Kategori: Allmänt Sida 1 av 25

När ”No blame” blev ”blame”

den 16 januari, 2025

Idag släppte P1 dokumentär ett reportage som handlade om Alma, en värnpliktig soldat som till följd av sin värnplikt tog sitt liv i hemmet efter att ha blivit hemskickad av förbandet. I det 52 minuter långa avsnittet får vi följa en välmående och aktiv individ, som sköter om hästar och jagar, som rycker in på Helikopterflottiljen 2022 för att genomföra sin militära grundutbildning. Fem månader senare blir hon hemskickad av förbandet då läkare har rekommenderat att hon inte ska handskas med vapen på grund av sitt mående. Väl hemma skjuter hon sig med sitt jaktgevär och hittas av sin pappa.

Hela reportaget är en typisk berättelse om hur olika varningssignaler antingen ignoreras eller feltolkas, där ingen egentligen har en helhetsbild och där brister i rutiner i slutändan leder till att man skickar hem en individ som man bedömer inte ska ha med vapen att göra, utan att berätta varken för familj eller polis. Det senare kan tillskrivas bristfälligt agerande av läkaren, det första ett bristfällig agerande av Helikopterflottiljen. Det är en djupt tragisk historia där många sannolikt kommer behöva bearbeta sitt agerande i olika skeden.

Som att det inte vore tillräckligt tragiskt med att en, vid inryck frisk, ung människa bryts ner så pass mycket att hon väljer att ta sitt liv knappt ett halvår senare. Den dåvarande flottiljchefen Överste Mats Antonsson gör några uttalanden som visar på en bristande ansvarskänsla från ledningen och förståelse för hur människor fungerar.

I såväl nyhetsinslaget om dokumentären som dokumentären som sådan väljer Överste Antonsson att försvara förbandets agerande med att utredningen kommit fram till att man gjort allt som man kunnat. Att skicka hem en sjuk individ utan att berätta för familjen (till vilken man har kontaktuppgifter sedan inryck) med ursäkten att personen trots allt är en vuxen myndig människa ger inte sken av, för att uttrycka det milt, någon form av empatisk förmåga. Eller för den delen en insikt att när Försvarsmakten, på grund av sviktande psykisk hälsa, sagt att individen inte ska bära vapen, då har vi också indirekt sagt att individen inte är kapabel att fatta vissa myndiga beslut.

Från Helikopterflottiljens sida har det kommunicerats att nyhetsreportaget är hårt vinklat, där klippningen gör att vissa uttryck tas ur ett längre resonemang. Det längre resonemanget, som man får höra i dokumentären, är knappast förmildrande i sammanhanget. Det är inte en klippning som på något sätt har fått Översten att säga något han inte sagt. Man har tydligt uttryckt att det faller på individen att ta hand om sig själv, trots att det är tydligt att det är arbetet som gjort individen sjuk. Det ligger inte i linje med det ansvar som Försvarsmakten har gentemot såväl värnpliktiga och arbetstagare.

Vapen och förmågan att använda ett sådant är fundamentala delar i den militära identiteten. I dokumentären hör vi just hur nedslående det är för individen att misslyckas med skjutövningar och att det ses som ett misslyckande att inte klara utbildningen till att bli kulspruteskytt. Lägg därtill att ta bort rätten till att bära vapen vilket indirekt sänder signalen att individen inte har förmåga att utföra sin uppgift och dessutom inte är betrodd. Det är ett hårt slag mot identiteten, så pass hårt att det får hela omgaloneringsdebatten att framstå som en bris i jämförelse.

Jag har starka invändningar mot att befäl nu hamnar i kläm där de med bristande resurser och ett starkt tryck från ovan att tillse att så många som möjligt fullgöra sin värnplikt ska förväntas ha förutsättningarna att döma av om en individ ska få uppsöka förvarshälsan eller ej. I synnerhet när det handlar om att bedöma hur allvarlig smärta är. Den stundtals överdrivna rättivsepatos som lever i organisationen där ”simulanter” inte ska tillåtas att ”komma undan” kommer att ligga oss i fatet i takt med att vi utökar grundutbildningskullarna. Inte bara genom att vi öka risken för att få in individer med någon form av dold mental ohälsa, utan också för att det ökade tempot medför en risk att vi missar att hjälpa de individer som vi på olika sätt bryter ner genom att rubba allt från tillgång till sömn till mat.

När vi tar emot våra värnpliktiga gör vi det med vetskapen att de är där under tvång. Ett påfört tvång medför också ett ansvar för Försvarsmakten att tillse att individen inte far illa och blir sjuk på grund av brister i arbetsmiljön. Även om värnpliktiga är undantagna vissa arbetsmiljöbestämmelser så gäller arbetsmiljölagen allt jämt för alla och chefer har ansvar att de efterlevs.

Vi kommer inte kunna förhindra att det sker självmord i Försvarsmakten, däremot kan vi åtminstone försöka genomföra de åtgärder som ter sig naturliga om det hade gällt våra egna kamrater eller anhöriga. I det här fallet har Försvarsmakten och Helikopterflottiljen misslyckats med att känna det ansvar som vi borde känna för våra värnpliktiga. Nu lever en familj utan sin dotter och någonstans sitter åtminstone en individ på Helikopterflottiljen som ångrar att denne inte ringde familjen innan Alma skickades hem. Att inte kunna äga den insikten utan istället lägga ansvaret på individen och skylla på vinklat reportage ligger inte i linje med den flygvapenanda som blivit något av ett varumärke för Flygvapnet.

PS. Jag bjuder in Helikopterflottiljen till att svara på det här inlägget likt chefen F 7 gjorde i fallet med ”ölburksfänriken”. DS

Chefens vilja för framtiden

Av Móði

den 11 januari, 2025

i Allmänt

I veckan offentliggjorde Försvarsmakten två bilagor ur den strategiska planen. Det är uppenbart att överbefälhavarens motto ”allt och alla för krigsförbanden” omsatts i planen och inriktningarna inom de olika tematiska områdena. Den strategiska planen har en hög svansföring (som sig bör) och flera formuleringar ställer höga krav på personalen, i synnerhet chefer, att leverera i enlighet med inriktningen.

Det finns anledning att göra några nedslag som i all väsentlighet påverkar personalen längst ner i organisationen och hur verksamheten ska genomföras från idag och flera år framöver (planen täcker perioden 2025-2035).

Läs mer

Överlämna kunskap

Av Móði

den 1 januari, 2025

i Allmänt

På sociala medier, främst TikTok och Instagram, finns en genre som går ut på att individen upptäcker olika former av ”husmorstips”, ”lifehacks”, ”tips from grandpa” och funktioner hos vardagliga ting som för en del är helt okända och som upptäcks ”sent” i livet (ex ”Here’s Something I Didn’t Know Until I Was In My 30s”). Genren är i grunden komisk utformad där tittaren ska fnissa lite lätt åt bestörtningen som ”karaktären” känner. Men det finns samtidigt en allvarsam sida som vi behöver bli mer uppmärksamma på. Nämligen överförandet av kunskap mellan generationer.

När jag skriver generationer menar jag inte enbart en närtida pensionär till sin efterträdare. Vi behöver se bredare på det här och fundera på hur vi överför kunskap mellan befattningshavare genom alla perioder i livet, inklusive att yngre överför kunskap till äldre. I synnerhet nu när vi befinner oss i en situation där få ska försöka lösa många uppgifter, en del återanställs och där vi riskerar att ha en generation av befäl som snabbt fått byta mellan en rad olika befattningar för att täppa till hål i organisationen.

Jag har länge hävdat, och hävdar fortsatt, att nedläggningsåren skapade en kultur där olika ämnesexperter inom myndigheten valde att inte dela med sig av sin kunskap i rädsla för att bli av med jobbet. En del jobbade mer eller mindre aktivt för att göra sig oersättliga i en organisation som var otroligt slimmad. Samtidigt försvann mycket kunskap ut ur organisationen när olika kompetensbärare sökte såväl inkomst som en säkrare framtid på andra ställen. Kunskap som inte satts på pränt av olika anledningar. Det har i slutändan lett till att mycket av den kunskap som vi tagit för given, som vi ser som självklar, inte alltid finns hos senare befälsgenerationer. Helt enkelt för att den inte förmedlats på rätt sätt, eller inte förmedlats överhuvudtaget.

I en organisation med ständiga vakanser, där det är bråttom att tillsätta en befattning, saknas det inte sällan tid eller möjlighet till att göra en överlämning mellan föregångare och efterträdare. I de bästa fallen finns ett dokument att läsa som beskriver vanliga fallgropar, var friktion oftast uppstår och varför vissa uppgifter löses på ett visst sätt. Vanligtvis finns inget av detta och individen är istället hänvisad till att sätta tummen i spåret och ”studsa mellan väggarna” på vägen fram. En urvattnad ”on the job training” där du förväntas bygga din kunskapsbank på ett fåtal händelser (begränsad data) för att därefter applicera det på allt som uppstår. Med en viss stress till följd. Tillförlitligheten på det befattningshavaren lärt sig och validiteten gentemot framtida uppgifter blir successivt sämre för varje iteration där befattningshavaren bytts ut. Under eran med internationella insatser var det en gammal sanning att det krävdes två veckor för att genomföra överlämning mellan befattningshavare, och då visste man att det ändå blev en nedgång i effekt under en period efter rotation. Tänk då vilken nedgång i effekt det blir inom organisationen när det kontinuerligt sker byte av personal utan överlämning.

Beprövad erfarenhet bygger på att att vi drar lärdomar, operationaliserar dessa och överför till övriga i organisationen. I all väsentlighet handlar det om att efterträdaren vet det du vet och hur du kom till den kunskapen så att individen kan utveckla den erfarenheten till sin efterträdare.

För 2025 skulle jag önska att du tog dig tid att i en anteckningsbok skriva ner de saker som du upplevde att du hade behövt veta när du började i din befattning, vad du fått lära dig längsmed vägen som varit kritiskt samt vilka misstag du gjort och hur du gick vidare. Du kan givetvis skriva det på mobilen eller datorn också, men risken är att du blir distraherad av andra saker när du börjat skriva (ett mail, en notis, formatering i dokumentet osv). Dina anteckningar kan du sen periodvis överföra till ett digitalt dokument som finns redo när det är dags för dig att byta och lämna över. Detta gäller inte enbart när det är dags för pension.

Ja, vi är redo att åka till Ukraina med vapen!

Av Móði

den 29 december, 2024

i Allmänt

Uppdatering 241230: Den 29 december uppdaterades artikeln hos Svenska dagbladet. Texten ”De färskaste Nato-medlemmarna” bytes ut mot ”Även de mindre Nato-länderna” (se bild nedan). Korrigeringen har skett utan att det framgår i en fotnot.

Svenska dagbladet publicerade idag en ”analys” författad av Jenny Nordberg där ämnet är Sveriges identitet, landets roll i Nato och författarens spaning om en svensk iver att bevisa oss som ny medlem. Grundtesen som jag uppfattar den är att Sverige genom sitt medlemskap i Nato har gett upp såväl integritet som självaktning och att författaren är rädd för att Sverige ska göra något förhastat. Med det sagt uppfattar jag inte att artikeln i sig egentligen handlar om Nato, utan om USA och författarens personliga uppfattning om landets utveckling vilket projiceras på andra saker. Enligt författaren verkar det finnas någon form av ”romantisk syn på USA” där vi försöker efterlikna vad gäller idéer och lösningar. Det nämns i förbifarten att nedrustning och mänskliga rättigheter tillsammans med journalistik nedmonteras och där fakta samt ”rimliga slutsatser” försvinner till förmån för ”medelmåttor med bildningskomplex”. Det är starka, förpliktande ord att använda som artikelförfattare i en analys som saknar såväl fakta som rimliga slutsatser.

Den första felaktiga faktabiten ut är påståendet om att artikel 5 i Nato-stagdan skulle vara frivillig och att det inte alls är säkert att USA skulle komma till Sveriges hjälp vid ett angrepp. Som källa åberopar författaren en amerikansk artikel i vilken det görs en tolkning av artikel 5 utifrån det amerikanska parlamentariska systemet och hur USA ställt sig till andra former av fördrag historiskt. I den amerikanska artikeln skriver författaren att artikel 5 inte per automatik placerar USA i krig mot en angripande makt utan att den alltjämt ligger hos den amerikanska kongressen att besluta om. Precis på samma sätt som att beslutet i Sverige ligger hos regeringen eller riksdagen beroende på omgivande förutsättningar.

Krigsförklaring

14 § Förklaring att riket är i krig får, utom vid ett väpnat angrepp mot riket, inte ges av regeringen utan riksdagens medgivande. Lag (2010:1408).
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/kungorelse-1974152-om-beslutad-ny-regeringsform_sfs-1974-152/

Vad Jenny Nordberg utelämnar är att den amerikanska författaren dels uttryckligen säger att Natos fördrag inte är meningslöst trots att beslutet ligger hos kongressen, dels att inte agera i enlighet med artikel 5 medför sannolika ekonomiska och diplomatiska konsekvenser för USA. Det vill säga att allt politiskt kapital som USA byggt upp, allt ekonomiskt kapital som investerats i baser och diverse gemensamma övningar går om intet om USA helt väljer att bortse från sitt åtagande. Artikel 5 säger, precis som EU:s artikel 42(7), att varje medlemsland ska agera på det sätt de anser lämpligt och bidra med vad de kan utifrån de gällande förutsättningar. Medlemskapet i Nato innebär fortfarande att respektive lands grundlagar gäller, även vid ett angrepp.

Nästa angreppspunkt i SvD:s artikel är DCA-avtalet där författaren bland annat återupplivar myter om att amerikanska soldater inte lyder under svensk lag och att de kommer få bygga ”egna hus” på svensk mark. Gällande vilken lagstiftning som gäller för amerikanska soldater så är det, i enlighet med avtalet, alltjämt svensk lag som gäller i Sverige. Sverige har gått med på att låta USA ha straffrättslig jurisdiktion, vilket innebär att grunden är att det amerikanska rättssystemet ska omhänderta brott utförda av amerikansk personal. Sverige kan däremot när som helst ta tillbaka den rätten och kan åtala amerikansk personal och deras anhöriga i enlighet med svensk lagstiftning. Skulle en handling vara laglig i USA men olaglig i Sverige har vi rätten att döma individen i enlighet med vår lagstiftning.

Allt detta går att läsa i avtalet under artikel 12. Beträffande byggandet av hus är det oklart var författaren hämtar påståendet ifrån. Det kan vara den vanligt spridda missuppfattningen om att avtalet ger amerikansk trupp rätt att ta privat mark i någon form av besittning. Vilket inte stämmer. Det avtalet säger är att Sverige, så långt som det är rimligt enligt vår egen bedömning, ska bistå med att ge amerikanska enheter möjlighet att passera på privata vägar eller använda privat infrastruktur så som hamnar. De byggnader som USA väl bygger på de 17 anvisade platserna blir svensk egendom när de är färdigställda men nyttjas av USA (framgår under artikel 5).

Vidare slänger Jenny Nordberg in Samerna i diskussionen och att de, eller för den delen fjällnaturen, inte har ett särskilt skydd i avtalet ”om amerikanerna känner för att experimentera där”. Vad det sista ska förstås som kan vi egentligen bara spekulera i. Vilket är ett återkommande problem i den här ”analysen”. Det slängs ut flera påståenden som helt eller delvis saknar någon form av grund eller hänvisning, och som därmed lämnar mycket till läsaren att tolka vad som menas. Det nämns att Finland och Norge (som också har DCA-avtal likt många andra länder) förhandlade hårt med USA och drev igenom egna villkor i avtalen. Eftersom alla avtal följer samma mall med samma textstycken är det lätt att jämföra dem. Vilka särskilda villkor och undantag som Finland ska ha förhandlat fram är oklart. Vad gäller straffrättslig jurisdiktion och nyttjande av mark är avtalet detsamma som det Sverige har skrivit under. Inget i det finska avtalet berör Samer och rennäring heller.

Vad gäller Norge och skrivningen om kärnvapen kan det enkelt förklaras med att landet, liksom Danmark, sedan flera år tillbaka har policy gällande att inga kärnvapen får befinna sig inom respektive lands gränser. Således är det väntat att det även står med i avtalet. Sverige och Finland har inte den typen av policy, därmed finns den avgränsningen inte med i avtalstexten.

Den sista klämmen i ”analysen”, och som ligger till grund för tidningens rubrik: ”Är du redo att åka till Ukraina med vapen?” bygger på premissen om att man inte kan lita på USA samt att nästkommande amerikanska president, Donald Trump, sagt att det är Europas ansvar att stå för fredsbevarande styrkor. Detta framställer artikelförfattaren som något främmande som riskerar att bli ett blodigt eldprov. Det är tydligen något som ”de färskaste Nato-medlemmarna” får genomgå. Som exempel använder Jenny Nordberg Danmarks insats i Afghanistan (närmare bestämt Helmand-provinsen) och Norges insats i Libyen. Återigen dränker Jenny Nordberg fakta i ”ordsallader” för att komma fram till sin ”rimliga slutsats”. Vad författaren inte nämner, eller kanske helt enkelt inte vet, är att såväl Danmark som Norge ingår bland de 12 stater som grundade Nato 1949. Våra grannländer är således långt ifrån att vara färskingar som behövt gå igenom några ”blodiga eldprov” under 2000-talet.

I förbifarten slänger Jenny Nordberg återigen in ett påstående som är upp till läsaren själv att tolka. Nämligen att det har dokumenterats krigsbrott ”i båda fallen”. Om det ska förstås som att Danmark och Norge begått krigsbrott, eller om det handlar om krigsbrott begångna i Afghanistan och Libyen som helhet vet vi inte. Det jag däremot kan säga är att den här formen av diffusa uttryck är vanligt förekommande i nätradikalisering för att undgå att bli blockade. Syftet är att lämna det till läsaren att fylla i tomrummet och komma till ”rätt” slutsats. Eftersom författaren trots allt bemödat sig att länka källor för vissa mindre kontroversiella påståenden borde det vara på sin plats att även länka till påståenden om krigsbrott.

Författaren är inte beredd att åka till Ukraina med vapen för att stå emot ryssar och nordkoreaner ”enligt ett amerikanskt upplägg”. Vad det upplägget innebär är inte tydligt formulerat. Handlar det om ett upplägg där Europa ansvarar för de fredsbevarande styrkorna eller handlar det författarens uppfattning om hur insatserna i Afghanistan och Libyen styrdes?

Det kan tänkas att författaren tror att insatserna var iscensatta av USA. Vilket inte är detsamma som fakta. Frågan om Libyen-insatsen drevs i FN av Arabförbundet. Förslaget fick stöd av Storbritannien och Frankrike och röstades igenom av FN:s säkerhetsråd. Natos operation, Operation Unified Protector, leddes av en kanadensisk general och bestod av 18 olika länder.

Gällande Afghanistan var det inte Nato som gick in i landet 2001. Däremot fick Nato rollen att genom ett FN-mandat att upprätta den internationella koalition som bl a Sverige ingick i (ISAF). Även om USA hade styrkor (stora sådana sett till antal soldater jämfört med övriga länder) med i ISAF så låg den amerikanska tyngdpunkten på den egna operationen Operation Enduring Freedom som pågick vid sidan om Natos operation. Av 16 chefer för ISAF var nio stycken icke-amerikaner.

Vad författaren även verkar ha missat är Sveriges långa historia av att skicka fredsbevarande trupp runt om i världen, att detta har skett med kort varsel och att vi under flera år ingått i EU:s stridsgrupper som specifikt tränats för att skickas iväg snabbt till en oroshärd. Är det något vi aldrig varit särskilt saktfärdiga med så är det att ställa upp för FN där det har behövs fredsbevarande eller fredsframtvingande militära förband. Om det är något vi känner självförtroende för så är det vår förmåga att bringa någon form av stabilitet i världen. I synnerhet har vi visat oss redo att axla ansvaret för Europas säkerhet genom att vara en aktiv del i EU:s uppbyggnad av ett militärt försvar.

Så på frågan ”är du redo att åka till Ukraina med vapen?” kan det rimliga svaret inte bli något annat än ja. För det är exakt det som blivit signum för Sverige genom våra insatser i länder som Cypern, Libanon, Kuwait, Kongo, Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Mali för att nämna några. Det hade artikelförfattaren också förstått om denne gjort en riktig analys baserad på fakta istället för en ordsallad som förmedlat myter och misinformation.

Vad Hemvärnets avtalsdagar borde användas till

Av Móði

den 28 december, 2024

i Allmänt

I skrivande stund pågår ett replikskifte på Militär Debatt kring närkamp i Hemvärnet och tidsuttaget för att genomföra utbildningen. Precis som många andra diskussioner kring förmågor i Hemvärnet och kompetens hos dess personal kokas det oftast ner till att det är för få avtalsdagar för att hinna med allt som måste göras under ett år.

Avtalsdagar är det antal dagar (just nu är spannet mellan 4 och 15 dagar beroende på befattning) som individen måste tjänstgöra för att uppfylla sitt avtalade åtagande till Hemvärnet. På samma sätt åtar sig Hemvärnet ansvaret att öva och utbilda individen minst det antal dagar som framgår i avtalet.

Diskussionen kan delas in i två narrativ. Det första är att antalet dagar är för få för att hinna med vettig verksamhet, underförstått att det krävs tvång för att individen ska komma in för tjänstgöring. Det andra narrativet är att ett utökande av avtalsdagar inte skulle ha avsedd effekt för att individer redan idag inte fullgör sina avtalade dagar och att fler därmed skulle hoppa av. Historiskt ligger avtalsuppfyllnaden mellan 64 och 69% årligen.

Det säger sig antagligen självt att fyra dagar, eller ens åtta, inte är tillräckligt för att utbilda en individ och öva denne i någon vidare utsträckning. Mycket av verksamheten hänger på att individen fullgör fler dagar än avtalat, framförallt genom att vara mer engagerad på helger under sin lediga tid. Men det som glöms bort i diskussionen, och som även glöms bort i närkampsdebatten, är att systemet vilar på att individen genomfört en grundutbildning och en introduktionskurs till Hemvärnet. Det här har möjligen glömts av under en tid där fokus varit på att försöka locka så många som möjligt till Hemvärnet. Men med de nya besluten som medfört att en stor del av tillförseln av personal till Hemvärnet nu förväntas komma från den grupp människor som avskrivs från krigsförbanden, väntar en annan form av rekrytering vilket även kommer påverka vilken kompetens som nu bärs med in i organisationen.

Använder vi närkampen som ett exempel är det rimligtvis så att Hemvärnet inte ska lägga någon avtalsdag alls på att ge individen närkampsutbildning. Helt enkelt för att individen ska ha fått detta genom sin grundutbildning (och i en utopisk värld även repeterat detta någon gång vid en repetitionsövning). Därutöver ska introduktionsutbildningen repetera de kunskaper som är av vikt för Hemvärnets huvuduppgifter (skydda, bevaka, ytövervaka) vilket i allra högsta grad inbegriper skyddsvaktstjänsten och dess ingående delar.

Således är det riktigt att det invänds mot att dyrbar utbildningstid behövs läggas på vad man uppfattar som onödigt långa utbildningspaket. Men fokuset är riktat mot fel håll då det inte är utbildningarna som är för långa eller antal avtalsdagar som är för få, utan att systemet med rekrytering av grundutbildad personal samt introduktionsutbildningar som repeterar rätt kunskaper helt enkelt inte fungerar.

Beträffande ny utbildning inom områden där tillförseln av redan utbildad personal inte medger en tillräckligt snabb förmågeuppbyggnad, exempelvis utbildning på pansarvärnsrobot, blir det mycket riktigt en fråga om prioriteringar. Men de prioriteringarna ska stå mellan exempelvis en övning med krigsförbandet och utbildning på ett nytt system som på sikt ska höja förmågan. En kompetens som två instanser redan ska ha förmedlat till soldaten, med rätt nivå, ska överhuvudtaget inte finnas med i prioriteringslistan. I takt med att det införs nya förmågor i Försvarsmakten och äldre förmågor utvecklas är det troligtvis så att Hemvärnet i mångt och mycket alltid behöver jaga ikapp vad gäller rätt utbildad personal. Samtidigt innebär det också att organisationen behöver genomföra någon form av intern revision för att anpassa utbildningslinjerna efter hur det övergripande systemet är tänkt att fungera då svaret inte ligger enbart i avtalsdagar eller tidsuttag för utbildningar.

Att borda eller inte borda, det beror på.

Av Móði

den 27 december, 2024

i Allmänt

Sveriges television och Disney har tillsammans skapat serien ”Whiskey on the rocks”, en djupt satirisk serie som baseras på incidenten då den ryska ubåten U137 som gick på grund i Karlskrona skärgård. Trots att varje avsnitt börjar med en text som förklarar att serien är inspirerad av de riktiga händelserna samt att bland annat namn samt platser ändrats har en del ventilerat missnöje över att serien är orealistisk och inte alls skildrar det som hände. Serien har kallats för tramsig och vissa är även upprörda över att en påhittad överbefälhavare framställs som väldigt krigisk. Egentligen hade jag tänkt att låta ämnet vara (sånär som på en meme), samtidigt kan jag inte låta bli att påpeka hur den fiktiva överbefälhavarens beteende, om än kraftigt överdrivet för komisk effekt, ligger närmare verklighetens officer än vad vi kanske vill erkänna. Åtminstone om vi enbart ska förhålla oss till den svenska twitterbubblan och det senaste dygnets diskussioner. Den finska bordningen av det ryska ”skuggskeppet” Eagle S i finska viken fungerar väl som en fallstudie över hur lika vi är överbefälhavaren Börje Lagerkrantz där en mängd av de försvarsintresserade verkar vara helt övertygade om att den svenska statsmakten är feg, eller åtminstone agerade helt fel, som inte bordade Yi Peng 3 när fartyget blev föremål för den svenska utredningen.

Men för att skapa kontext för dig som kanske inte hunnit med i allt som hänt under julhelgen kommer här en snabb sammanfattning. Den 21 december lättade det kinesiska fartyget Yi Peng 3 ankar efter att ha legat still i internationellt vatten utanför Danmark i en månad.[1] Fartyget hade då varit omringat av såväl danska, tyska och svenska fartyg misstänkt för att ha medvetet saboterat två datakablar, mellan Finland och Tyskland (18 november) samt Sverige och Litauen (17 november).[2] Bägge kabelbrotten skedde utanför svenskt territorialvatten men i svensk ekonomisk zon. Sverige begärde tillträde till fartyget och att svensk åklagare skulle få tillgång till fartyget för att kunna utföra sin utredning.[3] Trots löften om samarbete från kinesiska myndigheter nekades svensk åklagare tillträde.[4] Istället fick svensk polis och haverikommissionen tillsammans med personal från Danmark, Tyskland och Finland besöka fartyget som observatörer medan kinesiska utredare genomförde sin utredning på plats.[5] [6] Fartyget Yi Peng 3 är registrerat i Kina och ägs av det kinesiska företaget Ningbo Yipeng Shipping Co., Ltd.

På juldagen skadades nya kablar mellan Finland och Estland. Den här gången var det ett fartyg ägt av Caravella LLC baserat i Dubai[7], med flagg från Cooköarna (beläget utanför Nya Zeeland) som misstänktes för att ha medvetet skadat större elkablar med sitt ankare. Den 26 december spreds nyheten att finsk gränsbevakning med hjälp av helikopter hade bordat fartyget, tagit över kontrollen och styrt fartyget mot finskt territorialvatten.[8] Fartyget misstänks tillhöra den så kallade ”skuggflotta” av ryss.kontrollerade fartyg som bland annat exporterar rysk olja för att undgå omvärldens sanktioner. Fartygets besättning sägs i dagsläget bestå av georgier och indier. I senare nyhetsrapportering sägs det att fartyget ska bära signalspaningsutrustning. Från ryskt håll har det inte förekommit någon officiell kommentar på händelsen, vilket är väntat då syftet med en ”skuggflotta” är att den inte ska kunna kopplas till den ryska staten. Ett fartyg registrerat på Cooköarna som ägs av ett företag i Dubai med icke-rysk besättning medger förnekbarhet samtidigt som det också innebär en möjlighet för andra länder i Östersjön att agera mot fartyget med relativt låg risk.

Det här är den kritiska skillnaden mellan Yi Peng 3 och Eagle S. En bordning på internationellt vatten är i sig anmärkningsvärd och hade, före 2022, skapat större reaktioner i omvärlden samt varit förenad med hög risk i form av diplomatiska och ekonomiska konsekvenser. Oaktat vilken flagga fartyg bar. Nu är det däremot andra tider och allt som kan kopplas till den ryska staten utomlands är öppet för att angripa på olika sätt, oavsett om det rör sig om byggnader eller fartyg. Den ryska skuggflottan medger förvisso för Ryssland att kringgå sanktioner och exportera olja, men samtidigt är dessa registrerade i små önationer med diffusa ägandeförhållanden för att sopa igen spåren av rysk inflytande. Det kan vändas emot Ryssland genom ett mer offensivt agerande då risken för en liknande vedergällning är låg. Ett kinesiskt fartyg med kinesisk besättning som ägs av ett kinesiskt företag är något fundamentalt annorlunda.

En offensiv bordning av ett sådant fartyg på internationellt vatten skulle sannolikt få stora ekonomiska och diplomatiska konsekvenser för Sverige. Därav att samtliga länder involverade i följandet och omringandet av Yi Peng 3, inklusive Finland, valde att söka en diplomatisk lösning på situationen. Även om utfallet inte blev helt enligt svenskt önskemål behöver vi inse att så länge de svenska beroenden som idag finns österut fortsatt finns kvar, kommer vi inte kunna agera på samma sätt som Finland nu valde att agera mot Eagle S. Däremot kan vi argumentera för att vi borde vara betydligt mer benägna att borda fartyg som sannolikt ingår i skuggflottan, såväl för att upprätthålla sanktionerna mot Ryssland som att motverka miljökatastrofer.

Oaktat det finska agerandet är det troligt att vi kommer se ett betydligt mer aggressivt agerande i Östersjön mot fartyg under nästkommande år. Ryssland, som har för vana att kommunicera genom olika experter och bloggare, antyder att militära eskorter av ryska och ”vänliga” fartyg kan bli aktuella i framtiden.[9] Samtidigt har Estland skickat ut fartyg för att skydda kvarvarande kablar samtidigt som Nato även avser att höja sin marina närvaro i Östersjön.[10] Sverige har även sagt sig vara redo att bidra till ökad bevakning av Östersjön.[11]

Det svenska agerandet har i sammanhanget varit balanserat mot de intressen landet har. De skadade kablarna för internettrafik mellan Sverige och Litauen var återställda 10 dagar efter sabotaget. Även om det skulle vara stött av bevisning (som för oss ses som övertygande) och moraliskt riktigt att tvinga in det kinesiska fartyget till en svensk hamn hade det sannolikt skadat svenska ekonomiska intressen. Det förekommer redan idag kinesiska aktioner som har en negativ inverkan på svenska företag och svensk ekonomi då svenskt agerande ses som inkräktande på kinesiska intressen. Detsamma kan inte sägas om Ryssland, i synnerhet när det gäller fartyg som den ryska staten officiellt inte vill ha något samröre med. Det är således där vi rimligtvis bör lägga krutet på att sätta in offensiva resurser. Inte enbart för att förhindra eller lagföra sabotage, utan också för att det skadar den ryska ekonomin och därmed förmågan till krig. Det är inte en slump att Sverige förevisade just den förmågan när dåvarande generalsekreteraren för Nato besökte Sverige i Juni.[12] Den är högaktuell i det scenario vi lever i just nu och bör således nyttjas på samma sätt som Finland nu gjort.

Med det sagt får vi inte bli som karaktären Börje Lagerkrantz och bli förblindade av hatet mot ”bolsjeviker” och låta det driva våra beslut. Vi behöver kunna se hela spelplanen och väga besluten på den strategiska vågen. Sverige är inte på något sätt obekant med att ha gjort olika eftergifter historiskt för att det varit av strategiskt gagn för landet, även om det gjort ont och gått stick i stäv mot den svenska självbilden. Vi kommer fortsatt att behöva fatta den typen av beslut intill dess att vi i en utopisk framtid kan frikoppla oss från alla beroenden till andra länder.

[1] https://www.kustbevakningen.se/nyheter/yi-peng-3/

[2] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kustbevakningen-har-lamnat-yi-peng-3 & https://apnews.com/article/denmark-sweden-finland-germany-lithuania-china-yi-peng-undersea-cables-d3af1bf7e68ff060bb6e669f24425fd0

[3] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/detta-har-hant-kabelbrott-och-kinesiskt-fartyg-i-ostersjon

[4] https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/xmwk8R/efter-kritiken-kina-lovar-samarbete-om-yi-peng

[5] https://www.france24.com/en/live-news/20241223-china-vows-cooperation-over-ship-linked-to-severed-baltic-sea-cables

[6] https://polisen.se/aktuellt/nyheter/nationell/2024/december/polisen-observatorer-pa-kinesiskt-fartyg/

[7] https://www.reuters.com/world/europe/finland-police-investigate-role-foreign-ship-after-power-cable-outage-2024-12-26/

[8] https://yle.fi/a/7-10069707

[9] https://tass.com/world/1894521

[10] https://www.bbc.com/news/articles/c1elq7lx9qdo

[11] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/finlands-president-haller-presstraff-om-misstankt-kabelsabotage

[12] https://www.government.se/articles/2024/06/prime-minister-received-nato-secretary-general/

Medaljera de ukrainska utbildningsinsatserna

Av Móði

den 22 december, 2024

i Allmänt

Sedan 2022, det vill säga när Ryssland valde att påbörja sin operation in i Ukraina från tre olika riktningar, har Sverige bidragit på olika sätt till det ukrainska försvaret. Förutom materiel stödjer Sverige även med utbildning genom samordnade insatser med andra länder. Det som troligtvis är mest känd för allmänheten är Interflex. Därutöver finns även Nordic-Lithuanian Explosive Ordnance Clearance Training Initiative (NLETI) och European Union Military Assistance Mission in support of Ukraine (EUMAM Ukraine). De här tre utbildningsinsatserna har förlängts under 2024 och lär fortsätta även under 2025. Det innebär att under 2023 skickade Försvarsmakten ut över 450 individer till de olika utbildningsinsatserna på uppdrag av regeringen. Utbildningsinsatser som av regeringen framhålls som framgångsrika och viktiga för Sverige som partner. Trots att Försvarsmakten i sin årsredovisning säger att de här insatserna utvecklar förmågan hos Försvarsmaktens personal och att insatserna kostade över 133 miljoner att genomföra 2023 (2024 avsatte regeringen 400 miljoner för utbildningsverksamheten), verkar intresset vara svalt att uppmärksamma de här insatserna i någon nämnvärd utsträckning.

Flera rotationer av Interflex har försökt få till att utbildningsinsatsen ska berättiga tilldelning av försvarsmaktens medalj för internationella insatser. Myndigheten säger däremot nej eftersom varken Interflex, eller någon av de andra utbildningsinsatserna, räknas som Internationell Militär Insats (IMI). För att förklara kortfattat vad IMI är för den som inte känner till begreppet så är det en lag som utfärdades 2010 som ett sätt att tvinga Försvarsmakten att omhänderta sin personal efter internationella insatser (under den tiden var det framförallt Afghanistan som dominerade). Detta efter flera år av skriverier kring balkanveteranernas bristande omhändertagande och deras psykiska välmående. Därav att lagen fokuserar särskilt på skyddet av individen och dennes anhöriga före, under samt efter en internationell insats. Lagen beskriver däremot inte ett krav på att tilldela personalen någon form av medalj efter genomförd insats, eller att medalj enbart får tilldelas vid en sådan. Regler kring medaljutformning och regler för tilldelning ligger hos Försvarsmakten att besluta.

Som instruktör kommer du att utbilda ukrainska medborgare i en grundläggande militär utbildning bestående av bland annat vapenhantering, strid och sjukvård på plats vid brittisk träningsanläggning i Storbritannien. Utbildning på plats i Storbritannien innebär ca 18 intensiva veckor och genomförs under enklare förhållanden av övningsliknande karaktär. Utbildningen föregås av ca 2 veckors förberedande utbildning i Sverige samt hemkomst-verksamhet efter utbildningsinsatsen.
Ur rekryteringsannons till op interflex

På Försvarsmaktens hemsida står det att läsa att medaljen för internationella insatser ”[…]tilldelas Försvarsmaktens personal som fullgjort internationell insats under en kontinuerlig eller ackumulerad tidsperiod om minst 30 dagar under en tolv månaders period.” Sett till mängden personal som just nu befinner sig utomlands involverade i stödet till Ukraina och hur länge dessa är iväg borde det vara en smal sak att tilldela en blå medalj vid hemkomst. Men det är det inte då exempelvis Interflex klassas som en tjänsteresa och då verkar hela systemet gå i lås (trots att det i rekryteringsannonser kallas för internationell utbildningsinsats). Det verkar omöjligt att ge någon medalj för att de formellt sätt varit på tjänsteresa, fastän verkligheten säger något annat.

Även om fokus för den här artikeln är på något som kan ses som väldigt ytligt, nämligen medaljer, ska det sägas att det finns en problematik kring att skicka människor på den här typen av verksamhet som framförallt är psykiskt belastande som en form av ”tjänsteresa” där man som arbetsgivare undkommer de krav som lagen ställer på myndigheten. I synnerhet när man rekryterar personal som förvisso ingår i Hemvärnet men som efter avslutad insats i all väsentlighet går ut i det civila samhället igen vid hemkomst, precis som eran med ”utlandsstyrkan”. Det har vittnats om den psykiska påfrestning det innebär att utbilda soldater så pass intensivt och sen vinka av dem med vetskapen att de åker tillbaka till ett krig där de kan komma att dödas.

Förekommande kritik mot att tilldela medalj är att det ”bara” är en utbildningsinsats och att det inte förekommer något reellt hot mot personalen. Det finns olika sätt att bemöta det här på. Det är formellt sett inget krav på att det ska finnas ett övergripande hot om dödligt våld för att få tilldelas den blåa medaljen. Det är 30 dagar i internationell tjänst. Den kan ske i ett insatsområde där det största hotet är centraleuropeisk trafik, den kan ske där hotet är direktriktad eld dagligen. Därutöver kan det alltid resoneras att det finns ett hot mot de här insatserna eftersom de omgärdas av olika nivåer av sekretess för att skydda personalen under pågående insats. Det finns trots allt ett verkligt hot mot utbildningsinsatserna från rysk sida.

Utbildningsinsatser eller insatser under stridsliknande förhållanden särskiljs inte heller åt historiskt. Återigen ligger fokus på att befinna sig ett insatsområde för Försvarsmaktens (och därmed statens) räkning under en längre tid. Personalen befinner sig mellan 13 och 18 veckor utomlands vilket faller väl inom gränsen för 30 dagar.

En del reagerar på ersättningen som framförallt personalen i Interflex får då de har försvarsmaktsdygn och dessutom får ersättning för utebliven veckovila. De har väl inget att gnälla på? Det är förvisso sant att den ekonomiska ersättningen är mycket god, jag hade önskat att den hade varit likartad för alla soldater och sjömän när de genomför internationell insats. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det snabbt blir en ”slippery slope” om den ekonomiska ersättningen ska styra vem som ska kunna få vilken medalj. I en kultur där medaljer och utbildningstecken utgör en viktig del i identiteten samt det militära cv:et behöver vi inse att vi inte kan bortse från det bara för att någon råkar få en bra ersättning (för en gångs skull).

Ett fåtal framför att det blir inflation i tilldelning och att betydelsen för medaljer utarmas. Det kanske är så, då behöver vi kanske också se över de medaljer som tilldelas för att någon lyckats dyka upp till jobbet under x antal år? När jag delade en meme som kritiserade NOR-medaljen (som tilldelas efter 30 år i tjänst) var det många som var snabba med att peka ut att även GSS får medaljer för tid. Min spontana tanke är att man måste vara väldigt småsint att peka ut GSS och deras medaljer som är en form av mjuk normstyrning att försöka få dem att stanna fram tills de når slutet på sitt tidsbegränsade kontrakt. Det missar också poängen med kritiken. Att vi inte har några som helst problem att dela ut medaljer som egentligen inte kräver något särskilt av individen medan vi samtidigt vägrar dela ut medaljer för våra utbildningsinsatser. Något som exempelvis i vårt grannland ändrat inställning kring och numera tilldelar medalj för.

Är det något vi inte strösslar med i Sverige så är det medaljer, eller utmärkelser generellt. De flesta medaljer kretsar kring att individen ska ha presterat något exceptionellt. Samtidigt som chefer i regel får någon form av coin eller annan utmärkelse för när deras enheter presterat. I landet ”jante” finns det en kultur som förhindrar oss från att bekräfta människor. Vilket är tragiskt rent allmänt men framförallt nu när vi befinner oss i en historisk tid som kommer återberättas i historieböcker framöver. Många är de som fått lära sig om sina föräldrars eller mor/farföräldrars åtaganden under andra världskriget först efter dessa dött när olika medaljer och diplom hittats i dödsboet. En medalj blir således inte bara en bekräftelse, en erkänsla till individens prestation. Det blir även en del av den svenska historian och det arv som generationerna efter oss bär vidare. Att fortsatt förvägra våra utbildningsinsatser en medalj är att sudda ut individens insats ur historien på förhand. Det är inte ett agerande värdigt en Försvarsmakt som högtidlighåller historiska händelser och som minns de som gått före oss.

Det är dags att ta tag i den militära etiken

Av Móði

den 14 december, 2024

i Allmänt

Igår (när detta skrivs) tog 421 nya specialistofficerare examen i Halmstad. För den som följde livesändningen (som även går att se i efterhand) fick vi höra ett anförande av Överbefälhavaren som inte bara pekade på det allvarliga omvärldsläget utan även vilken viktig roll de nyutnämnda sergeanterna har för att utveckla och driva Försvarsmakten framåt. För den som lyssnade riktigt noga hördes ordet etik nämnas i samband med vårt unika mandat att bruka våld å samhällets vägnar. Ordet etik lyftes även fram av den nyligen tillträdda försvarsmaktsförvaltaren som vill utveckla en ”etisk, bildad och kompetent” organisation.

et·ik [‑i´k] substantiv ~en • läran om moraliskt gott och ont, sedelära
SAOL 2015

Det är inte konstigt att just etik (det vill säga i förlängningen personalens moraliska kompass) lyftas fram i dessa tider. Det saknas inte exempel på där försvarsmaktspersonal misslyckats med att skilja på ”gott och ont” och utsatt andra kolleger eller medborgare för diverse förkastliga handlingar. Vi får höra så gott som dagligen om olika former av övergrepp som sker i kriget mellan Ryssland och Ukraina, i kriget mellan Israel och Hamas samt Syrien. Vi är inte på något sätt skapta annorlunda som svenskar vad gäller sannolikheten att begå övergrepp mot andra människor. Det är något vi måste förlika oss med och vara medvetna om. I synnerhet den dagen vi får se hur svenska soldater blir utsatta för övergrepp och viljan att hämnas tar överhanden.

I skriften ”Vår militära profession – agerar när det krävs” nämns bland annat vikten av en ”stor etisk och moralisk mognad som vägledning och stöd” för att kunna hantera de beslut om liv och död som våra befäl förväntas fatta i strid. Vidare anser vi att den militära expertisen kräver ”etisk och moralisk medvetenhet”. Den svenska personalen måste kunna skilja på ”rätt och fel” och följa de värderingar som samhället har, vilka förväntas återspeglas i det väpnade försvaret av landet.

Medborgaren förväntar sig således att den militära personalen kan agera i enlighet med den både uttalade och outtalade värdegrund som håller ihop samhället.

Det är således utifrån det här som diverse förbandsförvaltare har fått se sig rannsakade. Deras beteende och handlande som statliga tjänstemän och utövare av den makt de har fått sig till låns från folket har inte följt det etiska system vi säger oss vilja följa. Istället har det kallats för ”drev” och ”häxjakt” på individen, personen som bär graden. Det har sagts att det är skamligt att jag med min plattform ”hänger ut” befattningshavare och att de också är människor som kan göra misstag. Jag förväntas ta någon form av moralisk ”high ground” i förhållande till tjänstemän som i sin yrkesroll inte klarar av att bete sig gentemot underställda. Att dessa på något sätt inte skulle klara av att ta emot kritik i sin yrkesutövning men bevisligen inte har några problem med att svinga vitt och brett själva är för mig, kanske inte ofattbart men komiskt. Det ligger däremot i linje med beteendet som nu blivit memen ”Han är ju en go gubbe”. Den kontinuerliga ursäkten för uselt beteende i befattning, eller för den delen i stort, är att personen trots allt innerst inne är en trevlig person vid fikabordet. Om än lite bufflig.

Men vad som däremot är mindre komiskt är att dessa individer kontinuerligt skyddas i sitt agerande av förvaltarkollektivet. Antingen genom att få ta på sig offerkoftan inför blivande förvaltare och prata om att denne får ett drev på sig för att ha ”vädrat åsikter” eller där förvaltargrupper fokuserar mer på vad det är för konton som uppmärksammar olämpligt uppträdande än att internt reglera beteendet bland sina medlemmar. Det får mig att starkt ifrågasätta integriteten hos befälskollektivet i allmänhet och förvaltarkollektivet i synnerhet. Framförallt eftersom jag vet att samma förlåtande inställning och skyddande av individ inte ges till varken GSS eller till yngre SO i samma utsträckning.

Med ett oroligt omvärldsläge ställs det höga krav på oss, krav som gäller alla nivåer och kategorier. Jag förväntar mig att våra förvaltare stödjer sin personal istället för att underminera den. Jag förväntar mig att förvaltarkollektivet korrigerar beteenden eller karaktärsdrag som är destruktiva när dessa uppmärksammas. Jag förväntar mig att Försvarsmakten som helhet slutar hitta ursäkter för den privilegierade gruppen av människor som är satta att leda våra förband. Om de inte kan bete sig och åtnjuter respekt i fred från sina underställda, då kommer de inte heller ha åtnjuta det i kriget och då kommer inte krigsförbandet att vara dugligt för krig. Om vi nu ska göra allt för krigsförbanden så ska vi även fatta de obekväma besluten att omplacera befattningshavare i ledningstriaden när dessa utövar ett destruktivt ledarskap.

Till dess avser jag fortsätta att uppmärksamma sunkigt beteende för att visa kommande generationer vilket beteende som inte är acceptabelt.

Dags att dumpa ”märket”

Av Móði

den 5 december, 2024

i Allmänt

Det brukar raljeras om att ”i Sverige har vi ett system”. Ett uttryck som kan användas för att uppmärksamma oss själva på hur mycket vi stundtals skiljer oss från övriga världen. I synnerhet vad gäller vår tilltro till statsapparaten och dess funktion vilket i grunden bygger på att tillräckligt många väljer att följa de normer och sociala spelregler som finns. Då och då blottläggs dock det svenska systemet som naivt och illa anpassat för den tid vi nu lever i. En sådan sak är ”märket” och dess påverkan på löner i Försvarsmakten.

”Märket” är i grunden ett riktmärke för löneutveckling i Sverige som sätts av industriavtalet. Det vill säga det industrin och facket kommer överens om vad gäller årliga löneökningar. Då industrin är en viktig ekonomisk motor för Sverige har industrin sedan slutet på 90-talet fått vara lönenormerande för övriga branscher, inkluderat staten.Den här artikeln syftar inte till att argumentera emot märket som nationell funktion. Märket i sig är fördelaktigt för Sveriges ekonomi för att skapa stabilitet på löneområdet vad gäller löneökningar. Däremot är det en fredsprodukt som därutöver används av verktyg för att hålla löner nere inom Försvarsmakten. Det är också att ses som en riktpunkt, inte en lag som ska följas (även om Arbetsgivareverket anser att ”märket ska respekteras”).

Just nu pågår förhandlingarna kring Rals 2024 mellan Försvarsmakten och ATO (arbetstagarorganisationerna – dvs facken). Precis som tidigare år verkar det vara synnerligen svårt att komma överens om en högre nivå än det så kallade ”märket”. Enligt Officersförbundet säger sig Försvarsmakten inte kunna tillmötesgå till behov som förband har utan hänvisar att man ska följa märket, vilket innebär 3,3% löneökning (därmed inte sagt att individen är garanterad 3,3%).

År efter år förefaller vi alltid hamna i samma dans där Försvarsmakten anser att man inte kan lägga sig över märket och ATO kräver att man ska tillskjuta mer pengar för att höja lönerna generellt för att undgå de negativa följdeffekter kring höjning av lägstalöner som vi nu levt med sedan Jesus gick i sandaler. Men det finns väsentliga skillnader i år jämfört med tidigare år vilket borde innebära att Försvarsmakten har alla incitament (och ursäkter) i världen att frångå märket.

Till att börja med visade situationen med flygvapnets piloter att det inte är läge att skjuta på ett problem under flera år. Förr eller senare får det konsekvenser som är större än att direkt skjuta till lönemedel. Vi har sedan februari 2022 kontinuerligt påmints om att det råder allvarstider. Sveriges försvar ska växa i alla riktningar och det har alltjämt kommunicerats att det kommer krävas mer av personalen (och indirekt deras familjer) för att vi ska kunna lösa alla de uppgifter som vi ålagts av Sveriges riksdag och det svenska folket.

Det poängteras från såväl försvarsmaktsledningen som landets politiker att rätt utbildad personal i tillräcklig mängd är en förutsättning för att vi ska nå i mål med fattade försvarsbeslut och för att kunna fullfölja våra åtaganden gentemot våra allierade. Från politiskt håll avsätter man mer pengar för att myndigheten ska kunna göra satsningar inom personalområdet. Därtill kunde vi läsa i föregående nummer av Försvarets forum om hur myndigheten lagt sig 1-1,5% över märket vad gäller löneutveckling. Men ändå, trots allt detta och att överbefälhavaren uttryckligen säger att vi ska göra allt för krigsförbanden och att undanröja hinder för skapandet av förmåga, så kan Försvarsmakten inte förmå sig själv att aktivt lägga sig på en nivå som är högre än föregående år. Istället låter vi oss styras av ett fredsmässigt rationellt tankemönster som säger att vi inte ska vara ”löneledande” eller få gå över ”märket”. Det är som att vi befinner oss i världen som var innan den ryska offensiven in i Ukraina.

Världen snurrar allt snabbare. Det tillförs uppgifter snabbare än vad vi har personal att utföra dem. Det pratas alltjämt om att vi behöver ställa om vårt mindset vad gäller utbildningsnivåer, hur vi rekryterar och vad som är ”good enough”. Men det pratas mindre om att skruva om våra mentala tankemönster vad gäller den monetära ersättningen till personalen. Där verkar vi fortsatt leva i det tidiga 2000-talets ekonomiska öken där varje krona skulle vändas på och där gratisarbete i form av ”karriärstimmar” förväntades av de som ville klättra uppåt. Även om fenomenet med karriärstimmar gått ned inom myndigheten innebär det inte att de försvunnit. Istället har de flyttats över till anhöriga som nu förväntas axla ett utökat ansvar (med negativ påverkan på deras egen yrkeskarriär) när deras militära partner behöver spendera mer tid hemifrån än tidigare. Det är helt enkelt orimligt att personalen går back ekonomiskt trots att individen jobbar mer än tidigare.

Om vi nu på allvar anser att det är ett bekymmersamt läge i omvärlden och att vi verkligen behöver behålla varenda individ för att kunna lösa våra uppgifter och samtidigt växa, då både kan och ska vi strunta i märket och tillse att personalen får en löneökningar som motsvarar de krav samt förväntningar som personalen lever upp till varje dag.

Det vore att sända en tydlig signal till personalen om att de är en förutsättning för att Sverige ska kunna försvara sig och stärka sitt anseende bland våra allierade.

Kan vi undanröja alla hinder?

Av Móði

den 29 november, 2024

i Allmänt

Dåvarande överbefälhavaren General Micael Bydén uppmanade personalen att driva verksamheten framåt och våga fatta beslut även om de var osäkra på sitt mandat. Det kan ses som ett sista djärvt försök att få en trögrörlig organisation att växla upp snabbare. För det har inte saknats kritik mot tröga processer, föråldrade strukturer eller mot chefer som antingen är för rädda att fatta fel beslut, eller som för den delen fattar beslut som är så pass fel att de får konsekvenser för hela organisationen.

Nuvarande överbefälhavare, General Michael Claesson, var snabbt ute och offentliggjorde sin inriktning med allt för krigsförbanden och ”gå på marsch!”. Vilket han kommunicerade igen i Försvarsmaktens årskrönika för 2024. Budskapet går enligt mig inte att misstolkas. Det är krig i världen, medborgaren och våra allierade förväntar sig att vi är redo för det som komma skall och därmed behöver vi göra allt vi kan för att undanröja alla hinder som står i vår väg för att bli redo. Hinder i det här fallet lämnas till åskådaren att förstå men utifrån diskussionerna som varit tidigare bör vi förstå de som administrativa process och fredsmässiga rutiner som skapar långa ledtider innan vi får materiel eller som på annat sätt begränsar tiden för att öva. Krigsorganisationen och dess förmåga ska vara i fokus.

Jag tror absolut att överbefälhavaren är genuin i sin vilja. Det är i linje med den uppfattning jag fått när jag fått se honom utöva sitt chefskap i Försvarsmakten. På samma sätt tror jag även att General Bydén var genuin när han uttryckte en vilja att fler skulle våga fatta beslut och driva verksamheten framåt. Helt enkelt för att vi befinner oss i en ny tid där det inte längre fungerar med vare sig styrning från centralt håll i alla frågor eller där det helt enkelt saknas personal som kan fatta alla nödvändiga beslut i tid. Det jag däremot har en farhåga kring är om det egentligen kommer ha någon inverkan på de lägre nivåerna. Det finns många chefer i linjen och det finns många chefer som är måna om att av hävd skydda sina mandat eller områden från yttre påverkan.

Den ”strategiske korpralen” är en återkommande figur för att, oftast i negativ bemärkelse, prata om hur beslut på lägre nivå kan påverka en militär organisation eller för den delen en hel stat. Egentligen är den ”strategiske korpralen” ett förkroppsligande av en militär organisations förmåga att vinna krig. Att det till syvende och sist hänger på vad soldaten eller sjömannen gör och de initiativ denne tar i striden. Oaktat begåvningen hos brigadchefen, den operativa ledningen eller hos överbefälhavaren är det den enskildes förmåga och vilja som avgör. På samma sätt hävdar jag att en överbefälhavare i fredstid enbart kan göra så mycket innan organisationens inre beslutskultur kör över och smular sönder alla beslut.

Inom organisationen finns det gott om strategiska majorer och förvaltare (för den delen även kaptener och fanjunkare osv) som påverkar hur det går att undanröja de hinder som upplevs finnas. Det är oftast väldigt tacksamt att skylla på den civila personalstyrkan, att de civila helt enkelt inte förstår sin roll och att det skulle bli ”ordning med militära chefer”. Då kan det vara värt att påminna om att vi har gott om exempel där militär chefer inte alls har bidragit till att undanröja hinder, snarare tvärtom. Den militär chefen kommer inte med någon magiskt objektivt god vilja utan fattar oftast besluten utifrån sin egen subjektiva uppfattning om vad som är viktigt där och då. Inte sällan färgad av en tradition eller för den delen att vara uppfostrad i en dåtida militär organisation som hade andra förutsättningar och hot än dagens.

Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om chefer aktivt förhindrar förändringar istället för att söka dem. Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om en generalläkare tillåts sätta stopp för att en enhet får hämta ut värmeanpassade uniformer inför verksamhet som uppenbart är viktig för Försvarsmakten. Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om vi fortsätter med en mandatfördelning som innebär att en försvarsgren kan förhindra de andra att driva på utvecklingen inom ett specifikt område eller för den delen köpa den materiel som behövs. Och det vore orealistiskt att anser att en person, det vill säga General Claesson, skulle ha detaljkunskapen om maskineriet som är Försvarsmakten att han direkt skulle kunna peka på kärvande kugghjul för att få dem utbytta. Det ska hans underställda chefer hålla koll på och tillse att åtgärda innan maskineriet havererar.

Så hur ska vi komma runt det här? Jag hävdar, något anekdotiskt, att den förändring vi har fått fram tills idag inom exempelvis personlig utrustning till stor del beror på att de lägre nivåerna tvingar till en förändring genom att konstant stånga sig mot den trögrörliga väggen som hindrar utvecklingen (dvs ignorera förbud mot exempelvis fickor). Och att det därmed är den vägen som kommer vara fortsatt gällande i flera aspekter (enklare att be om förlåtelse än tillåtelse). Vilket givetvis kommit till en kostnad för en del vad gäller arbetsmiljö.

Jag hävdar samtidigt att vi behöver bli smartare och exempelvis likt Hemvärnets vapenofficer argumentera faktabaserat i de fall där någon försöker dra i nödbromsen. Det vill säga att vi för att kunna ta initiativ och undanröja hinder behöver vi veta vad det exakt är vi undanröjer och varför.

För att travestera vad en numera pensionerad general sa till en enhet jag tillhörde en gång; Vi är alla rekryterade för att vi vet vilka regler vi kan bryta emot och när för att kunna lösa uppgiften.