligt högskoleförordningen är det examinatorn som särskilt utsedd lärare som bestämmer betyget. Detta är en myndighetsutövning och medför även att ett betyg kan överklagas. Examinatorns roll är så pass ansvarsfylld och kritisk att Universitetskanslerämbetet har skapat en särskild handbok för rättsäker examination där examinatorns roll beskrivs tydligt återkommande. Även om Högskoleverket inte anser att det nödvändigtvis uppstår en jäv-situation där examinatorn och handledaren är samma individ, skapar det en märklig situation när praxis bland landets lärosäten är att det ska vara två olika individer. I synnerhet blir det märkligt när eleverna uppsatser ligger till grund för nästa nivå av studier där en ny uppsats ska författas. I det här fallet Försvarshögskolan som tydligt anger i sina regler att en examinator och handledare inte ska vara samma person.

Med tanke på den mängd resurser som Försvarsmakten nu lagt på att skapa en officersutbildning med en vetenskaplig prägel och det arbete som Försvarshögskolan gjort för att komma till rätta med anmärkningar för att i slutändan erhålla rätten att examinera elever på samtliga nivåer, förefaller det fullständigt hål i huvudet att betala för en tjänst som underminerar förtroendet för systemet.

Vad är en uppsats värd om den inte följer de mest grundläggande vetenskapliga principerna om opartiskhet i betygsättningen? Vilken signal sänder det till kadetter och övrig personal som kämpar sig till en examen vid andra lärosäten? Ska vi då verkligen lägga ner tid och pengar på att forma en officersprofession grundad i vetenskap om vi i slutändan inte värderar det?

Lite om säkerhetsprövning och härkomst

Av

den 4 juni, 2024

i Allmänt

Säkerhetsprövningen syftar till att klarlägga om en person kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i denna lag och i övrigt pålitlig från säkerhetssyn-
punkt. Vid säkerhetsprövningen ska sådana omständigheter beaktas som kan antas innebära sårbarheter i säkerhetshänseende.

3 kap. 2 § säkerhetsskyddslagen

Det aktuella omvärldsläget har på flera sätt påverkat det svenska samhället och därmed även de svenska myndigheterna. De senaste åren har det påpekats från såväl militär som polisiär säkerhetstjänst att det finns ett hot från främmande makt vad gäller spionage, i synnerhet från insiders. Framförallt är det tre länder som pekas ut som särskilt aktiva (och därmed de största hoten): Ryssland, Iran och Kina (RIK). Därutöver har det under senare tid påpekats att den svenska offentliga statsapparaten måste börja ta det här hotet på allvar och agera i frågan. Framförallt i en tid där alla myndigheter förväntas krigsplacera sin personal och uppfylla en rad säkerhetsskyddskrav.

Med detta och bröderna Peyman nära i minnet för många är det egentligen inte särskilt förvånande att myndigheter blivit betydligt strängare i sina säkerhetsbedömningar. Särskilt mot personer med påbrå från RIK-länder. Det ska poängteras att det här inte är ett nytt fenomen. Det har långt innan fokuset på försvaret och Peyman-historien varit känsligt med relationer till individer med främst ryskt eller kinesiskt ursprung. Men det har i största allmänhet varit avgränsat till Försvarsmakten och därmed har det inte varit av intresse för allmänheten på samma sätt. Med det sagt ska det också sägas att det inte på något sätt är oförenligt med en tjänst i Försvarsmakten att vara gift med någon från någon av de ovannämnda länderna och det är oftast inte lojaliteten som så som ifrågasätts. Vilket är vad jag vill belysa i den här artikeln.

Vilken betydelse har informationen?
Utifrån säkerhetsanalysen kan vissa slutsatser dras om vad som kan krävas av den enskilde vid en specifik befattning. Utgå därför från befattningen och de risker som eventuellt finns. Värdera därefter om det som framkommit är förenligt med deltagande i verksamhet inom Försvarsmakten. Brottslig belastning, olämpliga personkontakter, beroendeproblem och lojalitetskonflikter är exempel som ska analyseras utifrån det säkerhetshot de kan innebära för Försvarsmakten.

[…]

Bedöm även om han eller hon på grund av släktskap eller vänskap kan tänkas bli föremål för påtryckningar[…].

Handbok säkerhetstjänst

Med uppmärksammandet av den svenska soldat som semi-anonymt förmedlat rysk propaganda och sagt sig saboterat svensk krigsmateriel, tog det inte särskilt lång tid innan det kom att handla om lojalitet baserad på etnicitet. En klassisk missuppfattning kring hur lojalitet fungerar och vad en säkerhetsprövning i allmänhet värderar. Hade etnicitet varit en avgörande faktor vid spioneri hade vi aldrig behövt uppleva individer som Wennerström och Bergling. Och det som har kommit fram i fallet med Kia Peyman visar snarare på att det handlat om pengar för att upprätthålla en livsstil än blodsband.

Tyvärr riskerar slutenheten kring säkerhetsprövning och liknande bekräfta den allmänna bilden av att det är etnicitet som är avgörande för huruvida en individ kan förväntas vara lojal eller inte.

Kravet på svenskt medborgarskap gäller endast anställning
och inga andra former av deltagande. Det finns inte något krav att en person endast ska ha svenskt medborgarskap, utan en person kan vara medborgare i flera länder.

reglemente säkerhetstjänst, s. 230

Säkerhetsprövningen ska förvisso undersöka om en individ kan förväntas vara lojal mot den svenska staten och dess intressen. Men det är enbart en del av processen. Säkerhetsprövningen syftar även till att identifiera eventuella sårbarheter som kan användas för att övertala eller tvinga individen till ett visst agerande. Anledningen till att etnicitet hos individen eller anhöriga blir av intresse (i ett land där etnicitet annars ska vara ointressant) är om det kan utnyttjas av en aktör. Exempelvis genom hot mot släktingar i hemlandet.

Har personen kontakter, släkt eller andra relationer i det landet? Bedöm därefter hur de eventuella kunskaperna och kontakterna kan påverka bedömningen av lojalitet och pålitlighet eller utgöra en sårbarhet.

Handbok säkerhetsprövning, s. 31

Det handlar alltså mindre om att man förväntar sig hitta en spion i varje individ med utländskt påbrå och mer om att värdera hur vissa stater förhåller sig till sina medborgares rättigheter. Den danska staten är exempelvis sannolikt mindre benägen att utsätta sina medborgare för hot i syfte att på en eventuell svensk partner att röja information eller agera på ett visst sätt. Samma princip är gällande för anhöriga som är kriminellt engagerade. Kan det komma att utgöra ett hot genom påverkan från kriminella aktörer?

Utifrån ett riskreduceringsperspektiv kan olika krav ställas på lojalitet, pålitlighet och sårbarhet. Detta kan t.ex. innebära att en individ kan placeras på en befattning i säkerhetsklass trots att en viss sårbarhet och vissa brister i lojalitet och pålitlighet finns, men att dessa kan hanteras med andra skyddsåtgärder. Det kan även innebära att en
person inte tillåts delta i den säkerhetskänsliga verksamheten, t.ex. om levnadsbakgrund inte kan klargöras eller om deltagandet överför en alltför stor sårbarhet till
individen.

Reglemente säkerhetstjänst, s. 205

Det viktiga att komma ihåg i det här är att det finns inte en allmänt gällande säkerhetsprövning. Det vill säga att en godkänd säkerhetsprövning inom en myndighet inte garanterar en godkänd säkerhetsprövning i en annan. Helt enkelt för att det rör sig om olika verksamheter med olika förutsättningar. En säkerhetsprövning kan även att ändras under tiden som tjänstgöringen pågår.

Ett beslut i ärende om säkerhetsprövnings omprövas i följande fall.
– Om det under tiden för en persons deltagande framkommer brister i pålitlighet, lojalitet eller sårbarhet i säkerhetshänseende.
– Om organisationsenheten bedömer att en person som inte har en godkänd säkerhetsprövning åter kan placeras på en befattning som är placerad i säkerhetsklass.
– Om ett tidigare beslut omfattas av villkor och organisationsenheten bedömer att det inte längre finns behov av ett eller flera villkor.

reglemente säkerhetstjänst, s. 258

Bedömningen i en säkerhetsprövning vilar på den samlade bilden av en person där det skett överväganden som talar till individens fördel likväl som till individens nackdel. Vilket även det är viktigt att poängtera, nämligen att säkerhetsprövning inte handlar om att enbart belysa de negativa sidorna hos en individ, utan att även finna styrkorna som även de läggs på vågskålen.

Kontentan är att det finns ingenting som säger att tjänstgöring i statens tjänst inte kan vara förenlig med härkomst från specifika länder, i de fall där det kan tänkas finnas sårbarheter finns möjlighet att fatta beslut om olika åtgärder från skyddssamtal som tillfälliga restriktioner gällande tillgång till information. Samtidigt finns det fall där kopplingar utomlands innebär sådana sårbarheter att det krävs att en anställning avslutas för att ingen annan åtgärd bedöms kunna ”åtgärda” sårbarheten.

Vi behöver vara försiktiga på vår väg framåt i den här frågan. En inte oansenlig del av Sveriges befolkning har någon form av koppling till andra länder. Antingen genom släktskap eller partnerskap. Det innebär även att samma grupp återfinns inom Försvarsmakten där personal har på olika sätt kopplingar till andra länder. Hamnar vi i en situation där uppfattningen är att den typen av band medför uppsägning eller uteblivet jobb, då är risken att den typen av relationer eller släktskap kommer att hållas hemliga vilket skapar andra sårbarheter. Därutöver slår det mot vår förmåga att exempelvis förse organisationen med såväl kulturell som språklig kompetens.

Det vilar ett tungt ansvar på säkerhetsorganisationen att inte falla i fällan att enbart grunda sina beslut på magkänsla samt en rädsla för att göra fel. En skärpt uppföljning på dokumentationskravet vid säkerhetsprövning kan vara ett sätt att komma åt det. Det andra är att införa en instans dit individen kan överklaga och få sitt fall granskat av en oberoende part. Helt enkelt för att säkerställa att utredningen är korrekt utförd och för att motverka en fortsatt spridning av synen på säkerhetstjänsten som någon form av paranoid aktör som godtyckligt kastar ut folk i kylan.

Vad är värdegrunden värd egentligen?

Av

den 14 maj, 2024

i Allmänt

Man kan lugnt säga att början på maj månad har varit en bergochdalbana vad gäller hantering av personal som agerat antingen olämpligt eller olagligt. Egentligen började det i slutet på april med att Sveriges Radio tog upp att F 7 vill få prövat av Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN) om de kan sparka en individ som trott sig sexchattat med ett barn. Därefter har det varit ett pärlband av uppsägningar och andra åtgärder mot personal som ofredat kolleger, uppträtt hotfullt mot chefer, gjort sig skyldiga till barnpornografibrott, slagit värnpliktiga och kränkande särbehandling. Allt det här är i min mening exakt det som Försvarsmakten har behövt under lång tid. Tydliga exempel på händelser där man agerat och där det fått konsekvenser för den som utfört handlingen. Jag vill verkligen att det ska framgå med all tydlighet att jag tycker att det är bra att sånt här kommer fram och att det leder till ett agerande, innan jag går vidare till smolket i bägaren.

För i bakvattnet av alla de här, på ett sätt glädjande, nyheterna finns det ageranden i specifika fall som antagligen får många att undra vad värdegrunden egentligen är värd och hur det är ställt med det moraliska rättesnöret.

Läs mer

Rekrytering på felaktiga grunder

Av

den 12 maj, 2024

i Allmänt

Under åren har det producerats en del artiklar kring försvarsmaktens personaltjänst, dess brister, förtjänster och vad som är på gång. För fyra år sedan publicerades en insändare här på sidan som fokuserade på hur myndigheten skrev skräddarsydda jobbannonser för att passa specifika individer. Förekomsten av de här annonserna uppdagades även av media när Skaraborgs Regemente lyckades få med i sin annonstext vem som egentligen var tilltänkt för befattningen.

Sedan dess har det varit tyst kring just den biten av skräddarsydda annonser och riktade rekryteringar. Tills nu då där det har framkommit att rekryteringen till FLF inte verkar följa de lagar som gäller för rekrytering av statsanställda. Det har framkommit att det från arméledningen beslutats att P 7 (som ansvarar för att bemanna FLF) inte får lov att kalla individer från exempelvis P 18 till anställningstester. Som anledning anges P 18:s uppgift på ön.

Läs mer

Våga satsa idag, imorgon kan det vara försent

Av

den 7 maj, 2024

i Allmänt

Det har diskuterats internt såväl som på sociala medier om den förändring i mindset som Försvarsmakten måste genomgå nu när forcerad tillväxt är i fokus och pengar tillförs i större mängd än tidigare. Det har dryftats en oro för att den gamla mentaliteten, eller rättare sagt ryggmärgsbeteendet, om att kontinuerligt arbeta för att ”spara” pengar fortsatt kommer genomsyra besluten och hämma utvecklingen inom organisationen. Ett område som det verkligen blir tydligt är när det gäller vidmakthållande och utveckling av materiel.

Det kan på ytan framstå som rationellt att inte investera pengar i materiel som ska avvecklas omkring 2030. Det framstår som fullkomligt logiskt att omfördela de resurserna till andra saker, i synnerhet för att det inte finns någon brist på hål att fylla. Jag vill dock påstå att det inte bara är ett förlegat tankesätt med dagens säkerhetsläge, det är även ett farligt tankesätt eftersom det har satt oss i en rad knepiga sitsar idag där materiel saknas eller är i dåligt skick, samtidigt som den förväntas att avvecklas inom fem år. Det är lätt att falla tillbaka i gamla spår och säga att vi inte kommer lägga mer pengar på utveckling eller vidmakthållande. Problemet är att vi har haft de tankebanorna under lång tid TROTS att vi har flera exempel på där vi varit tvungna att förlänga användandet av materiel på grund av olika anledningar. Där förlängningen varit stötvis vilket kontinuerligt skjutit tidshorisonten för avveckling precis så lagom långt bort att det framstår som att vaska pengar att försöka upprätthålla ett specifikt system.

Jag tror att vi behöver jobba mer aktivt på samtliga nivåer med att bryta det tankesättet och istället förutsätta att de deadlines vi har för leverans samt framförallt avveckling inte kommer hålla. Det låter som slöseri med pengar, troligtvis kommer vissa materielslag att hamna i situationer där vi lagt in utvecklingskostnader för att se det avvecklas två år senare. Men med dagens säkerhetsläge måste vi släppa de fredsmässigt rationella tankegångarna och acceptera den kostnaden. För alternativet kan komma att kosta oss betydligt mer. I år har det från olika håll varnats för att Europa kommer vara indraget i ett krig om två, tre eller fem år.

När detta skrivs har Vladimir Putin återigen svurits in som Rysslands president för ytterligare sex år vid makten. Det innebär att 2030 är året då vi antingen får se Putin förlänga sin period vid makten, eller så har något signifikant hänt där någon annan tagit över. Vågar vi verkligen tro att Ryssland kommer att hålla sig till Ukraina tills dess? Kommer Ukraina mäkta med att bita ifrån så pass länge utan ett signifikant ökat stöd från det kollektiva väst? Det vet vi inte, men de mörka molnen hopar sig och för varje vecka som väst svajar på stödet eller fördröjer leveranser är en vecka där det farligaste scenariot kommer närmare. Nämligen att Ryssland vinner kriget och fortsätter framåt förblindade av sin imperialistiska psykos.

Därmed vill jag att vi börjar titta mer här och nu istället för långt fram. Ja det är jättebra att vi har framåtblickande RPAS-studier för 2035 och 2045. Men vad måste vi göra idag för att vara redo för ett krig om tre år? Ja vi kommer kanske avveckla den där stridsvästen om fem år. Men kommer vi klara ett krigsutbrott om det sker samma år när det samtidigt saknas fickor till kroppsskyddet soldaten har idag? Ska vi verkligen ta dessa risker i tron om att vi ”sparar” pengar till något viktigare?

Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin uttryckte i sitt numera kända tal från Folk och Försvar i Sälen att ”det(är) viktigt att vi frågar oss hur vi uppnår maximal förmågeökning per satsad krona”. Jag anser att maximal förmågeökning nås genom att vi idag vågar fatta beslut om att investera pengar kortsiktigt för förbättringar istället för att vänta ut nya prylar som kanske kommer på utsatt tid. För sanningen är att vi inte vet om 2024 är vändpunkten för kriget till Ukrainas (och därmed Europas) fördel eller startpunkten för en eskalering där alla dras in. Då är det lämpligare att förbereda för det värsta här och nu istället för att hoppas på det bästa.

På EHV-fronten en del nytt

Av

den 22 april, 2024

i Allmänt

Vi är snart fem månader in på 2024. Året då det är sagt att vi ska få se en del ny materiel komma ut på förband, inklusive nya vapensystem. Så hur ligger då läget egentligen med nästa generation av automatkarbiner som ska införas?

Det kan sägas att det varit en smula turbulent de senaste åren och även om det lugnat ner sig är det fortfarande vissa saker som hänger löst. Exempelvis vilken kaliber som huvudbeväpningen ska ha. Arméchefen fattade beslut i början på året att göra en ny översyn efter en ihärdig våg av kritik mot det tidigare valet av 7,62. Vi vet fortfarande inte vilken kaliber automatkarbin 25 blir i, däremot vet vi att Hemvärnet valt att 5,56 som huvudkaliber för sina soldater. En respons på det från armén är att Hemvärnet ”inte ha rådighet” i valet, men vad det kommer innebära framgent är svårt att sia om just nu (det cirkulerar rykten om oro över prislappen för ak24/25 och att nuvarande ekonomi inte kommer räcka till Hemvärnets behov).

Klart är åtminstone att 200 automatkarbiner levererats nyligen och att fyra plutoner på fyra olika förband (P 7, K 4, Amf 1 och F 21) ska under ett års tid testa vapnen i sin ordinarie verksamhet. Leverantören har antagligen noterat stormen kring projektet och försöker lugna oron genom att nu leverera mindre omgångar av vapen istället för enstaka större leveranser. Notervärt är att de tester som nu genomförs under 2024 skulle ha genomförts under 2023, åtminstone om man ska tro FMV:s projektsida. Målet är att 7500 karbiner ska levererats innan året är slut, samtidigt som testerna fortgår ute på provplutonerna, samt att under 2025 ska samtliga värnpliktiga beväpnas med de nya karbinerna. Därutöver ska förbanden tilldelas enligt prioritering baserad på krigsförbandsutvecklingen under perioden 2025-2030. Och för den som misstänker att Hemvärnet därmed kommer få tilldelning sist sägs inriktningen vara att åtminstone hemvärnsförbanden på Gotland finns med högt på prioriteringslistan.

Vidare förväntas FLF från P 7 beväpnas med ak24 inför sin rotation till Baltikum samt att det kan komma bli tal om en ombeväpning från ak24 till ak25 för en del förband allt eftersom införandet fortskrider.

Då projektet verkar dra ut på tiden och där ak25 är fortsatt långt borta är frågan vad som hände med den ”gapfiller” som det pratas om tidigare. Efter många om och men verkar det nu vara klart med ett inköp av M4 som förväntas levereras under hösten till Sverige för vidare leverans ut till förbanden kort därpå som ersättare för alla de ak5c som bokstavligt talat faller ihop.

Det som nu alla väntar på under den här veckan är den lista som berättar när vilket förband kan förvänta sig att få se en ny automatkarbin i verksamheten. I takt med att personal utbildas på och använder det nya vapnet kan vi förväntas oss att mer information tränger ut i organisationen om vad vi har att förväntas oss under 2025.

Besvikelsen

Av

den 9 april, 2024

i Allmänt

Få som följer sociala medier har missat att en försvarsmaktsanställd blivit exponerad på internet som pedofil. Även om det finns vitt skilda åsikter kring hur det här sker (jag är inte en anhängare av metodval och tror att det är skadligt på sikt) går det inte att undgå fakta. I synnerhet när informationen leder till ett annat fall som inbegriper samma person, som på liknande sätt försökt träffa en 14-åring för sex. Bara för att vara tydlig. Det här är grooming vilket är förbjudet i svensk lagstiftning och har varit så under lång tid.

Skärmdump från https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/vad-ar-grooming-vad-sager-lagen

Det lägger till ett extra lager av besvikelse när det framgår att den här individen trots att det framkommit i domslut från såväl tingsrätt som hovrätt att individen haft för avsikt att träffa en 14-åring ”för mänsklig närvaro”, ljugit om det för polis med hänvisning av rädsla för att bli av med sitt jobb inom Försvarsmakten och av någon anledning haft med sig en systemkamera till dejten, ändå fått fortsätta jobba kvar på sitt hemmaförband. Och inte bara förpassad till något mörkt hörn utan fått jobba med kommunikationstjänst och Skaraborgs flygflottiljs museiverksamhet. Individen ska därmed utifrån vad som nu framkommer från olika källor tjänstgjort i samma byggnad som flottiljstaben inklusive flottiljchefen. Vilket får anses vara extremt anmärkningsvärt för en individ som 2022 försökte stämma träff med ett barn och som i den processen blivit filmad för utpressningssyfte och all information som framgår i de två domsluten.

Anmärkningsvärt med tanke på den verksamhet som F 7 bedriver och den centrala roll flera av flygsystemen har för försvaret av landet samt transport av rikets ledning. Vilket om något ställer krav på vilken personal som tjänstgör på förbandet.

Det ska sägas att den exponerade individen inte är dömd för något sexuellt umgänge med barn. I bägge fallen har det varit fiktiva barn och det kan en individ troligtvis inte få fängelse för i Sverige. Däremot har det med all tydlighet exponerats en sårbarhet hos individen som kan utnyttjas av illvilliga aktörer. En sårbarhet som nu bekräftats med den senaste händelsen. Samtidigt har det förflutit två år mellan händelserna och jag ställer mig frågan om det här är två ytterligheter eller om det finns andra barn i det här som har kontaktats.

Vad som gör mig än mer besviken och bekymrad är att förbandet inte agerat på samma resoluta sätt som man gjort mot stridspiloten som ljög om sin synkorrigering. Skillnaderna i agerande framstår som fullkomligt ologiska, i synnerhet när det handlar om en lögn under en läkarundersökning gentemot en lögn i polisförhör.

Under alla dessa år som bloggen funnits har jag berört olika fall av trakasserier, mobbning och sexuella övergrepp. Varje gång något uppdagas trillar det in DM som beskriver saker som personal sett eller upplevt som på olika sätt bekräftar bilden av att vissa förband har lite att jobba med vad gäller likabehandling och ovälkommet beteende. Men det är piss i Mississippi i jämförelse med alla meddelanden som strömmar in så fort F 7 berörs. Givetvis är det färgat av att förbandet varit i skottgluggen ett antal gånger under väldigt kort tid. Samtidigt har det nu målats upp en bild av ett förband där kvinnlig personal, i synnerhet den yngre, antingen överväger eller är på väg att lämna F 7 för att de helt enkelt inte orkar med situationen längre. Därutöver lämnar yngre befäl, i anmärkningsvärda mängder, förbandet och har gjort så under flera år på grund av en kultur som är raka motsatsen till förbandets valspråk: ”vilja, kunnande, ära”. Det verkar saknas en vilja och ett kunnande att ta itu med de problem som uppdagas, då blir det inte särskilt mycket ära kvar att förvalta.

Jag får intrycket av att nuvarande C F 7, som klev på sin befattning efter att domen från hovrätten kommit, inte bara fått ett kulturarv att hantera. Han verkar även ha ärvt ett förband som inte verkar särskilt bekymrat över vad som döljer sig i väggar eller garderober. Utifrån de berättelser som jag får ta del av vore jag inte förvånad om det kommer fortsätta dyka upp händelser kopplade till både en destruktiv arbetsmiljö och tveksamt nyttjande av resurser.

F 7 har en lång uppförsbacke att vandra för att vända trenden med att vinna tillbaka sin yngre personals förtroende, i synnerhet kvinnorna. De som fortfarande inte hunnit bli lämna för att de tappat tilltron till förbandets uppgift och dess ledning.

Sida 4 av 25

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén