Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 1 av 26

Med nyfikenheten som drivkraft

Av

den 11 april, 2025

i Allmänt

innovation innovationen innovationer
ordklass: substantiv
uttal: [-∫o´n]
● (in­förande av) teknisk nyhet vanligen betraktad som ett fram­steg

Svensk ordbok, 2021

Vi ska bli mer innovativa, det är budskapet som just nu hamras in från högre ledning och politiker. Med ”vi” åsyftas inte bara på Försvarsmakten utan även industrin och samhället i stort. Men innovation är samtidigt inget som enbart kan beordras fram eller beställas från industrin. Åtminstone inte om vi vill ha kortare processer och nya tekniska lösningar som ligger nära hur den militära verksamheten bedrivs.

När det pratas om innovation handlar det inte sällan om tekniska lösningar som på olika sätt ska förändra hur vi strider eller arbetar till vardags. Det är AI, olika former av smarta vapen och inte sällan dyra samt stora system som tar tid att bygga. Fokus hamnar nästintill uteslutande på slutprodukten.

När jag tänker militär innovation så tänker jag på alla lokala tillverkare av personlig utrustning som utifrån egen erfarenhet eller i direkt samarbete med sin kund skapar anpassad utrustning. Jag tänker på alla de som lagt ner flertalet timmar på att skapa olika typer av exceldokument som genererar arbetstidsplanering och skifteskoder för enkel inläsning i Prio. Jag tänker på alla de som varje dag ställer frågan ”vad händer om jag gör så här istället” och vågar utforska sina stödsystems funktioner eller modifiera utrustning så att den blir ändamålsenlig. Jag hävdar att det är innovation i sin renaste form och det är den vi behöver förvalta.

För att haka på Orvars tanke om att stimulera den lokala innovationen vill jag kommunicera ett par praktiska åtgärder.

Det första är att det behöver bli mer tillåtande att modifiera utrustning eller materiel. Inte fritt blås, men tillåtande. Försvarsmakten kasserar och destruerar utrustning kontinuerligt. Gör det enkelt för personal att åtminstone ansöka om att få ut exempelvis en gammal bärbar dator för att få testa sig fram med nya mjukvaror eller experimentera med en gammal antenn. Eller för den delen att modifiera utslitna uniformer.

Det behöver finnas materiel tillgänglig för att kunna testa saker. Det har pratats mycket om 3D-skrivare, det är en liten del. Det finns så mycket mer som kan införskaffas för att göra det enklare att testa saker. Arduino och Raspberry Pi är två enkla ”ramverk” för att kunna bygga och testa saker. Typ en fjärrstyrd drönare med förmåga att läsa av RFID-taggar på höjd.

Skapa guider kring hur ekonomiska medel kan äskas av den enskilde för att göra små inköp, såväl internt som externt, som kan fungera som en ”kickstarter” för ett projekt.

Våga utmana personalen att hitta svagheter, tänka som en motståndare och därefter föreslå lösningar. Vi behöver i all väsentlighet ”röda celler” som vågar utforska luckor i det vi gör.

Det är förvisso vettigt att ha en hypotes innan man startar ett experiment. Men det kan lika gärna vara ett identifierat problem eller rentutav nyfikenheten kring vad som kommer hända om man väljer att göra på ett annat sätt. Bakom varje lyckat projekt finns det otaliga misslyckade som försvann längs vägen.

I en organisation som lär ut olika saker som rena självklarheter, där olika övningsmoment eller ”applex” har ett facit är det lätt att nyfikenheten dödas. Det blir i sig en ledarskaps- och utbildarfråga. Vill vi stimulera innovation behöver vi generellt bli bättre på våra ämnen vi ska lära ut och samtidigt bli bekväma med att vi inte alltid kommer ha svar på de frågor som exempelvis kadetterna ställer. Att erkänna sin gräns i kunskap precis på samma sätt som vi kan erkänna våra fysiska gränser och sen aktivt arbeta med att flytta gränserna.

I blå ringhörna hittar vi en ung officerskår och anställda soldater […] kompetenta, framåtlutade och i många fall bättre än vad vi förtjänar. De följer kriget timme för timme i sina mobiltelefoner, dricker energidrycker medan de självständigt reflekterar om fältarbeten för egen överlevnad och har kvalificerade preferenser om vapenremmar och ledningsstödsystem. De är medvetna om att när kriget (som redan är här) byter skepnad är det deras krig[…].

xToolmakerx https://militardebatt.com/2025/04/11/ingen-kommer-att-kyssa-din-ring/

Jag väljer att avsluta med ovanstående citat från ”xToolmakerx” för att jag tycker att det beskriver väl varför vi måste lita på personalen längst ner i organisationen och deras naturliga nyfikenhet på kriget. Det åligger oss att göra det enklare för dem att förbereda sig för framtiden.

Familjeliv och Försvarsmakten

Av

den 8 april, 2025

i Allmänt

Det har länge diskuterats hur utmanande det kan vara att få yrkeslivet och familjelivet att fungera. Begreppet ”work-life balance” är nog något de flesta hört yppats på något möte eller läst i något dokument. Så även inom Försvarsmakten. Med tillväxten, Nato och behovet av att skaffa nya förmågor har det blivit högaktuellt att få till lösningar som möjliggör för personalen att vara mer närvarande hemma med familjen samtidigt som de kan fortsätta vara produktiva arbetstagare.

Eftersom det inte är ett unikt försvarsmaktsproblem med att balansera arbetslivet med privatlivet så kan det ibland vara oklart hur det påverkar den militära verksamheten och varför det är så viktigt att få till försvarsmaktsspecifika lösningar.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) var medelåldern 2023 för förstagångsföräldrar ca 30 år för kvinnor och ca 32 år för män. Sedan år 2000 har medelåldern höjts med ca 2 år för bägge könen. Det kan tyckas vara en icke-signifikant ökning, men om vi lägger på rastret med nuvarande åldersstruktur för Försvarsmaktens personal kan vi börja få klarhet i vad det kan få för påverkan för den militära verksamheten.

Bild: Försvarsmaktens graf över åldersfördelningen för yrkesofficerare. Den röda ringen markerar den ålder där svenska medborgare blir föräldrar för första gången.

Tittar vi på grafen ser vi inte bara att en ansenlig mängd yrkesofficerare befinner sig i den ålderskategori som skaffar barn för första gången, vi ser även att en ännu större del av yrkesofficerskåren återfinns i det åldersspann som sannolikt har småbarn i åldrarna 1 till 10 år. Där flera perioder ses som kritiska att föräldrarna är närvarande för barnets fortsatta utveckling.

Bild: Åldersfördelning yrkesofficerare. Markering visar perioden 1 till 10 år för att markera den totala kritiska perioden för barns utveckling innan tonåren.

Med det här menar jag inte att barn inte kan utvecklas väl trots att en förälder är mer frånvarande eller försöker påvisa att föräldrar måste vara hemma hela tiden och aldrig kunna vara borta i tjänsten. Eller att föräldrar inte kan vara borta i perioder under en tioårsperiod. Det jag vill påvisa är att det finns en period där det är förståeligt att en individ vill spendera maximalt med tid hemma och där det helt eller delvis saknas förutsättningar för att vara lika engagerad som tidigare.

För att ytterligare synliggöra det valde jag att ta arméns översiktskarta över en yrkesofficers karriär och markera samma period.

Bild: Ursprungsbild hämtad från armébloggen. Markering visar 10 års-period.

Det är antagligen nu som det blir som mest tydligt var problemen uppstår för individen och för Försvarsmakten. Om en individ börjar bilda familj omkring 31 års ålder så kommer det innebära, förutsatt att individen gick skola direkt efter värnplikt, att när denne förväntas inträda i en mer senior roll, exempelvis för bemanningsuppdrag (för SO) eller påbörja nästa utbildningssteg mot major (för OF) så kolliderar det med den period som individen troligtvis behöver vara hemma som mest.

Kommer då Försvarsmakten kunna optimera karriärutvecklingslinjerna för att matcha familjebildandet generellt? Jag säger inte att det kommer vara enkelt eller att det kommer fungera till 100% för alla. Däremot vill jag peka på att vi behöver utforma realistiska karriärplaner som inte lever i ett vakuum från övriga samhället. Därtill vill jag påstå att det här ytterligare förstärker behovet av att minska långa bemanningsuppdrag på andra orter och skapa en mer dynamisk organisation som anpassar sig efter förutsättningarna. Om exempelvis HOP riskerar att efterföljas av en medellång kommendering till högre stab utan någon form av möjlighet till ”paus” däremellan är risken att vi tappar, inte bara personal, utan även viktig kompetens som behövs just i staberna. Detsamma gäller för våra skolor och centrum. Just nu söks det kontinuerligt efter personal som kan axla rollen som kurschefer, plutonchefer och lärare för att utbilda nästa generation. Alla förstår att det är viktigt, i synnerhet i dagens läge. Men när det ställs mot en hemmatillvaro som kanske redan är ansträngd på grund av flera och längre övningar eller där hög borta frånvaro innebär allt från missade utvecklingssamtal till gråtande barn över Skype blir det antagligen svårt för en stor del av personalen att säga ja till uppgiften.

Försvarsmakten har geografin emot sig vad gäller placering av försvarsgrensstaber och var huvuddelen av förbanden är placerade. Samtidigt ligger det inte bara i Försvarsmaktens intresse att hitta lösningar. Medan myndigheten tittar på lösningar för att minska pendling, skapa ekonomiska incitament som hjälper till med avlastning på hemmafronten och liknande, behöver samhället komma med lösningar som innebär exempelvis en flexibel barnomsorg.

Det borde ligga i allas intresse i dagens läge.

Det är inte en kaptenskurs flygvapnet behöver

Av

den 29 mars, 2025

i Allmänt

Kompetensförsörjning av Försvarsmakten är ett hett diskussionsämne, ännu hetare är skillnaderna mellan försvarsgrenarna kring vilka formella krav man ställer för befordran. Något som ständigt är i skottgluggen är flygvapnets frånvaro av ”kaptenskola”, oftast uttryckt som att flygvapnet har lägre krav än armén för att armén har TaK A (taktisk kurs armén). Det ämnet kom upp på tapeten nu igen utifrån ett inlägg på militärdebatt där frånvaron av en motsvarighet till Tak A sägs bidra till låga krav på flygvapnets officerskår och är orättvist mot övriga försvarsgrenar/stridskrafter.

Läs mer

Specialisten och kompetensen

Av

den 22 mars, 2025

i Allmänt

Den här artikeln bygger på ett instagram-inlägg kring bemanning av GU med nyexaminerade specialistofficerare samt ett debattinlägg kring hur vi ser på ”erforderlig” kompetens. Jag vill påstå att de här ämnena hänger ihop då vårt bemanningssystem av GU med nyexaminerade SO är ett direkt resultat av hur vi uppfattar om vad som är tillräcklig kompetens. En uppfattning som troligtvis är ett arv från hur officersförsörjningen såg ut innan vi införde flerbefälssystemet och således i själva verket är daterad, eller rättare sagt illa anpassad för hur officersförsörjningen ser ut idag.

Läs mer

Är det ”på riktigt” riktigt än?

Av

den 5 mars, 2025

i Allmänt

Den 24 februari 2022 blev ett krig i Europa verklighet. Därefter har det på flera håll sagts att ”det är på riktigt nu” och med det har det kommunicerats en hel del om individens ansvar samt de ökade krav som nu ställs, i synnerhet på det militära försvaret. Så här tre år senare har försvarsbudgeten utökats, det fokuseras på krigsförband och administrativ skottfältsröjning inom Försvarsmakten. Trots mer pengar, mer inköp och fler tal till folket om hur allvarligt läget är så får jag känslan av att det inte är ”på riktigt” riktigt än för samhället.

För trots att det har pratats om att se över miljötillstånden för Försvarsmakten och att det successivt förändrats kring hur mycket Försvarsmakten får lov att spendera på enskilda projekt utan att först be om lov, förefaller Försvarsdepartementet (med sina myndigheter) vara ensamma i att skapa förutsättningar för såväl tillväxt vad gäller personal (vilket framförallt bygger på att vi behåller personal) som att verksamheten kan utökas ändamålsenligt.

Det hjälper inte att försvaret lever i en tidlinje där kriget är nära förestående när övriga landet lever kvar i tidslinjen där kriget var osannolikt.

För att vara konkret: idag lever vi fortsatt med bestämmelser där personalen ska göra avdrag för att de får äta ”rations” när de övar eller blir serverade en ISO-lunch på skjutbanan. Eller för den delen att de soldater som söker till Specialistofficersutbildningen ska få avdrag på sin lön för att de erhåller kost och logi (vilket är ett spektrum mellan skolmatsal och mjuk säng samt jägarsnus och ett vindskydd). Eftersom vi (som i Sverige) fortsatt envisas med att löner ska bestämmas mellan ”arbetsmarknadens parter” (jag återkommer till det nedan) vore det en form av ekonomisk åtgärd att helt stryka de avdrag som drabbar personalen för att de behöver befinna sig på annan ort med ett högre tidsuttag än tidigare.

Den andra indikatorn på att det egentligen inte är ”på riktigt” riktigt än är att vi lever kvar i att det är arbetsgivare och facket som ska komma överens om lönerna. Eller framförallt att Arbetsgivarverket utövar veto mot myndigheter som Försvarsmakten och Polismyndigheten när det så uppenbart behövs tillskott på lönerna för att lyckas behålla samt locka personal. Det hjälper inte att Försvarsmakten försöker förändra lönesättningsprocesser när det fortsatt pratas om att myndigheten inte får vara ”löneledande”. Bestämmelser som är fattade i en tid av djup fred där det stora hotet mot Sverige var en dålig ekonomi och inflation. Idag det närliggande hotet något annat och således behöver hela myndighetssverige ställa om mentalt. Detsamma kan sägas för hur anslagen utformas. Det duger inte att myndigheten behöver lämna tillbaka miljarder pengar för att de råkade ligga i en annan anslagspost.

Försvarsmaktens övergång till att personalen skulle, så långt som det är möjligt, använda Signal fick stora rubriker i media. Det dröjde inte länge förrän regeringens arbete (eller rättare sagt Justitiedepartementet) med att kräva bakdörrar hos tjänster som just Signal återigen var på tapeten. Försvarsmakten har tydligt kommunicerat i sin remiss att det är en dålig idé för att den typen av bakdörrar kommer kunna användas av hotaktörer. Det är direkt olämpligt att arbeta för att ta bort möjligheten till krypterad kommunikation för svenska medborgare när det kan komma att spela en avgörande roll inför och i ett krig.

Detsamma kan sägas om såväl det införda magasinsförbudet som det troligtvis kommande förbudet mot halvautomatiska vapen av AR-15-karaktär för jakt. Det första slår mot militär personal som sedan tidigare har införskaffat magasin för att tillse att de har tillräcklig mängd inför ett krig, det andra slår mot det ”civila skyttets bidrag till den svenska
totalförsvarsförmågan”.

Det är landet Sverige som gick med i Nato och det är landet Sverige som måste försvara sig såväl idag som i ett framtida krig. Om det nu är ”på riktigt” och att hela landet på allvar måste ställa in sig på att kriget är nära förestående, då behöver det genomsyras i statsapparaten där alla departement vidtar åtgärder för att säkra totalförsvarets förmåga.

.

”Fake news” går inte att utbilda bort

Av

den 23 februari, 2025

i Allmänt

“Fake news”, ”post-truth”, desinformation och missinformation. Det finns många begrepp att hålla koll på och hålla isär vad gäller den informationskrigföring som idag sker på internet samt i ”traditionell media”. Det blir inte enklare när information som initialt har en viss ideologisk grund och plattform, begår en omvandling och används av andra ideologiska plattformar för andra syften. Egentligen är fenomenet som sådant ingalunda nytt utan det går att hitta ett medvetet spridande av falska nyheter och missvisande information i olika medieformat till åtminstone början av 1900-talet. Vad som däremot är nytt är omfattningen, hastigheten av såväl produktion som spridning av information samt hur länge den finns kvar/tillgänglig. Det går inte längre att förlita sig på att sanningen kommer triumfera i slutändan då det egentligen inte finns något egentligt slut att tala om. Information finns tillgänglig dygnet runt på internet, där den i omgångar plockas upp och får nytt liv genom att paketeras om för att riktas mot en ny målgrupp. Vad som är sant eller falskt är inte längre ett binärt fenomen, det är snarare något flytande utifrån omgivande kontext.

Det finns forskning inom området som har, till skillnad från den mer traditionella diskursen, anammat ett mer filosofiskt perspektiv på ”fake news”. När det akademiska fältet i stort fokuserar på hur samhället ska kunna särskilja sant från falskt, hitta lösningar för att bemöta desinformation och hur alla begrepp egentligen bör definieras, finns det anledning att titta på begreppet ”fake news” och hur det används för att, utifrån en politisk inriktning, forma den uppfattade verkligheten. Det kan i sig låta väldigt abstrakt (läs flummigt) och i sig inte till lika stor nytta som att rent praktiskt kunna peka på åtgärder för att motverka. Men i en tid där snabba svar kontinuerligt krävs på ny uppkommen information, information som är luddigt formulerad samt direkt riktar sig mot att trigga en känslomässig respons och som därutöver söker att underminera politiska motståndare, hamnar vi snabbt i en gråzon där ”inget är sant och allt är möjligt”[1]. ”Fake news” har blivit ett slagträ som svingas mot meningsmotståndare där det mer handlar om att peka på att motståndaren har fel än att visa vad som är objektivt sant, även om ”gemene man” tolkar att något som inte är sant därmed är falskt, och vice versa.

Gemensamt, trots olika perspektiv, är att vi bör utgå ifrån människans reaktion på omgivningen denne befinner sig i och hur vi fungerar på ett kognitivt plan. Det vill säga, det kan exempelvis ha motsatt effekt att markera en nyhetsrubrik som ”falsk” då människor riskerar att enbart komma ihåg rubriken utan sin märkning. På samma sätt har vi generellt svårt att minnas var vi fått viss information ifrån, vi minns kanske att vi läst det men inte var. Oavsett vilket metafysiskt perspektiv man har på världen och livet som sådant varken kan eller bör vi trivialisera hur våra egna uppfattningar eller känslomässiga status påverkar hur vi uppfattar omvärlden. Desinformation, som i den här meningen ska förstås som en aktiv vilseledning och förvanskning av information, utnyttjar våra redan etablerade uppfattningar om världen och hur den bör vara genom att blanda ”sanningar” med ”falska” element. Det gör dem mer resurskrävande att granska och bemöta, inte sällan medför det att den ”falska” informationen har hunnit sprida sig och bli ”sanning” långt innan en faktagranskning har hunnit ske. Spridningen understöds av att det idag är möjligt för vem som helst med ett kreditkort (eller med kryptovaluta för den delen) att snabbt få ökad spridning genom att köpa reklamvisningar på olika plattformar eller skapa falska nyhetssajter. Det går därmed att säga att vi har skapat ekonomiska incitament för att sprida information som kan vara direkt skadlig för individen och samhället. Vem kommer lita på media när vem som helst kan köpa eller starta sin egen nyhetsförmedling som formulerar nyheter i linje med sin egen ideologiska övertygelse? Och hur ska det vara möjligt för en medborgare att bilda sig en objektiv uppfattning om ett visst ämne när reklamnätverk idag kan styra innehåll utifrån hur individen använder sin smarta telefon, smarta tv eller för den delen smarta bil?

Allt ovan stärker inte bara tesen om att ”fake news” är något flytande, verkligheten som sådan kommer te sig väldigt olika även mellan individer som bor i samma grannskap men som är uppkopplade mot olika informationsflöden. Där vi förr kunde skydda oss med att eventuella skillnader i uppfattningar om världens vara fanns på en etno-kulturell nivå är det nu möjligt att två individer boende i samma trappuppgång att ha diametralt olika uppfattning om utvecklingen i såväl den egna staden som världen i övrigt där dessa uppfattningar inte nödvändigtvis exponeras för varandra. Respektive individ kan därmed vandra igenom livet i tron om att de har den ”sanna” verklighetsuppfattningen. Det går att säga att vi alla gör det som Donald Trump sägs göra; vi utgår ifrån oss själva som någon form av nav av sanning där alla som utmanar den förkastas som bärare av ”fake news” och stämplas som icke-trovärdiga. Ibland enkom baserat på att de har en annan ideologisk hemvist än oss själva (liberal vs socialist vs konservativ). Vilket kan ses som en ofta förbisedd variabel i sammanhanget att individen ser sin ideologi som en av naturen given sanning i stället för ett teoretiskt verktyg för att möta och hantera världen.

Jag påstår att vi för ofta fastnar i att hitta praktiska lösningar, ibland populistiskt enkla lösningar där olika former av regleringar eller förbud ska minska förekomsten av desinformation. En annan vanligt förekommande lösning är att försöka utbilda människor i att vara källkritiska.[2] Inte sällan i sammanhanget att vi behöver bli bättre på ”kritiskt tänkande”. Essentiellt innebär det att ansvaret ligger hos individen och att det är denne som måste förändra sig. Det är däremot att helt förbise att vi exempelvis konsumerar nyheter utifrån hur vi uppfattar världen. De källor vi åberopar är redan, enligt oss själva, trovärdiga. Det kritiska tänkandet riktar sig därmed allt oftast mot medier som ligger utanför vår redan definierade uppfattning om vad som är trovärdigt. Förr hette det att kvällspressen inte var trovärdig, sen internet, därefter var det wikipedia. Idag kan det falla på vilken enskild individ (politiker eller influencer) som säger vad, förstärkt av en algoritm som pekar oss till andra källor som är liknande de vi redan föredrar. Huruvida filterbubblor faktiskt existerar eller ej är öppet för diskussion[3], däremot finns det konsensus kring att vi inte ändrar våra åsikter utifrån något så enkelt som att få en motsatt uppfattning presenterad för oss. I vissa fall sitter våra åsikter så pass djupt rotade att det inte spelar någon större roll vad som är fakta eller sant, vi behåller vår åsikt oavsett.[4]

Utifrån allt ovan förefaller vi behöva titta på ”fake news” och desinformation, inte som något som enbart går att reglera eller utbilda bort utan ett fenomen som alltid kommer vara närvarande. Dels för att det i grunden utnyttjar inkodade svagheter hos oss människor, dels för att det befinner sig i en abstrakt värld som inte låter sig formas till en objektiv, alltid gällande sanning. Därutöver spelar en sådan sanning mindre roll om individens interna riskanalys tillskriver närvaron av en potentiell risk mer värde än den bevisade frånvaron av risk. Vaccindebatten är ett sådant exempel där det för den enskilde vaccin-motståndaren inte spelar någon roll att ett vaccin är 99% säkert att ta. Fokus ligger på att det finns 1% risk att negativa konsekvenser uppstår och då är det helt enkelt bättre att helt låta bli (trots att det skulle gå att frambringa statistik som visar på högre risk att bli sjuk utan vaccin). Det är den mänskliga aspekten som vi troligtvis aldrig kommer undkomma och troligtvis behöver tillägna mer fokus jämfört med att försöka hitta praktiska lösningar utifrån historiska fall.  

[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Nothing_Is_True_and_Everything_Is_Possible; Inte att förväxla med Assassins Creed, ”Nothing is true, everything is permitted”.

[2] Exempelvis https://www.umu.se/bibliotek/soka-skriva-studera/informationssokning-och-kallkritik/kallkritik/

[3] https://www.nordicom.gu.se/sv/aktuellt/nyheter/ny-forskning-avvisar-iden-om-filterbubblor

[4] https://kwasbeb.se/fejk/skiter-i-det/

Armén vill förändra befälssystemet

Av

den 12 februari, 2025

i Allmänt

I början på året skickade arméstaben in en hemställan till Försvarsstaben om att förändra befälssystemet på en rad punkter. Själva tyngdpunkten ligger på specialistofficeren (SO) och hur denne benämns internationellt och att våra interna styrdokument inte hängt med i utvecklingen av befälssystemet.

Medan SO i Sverige ingår i gruppen Yrkes- eller reservofficerare genom officersförodningen, hamnar SO i gruppen ”Non officer personnel”. För att råda bot på detta föreslår armén en rad förändringar som, om de hörsammas av Försvarsstaben, kommer innebära förändringar för hela organisationen och även påverka GSS samt värnpliktiga.

Läs mer

Mindre tid för utbildning, mer tid för träning

Av

den 11 februari, 2025

i Allmänt

Idag släpptes det tredje avsnittet av Överbefälhavarens podcast ”Gå på, Marsch!”. Den här gången fanns även Försvarsmaktsförvaltaren Rickard Wilhelmsson med i samtalet, ett samtal som ägnade stor del till att diskutera hur Försvarsmakten som organisation bör agera för att bli bättre förberedd för dagens och morgondagens säkerhetsläge.

En del av avsnittet ägnades särskilt kring försvarsmaktsförvaltarens ambition under sin tid i befattning vilket kokades ner till ”mindre tid för utbildning, mer tid för träning”. När jag ställde frågan på instagram om man från följarskaran höll med om påståendet var det en del som uttryckte oro över att det var värnpliktsutbildningen som skulle kortas ner och/eller att utbildningstiden skulle kortas ned utan att det skedde någon förändring i innehåll. Då det inte är så jag uppfattade försvarsmaktsförvaltarens ambition tar jag tillfället i akt att beskriva hur jag förstod det han sa och varför jag tycker det är en rimlig, och rätt okontroversiell, åsikt att framföra idag.

Till att börja med presenterar försvarsmaktsförvaltaren en tydlig problembild där utbildningar läggs på kö och sen checkas av en efter en under en karriär där träningen efter genomförd utbildning inte sällan uteblir. Tiden går åt till att försöka komma igenom så många utbildningar som möjligt istället för att genomföra ett fåtal utbildningar och sen spendera huvuddelen av tiden till att träna upp kunskaperna. Det här ligger i linje med hur jag ser på hanteringen av nyexade sergeanter från SOU. En del går väldigt nischade utbildningar men innan de har fått chansen att komma till förbandet för att träna i sin befattning och befästa kunskaperna, så skickas de till grundutbildningskompaniet där en väldigt smal del av deras utbildning används. Risken är då att den kunskap som förvärvats under skolgången antingen glöms bort, eller blir förvanskad för att individen inte har möjlighet att hålla kunskaperna uppdaterade.

I sammanhanget nämndes en liknelse att ta körkort men sen aldrig köra bil. Ett annat exempel skulle kunna vara såväl vapen- som sjukvårdsutbildning. Där läggs det ner tid för att utbilda men träningen efter genomförd utbildning uteblir vilket sen syns på övningarna. Jag har uppfattat en kultur inom myndigheten där en individ skickas iväg på instruktörskurs ett antal veckor. När individen sen kommer tillbaka ses denne som fullärd och redo för att vid enstaka tillfällen varje år utbilda soldater inom det specifika ämnet. Tiden där emellan spenderas med att göra allt annat som ligger utanför det specifika ämnet. Ett annat fenomen har varit att, i brist på annan verksamhet, låta redan utbildade kulspruteskyttar genomgå samma grundläggande kulspruteutbildning om och om igen. Istället för att försöka antingen nyttja individerna som instruktörer eller låta dessa helt enkelt träna på att fortsätta utvecklas som skyttar.

Ambitionen från försvarsmaktsförvaltaren är att korta ner utbildningsledtiderna för att få mer tid för att träna på förbanden. Det vill säga i linje med mottot ”allt för krigsförbanden”. Därutöver förstår jag det som att han vill arbeta för att de regler som skrevs för en tid innan markoffensiven in i Ukraina 2022 ska anpassas för att fungera med dagens behov av utbildningstempo. Detta utifrån att han gillar att

I sammanhanget säger även överbefälhavaren att Försvarsmakten som organisation behöver bli bättre på att kontinuerligt revidera våra utbildnings- och träningsmålsättningar så att de är anpassade för aktuellt omvärldsläge. En vägledning i det här för instruktörer är att kunna svara på frågan ”hur ser målen för utbildningen ut kopplat till höjd beredskap och krig”. Tyngdpunkten ligger på att tillse att personalen och förbanden så bra utbildade som det går för att klara kriget. Det kommer innebära en konflikt mot de förmågor som krävs här och nu i normalläget men som kanske inte alls är relevanta vid en mobilisering. Däri kommer krigsförbandschefer få axla sitt ansvar och mandat att prioritera vad som är viktigast i de olika tidsrymderna.

En kritisk del i det här är även uttalandet att staberna finns till för att skapa förutsättningar för chefer och förband att lyckas. Det är den viktigaste uppgiften. Det tåls att ha med i åtanke i arbetet med att koka ner och förenkla utbildningar till förmån för mer tid att träna på att bli ruskigt duktiga.

För vissa förband eller enheter kommer det är naturligt. Man tränar kontinuerligt på det man ska kunna. Men även där finns det troligtvis utrymme för förbättringar inom vissa områden, inte sällan bland de enklaste soldatkunskaperna.

Bristfällig utredning kring självmord

Av

den 29 januari, 2025

i Allmänt

Det är i skrivande stund nästan två veckor sedan Sveriges Radio släppte dokumentären om 20-åriga Alma som efter nästan ett halvår in i sin grundutbildning tog sitt liv. Media hakade på nyheten och det har publicerats en rad olika artiklar. Särskilt uppmärksammat från min sida är de uttalanden som dåvarande chefen för helikopterflottiljen gör angående att de värnpliktiga är vuxna människor och det ansvar som individen själv har att kommunicera med sina anhöriga. Ett uttalande som även delgavs Aftonbladet i skrift.

Det är vuxna och myndiga människor som vi utbildar och det kan därför finnas begränsningar i vad vi har möjlighet att rapportera till anhöriga med hänsyn till patientsekretess

Överste Mats Antonson, aftonbladet

Läs mer

När ”No blame” blev ”blame”

Av

den 16 januari, 2025

i Allmänt

Idag släppte P1 dokumentär ett reportage som handlade om Alma, en värnpliktig soldat som till följd av sin värnplikt tog sitt liv i hemmet efter att ha blivit hemskickad av förbandet. I det 52 minuter långa avsnittet får vi följa en välmående och aktiv individ, som sköter om hästar och jagar, som rycker in på Helikopterflottiljen 2022 för att genomföra sin militära grundutbildning. Fem månader senare blir hon hemskickad av förbandet då läkare har rekommenderat att hon inte ska handskas med vapen på grund av sitt mående. Väl hemma skjuter hon sig med sitt jaktgevär och hittas av sin pappa.

Hela reportaget är en typisk berättelse om hur olika varningssignaler antingen ignoreras eller feltolkas, där ingen egentligen har en helhetsbild och där brister i rutiner i slutändan leder till att man skickar hem en individ som man bedömer inte ska ha med vapen att göra, utan att berätta varken för familj eller polis. Det senare kan tillskrivas bristfälligt agerande av läkaren, det första ett bristfällig agerande av Helikopterflottiljen. Det är en djupt tragisk historia där många sannolikt kommer behöva bearbeta sitt agerande i olika skeden.

Som att det inte vore tillräckligt tragiskt med att en, vid inryck frisk, ung människa bryts ner så pass mycket att hon väljer att ta sitt liv knappt ett halvår senare. Den dåvarande flottiljchefen Överste Mats Antonsson gör några uttalanden som visar på en bristande ansvarskänsla från ledningen och förståelse för hur människor fungerar.

I såväl nyhetsinslaget om dokumentären som dokumentären som sådan väljer Överste Antonsson att försvara förbandets agerande med att utredningen kommit fram till att man gjort allt som man kunnat. Att skicka hem en sjuk individ utan att berätta för familjen (till vilken man har kontaktuppgifter sedan inryck) med ursäkten att personen trots allt är en vuxen myndig människa ger inte sken av, för att uttrycka det milt, någon form av empatisk förmåga. Eller för den delen en insikt att när Försvarsmakten, på grund av sviktande psykisk hälsa, sagt att individen inte ska bära vapen, då har vi också indirekt sagt att individen inte är kapabel att fatta vissa myndiga beslut.

Från Helikopterflottiljens sida har det kommunicerats att nyhetsreportaget är hårt vinklat, där klippningen gör att vissa uttryck tas ur ett längre resonemang. Det längre resonemanget, som man får höra i dokumentären, är knappast förmildrande i sammanhanget. Det är inte en klippning som på något sätt har fått Översten att säga något han inte sagt. Man har tydligt uttryckt att det faller på individen att ta hand om sig själv, trots att det är tydligt att det är arbetet som gjort individen sjuk. Det ligger inte i linje med det ansvar som Försvarsmakten har gentemot såväl värnpliktiga och arbetstagare.

Vapen och förmågan att använda ett sådant är fundamentala delar i den militära identiteten. I dokumentären hör vi just hur nedslående det är för individen att misslyckas med skjutövningar och att det ses som ett misslyckande att inte klara utbildningen till att bli kulspruteskytt. Lägg därtill att ta bort rätten till att bära vapen vilket indirekt sänder signalen att individen inte har förmåga att utföra sin uppgift och dessutom inte är betrodd. Det är ett hårt slag mot identiteten, så pass hårt att det får hela omgaloneringsdebatten att framstå som en bris i jämförelse.

Jag har starka invändningar mot att befäl nu hamnar i kläm där de med bristande resurser och ett starkt tryck från ovan att tillse att så många som möjligt fullgöra sin värnplikt ska förväntas ha förutsättningarna att döma av om en individ ska få uppsöka förvarshälsan eller ej. I synnerhet när det handlar om att bedöma hur allvarlig smärta är. Den stundtals överdrivna rättivsepatos som lever i organisationen där ”simulanter” inte ska tillåtas att ”komma undan” kommer att ligga oss i fatet i takt med att vi utökar grundutbildningskullarna. Inte bara genom att vi öka risken för att få in individer med någon form av dold mental ohälsa, utan också för att det ökade tempot medför en risk att vi missar att hjälpa de individer som vi på olika sätt bryter ner genom att rubba allt från tillgång till sömn till mat.

När vi tar emot våra värnpliktiga gör vi det med vetskapen att de är där under tvång. Ett påfört tvång medför också ett ansvar för Försvarsmakten att tillse att individen inte far illa och blir sjuk på grund av brister i arbetsmiljön. Även om värnpliktiga är undantagna vissa arbetsmiljöbestämmelser så gäller arbetsmiljölagen allt jämt för alla och chefer har ansvar att de efterlevs.

Vi kommer inte kunna förhindra att det sker självmord i Försvarsmakten, däremot kan vi åtminstone försöka genomföra de åtgärder som ter sig naturliga om det hade gällt våra egna kamrater eller anhöriga. I det här fallet har Försvarsmakten och Helikopterflottiljen misslyckats med att känna det ansvar som vi borde känna för våra värnpliktiga. Nu lever en familj utan sin dotter och någonstans sitter åtminstone en individ på Helikopterflottiljen som ångrar att denne inte ringde familjen innan Alma skickades hem. Att inte kunna äga den insikten utan istället lägga ansvaret på individen och skylla på vinklat reportage ligger inte i linje med den flygvapenanda som blivit något av ett varumärke för Flygvapnet.

PS. Jag bjuder in Helikopterflottiljen till att svara på det här inlägget likt chefen F 7 gjorde i fallet med ”ölburksfänriken”. DS

Sida 1 av 26

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén