Det vore en underdrift att säga att utveckling av stridsflygplan är en stolt tradition i Sverige. Med flygplan som Viggen, Draken och Gripen har det blivit djupt inpräntat i vår DNA att stridsflygplan ska tillverkas i Sverige av ett svenskt företag. Samtidigt är det tydligt att konkurrensen på den internationella marknaden är nästintill mördande och den svenska staten får på olika sätt agera för att tillse att Saab kan fortsätta sin verksamhet vad gäller utveckling samt tillverkning av stridsflyg.
JAS39E är på väg ut i Flygvapnet för att, åtminstone till del, ersätta föregångaren. Samtidigt som detta sker har Sverige börjat blicka framåt mot nästa generation stridsflygplan (som ligger minst 20 år in i framtiden, regeringen flaggar för att vägvalet måste ske senast 2030). Exempelvis genom att hitta samarbeten med andra länder för att dela på kostnader vad gäller utveckling. Sverige och Storbritannien tecknade bland annat ett samförståndsavtal 2019 för gemensamma studier inom området. Saab är på olika sättinvolverade i de här studierna.
När det gäller stridsflygplan, eller flygplan generellt, har de blivit dyrare och framförallt mer komplicerade att tillverka jämfört med 80- och 90-talet. Få länder i världen har råd att utveckla och bygga stridsflygplan vilket gör Sverige till ett speciellt fall med vår ringa storlek. Men för att det ska hålla i sig behöver Saab (och Sverige) få fler att köpa Gripen. Här har Brasilien och Ungern blivit två aktörer som kommit att ha en strategisk påverkan på svensk försvarsindustri och till del säkerhetspolitik.
I slutet på september släpptes nyheten att Försvarsmakten nu avsåg att bli aktivt på TikTok. Detta var på många sätt en anmärkningsvärd nyhet eftersom myndigheten dels tidigare hade fattat beslut om att inte vara aktiv på plattformen, dels för att Försvarsmakten också förra året förbjöd anställda att ens installera appen på sina tjänstetelefoner med hänvisning till det höga säkerhetshot applikationen innebär. Utifrån det är det väldigt många inom och utom myndigheten som har uttryckt förvåning över, och för den delen kritiserat, beslutet. Under gårdagen publicerade Officerstidningen en intervju med Försvarsmaktens marknadschef Johan Landeström i vilken han försvarar beslutet, komiskt nog, med att själv skicka ut missinformation. Således finns det behov av att reda ut vissa saker för att de här felaktigheterna inte ska få fästa i vår kommunikationstjänst.
Till att börja med ska det sägas att jag inte på något sätt är enbart negativ till Försvarsmaktens nya engagemang i TikTok. Jag ser det snarare som ett nödvändigt ont för att nå ut till de grupper som annars inte nås genom ordinarie plattformar eller medier. Internetstiftelsen har publicerat en rapport just om genomslaget av olika sociala medier i ekonomiskt utsatta områden. Där är användningen av TikTok betydligt högre bland unga än i övriga delar av samhället. Samtidigt är tillgången till betalda nyhetsmedier betydligt lägre. Det medför att det finns en poäng, även om det är en påtvingad sådan, för myndigheter likt Försvarsmakten att nyttja plattformen för att informera och bemöta desinformation. Det som däremot talar emot det är myndighetens usla reaktion på desinformation i redan etablerade kanaler, att kommunikationen via sociala medier sker genom HRC istället för den militära kommunikationstjänsten samt att marknadschefen nu öppet i en intervju visar att han varken förstår plattformen eller dess genomslag.
3,2 miljoner svenskar, i huvudsak i åldrarna 10–30 år, är på plattformen och de spenderar 100 minuter om dagen på Tiktok. Det är en ansenlig del av svenska befolkningen som använder Tiktok och det finns ett skäl för oss ur ett folkförankringsperspektiv att också finnas där. Det är också en intressant och viktig målgrupp för oss att ha kontakt med för rekrytering. Mertalet av användarna är dessutom unga kvinnor, så det är också ett skäl eftersom vi vill nå denna målgrupp
Johan Landeström, marknadschef Försvarsmakten
Vi börjar med påståendet om att 3,2 miljoner svenskar använder TikTok och att de spenderar 100 minuter per dag på platformen. Siffran 3,2 miljoner kommer ifrån TikToks pressmeddelande 2023 som i stort handlar om att försöka sälja in plattformen till företag som en viktig marknadsföringsplattform. De här siffrorna ska ställas emot Internetstiftelsens senaste årsrapport om svenskars internetvanor där man anger att 15% av svenska internetanvändare använder Tiktok varje dag. Det här är viktigt att komma ihåg eftersom siffran 3,2 miljoner är återkommande som argument för myndighetens närvaro på TikTok.
I intervjun påpekar Officerstidningen att det det skett en nedgång i användning bland unga användare. Landeström svarar på detta genom att säga att nedgången syns bland de som är yngre än 16 år och således inte ingår i målgruppen till att börja med. Och det är riktigt, användningen bland barn i låg- och mellanstadiet har kraftfullt minskat under senaste året. Det har däremot även skett en minskning i högstadiet. Den enda gruppen som ökar är bland gymnasieeleverna vilket följer logiken av att plattformsanvändningen följer med högstadieelever när de går upp i gymnasiet. Samma trend syns för Instagram.
En side note: Sett till mängden unga som använder Youtube är det otroligt märkligt att Försvarsmakten inte är betydligt mer aktivt på den plattformen.
Om vi nu utgår ifrån att målgruppen enbart är de över 16 år, det vill säga gymnasieåldern, och att det totalt sett är 15% av internetanvändarna i Sverige som använder TikTok dagligen är det alltså långt ifrån 3,2 miljoner som vi ens har en möjlighet att nå ut till. Marknadschefen hävdar i intervjun att Försvarsmaktens första inlägg setts av 850 000 personer. Vad han sannolikt egentligen menar är att det har visats 850 000 gånger. I skrivande stund har det inlägget visats 989 000 gånger. Det innebär däremot inte att det är så många unika individer som sett inlägget. I synnerhet inte svenskar. Sett till antalet följare och övrigt engagemang (som likes) är genomslaget inte så imponerande som marknadschefen vill påstå.
Intervjun i Officerstidningen gör mig än mer övertygad om att Försvarsmakten inte ska ha en marknadschef eller varumärkesstrateger. Jag är därutöver också övertygad om att det inte är marknadschefens roll att kommentera myndighetens kommunikation utan kommunikationsdirektörens. Här har vi en marknadschef som inte bara blandar ihop olika begrepp och trixar med siffror för att på alla sätt försvara ett beslut som alltjämt framstår som framdrivet av marknadsföringsbyrån och ivriga marknadsföringsmänniskor, inte av de militära skäl man nämner lite hastigt.
Anledningen till att jag kommer till den slutsatsen är de kommentarer som Landeström fäller runt om i artikeln där han antingen säger emot sig själv eller försöker släta över säkerhetshotet.
Vad tänker du om signalvärdet – vad gör Försvarsmakten i kinesiska statens påverkanskanal?
– Nu vet man inte om det är kinesiska statens påverkanskanal. Det är ett antagande och vi vet inte. Det är ett privatägt företag och som lyder under de författningar som stipulerats. Skulle det vara så att den kinesiska lagstiftningen kan tvinga Tiktok att vidareförmedla data till statliga organ, om det sker så är det givetvis ett problem. Å andra sidan så är ändå 3,2 miljoner svenskar där, och då är det viktigt att vi lär oss vad som händer där och kan identifiera desinformation.
Johan Landeström, Marknadschef Försvarsmakten
Det är inte vara Must som anser att TikTok är ett säkerhetshot med direkta kopplingar till kinesiska staten. Säkerhetstjänster i Estland, Kanada och USA är några exempel av en rad länder som på olika sätt infört restriktioner för applikationen på tjänstetelefoner med anledning av länken till den kinesiska statsmakten. Att sitta som marknadschef och försöka bortförklara det som ett ”antagande” är allvarligt då det skapar två parallella narrativ som säger emot varandra. Det är inte att bygga en tilltro till myndigheten eller att skapa en robust kommunikationstjänst som kan möta desinformation i informationsdomänen.
Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten har sammanfattat en promemoria där Must framför vissa synpunkter mot aktiveringen av TikTok som kommunikationsplattform. Dokumentet är klassificerat ”begränsat hemligt” vilket Landeström använder som ett skydd för att överhuvudtaget behöva bemöta det som skrivs i dokumentet.
Intervjun visar tydligt att det just nu är svansen som vaggar hunden och att det håller på att positionera hunden i en livsfarlig position. Försvarsmaktens marknadsföringskommunikation drivs inte av Försvarsmaktens intressen, eller ens Sveriges. Det är tydligt att det drivs, ivrigt påhejat av reklambyråer, av en snäv krets av individer med en bakgrund i marknadsföringsbranschen som saknar verklighetsförankring i vad Försvarsmakten håller på med och hur läget i omvärlden just nu är. Försvarsmakten bör omgående avveckla befattningar som marknadschef, varumärkeskommunikatörer och liknande som hör hemma på den privata marknaden och istället stärka den militärstrategiska kommunikationen för att kunna möta desinformation istället för att skapa den. Kort och gott, Försvarsmakten kan inte ha en marknadschef som själv sänder ut desinformation med myndigheten som avsändare.
Sedan Försvarsmaktens logistikchef började mer aktivt publicera videoinlägg har jag börjat få allt fler kommentarer kring hur ”cringe” de här filmerna är. För en del är de stundtals provocerande i all sin klämkäckhet. Det senare har jag full förståelse för då det kan uppfattas som en aning hånfullt att, likt bilder på glada generaler som äter mat i något tält, förmedla en bild som inte känns igen på förbanden. I synnerhet när det gäller utrustning som ”aldrig” tycks komma fram. Det är i sig enkelt att komma tillrätta med, exempelvis genom att kommentera och rakt ut fråga var grejerna är. Det är inte det som är själva problemet. Att kritisera sakfrågor måste vi fortsatt kunna göra. Men att saker är ”cringe” är liksom en del av den naturliga utveckling som måste ske för att ”hitta sin röst”. I grunden är det samma mekanismer som när du som instruktör försöker hitta ”dig själv” istället för att vara en kopia av någon annan. Att kritisera den framtoningen riskerar snarare att bli kontraproduktiv.
Vi har länge kritiserat Försvarsmakten i allmänhet och chefer i synnerhet för att närvaron på sociala medier lämnar mycket att önska. Men vi kan inte samtidigt förvänta oss att när chefer och företrädare väl skapar konton så kommer de vara fullfjädrade influencers. Det är inte naturligt för de flesta av oss att titta in i en kamera och prata utan någon form av respons. Det är en återkommande kommentar kring distansutbildning där lärare upplever det som väldigt ovant att hålla en föreläsning utan att kunna läsa av publiken och få någon hint om de hänger med eller ej.
Det som exempelvis @tvsssm_ och @verkan_ gör kräver ihärdighet (för att använda ett aktuellt ord) och en dos av antingen mod eller galenskap. Att begära att andra, som kanske inte ens har ett privat konto på den plattform man nu ska ge sig ut på i sin tjänst, ska kunna prestera lika skarpa tagningar är ungefär lika realistiskt som att förvänta sig att förstaårs-fänriken ska kunna leda sin pluton i strid direkt efter examen utan tid för samövning.
I takt med att allt fler företrädare väljer att ta modet till sig att börja kommunicera i bild och film, måste vi vara redo för att det kommer bli lite taffligt. Det är en väg som måste vandras där det inte räcker att stå bredbent och tala med tydlig stämma. Det finns en oändlig rad med andra faktorer att ta hänsyn till där ett 3 minuters klipp mycket väl kan ha tagit en hel dag att få till. Det behöver vi vara ödmjuka inför. Och om du inte tror mig, försök spela in dig själv där du pratar i 5 minuter om ett ämne och lyssna sen på hur det låter. Inget gör en så självmedveten som att höra sin egen röst eller se sig själv på film.
Vi är översköljda av olika former av influencers som antingen ”vloggar” eller poddar (eller bådeoch) där produktionen uppfattas som väldigt kvalitativ. Det vi inte ser är det arbete som pågår i bakgrunden med anställda klippare, manusförfattande och omtagningar. Vill vi få en realistisk bild om hur det verkligen är behöver vi leta oss tillbaka till hur det var i början för en podd eller influencer. Jämför man exempelvis Krigshistoriepoddens första avsnitt med de avsnitt som produceras idag är det ljud- och innehållsmässigt en betydande skillnad. Jag kan med jämna mellanrum gå tillbaka och skamset titta på de artiklar jag skrev 2016, eller för den delen de instagraminlägg som jag publicerade då. Men någonstans måste resan börja för att vi ska kunna lära oss och hitta vägen framåt. Då får det lov att vara lite ”cringe” emellanåt.
Jag skrev nyligen som svar på en fråga om säkerhetförbandens framtid att de behöver utveckla sina förmågor om de verkligen ska vara ”counter-SOF”. För att förstå vad jag åsyftar behöver vi klara ut vilken kontext jag tänker att förbanden löser sin uppgift i. I somras offentliggjorde amerikanska armén hur en enhet ur deras specialförband under ett övningsmoment i Sverige hade utfört ett cyberangrepp mot ett mål för att underlätta infiltrationen in i en byggnad. Det här tillsammans med en vidare tanke kring hur den här typen av operationer förbereds i en verkanskedja leder till min slutsats om att våra säkerhetsförband behöver omformas och utvecklas för att möta det moderna hotet, inte dåtidens hot som utgjorde en specialförbandspatrull som tryckte ute i skogen.
Operationer likt den som det amerikanska förbandet genomförde börjar med ett målval och riktad inhämtning. Hur länge inhämtningen pågår och i vilken omfattning beror på målet samt vilken verkan man tänker sig vilja uppnå. Därefter bearbetas den inhämtade informationen och skjuts in i planeringsprocessen. Därefter utförs operationen som även den kan sträcka sig över kortare eller längre tid beroende på uppgift och mål. Avslutningsvis genomförs en utvärdering av operationen för att bedöma om avsedd verkan uppnåtts och för att exploatera eventuell tillkommen information för framtida operationer. Det här bildar tillsammans en verkanskedja som vi vill bryta.
När det traditionellt har pratats om säkerhetsförband i en nationell kontext har det fokuserat på jakten av sabotagepatruller. Ett arv som troligtvis till del lever vidare efter åren med ubåtsjakt och observationer av ”grodmän” i våra skärgårdar. Fokus har hamnat på att, framförallt med hund och spaningslinjer, detektera fientlig verksamhet i närheten av våra skyddsvärda objekt ute i skogen. I stort har säkerhetsförbandens uppgift varit att bryta verkanskedjan vid genomförandet av uppdraget (oftast tänkt som ett sabotage). Vem som ska upptäcka förberedelserna har varit något mer höjt i dunkel.
I takt med övergången till det ”internationella försvaret” utformades förmågor som samlades in under ISR-paraplyet som bland annat fick bli Sveriges huvudbidrag till insatsen i Mali. Konceptet har även använts hemma där Sverige har en dedikerad stridsgrupp som genomför säkerhetsoperationer inom landets gränser. Det här innebär att vi har en operativ förmåga till att bryta en fiendes verkanskedja i samtliga länkar. Utmaningen är att den stridsgruppens förmåga är avhängd på ingående enheters förmåga till att lösa vissa uppgifter. Den är även en ändlig resurs som svarar på operationsledningens behov av att detektera, attribuera och avstyra fientlig verksamhet på svenskt territorium. Det leder mig till slutsatsen att säkerhetsförbanden på såväl taktisk som lägre taktisk nivå behöver utveckla förmågor som ligger bortom det traditionella att jaga specialförbandsoperatörer i skogen.
För att verkligen vara ”counter-SOF” behöver våra säkerhetsförband, förutom att kunna genomföra inhämtning ute i skogen också kunna utföra personbaserad inhämtning ute i samhället, kunna agera i det elektromagnetiska spektrumet för att detektera nyttjandet av olika sändande enheter samt ha förmåga att upptäcka cyberangrepp mot objekten de är satta att skydda (se inlägget om CEMA – Cyber ElectroMagnetic Activities). Därutöver behöver förbanden kunna avstyra verkansbedömning i de fall där motståndaren lyckats påverka våra skyddsobjekt. Det går även att diskutera förmågan till att exempelvis bli mer offensiv för att kunna skydda verksamhet, exempelvis från en fiende som med UAV försöker påverka flygvapnets utgruppering till vägbaser.
Det här innebär med andra ord att förbanden behöver organiseras annorlunda jämfört med idag och rekrytera betydligt bredare för att hitta de kompetenser som behövs för att kunna utföra säkerhetsoperationer i flera arenor. Det ställer i sin tur högre krav på att samtliga staber (inklusive militärregionerna) som har säkerhetsförband under sig behöver matcha förbandens förmågor med kompetens att hantera information och leda operationerna.
Begrepp som börjar med ”Counter” innebär en förpliktelse att kunna möta en viss förmåga. SOF är i sig en förbandstyp med många olika förmågor vilket medför ett högre krav på säkerhetsförbanden att kunna möta dessa i olika former. Hotet idag och imorgon innebär att vi, precis som med telekrig och uav-förmåga, behöver sprida förmågorna brett inom organisationen istället för att koncentrera det till enskilda bataljoner om vi vill ha en chans att möta en fiende som i framtiden inte enbart består av ryska spetsnaz utan likväl kan inbegripa andra hotaktörer som ser ett tillfälle att agera.
Citatet ovan uttalades under ett föredrag om enhetens verksamhet vilket naturligt gled in på problematiken kring att hitta rätt personal. Det är ett uttalande som de flesta troligtvis kan förstå vad som åsyftas. Nämligen att det som eftersöks är individer som kan sitta stilla framför en skärm och fokusera på att bearbeta och tolka insamlade signaler för att därefter skapa ”bibliotek” till Försvarsmaktens olika plattformar. Anledningen till att jag börjar artikeln med det citatet är för att det ramar in det som jag vill ha sagt som en respons till debattinlägget ”Ingen ihärdighet på Officersprogrammet”.
Författarna till inlägget lägger fram ett par punkter utifrån vilka de anser att dagens officersutbildning är undermålig. Punkterna sammanfattas till ”ökad närvaroplikt, höjda krav på förkunskaper och striktare uppföljning av fysisk förmåga”. Jag tolkar inlägget som en oro över kvalitén på framtidens officerare och att om de föreslagna åtgärderna inte vidtas så kommer Försvarsmakten påverkas negativt på lång sikt.
Sveriges Radio publicerade en artikel med den något förvirrande och framförallt missvisande rubriken ”Nytt försvarsförband för dig över 30”. Om man lyssnade på inslaget och intervjun med Försvarsmaktens representant blev det något tydligare vad det handlade om, även om det troligtvis kvarstod behov av förtydliganden i frågan. Men framförallt uppstod frågor kring hur territorialförbanden och Hemvärnet ska samexistera då de till synes löser samma typ av uppgifter.
Den här artikeln kommer försöka förklara upplägget utifrån Försvarsbeslut 2020, försvarsberedningens rapport samt de beslutsunderlag som Försvarsmakten lämnat för kommande försvarsbeslut. Vad jag däremot inte kommer beröra är åldersdiskussionen som uppstått som ett stickspår i det här. Det enda som egentligen är intressant att nämna där just nu är att det inte berör anställda och att det är osannolikt att det överhuvudtaget berör någon i exempelvis Hemvärnet idag. Fokus kommer ligga på att hitta den röda tråden och hur det hänger ihop med Hemvärnets personalförsörjning som just nu har en diffus framtid. För den som vill fördjupa sig i lokalförsvarförbanden och lite allmän historia kring hemvärnet skrev jag en artikel 2020 om ämnet.
Det ska också förtydligas att det här ämnet kräver att vi tänker utifrån att landets ledning dragit i mobiliseringsspaken och att kriget står för dörren. Vi kommer inte dyka ner i de fredsmässiga uppgifterna som hemvärnsförbanden löser, helt enkelt för att det inte är de som territorialförbanden (eller något annat förband för den delen) kommer att lösa. Då tänker jag framförallt på stöd till samhället (vanligtvis eftersök) och bevakning av skyddsobjekt (exempelvis vid flottbesök). Det vi kommer fokusera på är VLS, skydd och bevakning vid mobilisering på svenskt territorium.
Regeringen har lämnat budgetproposition 2025 till riksdagen och i höst kommer det ske en omröstning om den godkänns eller ej. Sett till det parlamentariska läget idag verkar det otroligt att det inte skulle godkännas av majoriteten. Den här artikeln kommer kortfattat gå in på var de stora satsningarna sker. Under perioden 2025 till och med 2030 beräknas försvarsanslagen nå upp till 185 miljarder kronor. Nästa år är tanken att försvarsbudgeten ska uppgå till strax över 138 miljarder. För att skapa en referenspunkt ska det nämnas att 2015 låg försvarsbudgeten 44 miljarder (varav 40 miljarder gick till Försvarsmakten).
Tabell hämtad från budgetproposition 2025, utgiftsområde 6.
Vi vet sedan tidigare att det ligger flera olika beställningar av utrustning och materiel till större summor, tidigare benämnd som forcerad tillväxt. Vi vet också att mer pengar behövs ute på förbanden för att kunna driva verksamheten framåt, bland annat grundutbildning och förbandsträning.
Försvarsmaktens anslag till förbandsverksamhet och beredskap föreslås uppgå till 66 miljarder (2013 var det anslaget 22 miljarder). I den summan återfinns stödpaket till Ukraina.
Försvarsmakten har en gedigen investeringsplan för materiel som behöver ersättas eller vidmakthållas. Att fortsätta drifta alla system som vi använder idag, oavsett om det är stridsfordon, ubåtar eller it-system beräknas kostnaden uppgå till 20 miljarder kronor. För anskaffning, inklusive anskaffning av anläggningar, beräknas kostnaden uppgå till 59,5 miljarder kronor. I synnerhet armén har stora anskaffningar och utveckling av materiel för framtiden.
Tabell hämtad från budgetproposition 2025, utgiftsområde 6.
Det som armén ska anskaffa och utveckla i perioden är bl a archer, nya stridsvagnar och stridsfordon, nya eldhandvapen (vilket är för hela FM), skyddade lastbilar och luftvärn (såväl medelräckviddigt som buret). Marinen fortsätter sin modifiering av visbykorvetterna samtidigt som anskaffning av nya ytstridsfartygen fortsätter. Därutöver anskaffas en artilleriplattform och ny ubåt. Flygvapnet anskaffar JAS39E tillsammans med en rad olika robotar, långräckviddig bekämpningsförmåga och ett antal flygande plattformar så som helikopter 14 och taktiskt transportflyg.
Kostnaderna för internationell verksamhet, dvs utlandsoperationer, har legat lågt tidigare som ett resultat av att vi avvecklat de stora förbandsinsatserna. Det här ser nu ut att vända. Nästa år uppgår det redan beslutade anslaget till strax över 4 miljarder (jämfört med 1,4 miljarder 2023). I budgetpropositionen för 2025 ligger det årliga anslaget omkring 3 miljarder. Notervärt är att pris- och löneomräkningen ökar från ca 48 miljoner till 72,5 miljoner 2027. Pris- och löneomräknings-posten innehåller huvudsakligen löner och hyror.
Forskning- och teknikutveckling höjs upp till 1,2 miljarder från att tidigare legat strax under 1 miljard. I sammanhanget ska nämnas att Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) får en ökning av anslaget till nästan 600 miljoner 2025. Som kontext ska nämnas att FOI:s forskning finansieras genom uppdragsfinanisering från övriga myndigheter där Försvarsmakten under 2023 stod för över hälften av intäkterna.
Personal, eller rättare sagt bristen av, nämns vid flera tillfällen i propositionen. Personalbristen inom en rad kategorier har enligt Regeringen en negativ inverkan på Försvarsmaktens förmåga att uppnå de utpekade målen. Sett till den utökade budgeten ska det nämnas att under 2023 stod personalkostnaderna för 20,7 miljarder. Den kostnaden hade markant ökat från 2022 som låg strax under 19 miljarder. En ökning som främst tillskrevs anpassning av beredskap och genomförda operationer.
Ur ett ekonomiskt perspektiv var anpassning av beredskap och genomförda operationer kostnadsdrivande, främst avseende personalkostnader
Försvarsmaktens årsredovisning 2023, s. 25
Historiskt sett har Försvarsmakten under lång tid spenderat ungefär en tredjedel av budgeten på personalen. Vilket ska jämföras med flera andra länder där fördelningen är närmare 50/50. Med alla utlandsstationeringar samt tillväxten som sker så är det oundvikligt att personalkostnaderna ökar även de kommande åren. Det kritiska kommer vara om vi väljer att självmant öka kostnaderna för att kunna behålla och rekrytera rätt kompetens till vår och Natos organisation, eller om vi fortsätter försöka hålla nere personalkostnaderna vilket fortsatt driver bort kompetensen vi eftersöker med fortsatt negativ inverkan på försvarets förmåga.
I budgetpropositionen för 2025 finns det en del saker att dyka djupa ner i. En del är den från alla håll konstaterade utmaningen med personal. För trots ökad antagning till de olika officersutbildningarna, trots en utökad organisation med fler förbandsorter och ett återkommande narrativ att vi blir fler, så är vi fortsatt för få för att ”fylla ut kostymen”. I dokumentet kring kommande försvarsbudget är det återkommande att bristen på personal, i synnerhet för Flygvapnet, påverkar Försvarsmaktens förmåga att uppnå operativa krav. Det här är inget nytt i sig vilket regeringen även påpekar i sitt budgetunderlag.
Regeringen konstaterar att Försvarsmaktens förmåga att attrahera och behålla personal är avgörande för försvaret av Sverige. Det är därför angeläget att Försvarsmakten arbetar aktivt för att behålla och öka andelen kvinnor på alla nivåer i organisationen. Hotbilden mot Sverige ställer krav på både ökad tillgång till personal och ökad uthållighet inom det militära försvaret. En större krigsorganisation kräver en utökad krigsförbandsproduktion. Regeringen har därför tillsatt en utredning i syfte att se över åtgärder för tillgång till personal och en ökad uthållighet inom det militära försvaret Målet är att skapa bättre beredskap och uthållighet i krigsorganisationen. Uppdraget ska redovisas senast den 1 juli 2025 (taktisk.se fetmarkering).
Information om den här utredningen kommunicerades ut i Januari 2024 och är således ingen ny information. Utredaren har fått i uppgift att se över en rad punkter och återkomma med ett förslag på hur Sverige och Försvarsmakten kan få tillgång till mer personal, enklare och snabbare. En utredning vars resultat kan komma att påverka flera olika grupper i samhället, oavsett om man har ett engagemang i Försvarsmakten eller ej. Det man trycker på att utredaren ska titta närmare på är följande:
analysera vilka möjligheter som finns att använda värnpliktiga under grundutbildning för beredskap och annan verksamhet,
analysera om det finns ett behov av att förändra förmånerna till totalförsvarspliktiga och analysera de samhällsekonomiska konsekvenserna av detta,
analysera om det finns ett behov av att införa en uttrycklig rätt till tjänstledighet från civil anställning för reservofficerare,
analysera behovet av att ändra regleringen om anställningstider för kontinuerligt och tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän.
Kriget i Ukraina och en alltjämt negativ utveckling vad gäller säkerhetsläget tillsammans med flera år av rapportering om Försvarsmaktens svårigheter att rekrytera och behålla kompetent personal samt det utökade behovet av personal för att försörja Natos organisation ligger bakom behovet att utreda. Bland annat har det återkommande inför medlemskapet varit en fråga om värnpliktiga kan skickas utomlands i fredstid samt hur värnpliktiga kan användas för att utföra beredskapsuppgifter. Handlingsfriheten med värnpliktiga utomlands har blivit utredda och den utredningen bereds nu av Försvarsdepartementet.
I utredningsunderlaget nämner regeringen flera olika spår för att utöka personalvolymen. Ett är att höja mönstringsåldern för att kunna förse krigsorganisationen med vissa kompetenser. Ett annat är att förlänga antalet år som en individ är inskriven i personalreserven.
Till exempel skulle en höjd övre åldersgräns för mönstring kunna medföra att fler individer med värdefull kompetens i större utsträckning kan skrivas in för värnplikt.
Från politiskt håll ser man även ett behov av att värnpliktiga fortsatt kan tjänstgöra även efter att de fyllt 47 år och därmed enligt nuvarande lagstiftning inte längre är värnpliktiga (totalförsvarsplikten är däremot fortsatt gällande). Det skulle exempelvis kunna innebära att även den som är äldre än 47 år kallas in för militär tjänstgöring vid höjd beredskap.
I försvarsberedningens rapport Värnkraft lyftes en tanke om att förlänga grundutbildningen till 18 månader varav fyra till sex månader skulle innefatta beredskapstjänstgöring. Det angivna syftet är att frigöra anställd personal till andra uppgifter. Därutöver vill regeringen utreda vilka möjligheter som kan finnas kring att förlänga antalet dagar som en totalförsvarspliktig högst får tas i anspråk för beredskapstjänstgöring. Idag får en totalförsvarspliktig högst tjänstgöra i 180 dagar.
Återgången till det nationella försvaret och en utökad krigsorganisation har återigen påvisat behovet av en stor reservofficerskår. Det vore antagligen en underdrift att säga att reservofficerskåren har underutnyttjats generellt av Försvarsmakten. Regeringen vill utreda dels om tjänstgöringsskyldigheten för reservofficerare behöver utökas samt om reservofficeren ska ha rätt till tjänstledighet från ordinarie arbetet för att kunna tjänstgöra i Försvarsmakten under längre tid.
Den till synes lågt hängande frukten som också ska utredas är om den lagstadgade begränsningen i anställningstid för GSS ska kvarstå eller förändras. I samband med detta ska det också utredas i vilken utsträckning GSS/K avslutar sina tjänstgöringar innan de uppnått de lagstadgade 12 åren. Det har genom åren funnits olika förslag på diverse ekonomiska incitament för att soldaten eller sjömannen ska fullgöra sin tid, dock har inget förslag realiserats.
Den troligtvis största utredningspunkten som ges minst utrymme är möjligheterna för Försvarsmakten att kalla in samtliga personalkategorier utan att det råder en höjd beredskap i landet, så kallad grundberedskap. Idag har såväl överbefälhavare som respektive förbandschef möjlighet att kalla in personal på kort varsel för att snabbt skapa militär handlingsfrihet. Det finns vissa begränsningar i det systemet som troligtvis identifierats i tidigare underlag begränsar bl a omfång och tid.
Utredningen kan sammanfattas med att regeringen vill titta brett på lösningar för att snabbt kunna kalla in personal till tjänstgöring i den militära organisationen, i huvudsak genom tvångsmedel och i vissa fall genom ekonomiska incitament. För att utreda allt detta har utredaren fått 1,5 år på sig och redovisning förväntas ske 1 juli 2025. Tills dess är det osannolikt att vi kommer se några förslag till förändringar vad gäller anställningstid för GSS. Det finns en risk att Försvarsmaktens återkommande problem med att rekrytera samt behålla personal (det vill säga misslyckandet vad gäller ”arbetsmarknadens parter att komma överens”) mynnar ut i en lösning där allt fler pliktas in för att fylla kompetensbehovet inom allt från logistik till cyber. Vilket i förlängningen kan komma att påverka samhället och exempelvis företags vilja att etablera sig i Sverige samt rekrytera svensk personal.
Innan sommaren skrev jag en artikel som ett påhak till en annan artikel om specialistofficerssystemets framtid. Den artikeln avslutade jag med påståendet att specialistofficersutbildningen behöver göras om i grunden. Passande nog har det nyligen publicerats ett debattinlägg i frågan kring specialistofficerarnas inriktning där författaren argumenterar för att det finns truppspecialister och systemspecialister. Kategoriseringen ligger i linje med mina tankebanor kring hur jag tänker mig att specialistofficersutbildningen behöver reformeras. I artikeln kommer jag använda uttrycken ”underofficer” och ”specialist”. Det finns ingen större värdering utöver att det blir ett tydligt sätt att dela in de två grupperna av SO, likt att använda uttrycken ”truppspecialist” och ”systemspecialist”.
Grundtanken är att komma tillbaka till en kortare SOU för de som går mot att bli underofficerare, det vill säga den breda massa av dagens SO som förväntas växla mellan att vara instruktörer och chefer på grundutbildning och vara chefer på våra ”markstridsförband”. Jag använder termen markstridsförband för att visa på att det inte handlar om enbart armén utan även flygvapnet och marinens enheter som löser uppgifter på marken. Att lösa stridsuppgifter eller direkt stödja lösandet av dessa är det huvudsakliga fokuset för de här enheterna. Det är generellt det här som vi väljer att fokusera huvuddelen av en SOU mot. Ledarskap, vapenutbildning och instruktörsrollen. De som går den här inriktningen kommer följa en karriärväg där de börjar som GSS och efter några år når upp till OR4 och 5. Under den tiden har de fått utbildning i att agera som instruktörer och att vara ledare. Kunskap som de då, likt tanken var med ASOU, tar med sig till skolan. Väl på skolan genomför de en, i jämförelse med idag betydligt, kortare utbildning för att kunna axla rollen som ställföreträdande plutonchef eller kvartermästare.
Att vi idag rekryterar GSS med flera år i tjänst till SOU och sen tvingar dem att gå samma utbildning som individer som genomfört en GU är ineffektivt. Framförallt saknar förbanden möjlighet att ge individen en vettig plan för framtiden då antagningen till SOU ligger utanför förbandens kontroll. Debaklet som uppstod med att flera av marinens aspiranter till SOU fick se sig bortsorterade av pliktverket trots att de ansågs mer än väl lämpligt av sina förband visar på att vårt system inte fungerar som det är tänkt. Förbanden behöver kunna ge morgondagens tilltänkta skyttegrupp- eller sjukvårdsgruppchefer tydlig mentorering och utbildning tidigt för att kunna avgöra vem som förbandet vill se i en framtida roll i ledningstriaden. Idag finns inte den tydligheten och såväl chef som soldat är utelämnade åt en okänd aktör när det gäller soldatens framtid. Det är i all väsentlighet en situation vi inte vill ha.
På samma sätt tvingar vi idag våra blivande specialister att lägga ner en väsentlig del av sin SOU på att bli generiska instruktörer i en kontext där deras kompetenser inte alls gagnar Försvarsmakten. Vi lägger i vissa fall ner väldigt mycket resurser på att hitta och testa individer till specifika funktionsroller, inte sällan till befattningar där det finns en brist på tillgänglig personal. De här individerna kommer sedan ut ur sina funktionsskolor och skickas rakt in på en grundutbildning där deras systemkunskaper inte används vilket innebär att de aldrig får möjlighet att befästa kunskaperna de fått från skolan. Det är precis lika ineffektivt och slöseri med resurser som att ta en pilot och placera som fordonsförare under sina första två år. Det är utbildningstid som vi aldrig får tillbaka.
Om vi rekryterar specialister måste vi göra det med vetskapen att de måste få vara i den rollen under en oöverskådlig framtid för att bli de experter som vi behöver. Det är dessa som vi sen ska använda för att bli funktionsföreträdare, funktionsspecifika instruktörer och lärare. Därav behöver vi utnyttjad utbildningstiden på 18 månader till fullo. I synnerhet för att specialistinriktningen kommer bestå av en ansenlig mängd individer där det inte finns en ”GSS-väg” att gå.
Dagens SOU skapar i bästa fall en multifunktionell specialistofficer som är duktig på väldigt mycket. I värsta fall skapar det en splittrad specialistofficer som är halvdan på det mesta. Det är i huvudsak beroende på individen och därmed ett vanskligt system för förbanden.
”Men alla officerare måste kunna leda!” är en invändning som stundtals ventileras. ”Alla befäl måste kunna lära sin grupp skjuta!” är en annan. Mycket av kritiken mot den här formen av förslag bygger underförstått på att officerens (eller i det här fallet specialistofficerens) värde bygger på förmågan till väpnad strid. Jag anser att det är en misstolkning av det som skrivs i ”Vår militära profession”. I den står det mycket riktigt att professionens kärna är den väpnade striden, men med tillägget att det är Försvarsmaktens samlade förmåga till väpnad strid. Det vill säga att det är inte individens förmåga till väpnad strid som är kärnan för specialistofficeren. Kärnan är vad individen kan bidra till striden. Det bidraget kommer se olika ut beroende på vilken typ av enhet individen tillhör och vilken befattning denne har. Ledningssystembefälet och vagnsgruppchefen bidrar med olika förmågor till den samlade effekten. Att koka ner det till en förmåga till att utbilda i vapenhantering är att gravt förenkla komplexiteten vad gäller vapenutbildning och helt undervärdera vad övriga förmågor har att bidra med.
Vi kan inte genomföra en antagning för alla funktioner baserat på individens eventuella förmåga att leda en pluton när vi under de första åtta åren förväntar oss att individen ska sitta framför en datorskärm och följa flygplan. På samma sätt kan vi inte göra en uttagning som premierar en hög fysisk status för att sen tvinga individen att sitta ner bakom en skärm på ett fartyg direkt efter skola.
”Men då måste ju någon annan lägga tid på att utbilda?” är en invändning som lyfts på sociala medier. Det enkla svaret är ja, någon annan måste hålla i skjututbildningen eller sjukvårdsutbildningen. Precis som att någon annan håller i signalskyddsutbildningen eller utbildningen i motståndarkunskap. Det vore rimligt att de som är mest kunniga inom ett ämne också utbildar i det vilket möjligen är en utopi vad gäller alla ämnen. Jag skulle kalla det för en vision, något att sträva efter för att verkligen få ut något från trebefälssystemet.
Det här innebär sammanfattningsvis att jag vill se en två vägar för våra blivande SO. En väg som går via GSS där utbildningen sker i delsteg under karriären med en kort avslutande del på skola. Den andra vägen innebär precis som idag 1,5 år på skola men har inga krav på förkunskaper utöver de som möjligen undantagsvis behövs för specialiseringen. Med detta får vi ut underofficerare och specialister som vet vad som förväntas av dem under deras kommande karriär. Förbanden får tydligare planeringsförutsättningar för sin rekrytering och vi minskar risken för kompetenstapp längs vägen.
Vad kostar det här? Det som de flesta antagligen kommer inse är att det skapar en känsla av minskad ”användbarhet” av vissa SO. Samtidigt vill jag hävda att det är en realitet vi alltid levt med och alltid kommer leva med. Vi behöver rätta kartan efter verkligheten och inse att vi även i framtiden med trebefälssystemet kommer ha individer som ”enbart” kan befinna sig i sitt funktionsrör. Samtidigt innebär det också att de inte kommer konkurrera med underofficeren om att ingå i en ledningstriad med den karriärplaneringen som det medför.
Oaktat om vi väljer den här vägen eller en annan är det min bestämda uppfattning att dagens SOU måste göras om i grunden tillsammans med hur vi väljer ut våra framtida specialistofficerare. För dagens system håller knappt ihop efter alla lappningar och lagningar som skett sedan införandet.
Ett välkänt citat lyder ”Om inte jag, vem annars?”, en populär omskrivning av det är ”om inte du, vem då?”. Båda uttrycken används oftast för att mana individen till att ta initiativ och ta på sig att lösa problem, underförstått att ingen annan kommer lösa det åt dem. I en tid av säkerhetspolitisk turbulens, ett växande försvar och med det tillförsel av såväl uppgifter som materiel är det uttryck som passar väl in.
Flygvapenchefen offentliggjorde nyligen årets pristagare för flygvapnets innovationspris. Priset tilldelades i år 31 flygunderhållskompaniet på F 21 i Luleå. Och jag tror att årets pris är viktigt ur flera olika aspekter, inte bara dess bidrag till Flygvapnets spridningsförmåga. Den absolut viktigaste är att årets pristagare visar på att vem som helst (och det menar jag inte i någon negativ bemärkelse, snarare tvärtom) kan titta på sin verksamhet, ställa sig frågan ”hur kan vi göra det här annorlunda?” och testa sig fram till ett koncept.
Genom visionärt tänkande och mod att utmana gällande metod och process har pristagarna med befintliga resurser och förändring av metod utvecklat Flygvapnets förmåga till spridning.
”Hangar på hjul” som beskrivande begrepp kan låta rätt självklart när man tänker på det, samtidigt har ingen (uppenbarligen) tänkt på det och vågat driva tanken till ett genomförande genom att utmana rådande normer. Tanken är i all sin ”enkelhet” (i brist på ett bättre ord) en tydlig och viktig indikator på att en innovation inte måste vara en tekniskt banbrytande tanke. Det är inte nobelpriset i fysik. Snarare att alla kan titta på sin verklighet med de resurser som finns och fundera på vad de kan göra annorlunda för att nå en liten bit längre med det vi har. Årets pristagare visar att de här lösningarna finns ute på förbanden, på gräsrotsnivån där den praktiska kunskapen finns om hur vi gör saker, om det är ändamålsenligt och vad som kan tänkas göras lite annorlunda.
Det bubblar inom organisationen där kriget mot föråldrade processer, stelbenta regler och icke ändamålsenliga metoder fortsätter. Flygvapnets innovationspris och förslagslåda samt arméchefens inbjudan till debatt är den typen av initiativ som behövs för att trigga och dra nytta av det nätverk av tänkande individer som finns i organisationen.
Newton tillskrev sina framgångar till att ha stått på axlarna av jättar. Det var en gest till de som gått före honom vilkas arbete han kunde bygga vidare på. Detsamma gäller för oss. Det är nästintill en förpliktelse, en skyldighet för oss att bygga vidare på den kunskap som finns inom organisationen och hitta nya vägar i en värld som befinner sig i kontinuerlig förändring. Om inte du bidrar med din kunskap, vem ska då göra det?
