Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 3 av 25

Militärpolisen och brottsutredningar – det här har hänt

Av

den 30 augusti, 2024

i Allmänt

Nyheten från Justitieombudsmannen (JO) skapade diskussioner på sociala medier kring vad militärpolisen (MP) får, ska och bör utföra för uppgifter. Det är inte heller lätt att förstå utifrån den nyhetsartikel på Dagens Juridik vad som är problemet och vad det innebär för olika funktioner inom såväl militärpolisbataljonen som andra bataljoner där det återfinns militärpoliser. För att kunna reda ut det här behöver vi titta på det beslut som JO fattade (som finns att läsa på JO:s hemsida).

Men för att börja från början är det här inte något som dyker upp ifrån tomma intet. Den här utredningen är förvisso ett initiativ taget av JO men det initiativet kommer utifrån ett annat beslut som fattades 2023. I det beslutet får både Försvarsmakten och Polismyndigheten kritik för hur en utredning bedrevs. I det fallet handlade det om en 17-åring som publicerat bildunderlag på ammunition som sades hämtats från ett militärt förråd. I samband med det, efter samverkan med Polisen, genomförde Försvarsmakten en husrannsakan hemma hos 17-åringen, genomförde beslag, delgav misstanke om brott och genomförde ett förhör med denne. Det som JO anmärker på är att förhöret påbörjas utan närvaro av vare sig individens förälder (som MP inte fick tag på) eller försvarare (som 17-åringen avsade sig vid tillfället). Utifrån det som framkom i den granskningen kring hur ärendet hade skötts och hur myndigheterna samverkat med varandra uppstod det frågetecken kring vad en militärpolis får lov att göra.

Av utredningen framgår att Polismyndigheten gav Försvarsmaktens personal i
uppdrag att verkställa husrannsakan och hålla ett förhör med den unge.

Det finns anledning att närmare utreda de rättsliga förutsättningarna för militärpolis att medverka i brottsutredande verksamhet och de rättsliga
förutsättningarna för den överenskommelse som finns mellan Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten om militärpolisens biträde i
förundersökningar om brott som har begåtts inom Försvarsmakten.

JO,Allvarlig kritik mot Polismyndigheten och Försvarsmakten (militärpolisen) för genomförandet av en husrannsakan och ett förhör med en person under 18 år, Dnr 316-2022

Det beslutet leder oss vidare till det beslut som nu offentliggjorts där JO kommit fram till slutsatsen att militärpolisen inte får utreda brott. Därutöver anser JO att en MP inte är att anses som polisman när denne genomför en brottsutredning. Därmed anser JO att en MP inte får lov att ges i uppdrag att genomföra olika åtgärder i förundersökning.

Enligt 11 § militärpolisförordningen är en militärpolis i vissa situationer att anse som polisman. Befogenheten för en militärpolis som polisman är dock begränsad till de fall då han eller hon fullgör uppgifter enligt 1 § i förordningen.
Som jag nyss konstaterat innefattar dessa uppgifter inte att utreda brott. Av det sagda följer att det inte heller finns stöd för att en militärpolis ska anses vara polisman vid tillämpningen av bestämmelser om utredning av brott, i t.ex. rättegångsbalken. Det betyder att det inte får lämnas uppdrag till en militärpolisman att vidta åtgärder i en förundersökning med stöd av 23 kap. 3 § andra stycket RB.

JO, Dnr 7917-2023

Vad som får anses ge JO stöd i bedömningen är att Åklagarmyndigheten håller med om att det saknas stöd för en åklagare att använda en MP för utföra uppgifter kopplat till en förundersökning. Polismyndigheten lämnar ett liknande svar att det saknas lagligt stöd för en MP att agera som polisman i en utredning. Detta kommer alltså från två av de tre parter som 2017 skrev på en överenskommelse om att MP ska kunna agera biträde i utredningar om brott som begåtts inom Försvarsmakten.

Sammanfattningsvis saknas det enligt min bedömning stöd i lag eller annan författning för att åklagare ska få anlita biträde av militärpolisen eller uppdra åt en militärpolis att vidta en åtgärd som hör till förundersökningen.

[…]

I april 2017 ingick Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten en överenskommelse om militärpolisens biträde i förundersökningar om brott
som har begåtts inom Försvarsmakten (red. fetmarkering). Av överenskommelsen framgår bl.a. att militärpolisen bör anlitas som biträde vid förundersökning om brott som begåtts inom Försvarsmakten om inte skäl talar däremot. Med anledning av att det synes saknas rättsliga förutsättningar för åklagare att begära biträde av militärpolisen inom ramen för en förundersökning kan jag konstatera att överenskommelsen i vissa delar har fått en olycklig utformning. Det finns hos Åklagarmyndigheten
inte något underlag som kan ge ledning när det gäller hur militärpolisens biträde i förundersökningar var avsett att tillämpas i praktiken. Oavsett omständigheterna vid överenskommelsens tillkomst är det min uppfattning att
den i sin nuvarande utformning inte längre ska tillämpas inom myndigheten och jag kommer att vidta åtgärder för att säkerställa detta.

Åklagarmyndighetens yttrande,

Både Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten anser därmed att det saknas stöd för Försvarsmaktens militärpoliser att utreda brott med polismans befogenheter. De båda myndigheterna verkar även anse att överenskommelsen som man skrev 2017 inte använts på rätt sätt och att den som så inte ska gälla längre. Notervärt är även att Polismyndigheten efterfrågar ett förtydligande vad militärpolisens utredningstjänst är tänkt att utföra för uppgifter.

Försvarsmakten har däremot gjort en helt annan tolkning av såväl militärpolisförordning som rättegångsbalken. Även om det inte framgår i instruktionen till myndigheten att den ska förebygga eller utreda brott. Däremot vill man hävda att det historiskt funnits lika formuleringar kring vad polis och militärpolis ska utföra för uppgifter.

Eftersom militärpolisen inom Försvarsmakten har uppgifter som kompletterar den civila polisens uppgifter är det naturligt att tolka 1 § militärpolisförordningen
relaterat till 1 § och 2 §§ PL och 1948 års allmänna polisinstruktion för den civila polisen som var i kraft vid militärpolisförordningens tillkomst. I 1 § andra
stycket PL framgår att det är Polismyndigheten och Säkerhetspolisen som bedriver polisverksamhet. Men även militärpolisen får inom sitt område anses
bedriva polisverksamhet. Att både militärpolisen och den civila polisen ska förebygga brott står klart, dvs. de har båda en brottsförebyggande uppgift.
Frågan är vad som avses med att militärpolisen ska ”avslöja brott” (1 § militärpolisförordningen). Betydelsen av ordet avslöja kan anses vara detsamma som ordet uppdaga, vilket är ordet som användes i 2 § av 1948 års allmänna polisinstruktion för den civila polisen. Att avslöja brott bör enligt en sådan tolkning i jämförelse med äldre bestämmelser kunna anses innefatta både en
brottsspanande och brottsutredande uppgift. Att orden ”avslöja brott” inte endast omfattar den brottsspanande uppgiften tydliggörs även till del genom att
militärpolistjänsten, enligt 2 § militärpolisförordningen, bl.a. ska fullgöras genom utredningstjänst.

Försvarsmaktens yttrande

Det framstår som en smärre ”hail mary” att hänvisa till 1948 års polisinstruktion och försöka sig på att tolka vad ett ord borde betyda idag. JO håller helt enkelt inte med och anser att det är en förklaring som saknar rättslig grund.

Det får anses vara en indikator om en myndighet måste söka sig över 70 år tillbaka i tiden till en skrift som inte längre gäller och försöka förklara hur ett ord bör tolkas, då är det hög tid att se över gällande förordningar.

Vad innebär det här rent praktiskt?

Jag har tidigare skrivit om militärpolisbataljonen och deras uppgifter. I den artikeln skrev jag bland annat att de hade uppgiften att utreda brott inom Försvarsmakten, vilket jag helt enkelt såg som rimligt. Men det ledde också till gråzonsdiskussioner kring om MP verkligen skulle vara den aktör som utredde sexuella trakasserier/övergrepp eller om det skulle överlämnas direkt till Polismyndigheten. Utifrån JO:s beslut förefaller det varit en icke-fråga. Vilket i sig är allvarligt då vi i Sverige är väldigt måna om rättssäkerheten i allt vi gör. Vad innebär det här för de eventuella fall, som med stöd av överenskommelsen mellan de tre myndigheterna, där MP utrett och lagt ner fall? Vad innebär det för de fall där MP varit en aktiv part i förundersökningar och använt diverse tvångsmedel? Som exempelvis 17-åringen eller där man genomfört kroppsbesiktning utan att redogöra för misstanke om brott. Eller för den delen där man gått in hos företag för att hämta utrustning?

Det sargar förtroendet för militärpolistjänsten och dess befogenheter. I praktiken förefaller det vara så att MP ”enbart” får utföra uppgifter förhindrar eller avstyr brott mot Försvarsmakten samt rena ordningsuppgifter (vilket inkluderar trafiktjänst). Att ”avslöja brott” då handlar om att ta någon på bar gärning snarare än att utreda om ett brott har begåtts. Det vill säga att man blir av med möjligheten till tvångsmedel och förhör. En viss nivåskillnad i ambition.

Nu tror jag förvisso inte att detta kommer att bestå. Det här är i mitt tycke en indikator för att det är dags att uppdatera lagstiftning och förordningar. Med det sagt ska sådana befogenheter medföra krav. För det finns för många exempel, offentliga såväl som inom myndigheten, där militärpolistjänsten inte når upp till den nivå som förväntas av en rättssäker stat. Vidare är jag fortsatt kluven på vilka brott som ska utredas inom myndigheten kontra av det civila rättsväsendet.

Oavsett tror jag att Försvarsmakten och militärpolistjänsten har mycket att tänka över vad gäller befogenheter och hur dessa används. MP:s ”polismans befogenheter” i vissa lägen kvarstår i enlighet med hur förordningen är skriven. Beslutet berör inte heller Försvarsmaktens stöd till Polismyndigheten vad gäller terrorism eller vilka befogenheter MP har vid krigsfara eller i mellanstatliga överenskommelser utan beslutet ör avgränsat till polismans befogenheter i samband med förundersökning.

Om du vill sätta sig in i vad det här kan innebära praktiskt rekommenderar jag att du läser JO:s beslut i sin helhet. I övrigt inväntar vi myndighetens svar som rimligtvis borde komma inom kort och publiceras offentligt så att alla, allmänheten inkluderad, kan förstå vad militärpolisen har för befogenheter enligt rikets lagar.

Försvarsmakten och marknadsföringen

Av

den 10 augusti, 2024

i Allmänt

Mycket har sagts om Försvarsmaktens kommunikation genom åren. Det är ingen hemlighet att jag tycker att myndighetens strategiska kommunikation inte lever upp till förväntningarna och att hela strukturen för kommunikationstjänsten måste göras om. För trots att myndigheten har 129 anställda som sysslar med kommunikation plus alla anställda soldater (yrkesinformatörer och soldater ingående i kommunikationsförbandet) som återfinns i kommunikationsbefattningar förefaller myndighetens kommunikationstjänst inte hänga med i omvärldens tempo. Något jag påstår beror på att kommunikationstjänsten är fragmenterad bortom räddning.

Men för att kunna ha en konstruktiv diskussion kring myndighetens kommunikationstjänst och dess tillkortakommanden behöver vi först förstå hur saker och ting ser ut, samt hur det har varit.

I dagsläget har Försvarsmakten upphandlat tre olika leverantörer för att sköta det som kallas för myndighetskommunikation och varumärkeskommunikation. Exempelvis är det ”contentbyrån” Make your mark som sköter och utformar Försvarets forum, årsredovisningarna och videor till sociala medier. Eventbyrån Bang utformar deltagandet i olika evenemang och fysiska händelser, som exempelvis lägenhetscontainern som skickats runt i landet för att visa vad som händer när en handgranat exploderar. En upphandling som, likt upphandlingen av marknadsföring, fick kritik för prisdumpning. Slutligen har Försvarsmakten upphandlat Nord DDB för utformning av reklamkampanjer. Samma företag som Försvarsmakten haft, med fåtal avbrott, under 10 plus år.

Det ska sägas att det vore orimligt för myndigheten att lösa allt inom myndigheten vad gäller produktion av reklamfilmer eller utformning av stora kampanjer. Däremot finns det anledning att ifrågasätta om det är vettigt att vi upphandlar utformning av våra hållbarhetsrapporter och personaltidning eller för den delen låter en ”marknadschef” sköta den kommunikativa utformningen för vad som blir en del i Försvarsmaktens strategiska kommunikation. När vi tittar på redogörelserna för vilka som ingått i arbetsgrupperna för olika kampanjer är det just Försvarsmaktens marknadschef som är ett återkommande namn. Det är även marknadschefen som företräder myndigheten när det ställs frågor om marknadsföringskampanjerna. En marknadschef vars bakgrund är att tidigare ha varit marknadschef för Apoteket.

Det hjälper alltså föga att Försvarsmakten gjort om kommunikationsdirektörsbefattningen till en militär befattning (idag brigadgeneral) när det saknas motsvarande kompetens hos en marknadschef som förfogar över egna resurser. Resurser som utökats från 23,5 miljoner kronor 2020 till 37 miljoner kronor 2023. (Det ska tilläggas att budgeten för reklam var högre under åren när värnplikten var vilande.) Totalt spenderade Försvarsmakten 80 miljoner kronor på kommunikation under 2022.

Den utökade budgeten, som rimligtvis kommer utifrån ett utökat behov av att kommunicera med allmänheten i en orolig tid har bland annat gått till att samarbeta med influencers som Therese Lindgren och som troligtvis är samma budget som betalar samarbetet med bl a Kodjo Akolor på Instagram. Men någon särskild anpassning vad gäller marknadsföringsplanen verkar inte vara tal om utan man fortsätter med att ”driva varumärket” och talar om att börja arbeta mer med olika influencers för att nå ut. Detta trots att effekten av sådan marknadsföring är ifrågasatt och t o m innebär risker.

Medan budgeten för marknadsföring får sig en kraftig skjuts är samtidigt myndighetens kommunikatörer sämst betalda av alla kommunikatörer i statlig tjänst. Vilket Försvarsmaktens presschef bland annat bemöter med att människor söker sig till myndigheten ”har en vilja att jobba i en verksamhet som växer, är aktuell och samhällsviktig” samt att myndigheten inte ska vara löneledande. Presschefen framhävdar att det är ett högt söktryck och att lönefrågan inte är avgörande för möjligheterna att rekrytera. Vad som lämnas obesvarat är hur det ser ut på behålla-fronten.

Källa: Resumé. Visar lönespridningen bland försvarsmyndigheter. (Det kan ifrågasättas att uppgiften om GSS/K verkligen berör försvarssekretess).

För att sätta perspektiv på antalet anställda inom kommunikation ska det nämnas att Polismyndigheten har 143 personer som arbetar med kommunikation (Högsta lön 66 000kr; Lägsta lön: 28 000kr; Snittlön: 44 924kr). Räknar vi med GSS/K kommer Försvarsmakten troligtvis upp i samma nivå som Trafikverket (196 anställda) och Lunds universitet (174 anställda). Ett ytterligare inspel är att kommunikationsdirektören vill utöka antalet tidvis tjänstgörande kommunikatörer för att kunna växla upp när läget så kräver.

Detta innebär sammanfattningsvis att Försvarsmakten har en av de största kommunikationsorganisationerna i den offentliga förvaltningen som på pappret är den absolut billigaste att anställa. Vars reklambudget ökar samtidigt som man köpt den absolut billigaste marknadsföringsleverantören som går att uppbringa på marknaden. Där arbetet leds av en marknadschef som har egna resurser och som sköter kontakten med journalister så fort det berör reklam och ”varumärket” då det ligger inom varumärkeskommunikationen. En kommunikation som inte framstår som riktigt genomtänkt alla gånger i jakten på nästa marknadsföringspris.

Resultatet blir en splittrad kommunikationstjänst där omvärldens händelser och den militära verksamheten får stå tillbaka till förmån för i förväg fastställda redaktionsplaner. När den ”militärstrategiska kommunikationen” väl sprakar till är den redan ifrånsprungen av våra allierade eller nyhetsflödet och vi framstår mer som ståendes på hälarna än framåtlutade.

Istället för att lägga pengar på att försöka skapa hashtags på sociala medier hade vi kunnat tillse att vi får en stark inhemsk kommunikationsbyrå som är på hugget och utnyttjar de möjligheter som uppstår vid exempelvis evakueringar eller händelser i Östersjön. Istället för att bränna pengar på kommunikatörsseminarium på hotell hade vi kanske kunnat investera mer i de lokala initiativen för kommunikation och marknadsföring. Eller åtminstone belöna de eldsjälar som vågar testa saker för att visa vår verklighet.

Med en av de största kommunikationsorganisationerna i Sverige borde vi kunna leverera långt mer än bilder på ätande värnpliktiga och ”gubbar på rad”.

Otydlig ledning och destruktiv jargong

Av

den 6 augusti, 2024

i Allmänt

Försvarsmakten har många gånger slagit sig för bröstet efter genomförda medarbetarundersökningar och tryckt ut budskapet att personalen är nöjda med ledarskapet samt skulle rekommendera myndigheten som arbetsgivare. Samtidigt är det också återkommande att ovälkommet beteende fortsatt är ett problem inom organisationen och att arbetsbelastningen sliter på personalen. Men hur tar det här sig uttryck rent praktiskt i organisationen och hur hanteras problemen?

När arbetsmiljöproblematiken på I 21 blev känd för allmänheten förra året kom det inte som en överraskning för en del. Ryktena kring förbandet och problemen med personalens arbetssituation hade redan sipprat ut i organisationen och utredningsresultatet blev mer eller mindre en bekräftelse av det som de flesta redan ”visste”. Den här artikeln ska däremot behandla något som kanske är lite mer okänt och som återfinns på andra förband än enbart I 21.

Utredningsrapporten inklusive den kompletterande delen är i sig kort. Utredarna från arméstaben har genomfört totalt 62 intervjuer med olika individer från Sollefteå och Östersund. Hur fördelningen sett ut mellan kategorier och på vilken nivå framgår inte. Oaktat är det en dyster bild som målas upp med ”ömsesidigt bristande tillit mellan generationer”och en ”[t]ystnadskultur och en dålig organisationskultur där viss jargong framkommer”. Just ordet ”jargong” fick mig att reagera eftersom samma problematik med en negativ jargong beskrivs i en annan arbetsmiljöutredning på ett annat förband, i en annan försvarsgren. Den utredningen, där den svarta sekretesspennan slitits rejält, pekar också på hur en ”raljant och baktalande” jargong tillsammans med ”otydliga lednings- och lydnadsförhållanden” och en ledning som uppfattas som ”otillgänglig” bidragit till en försämrad arbetsmiljö. En arbetsmiljö där det förekommer rädsla för repressalier från chefer eller andra i någon form av beslutande position. I princip kan de båda utredningarna läggas som raster på varandra vad gäller problemområden. Vilket i sig är intressant då det ena förbandet är nyetablerat medan det andra förbandet är en lång historik. Det ska således inte avfärdas som något som enbart sker på nyetablerade förband med återanställd personal.

I de bägge utredningarna framkommer det en problematik med att beslut fattas informellt ”i korridoren”eller på annat sätt mellan individer vilket i sin tur leder till att andra befattningshavare inte får information, upplever sin roll som otydlig och att deras arbete försvåras samt att spårbarhet saknas. Den, för militär verksamhet, smått anmärkningsvärda åtgärden hos I 21 har varit att peka på en individ som numera har i uppgift att kontrollera så att order och direktiv kommer ut i god tid. Något som rimligtvis borde vara en självklarhet för en stab med en rutinerad stabs- eller planeringschef. För den ej namngivna enheten är åtgärden att riskanalyser kopplat till den organisatoriska miljön ska genomföras med tillhörande uppföljning av personalsektionen.

I bägge fallen förefaller det finnas en generationskonflikt som i grunden leder till en försämrad arbetsmiljö och vilket möjligen bidragit till det vakansläge som I 21 har idag. Hos det andra förbandet har situationen lett till kränkande särbehandling enligt utredningen. Vilket i sig är en allvarlig slutsats sett till att det är reglerat i arbetsmiljöverkets föreskrifter (dvs tvingande) att arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att motverka kränkningar. I den utredningsrapporten framgår däremot inte vad konsekvensen blir av den konstaterade särbehandlingen. Ingen rekommendation lämnas gällande omplacering av personal till följd av det som hänt. Även här uppges arbetsmiljön som en orsak till att personal lämnar eller överväger att lämna den ej namngivna enheten. Utredningen rekommenderar dock att en kartläggning görs bland personalen som slutat vid förbandet genom avgångssamtal. Det kan tyckas att, med tanke på Försvarsmaktens svansföring kring ovälkommet beteende, att konstaterad kränkning skulle medföra en kraftigare rekommendation om åtgärd än ”workshops” och ”gruppdialoger”.

Militär verksamhet är starkt förknippad med tydlig ledning och tydliga ordervägar. Ändå har vi här två olika förband där det förefaller brista så till den milda grad att det skapar en destruktiv miljö. Det kan i sig vara en orsak av de kontinuerliga omorganiseringar som sker inom Försvarsmakten där det till slut blir otydligt vem som leder vilken typ av verksamhet. Känslan av att beslut måste fattas snabbt skapar troligtvis problematiken med beslut i korridorer där individer uppfattar sig ”handla i chefens anda” utan att uppfatta att de påverkar andras arbeten negativt. Tillsammans med en skev maktbalans mellan ung och gammal är det inte konstigt att yngre personal, som oftast är mer rörliga, väljer att lämna för andra förband eller arbetsgivare.

Det anmärkningsvärda i de bägge utredningarna är att det egentligen inte rekommenderas att någon form av konsekvens utdelas för situationerna som uppstått. Det påminns om chefers ansvar, vad regelverken säger och Försvarsmaktens arbetsmiljöpolicy. Men i övrigt, t o m när det bedöms skett kränkande särbehandling, verkar man i stort sett nöjda med att chefer kommer fatta rätt beslut framgent och att arbetet ska följas upp. Frågan är om skillnaderna i utformning av rekommendationer kan härledas till att utredningen av I 21 genomfördes av arméstaben medan den ej namngivna enheten utredes internt av förbandet. Med det sagt ska det tilläggas att den senare utredningen genomfördes under sju veckor vilket tyder på ett grannlaga arbete vad gäller insamling av information.

En generell slutsats jag drar av de båda utredningarna är att situationen på de bägge förbanden med den kraftigt försämrade arbetsmiljön beror framförallt på att chefer inte agerar resolut från första början när ett problem uppstår utan låter det fortgå i hopp om att det antingen ska lösa sig av sig självt, eller att någon annan kan ta över problemet. Ska vi klara vår tillväxt och att hänga med i den säkerhetspolitiska utvecklingen måste vi ha chefer som leder verksamheten med tydlighet. Där det tydliggörs vad som förväntas och av vem. Där det inte lämnas något utrymme för egenmäktigt förfarande i beslutsprocessen för att gynna sig själv på bekostnad av andra. I synnerhet är det viktigt att chefer kan sina förband och direkt motverkar all form av baktalande när det uppdagas.

Referenser

(Skrivelser i VIDAR) Utredningsrapport avseende arbetsmiljöundersökning I21 FM2023-28718:1 & FM2023-28718:3

[Maskad rubrik] FM2024-10821:1

Vilket krig förbereder vi oss för?

Av

den 3 augusti, 2024

i Allmänt

Det brukar sägas att vi förbereder oss för krigets krav. Men vilket krig som medför de specifika kraven framgår oftast inte. Den återkommande röda tråden är däremot att kriget kommer vara fysiskt och psykiskt tungt vilket därmed innebär att vi behöver utsätta soldaten samt sjömannen för en rad påfrestande prov för att förbereda dem. Med det pågående kriget i Europa vore det en aning sinnesförvirrat att påstå att krig inte är påfrestande. Samtidigt förefaller det finnas multipla krig vars krav vi använder som ramverk för att rättfärdiga hur vi bedriver våra utbildningar och övningar.

För medan vi utmanar våra soldater på alla tänkbara sätt fysiskt verkar krigets krav på våra förband vara annorlunda. Då ställs kraven i verklighetens krig mot kraven i det simulerade kriget (det vill säga övningen). Då blir verklighetens krig plötsligt underordnat övningen där det är viktigare att ”vinna” övningen och att öva med de bästa förutsättningarna än att anmäla begränsningar eller låta exempelvis brist på viss materiel få konsekvenser för förbandet. Att gå utanför övningens ramar för att skapa artificiella fördelar förefaller plötsligt ligga innanför ”krigets krav”, något vi troligtvis inte skulle acceptera om exempelvis soldaten beställer utkörning av mat till en brytpunkt under en strapats. Vi har därmed skapat två måttstockar om vad kriget är och vad det egentligen kräver.

Det är känt att det finns en militär kultur där svagheter döljs och styrkor förstärks eller rentutav överdrivs. Detta är inget unikt svenskt utan förekommer över hela världen. Dess uttryck däremot kommer skilja sig något baserat på nationell kultur och hur statsskicket ser ut. Många minns antagligen hur förvånade en del verkade över att de ryska förbandens förmåga i Ukraina inte alls motsvarade de analyser som gjorts under åren före. Ett resultat som till del beror på den ryska förmågan att dölja sina svagheter, överdriva styrkorna och att dessutom själva tro på det. Ser vi till den svenska kulturen vill jag påstå att vi ser samma fenomen, om än i en svensk mellanmjölks-version. Det är inte bara i nostalgitripparna från kalla krigets dagar där vi, åtminstone utåt sett, varit rejält övertygade om vår förmåga i alla domäner. Det har även kommit tillbaka i form av återanställda som något självförhärligande minns om hur deras förband kunde det ena och det tredje efter ett fåtal utbildningsveckor. Ett minne som måste ifrågasättas och nagelfaras då våra minnen inte alltid är det som kan ses som fakta. Det förekommer även mer subtilt genom att vi kontinuerligt kraftsamlar resurser och utrustning för att kunna genomföra övningar. Kompanier lånar fordon och sambandsmateriel av varandra för att kunna genomföra övningar där inte hela bataljonen övar. Skulle hela bataljonen öva genomförs anpassningar där brist på specifik utrustning, eller för den delen vakanser, inte få någon negativ påverkan på övningen. Det vi lärt oss är att det finns ett högre värde att övningen genomförs och att målsättningarna uppnås. Därmed uteblir konsekvenserna, vi lär oss aldrig av dem och de når aldrig beslutsfattarna.

Vi förleds stundtals att vår kunskap är beprövad erfarenhet när den i själva verket är färgad erfarenhet av vad vi själva tycker är giltig kunskap för det kommande kriget. Men om vi utgår ifrån att minnen inte är fakta, att det finns en bias som färgar vad vi tycker är viktigt och att simulerade övningar där förbanden lär sig vinna genom artificiella resurser inser vi att risken är överhängande att vi inte alls förbereder oss för det framtida krigets krav. Istället förbereder vi oss för ett historiskt artificiellt krig som aldrig kommer inträffa och som vi ska strida i med artificiella förband som saknar förutsättningarna.

Som jag skrev är det här fenomenet inte unikt svenskt. Det finns i alla försvarsmakter, såväl bland våra allierade som hos fienden och dennes allierade. Vad som är unikt svenskt bör däremot vara möjligheten och viljan att diskutera det här öppet för att sen omhänderta det kontinuerligt i vår dagliga verksamhet.

Om vi leker med tanken att det fullskaliga kriget blott är några år bort kan vi rimligtvis inte fortsätta bedriva vår verksamhet som om Ryssland aldrig invaderat Ukraina och kontinuerligt hotat världen med ett världskrig. Det är det krigets krav som måste vara gällande på samtliga nivåer och i alla övningar.

Försvarsmakten behöver förbättra omhändertagandet av gravida

Av

den 22 juli, 2024

i Allmänt

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om graviditet i Försvarsmakten där bland annat chefens skyldigheter och den underställdes rättigheter berördes. Även om det är några år sedan artikeln skrevs finns det anledning att återkomma till ämnet då det på sina håll finns brister i omhändertagandet av gravid personal. Framförallt där chefer och chefsstödet brister i det lagstadgade arbetet som ska genomförs så fort en anställd berättar att denne är gravid. En annan anledning att återkomma till ämnet är de brister som finns efter att en anställd fött barn. Sammanfattningsvis finns det fortsatt brister vad gäller stöd inför och efter graviditet, information (främst dess tillgänglighet) och förståelse för vad det innebär att vara gravid i en militär verksamhet.

4 § En arbetsgivare som blivit underrättad om arbetstagarens tillstånd eller förhållanden enligt 2 § ska genast undersöka om kvinnan i sitt arbete utsätts för någon av de arbetsmiljöfaktorer eller arbetsförhållanden som anges i bilagan till dessa föreskrifter eller därmed jämförbara förhållanden. Arbetsgivaren ska vidare bedöma risken för skadlig inverkan på graviditet eller amning eller för annan ohälsa (taktisk.se fetmarkering). Vid riskbedömningen ska hänsyn tas till arten, graden och varaktigheten av exponeringen. Arbetsgivaren ska därefter avgöra vilka åtgärder som behöver vidtas.

Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd om gravida och ammande
arbetstagare; AFS 2007:5

Läs mer

Den framtida utvecklingen av specialistofficerarna

Av

den 11 juli, 2024

i Allmänt

Ibland blossar den upp på nätet, diskussionen om specialistofficerens roll, framtid och inte minst kategoritillhörighet (OR eller WO?). Militär debatt har haft ett tema kring SOU vilket inbegripit själva utbildningen som sådan, vad Försvarsmakten bör använda sergeanterna till och rent funktionsspecifika spörsmål. Den här artikeln kommer däremot bygga vidare på en artikel i Tidskrift i sjöväsendet (TiS) (s. 209 och framåt) där författaren lyfter en oro kring ett kommande fyrbefälssystem i och med införandet av överfanjunkare som grad samt att dagens upplägg för hur kraven utformas för specialistofficerskåren inte är ändamålsenlig för försvarsgrenarna eller stridskrafterna.

Läs mer

Försvarsmaktens värdegrund – så blev den till

Av

den 6 juli, 2024

i Allmänt

Värdegrund – system av etiska principer som bildar under­lag för handlande. Belagt sedan 1992.

Svensk ordbok 2021

Värdegrund, ett laddat ord som nästintill oundvikligen skapar diskussion på såväl internet som ute i de fysiska rummen. Det enda ord jag kan komma på som drar till sig liknande heta debatter är ”gender”. Det är med vetskapen om att det här är ett hett ämne som jag tänkte ge mig in på minerad mark och reda i hur ordet kom in i den militära sfären samt vad begreppet kommit att betyda idag jämfört med början på 2000-talet. Anledningen är att Försvarsmaktens värdegrund och vad den antas stå för återigen har blivit en form av diskussion där fokus förefaller ligga mer på ordet ”värdgrund” än dess betydelse. Jag anser att det är viktigt att förstå hur Försvarsmaktens värdegrund kom till för att kunna kritisera dess utformning.

Läs mer

Det var inte bättre förr

Av

den 3 juli, 2024

i Allmänt

Armies prepare to fight their last war, rather than their next war.

Okänd

Citatet ovan förekommer i många olika versioner och tillskrivs olika personer, bl a Churchill. Oavsett är det en sanning som har bevisat sig igenom historien och dess olika konflikter. Vilket i sig inte är konstigt då vi människor saknar förmågan att se in i framtiden och alla former av framtidsanalyser står och faller med tillgänglig data samt de kontextuella avgränsningar som måste göras. Det vi ser idag i Ukraina är och är samtidigt inte morgondagens krig beroende på övriga faktorer som tid, plats och vilka parter som är involverade. Det pågår i mångt och mycket ett meta-krig där potentiella parter kontinuerligt genomför olika drag för att ha bästa möjliga utgångsläge i en ännu ej materialiserad konflikt.

History is the best teacher, who has the worst students.

Indira Ghandi

I militära kretsar är det populärt med militärhistoria, i synnerhet kopplat till de stora slagen under andra världskriget. Här finns mycket kunskap och inspiration att hitta för att lära sig kring strategi och taktik på alla ledningsnivåer, samt förstå allt från stridsreaktioner hos soldater till vikten av logistik vid fronter. Utmaningen dock med militärhistoria som utspelar sig långt före mottagarens egen födelse är att det saknas kontextuell förståelse till varför något hände eller varför det utspelade sig på ett visst sätt. Den kontextuella förståelsen försöker olika militärhistoriska författare förmedla på ett kondenserat vis i bokform till en läsare. Ibland blir det mer populärvetenskapligt, det vill säga grovt förenklat, för att läsaren ska kunna ta till sig informationen lätt och minnas den. Ett exempel är början på första världskriget. Det finns en allmän acceptans för att det var ”skotten i sarajevo” som startade kriget. Vilket är en grov förenkling kring hur situationen var mellan och inom de dåvarande staterna som sen kom att utkämpa kriget på olika sätt. Skotten är snarare att se som en i raden av händelser som alla bidrog till krigsutbrottet där skotten i sig inte nödvändigtvis hade startat ett krig om övriga faktorer sett annorlunda ut.

Poängen är inte att hamna i någon kontrafaktisk historiebeskrivning utan snarare att påpeka att såsom vi lärt oss saker i historien eller för den delen upplevt den är en kondensering som oftast sorterar bort gråskalor.

Eftersom militärt intresserade personer oftast har ett medelmåttigt intresse för historia, i synnerhet den svenska, finns det risk att vi går i en rad fällor vad gäller att sätta historien i ett sammanhang till moderna händelser. Ett återkommande fenomen är minnet av den svenska värnplikten, eller för den delen den svenska militära förmågan, före år 2000. Man minns gärna hur bra ens egna övningar var och hur duglig man var på sin uppgift. Man minns sällan, eller reflekterar därikring, hur mycket som var ett inövat spel och att en del av förmågorna vi hade aldrig fick öva i någon högre utsträckning.

Värnpliktig traktorförare vid I 3.

När det talas om hur många människor Försvarsmakten kunde mobilisera saknas minnet kring hur en stor del av dessa soldater ingick i en organisation för ren handräckning eller för den delen att vissa krigsplaceringar inte alls matchade vad individen hade genomfört för grundutbildning. Inte heller tar det höjd för huruvida det överhuvudtaget fanns ett behov av de kompetenser som en del av personalen hade i takt med att omvärlden förändrades och teknik utvecklades.

Men vad är poängen med allt det här då? Jo, det finns och har funnits under en längre tid en falang inom och utom Försvarsmakten som anser att personlig utrustning är långt ner på prioriteringslistan. Det finns så mycket annat som är viktigare att lägga pengarna på. Inte sällan framförs argument att utrustningen som fanns förut, exempelvis stridsbälte 304k samt ak4, dög alldeles utmärkt för att utföra diverse stridsuppgifter. En annan populär vinkling är att ta bilder från diverse dåtida krig, i synnerhet finska vinterkriget, för att påvisa att allt som krävs för att vinna är en uniform, ett stridsbälte och lite djävlar anamma. Det går hand i hand med uttrycket att det är ytterst soldatens vilja till kamp som kommer avgöra striden.

Förvisso spelar det ingen roll vilken utrustning individen har om denne ger upp. En stridsvagnsbesättning kan ha den stryktåligaste moderna stridsvagnen i världen, men det hjälper ju föga om de ger upp vid första stridskontakten. Samtidigt är det en grov förenkling av historien och det som avgjort slag och krig. För är det något vi vet från historien så är det att inget land som blivit angripet har varit rustat för det kriget de sugits in i. Det går även att argumentera för att angripande stater inte heller är rustade för det krig de ger sig ut i. Bägge gångerna när USA gått in i Irak har landets militär funnit sig såväl organisatoriskt som materielmässigt i nedgång. Vilket har, i takt med att kriget pågått, dragit igång en forcerad produktionskedja för att möta de faktiska behoven som finns på slagfältet. Detsamma har gällt Sverige när vi gett oss ut på olika internationella uppdrag och fått inse att utrustningen vi har inte alls är anpassade för hur operationerna genomförs.

Detsamma gällde Finland under kriget 1939. Därav att Sverige skänkte större (med svenska mått mätt) mängder materiel för att stödja den finska försvarsförmågan. I Vietnam gick USA in med Korea-kriget i färskt minne och vad som hade gällt där. Utrustningsmässigt var den amerikanska soldaten inte förberedd för så som kriget kom att utvecklas vilket också kom att visa sig i förluster. Korea var inte Europa under vk2, och Vietnam var inte Korea.

Svensk försvarsförmåga idag och imorgon är inte hjälpt av att vi sitter och plockar russin ur historiekakan med syftet att påvisa att det vi har idag skulle vara gott nog. För det har historien redan visat gång på gång att det inte stämmer. Där vi oftast går fel är tilltron på större system som ska vinna slagen och därmed kriget. Soldaten och dennes utrustning ges då ringa värde i jämförelse med en artilleripjäs eller en luftvärnsrobot. Men artilleripjäsen måste skyddas, framföras och laddas om. Detta görs av soldater som på olika sätt måste ha ett övertag gentemot fienden såväl utbildningsmässigt som vad gäller vapen och annan utrustning. Duellvärdet, för att använda en sliten term, måste vara bättre än vad det är idag. I synnerhet för ett land som Sverige där vi är i ett numerärt underläge redan från start.

Det går att springa maraton barfota, men det underlättar att ha ett par löpskor.

Det är enkelt att tala om att soldaten mest vill se fräck ut. Som man känner sig själv känner man andra brukar det heta. För egen del tycker jag det är fräckt att inte dö för att det saknades kroppsskydd, ändamålsenliga värmeplagg eller fungerande ledningssystem.

Bara för att man själv inte minns alla nackdelar med sin utrustning man hade sent 80-tal innebär inte att den är ändamålsenlig för dagens slagfält, eller för den delen morgondagens. Världen står just nu inför ett potentiellt nytt världskrig och då är det inte läge att backa in i situationen. Det är snarare hög tid att börja bli innovativa och framåtlutade på samtliga nivåer, inom alla områden. För det var inte bättre förr oavsett vad våra minnen vill säga oss.

Konsten att förstöra den egna rekryteringen

Av

den 26 juni, 2024

i Allmänt

Den 14 juni ställde jag två frågor på Instagram till de som genomfört förbandsbyte eller som nyligen examinerats från någon av officersutbildningarna om de fått flyttersättning (det vill säga betald bohagstransport, gardinpengar etc). Klar majoritet av de som svarade (strax över 600 för fråga 1 respektive strax över 570 individer för fråga 2) hade inte fått någon ersättning. En del hörde av sig och ansåg att frågan ställts felaktigt då det istället borde frågats OM individen hade sökt ersättningen. Vilket är en rimlig invändning utifrån ”som man frågar får man svar”.

Frågorna ställdes utifrån vetskapen att det finns förband som säger nej till flyttersättning för frivilliga förbandsbyten, just med hänvisning till att de är just frivilliga. Något som överhuvudtaget inte framkommer som krav i Försvarsmaktens avtalssamling (FAS). Där i står det istället att förbandet kan betala flyttersättning med mera till personal som behövt flytta till förbandsorten (eller i närheten). Just att det står ”kan” väljer en del förband att använda som skydd mot att ersätta omkostnader för de som söker en befattning, går igenom tester och blir anställda vid det nya förbandet. Därutöver hävdas det att det är ett beslut fattat på försvarsgrensnivå att ersättning endast ska betalas till de som beordrats till förbandsbyte. Men det verkar andra förband inom samma försvarsgren antingen missat eller väljer att strunta i då de betalar ut ersättning till inflyttad personal.

Varför är detta en grej? Till att börja med hämmar det rörligheten inom myndigheten, vilket förvisso kan vara tanken från vissa förband. Men det är inte särskilt gynnsamt för Försvarsmakten om individer avstår att söka för att de inte bor på orten där befattningen finns. Det skulle riskera att leda till att vissa funktioner enbart personalförsörjs med personal från de förband som finns i närområdet vilket inte är särskilt gynnsamt för förmågeutveckling, varken för förbanden som kontinuerligt tappar personal eller för rekryterande förband som inte får nya influenser in i organisationen.

För det andra andas det en gammaldags kultur där individen på något viss ska vara tacksam för att få komma till förbandet. En attityd som har varit direkt skadlig för Försvarsmaktens tillväxt och behålla-strategi. Det ligger i myndighetens intresse att individer kan flytta runt, dels för ovannämnda anledning kring kompetens och utveckling men också för att livsförutsättningarna förändras.

För det tredje är flyttersättning en av få förmåner i Försvarsmakten som verkligen är rekryteringsfrämjande. Det slås enbart av de förband som kan erbjuda någon form av boendelösning för att underlätta processen med att flytta till en annan ort. Med förmån menar jag just något som är förmånligt för individen. Vilket vi är fruktansvärt usla att prata om i rekryterande syfte. Googla orden ”förmåner” och ”försvarsmakten”. Beskrivning av Försvarsmaktens förmåner lyser med sin frånvaro, däremot kan jag läsa om finska Försvarsmaktens förmåner och hur de lönesätter vissa befattningar. Det närmsta jag kommer är när jag klickar in på ”Jobba civilt i Försvarsmakten” och kan läsa om att som civil har man förmåner som semester och flextid. Söker jag på försvarsmaktens hemsida hittar jag en pdf-fil från 2014 i vilken jag kan läsa att, förutom semester och flextid, att man som anställd har möjlighet att träna 3 timmar i veckan och att man får extra ersättning vid insatser samt övningar. Inget om träningsskor, möjligheten till kompetensutveckling, terminalglasögon eller tillägg vid föräldraledighet.

Det räcker att bara titta på övriga försvarsmyndigheter som FMV och FOI för att inse att de antagligen är vana att behöva erbjuda något mer än ”kallet”. Det är som att vi inte vill rekrytera människor när vi varken pratar om eller beviljar de förmåner som finns. Mitt i allt detta sitter en del personalavdelningar ute på förband som verkar ha blandat ihop sitt arbete med ekonomernas. Det är förvånansvärt ofta det diskuteras hur HR försöker hålla ner kostnaderna gällande såväl löner som att bevilja ersättningar. I bland verkar det rent utav vara väldigt kostsamt att skriva ut en blankett som en rekryterad arbetstagare ska skriva under.

Vi vet att det saknas löneincitament för personal att stanna länge i befattning. Vi vet att det saknas löneincitament för personal att ta kommenderingar såväl nationellt som internationellt. Vi vet att det på en rad punkter behövs kraftfulla revideringar inom personalområdet för att locka och behålla personal. Den absolut enklaste lösning på vägen är att börja prata om våra riktiga förmåner (dvs inte att en individ kanske får spränga nått i början på sin karriär) och att sluta obstruera med ersättningar vid förbandsbyten. Det vore att skicka en signal till personalen att Försvarsmakten värdesätter att de aktivt väljer att flytta på sig för att lösa ut diverse befattningar som annars hade stått vakanta.

Det hade varit att arbeta med behållaperspektivet på riktigt.

Instruktörens egen färdighet är en nyckel till bra utbildning

Av

den 23 juni, 2024

i Allmänt

I helgen blossade det upp en mindre diskussion på X kring huruvida instruktörens egna personliga färdighet är den viktigaste aspekten eller ej vid utbildning. Rättare sagt, påstående kretsade kring skytteinstruktörens förmåga till att själv skjuta bra.

Det blev kanske inte den hetaste diskussionen, däremot fanns det två tydliga läger – för och emot. Som jag tolkar diskussionerna tror jag att det till del handlar om vad man läser in i begreppet ”hög personlig färdighet”. Förstår man det som att instruktören måste vara bäst på sin grej då är det rimligt att ha invändningar mot påståendet. Förstår man det däremot som att instruktören behöver vara duktig inom sitt ämne, då framstår det för mig som ett väldigt självklart påstående.

Jag tror lite av schismen också ligger i den transformering befälskåren gjort från dåtidens skolning genom ”on the job training” till en period där det krävdes instruktörskurser för att överhuvudtaget få lov att instruera en annan människa i något till det vi har idag, en hybrid mellan instruktörskurser och erforderlig kompetens. Där ”on the job training” gav ett praktiskt kunnande var det kanske inte alla gånger öppet för utveckling eller diskussion kring varför medan instruktörskurserna till del innebar forcerad praktisk utbildning och mer fokus på de teoretiska med regler och formalia. Min egna reflektion från instruktörskurser som elev är att jag i princip blivit visad och instruerad samt i vissa fall fått öva ett fåtal gånger innan kursens slut för att därefter återvända till förbandet. Personligen har jag mer än en gång kastats in i instruktörsrollen med ytliga kunskaper för att utbilda andra. Jag är övertygad om att det haft inverkan på resultatet och elevernas kunskapsnivåer efter genomförd utbildning.

Nu har pendeln svängt tillbaka mot det praktiska, understött av den digitala utvecklingen där information nu flödar i mängder. Det finns idag få egentliga begränsningar för en instruktör att förkovra sig och söka inspiration utanför eget förband. Det innebär också att elever numera har tillgång till samma information och därmed kräver mer från instruktören. Det är där den höga personliga färdigheten kommer in. För en instruktör som är intresserad av sitt ämnesområde kommer troligtvis hålla sig uppdaterad om vad som händer ute i världen och omsätta teori till praktik genom att öva och pröva. Genom att öva och pröva är det också möjligt för instruktören att genom egen upplevelse se problemområden och hitta vägar runt, vilket leder mot att bli expert.

https://x.com/Kn_Yossarian/status/1803407943469064267

För att återkoppla till rollen som skjutinstruktör är det ett rimligt antagande att genom att konstant öva och pröva olika moment samt skjuttekniker (i enlighet med våra handböcker) kommer instruktören att successivt höja sin personliga färdighet vilket sen omvandlas till förmedlad information till eleverna.

”Men pedagogiken då?” undrar nu någon. Jo, den är också viktig. Saknar du förmåga att paketera information på ett sätt som tillåter eleven att förstå och omvandla till handling, då blir det givetvis svårt. Samtidigt har vi ”visa” först i vår utbildningsmetodik. Förmågan att kunna visa för eleven hur något ska genomföras spelar en central roll i hur vi utbildar. Först därefter börjar vi instruera så att den som utbildas till slut kan öva för att slutligen genomföra någon form av prov där kunskaperna testas. Min erfarenhet, i synnerhet från internationella kurser, är att just förevisningen kan få många ljus att tändas hos de som övas och en bra förevisning kräver att instruktören kan utföra momenten med självförtroende.

Med allt det sagt innebär det också att vi behöver ändra en del fenomen som fortsatt existerar ute i organisationen. Det främsta är att likställa en instruktörskurs med att individen nu är fullfjädrad instruktör inom ett ämne. Instruktörsutbildningar examineras genom att en individ uppnår lägsta godtagbara nivå. Vissa kurser kanske har bäste elev men det förändrar inte att de allra flesta har uppnått en godtagbar nivå för att kunna utbilda inom ett specifikt område. En instruktör kommer således att hålla en utbildning som håller en godtagbar nivå första gången men det kräver tid och övning för att bli experten. Precis som det krävs tid och övning för en enhet att uppnå en hög krigsduglighet. Således blir det inte bra när vi skapar ”generalister” som ska vara instruktörer inom ett dussin olika områden. Tiden kommer helt enkelt inte finnas att gå bortom den nedärvda övningsplanen från föregående år. Vilket givetvis blir en tuff balans i en tid med utökade värnpliktskullar och vakanser på GU-förbanden.

Min förhoppning för framtiden är att chefer som tar emot nya instruktörer ger dessa tid att bli duktiga inom det specifika ämnesområdet och att instruktörer upplever en vilja att konstant öva sig själva inom sina områden för att höja sin egen färdighet.

Sida 3 av 25

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén