Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Författare: Móði Sida 3 av 45

En ökad tillgång till personal

Av

den 19 september, 2024

i Allmänt

I budgetpropositionen för 2025 finns det en del saker att dyka djupa ner i. En del är den från alla håll konstaterade utmaningen med personal. För trots ökad antagning till de olika officersutbildningarna, trots en utökad organisation med fler förbandsorter och ett återkommande narrativ att vi blir fler, så är vi fortsatt för få för att ”fylla ut kostymen”. I dokumentet kring kommande försvarsbudget är det återkommande att bristen på personal, i synnerhet för Flygvapnet, påverkar Försvarsmaktens förmåga att uppnå operativa krav. Det här är inget nytt i sig vilket regeringen även påpekar i sitt budgetunderlag.

Regeringen konstaterar att Försvarsmaktens förmåga att attrahera och behålla personal är avgörande för försvaret av Sverige. Det är därför angeläget att Försvarsmakten arbetar aktivt för att behålla och öka andelen kvinnor på alla nivåer i organisationen. Hotbilden mot Sverige ställer krav på både ökad tillgång till personal och ökad uthållighet inom det militära försvaret. En större krigsorganisation kräver en utökad krigsförbandsproduktion. Regeringen har därför tillsatt en utredning i syfte att se över åtgärder för tillgång till personal och en ökad uthållighet inom det militära försvaret Målet är att skapa bättre beredskap och uthållighet i krigsorganisationen. Uppdraget ska redovisas senast den 1 juli 2025 (taktisk.se fetmarkering).

Information om den här utredningen kommunicerades ut i Januari 2024 och är således ingen ny information. Utredaren har fått i uppgift att se över en rad punkter och återkomma med ett förslag på hur Sverige och Försvarsmakten kan få tillgång till mer personal, enklare och snabbare. En utredning vars resultat kan komma att påverka flera olika grupper i samhället, oavsett om man har ett engagemang i Försvarsmakten eller ej. Det man trycker på att utredaren ska titta närmare på är följande:

  • analysera vilka möjligheter som finns att använda värnpliktiga under grundutbildning för beredskap och annan verksamhet,
  • analysera om det finns ett behov av att förändra förmånerna till totalförsvarspliktiga och analysera de samhällsekonomiska konsekvenserna av detta,
  • analysera om det finns ett behov av att införa en uttrycklig rätt till  tjänstledighet från civil anställning för reservofficerare,
  • analysera behovet av att ändra regleringen om anställningstider för kontinuerligt och tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän.

Kriget i Ukraina och en alltjämt negativ utveckling vad gäller säkerhetsläget tillsammans med flera år av rapportering om Försvarsmaktens svårigheter att rekrytera och behålla kompetent personal samt det utökade behovet av personal för att försörja Natos organisation ligger bakom behovet att utreda. Bland annat har det återkommande inför medlemskapet varit en fråga om värnpliktiga kan skickas utomlands i fredstid samt hur värnpliktiga kan användas för att utföra beredskapsuppgifter. Handlingsfriheten med värnpliktiga utomlands har blivit utredda och den utredningen bereds nu av Försvarsdepartementet.

I utredningsunderlaget nämner regeringen flera olika spår för att utöka personalvolymen. Ett är att höja mönstringsåldern för att kunna förse krigsorganisationen med vissa kompetenser. Ett annat är att förlänga antalet år som en individ är inskriven i personalreserven.

Till exempel skulle en höjd övre åldersgräns för mönstring kunna medföra att fler individer med värdefull kompetens i större utsträckning kan skrivas in för värnplikt.

Från politiskt håll ser man även ett behov av att värnpliktiga fortsatt kan tjänstgöra även efter att de fyllt 47 år och därmed enligt nuvarande lagstiftning inte längre är värnpliktiga (totalförsvarsplikten är däremot fortsatt gällande). Det skulle exempelvis kunna innebära att även den som är äldre än 47 år kallas in för militär tjänstgöring vid höjd beredskap.

I försvarsberedningens rapport Värnkraft lyftes en tanke om att förlänga grundutbildningen till 18 månader varav fyra till sex månader skulle innefatta beredskapstjänstgöring. Det angivna syftet är att frigöra anställd personal till andra uppgifter. Därutöver vill regeringen utreda vilka möjligheter som kan finnas kring att förlänga antalet dagar som en totalförsvarspliktig högst får tas i anspråk för beredskapstjänstgöring. Idag får en totalförsvarspliktig högst tjänstgöra i 180 dagar.

Återgången till det nationella försvaret och en utökad krigsorganisation har återigen påvisat behovet av en stor reservofficerskår. Det vore antagligen en underdrift att säga att reservofficerskåren har underutnyttjats generellt av Försvarsmakten. Regeringen vill utreda dels om tjänstgöringsskyldigheten för reservofficerare behöver utökas samt om reservofficeren ska ha rätt till tjänstledighet från ordinarie arbetet för att kunna tjänstgöra i Försvarsmakten under längre tid.

Den till synes lågt hängande frukten som också ska utredas är om den lagstadgade begränsningen i anställningstid för GSS ska kvarstå eller förändras. I samband med detta ska det också utredas i vilken utsträckning GSS/K avslutar sina tjänstgöringar innan de uppnått de lagstadgade 12 åren. Det har genom åren funnits olika förslag på diverse ekonomiska incitament för att soldaten eller sjömannen ska fullgöra sin tid, dock har inget förslag realiserats.

Den troligtvis största utredningspunkten som ges minst utrymme är möjligheterna för Försvarsmakten att kalla in samtliga personalkategorier utan att det råder en höjd beredskap i landet, så kallad grundberedskap. Idag har såväl överbefälhavare som respektive förbandschef möjlighet att kalla in personal på kort varsel för att snabbt skapa militär handlingsfrihet. Det finns vissa begränsningar i det systemet som troligtvis identifierats i tidigare underlag begränsar bl a omfång och tid.

Utredningen kan sammanfattas med att regeringen vill titta brett på lösningar för att snabbt kunna kalla in personal till tjänstgöring i den militära organisationen, i huvudsak genom tvångsmedel och i vissa fall genom ekonomiska incitament. För att utreda allt detta har utredaren fått 1,5 år på sig och redovisning förväntas ske 1 juli 2025. Tills dess är det osannolikt att vi kommer se några förslag till förändringar vad gäller anställningstid för GSS. Det finns en risk att Försvarsmaktens återkommande problem med att rekrytera samt behålla personal (det vill säga misslyckandet vad gäller ”arbetsmarknadens parter att komma överens”) mynnar ut i en lösning där allt fler pliktas in för att fylla kompetensbehovet inom allt från logistik till cyber. Vilket i förlängningen kan komma att påverka samhället och exempelvis företags vilja att etablera sig i Sverige samt rekrytera svensk personal.

Underofficeren och specialisten

Av

den 18 september, 2024

i Allmänt

Innan sommaren skrev jag en artikel som ett påhak till en annan artikel om specialistofficerssystemets framtid. Den artikeln avslutade jag med påståendet att specialistofficersutbildningen behöver göras om i grunden. Passande nog har det nyligen publicerats ett debattinlägg i frågan kring specialistofficerarnas inriktning där författaren argumenterar för att det finns truppspecialister och systemspecialister. Kategoriseringen ligger i linje med mina tankebanor kring hur jag tänker mig att specialistofficersutbildningen behöver reformeras. I artikeln kommer jag använda uttrycken ”underofficer” och ”specialist”. Det finns ingen större värdering utöver att det blir ett tydligt sätt att dela in de två grupperna av SO, likt att använda uttrycken ”truppspecialist” och ”systemspecialist”.

Grundtanken är att komma tillbaka till en kortare SOU för de som går mot att bli underofficerare, det vill säga den breda massa av dagens SO som förväntas växla mellan att vara instruktörer och chefer på grundutbildning och vara chefer på våra ”markstridsförband”. Jag använder termen markstridsförband för att visa på att det inte handlar om enbart armén utan även flygvapnet och marinens enheter som löser uppgifter på marken. Att lösa stridsuppgifter eller direkt stödja lösandet av dessa är det huvudsakliga fokuset för de här enheterna. Det är generellt det här som vi väljer att fokusera huvuddelen av en SOU mot. Ledarskap, vapenutbildning och instruktörsrollen. De som går den här inriktningen kommer följa en karriärväg där de börjar som GSS och efter några år når upp till OR4 och 5. Under den tiden har de fått utbildning i att agera som instruktörer och att vara ledare. Kunskap som de då, likt tanken var med ASOU, tar med sig till skolan. Väl på skolan genomför de en, i jämförelse med idag betydligt, kortare utbildning för att kunna axla rollen som ställföreträdande plutonchef eller kvartermästare.

Att vi idag rekryterar GSS med flera år i tjänst till SOU och sen tvingar dem att gå samma utbildning som individer som genomfört en GU är ineffektivt. Framförallt saknar förbanden möjlighet att ge individen en vettig plan för framtiden då antagningen till SOU ligger utanför förbandens kontroll. Debaklet som uppstod med att flera av marinens aspiranter till SOU fick se sig bortsorterade av pliktverket trots att de ansågs mer än väl lämpligt av sina förband visar på att vårt system inte fungerar som det är tänkt. Förbanden behöver kunna ge morgondagens tilltänkta skyttegrupp- eller sjukvårdsgruppchefer tydlig mentorering och utbildning tidigt för att kunna avgöra vem som förbandet vill se i en framtida roll i ledningstriaden. Idag finns inte den tydligheten och såväl chef som soldat är utelämnade åt en okänd aktör när det gäller soldatens framtid. Det är i all väsentlighet en situation vi inte vill ha.

På samma sätt tvingar vi idag våra blivande specialister att lägga ner en väsentlig del av sin SOU på att bli generiska instruktörer i en kontext där deras kompetenser inte alls gagnar Försvarsmakten. Vi lägger i vissa fall ner väldigt mycket resurser på att hitta och testa individer till specifika funktionsroller, inte sällan till befattningar där det finns en brist på tillgänglig personal. De här individerna kommer sedan ut ur sina funktionsskolor och skickas rakt in på en grundutbildning där deras systemkunskaper inte används vilket innebär att de aldrig får möjlighet att befästa kunskaperna de fått från skolan. Det är precis lika ineffektivt och slöseri med resurser som att ta en pilot och placera som fordonsförare under sina första två år. Det är utbildningstid som vi aldrig får tillbaka.

Om vi rekryterar specialister måste vi göra det med vetskapen att de måste få vara i den rollen under en oöverskådlig framtid för att bli de experter som vi behöver. Det är dessa som vi sen ska använda för att bli funktionsföreträdare, funktionsspecifika instruktörer och lärare. Därav behöver vi utnyttjad utbildningstiden på 18 månader till fullo. I synnerhet för att specialistinriktningen kommer bestå av en ansenlig mängd individer där det inte finns en ”GSS-väg” att gå.

Dagens SOU skapar i bästa fall en multifunktionell specialistofficer som är duktig på väldigt mycket. I värsta fall skapar det en splittrad specialistofficer som är halvdan på det mesta. Det är i huvudsak beroende på individen och därmed ett vanskligt system för förbanden.

”Men alla officerare måste kunna leda!” är en invändning som stundtals ventileras. ”Alla befäl måste kunna lära sin grupp skjuta!” är en annan. Mycket av kritiken mot den här formen av förslag bygger underförstått på att officerens (eller i det här fallet specialistofficerens) värde bygger på förmågan till väpnad strid. Jag anser att det är en misstolkning av det som skrivs i ”Vår militära profession”. I den står det mycket riktigt att professionens kärna är den väpnade striden, men med tillägget att det är Försvarsmaktens samlade förmåga till väpnad strid. Det vill säga att det är inte individens förmåga till väpnad strid som är kärnan för specialistofficeren. Kärnan är vad individen kan bidra till striden. Det bidraget kommer se olika ut beroende på vilken typ av enhet individen tillhör och vilken befattning denne har. Ledningssystembefälet och vagnsgruppchefen bidrar med olika förmågor till den samlade effekten. Att koka ner det till en förmåga till att utbilda i vapenhantering är att gravt förenkla komplexiteten vad gäller vapenutbildning och helt undervärdera vad övriga förmågor har att bidra med.

Vi kan inte genomföra en antagning för alla funktioner baserat på individens eventuella förmåga att leda en pluton när vi under de första åtta åren förväntar oss att individen ska sitta framför en datorskärm och följa flygplan. På samma sätt kan vi inte göra en uttagning som premierar en hög fysisk status för att sen tvinga individen att sitta ner bakom en skärm på ett fartyg direkt efter skola.

”Men då måste ju någon annan lägga tid på att utbilda?” är en invändning som lyfts på sociala medier. Det enkla svaret är ja, någon annan måste hålla i skjututbildningen eller sjukvårdsutbildningen. Precis som att någon annan håller i signalskyddsutbildningen eller utbildningen i motståndarkunskap. Det vore rimligt att de som är mest kunniga inom ett ämne också utbildar i det vilket möjligen är en utopi vad gäller alla ämnen. Jag skulle kalla det för en vision, något att sträva efter för att verkligen få ut något från trebefälssystemet.

Det här innebär sammanfattningsvis att jag vill se en två vägar för våra blivande SO. En väg som går via GSS där utbildningen sker i delsteg under karriären med en kort avslutande del på skola. Den andra vägen innebär precis som idag 1,5 år på skola men har inga krav på förkunskaper utöver de som möjligen undantagsvis behövs för specialiseringen. Med detta får vi ut underofficerare och specialister som vet vad som förväntas av dem under deras kommande karriär. Förbanden får tydligare planeringsförutsättningar för sin rekrytering och vi minskar risken för kompetenstapp längs vägen.

Vad kostar det här? Det som de flesta antagligen kommer inse är att det skapar en känsla av minskad ”användbarhet” av vissa SO. Samtidigt vill jag hävda att det är en realitet vi alltid levt med och alltid kommer leva med. Vi behöver rätta kartan efter verkligheten och inse att vi även i framtiden med trebefälssystemet kommer ha individer som ”enbart” kan befinna sig i sitt funktionsrör. Samtidigt innebär det också att de inte kommer konkurrera med underofficeren om att ingå i en ledningstriad med den karriärplaneringen som det medför.

Oaktat om vi väljer den här vägen eller en annan är det min bestämda uppfattning att dagens SOU måste göras om i grunden tillsammans med hur vi väljer ut våra framtida specialistofficerare. För dagens system håller knappt ihop efter alla lappningar och lagningar som skett sedan införandet.

Om inte du, vem då?

Av

den 14 september, 2024

i Allmänt

Ett välkänt citat lyder ”Om inte jag, vem annars?”, en populär omskrivning av det är ”om inte du, vem då?”. Båda uttrycken används oftast för att mana individen till att ta initiativ och ta på sig att lösa problem, underförstått att ingen annan kommer lösa det åt dem. I en tid av säkerhetspolitisk turbulens, ett växande försvar och med det tillförsel av såväl uppgifter som materiel är det uttryck som passar väl in.

Flygvapenchefen offentliggjorde nyligen årets pristagare för flygvapnets innovationspris. Priset tilldelades i år 31 flygunderhållskompaniet på F 21 i Luleå. Och jag tror att årets pris är viktigt ur flera olika aspekter, inte bara dess bidrag till Flygvapnets spridningsförmåga. Den absolut viktigaste är att årets pristagare visar på att vem som helst (och det menar jag inte i någon negativ bemärkelse, snarare tvärtom) kan titta på sin verksamhet, ställa sig frågan ”hur kan vi göra det här annorlunda?” och testa sig fram till ett koncept.

Genom visionärt tänkande och mod att utmana gällande metod och process har pristagarna med befintliga resurser och förändring av metod utvecklat Flygvapnets förmåga till spridning.

”Hangar på hjul” som beskrivande begrepp kan låta rätt självklart när man tänker på det, samtidigt har ingen (uppenbarligen) tänkt på det och vågat driva tanken till ett genomförande genom att utmana rådande normer. Tanken är i all sin ”enkelhet” (i brist på ett bättre ord) en tydlig och viktig indikator på att en innovation inte måste vara en tekniskt banbrytande tanke. Det är inte nobelpriset i fysik. Snarare att alla kan titta på sin verklighet med de resurser som finns och fundera på vad de kan göra annorlunda för att nå en liten bit längre med det vi har. Årets pristagare visar att de här lösningarna finns ute på förbanden, på gräsrotsnivån där den praktiska kunskapen finns om hur vi gör saker, om det är ändamålsenligt och vad som kan tänkas göras lite annorlunda.

Det bubblar inom organisationen där kriget mot föråldrade processer, stelbenta regler och icke ändamålsenliga metoder fortsätter. Flygvapnets innovationspris och förslagslåda samt arméchefens inbjudan till debatt är den typen av initiativ som behövs för att trigga och dra nytta av det nätverk av tänkande individer som finns i organisationen.

Newton tillskrev sina framgångar till att ha stått på axlarna av jättar. Det var en gest till de som gått före honom vilkas arbete han kunde bygga vidare på. Detsamma gäller för oss. Det är nästintill en förpliktelse, en skyldighet för oss att bygga vidare på den kunskap som finns inom organisationen och hitta nya vägar i en värld som befinner sig i kontinuerlig förändring. Om inte du bidrar med din kunskap, vem ska då göra det?

Militärpolisen och brottsutredningar – det här har hänt

Av

den 30 augusti, 2024

i Allmänt

Nyheten från Justitieombudsmannen (JO) skapade diskussioner på sociala medier kring vad militärpolisen (MP) får, ska och bör utföra för uppgifter. Det är inte heller lätt att förstå utifrån den nyhetsartikel på Dagens Juridik vad som är problemet och vad det innebär för olika funktioner inom såväl militärpolisbataljonen som andra bataljoner där det återfinns militärpoliser. För att kunna reda ut det här behöver vi titta på det beslut som JO fattade (som finns att läsa på JO:s hemsida).

Men för att börja från början är det här inte något som dyker upp ifrån tomma intet. Den här utredningen är förvisso ett initiativ taget av JO men det initiativet kommer utifrån ett annat beslut som fattades 2023. I det beslutet får både Försvarsmakten och Polismyndigheten kritik för hur en utredning bedrevs. I det fallet handlade det om en 17-åring som publicerat bildunderlag på ammunition som sades hämtats från ett militärt förråd. I samband med det, efter samverkan med Polisen, genomförde Försvarsmakten en husrannsakan hemma hos 17-åringen, genomförde beslag, delgav misstanke om brott och genomförde ett förhör med denne. Det som JO anmärker på är att förhöret påbörjas utan närvaro av vare sig individens förälder (som MP inte fick tag på) eller försvarare (som 17-åringen avsade sig vid tillfället). Utifrån det som framkom i den granskningen kring hur ärendet hade skötts och hur myndigheterna samverkat med varandra uppstod det frågetecken kring vad en militärpolis får lov att göra.

Av utredningen framgår att Polismyndigheten gav Försvarsmaktens personal i
uppdrag att verkställa husrannsakan och hålla ett förhör med den unge.

Det finns anledning att närmare utreda de rättsliga förutsättningarna för militärpolis att medverka i brottsutredande verksamhet och de rättsliga
förutsättningarna för den överenskommelse som finns mellan Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten om militärpolisens biträde i
förundersökningar om brott som har begåtts inom Försvarsmakten.

JO,Allvarlig kritik mot Polismyndigheten och Försvarsmakten (militärpolisen) för genomförandet av en husrannsakan och ett förhör med en person under 18 år, Dnr 316-2022

Det beslutet leder oss vidare till det beslut som nu offentliggjorts där JO kommit fram till slutsatsen att militärpolisen inte får utreda brott. Därutöver anser JO att en MP inte är att anses som polisman när denne genomför en brottsutredning. Därmed anser JO att en MP inte får lov att ges i uppdrag att genomföra olika åtgärder i förundersökning.

Enligt 11 § militärpolisförordningen är en militärpolis i vissa situationer att anse som polisman. Befogenheten för en militärpolis som polisman är dock begränsad till de fall då han eller hon fullgör uppgifter enligt 1 § i förordningen.
Som jag nyss konstaterat innefattar dessa uppgifter inte att utreda brott. Av det sagda följer att det inte heller finns stöd för att en militärpolis ska anses vara polisman vid tillämpningen av bestämmelser om utredning av brott, i t.ex. rättegångsbalken. Det betyder att det inte får lämnas uppdrag till en militärpolisman att vidta åtgärder i en förundersökning med stöd av 23 kap. 3 § andra stycket RB.

JO, Dnr 7917-2023

Vad som får anses ge JO stöd i bedömningen är att Åklagarmyndigheten håller med om att det saknas stöd för en åklagare att använda en MP för utföra uppgifter kopplat till en förundersökning. Polismyndigheten lämnar ett liknande svar att det saknas lagligt stöd för en MP att agera som polisman i en utredning. Detta kommer alltså från två av de tre parter som 2017 skrev på en överenskommelse om att MP ska kunna agera biträde i utredningar om brott som begåtts inom Försvarsmakten.

Sammanfattningsvis saknas det enligt min bedömning stöd i lag eller annan författning för att åklagare ska få anlita biträde av militärpolisen eller uppdra åt en militärpolis att vidta en åtgärd som hör till förundersökningen.

[…]

I april 2017 ingick Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten en överenskommelse om militärpolisens biträde i förundersökningar om brott
som har begåtts inom Försvarsmakten (red. fetmarkering). Av överenskommelsen framgår bl.a. att militärpolisen bör anlitas som biträde vid förundersökning om brott som begåtts inom Försvarsmakten om inte skäl talar däremot. Med anledning av att det synes saknas rättsliga förutsättningar för åklagare att begära biträde av militärpolisen inom ramen för en förundersökning kan jag konstatera att överenskommelsen i vissa delar har fått en olycklig utformning. Det finns hos Åklagarmyndigheten
inte något underlag som kan ge ledning när det gäller hur militärpolisens biträde i förundersökningar var avsett att tillämpas i praktiken. Oavsett omständigheterna vid överenskommelsens tillkomst är det min uppfattning att
den i sin nuvarande utformning inte längre ska tillämpas inom myndigheten och jag kommer att vidta åtgärder för att säkerställa detta.

Åklagarmyndighetens yttrande,

Både Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten anser därmed att det saknas stöd för Försvarsmaktens militärpoliser att utreda brott med polismans befogenheter. De båda myndigheterna verkar även anse att överenskommelsen som man skrev 2017 inte använts på rätt sätt och att den som så inte ska gälla längre. Notervärt är även att Polismyndigheten efterfrågar ett förtydligande vad militärpolisens utredningstjänst är tänkt att utföra för uppgifter.

Försvarsmakten har däremot gjort en helt annan tolkning av såväl militärpolisförordning som rättegångsbalken. Även om det inte framgår i instruktionen till myndigheten att den ska förebygga eller utreda brott. Däremot vill man hävda att det historiskt funnits lika formuleringar kring vad polis och militärpolis ska utföra för uppgifter.

Eftersom militärpolisen inom Försvarsmakten har uppgifter som kompletterar den civila polisens uppgifter är det naturligt att tolka 1 § militärpolisförordningen
relaterat till 1 § och 2 §§ PL och 1948 års allmänna polisinstruktion för den civila polisen som var i kraft vid militärpolisförordningens tillkomst. I 1 § andra
stycket PL framgår att det är Polismyndigheten och Säkerhetspolisen som bedriver polisverksamhet. Men även militärpolisen får inom sitt område anses
bedriva polisverksamhet. Att både militärpolisen och den civila polisen ska förebygga brott står klart, dvs. de har båda en brottsförebyggande uppgift.
Frågan är vad som avses med att militärpolisen ska ”avslöja brott” (1 § militärpolisförordningen). Betydelsen av ordet avslöja kan anses vara detsamma som ordet uppdaga, vilket är ordet som användes i 2 § av 1948 års allmänna polisinstruktion för den civila polisen. Att avslöja brott bör enligt en sådan tolkning i jämförelse med äldre bestämmelser kunna anses innefatta både en
brottsspanande och brottsutredande uppgift. Att orden ”avslöja brott” inte endast omfattar den brottsspanande uppgiften tydliggörs även till del genom att
militärpolistjänsten, enligt 2 § militärpolisförordningen, bl.a. ska fullgöras genom utredningstjänst.

Försvarsmaktens yttrande

Det framstår som en smärre ”hail mary” att hänvisa till 1948 års polisinstruktion och försöka sig på att tolka vad ett ord borde betyda idag. JO håller helt enkelt inte med och anser att det är en förklaring som saknar rättslig grund.

Det får anses vara en indikator om en myndighet måste söka sig över 70 år tillbaka i tiden till en skrift som inte längre gäller och försöka förklara hur ett ord bör tolkas, då är det hög tid att se över gällande förordningar.

Vad innebär det här rent praktiskt?

Jag har tidigare skrivit om militärpolisbataljonen och deras uppgifter. I den artikeln skrev jag bland annat att de hade uppgiften att utreda brott inom Försvarsmakten, vilket jag helt enkelt såg som rimligt. Men det ledde också till gråzonsdiskussioner kring om MP verkligen skulle vara den aktör som utredde sexuella trakasserier/övergrepp eller om det skulle överlämnas direkt till Polismyndigheten. Utifrån JO:s beslut förefaller det varit en icke-fråga. Vilket i sig är allvarligt då vi i Sverige är väldigt måna om rättssäkerheten i allt vi gör. Vad innebär det här för de eventuella fall, som med stöd av överenskommelsen mellan de tre myndigheterna, där MP utrett och lagt ner fall? Vad innebär det för de fall där MP varit en aktiv part i förundersökningar och använt diverse tvångsmedel? Som exempelvis 17-åringen eller där man genomfört kroppsbesiktning utan att redogöra för misstanke om brott. Eller för den delen där man gått in hos företag för att hämta utrustning?

Det sargar förtroendet för militärpolistjänsten och dess befogenheter. I praktiken förefaller det vara så att MP ”enbart” får utföra uppgifter förhindrar eller avstyr brott mot Försvarsmakten samt rena ordningsuppgifter (vilket inkluderar trafiktjänst). Att ”avslöja brott” då handlar om att ta någon på bar gärning snarare än att utreda om ett brott har begåtts. Det vill säga att man blir av med möjligheten till tvångsmedel och förhör. En viss nivåskillnad i ambition.

Nu tror jag förvisso inte att detta kommer att bestå. Det här är i mitt tycke en indikator för att det är dags att uppdatera lagstiftning och förordningar. Med det sagt ska sådana befogenheter medföra krav. För det finns för många exempel, offentliga såväl som inom myndigheten, där militärpolistjänsten inte når upp till den nivå som förväntas av en rättssäker stat. Vidare är jag fortsatt kluven på vilka brott som ska utredas inom myndigheten kontra av det civila rättsväsendet.

Oavsett tror jag att Försvarsmakten och militärpolistjänsten har mycket att tänka över vad gäller befogenheter och hur dessa används. MP:s ”polismans befogenheter” i vissa lägen kvarstår i enlighet med hur förordningen är skriven. Beslutet berör inte heller Försvarsmaktens stöd till Polismyndigheten vad gäller terrorism eller vilka befogenheter MP har vid krigsfara eller i mellanstatliga överenskommelser utan beslutet ör avgränsat till polismans befogenheter i samband med förundersökning.

Om du vill sätta sig in i vad det här kan innebära praktiskt rekommenderar jag att du läser JO:s beslut i sin helhet. I övrigt inväntar vi myndighetens svar som rimligtvis borde komma inom kort och publiceras offentligt så att alla, allmänheten inkluderad, kan förstå vad militärpolisen har för befogenheter enligt rikets lagar.

Nordic Combat Uniform 2.0

Av

den 29 augusti, 2024

i Utrustning

Det gäller att hålla uppe farten när det gäller materielanskaffning. I synnerhet med en ”forcerad tillväxt” där mängden personal som behöver förses med uniform kontinuerligt ökar. Nuvarande ramavtal för NCU löper t o m 2029, vilket med försvarsmaktsmått gällande materiel är att ses som snart.

Det nyligen ventilerade norska missnöjet kring upphandlingen bör ses ur att Norge inte köpt in tillräckligt med persedlar och därmed får det svårt att snabbt korrigera sina saldon nu när landet vill utöka antalet värnpliktiga. Danmark har gjort liknande utfästelser nyligen där värnplikten nu blir könsneutral och förlängd. Sveriges väg är redan känd där det finns en tydlig politisk vilja att utöka värnpliktskullen de kommande åren. Finland har däremot inte gjort samma utfästelser (troligtvis för att de redan har en stor värnpliktskull varje år). Det är troligtvis det som är förklaringen till att det enbart är Danmark, Norge och Sverige som nu påbörjat en upphandling av NCU 2.0.

Det hela började med en RFI som skickades ut i november förra året där myndigheterna ville ”investigate the possibilities in the market what is possible to achieve in relation to our existing combat uniform”. Därefter publicerades en notis i Juli på Tenders Electronic Daily där upphandlingar inom EU publiceras dagligen. Den 27 augusti publicerades själva upphandlingen där företag har till 23 september på sig att anmäla sitt intresse.

In the same way the amount of personnel requiring clothing is likely to be changed throughout the duration of the framework agreement. In case one or more of the participating nations increase their number of conscripts or extend the duration of their conscripts’ service this will have an impact on the actual number of items required throughout the duration of the framework agreement and affect the financial value accordingly.

Totalt rör det sig initialt om mellan 900 000 till 1 800 000 persedlar som länderna önskar köpa. Man flaggar däremot för i underlaget att behovet kan komma att utökas med anledning av utökade värnpliktskullar. Man flaggar även för att värdet kan komma att förändrats utifrån händelser i omvärlden som påverkar såväl tillgång på material som finansmarknaden.

The contracting authorities foresee a significant spread in the initial pricing which combined with the uncertainty related to the price development throughout the duration of the framework agreement potentially will have a severe impact on the actual financial value of the framework agreement. Also, various external factors such as changes in the geopolitical situation is a factor that potentially may have a significant impact on the actual financial value of the framework agreement as this may call for participation in more international operations on a global scale.

Just nu är upphandlingen beräknad att landa på 1 miljard euro (1 000 000 000) med ett maxtak på 2,5 miljarder euro (2 500 000 000). En summa som ska sättas i kontext med att ramavtalet för NCU 1.0 sattes till 425 miljoner euro.

Med i upphandlingen återfinns en sammanställning av samtliga ingående plagg i uniformssystemet. Ett antagande är att NCU 2.0 kommer följa NCU 1.0 i utformning med smärre justeringar som uppstår i samband med en annan tillverkare. På samma sätt som att fältuniform 90 kan skilja sig åt något i storlek och nyans beroende på när den tillverkades och av vilket företag. I övrigt finns det inget som antyder just nu att NCU 2.0 kommer skilja sig från första utgåvan.

Fler fälthattar åt folket!

Av

den 22 augusti, 2024

i Utrustning

Fälthatt, boonie i folkmun, en huvudbonad som återfinns bland flera militära styrkor världen över och som, likt baskerns vara eller icke-vara till stridsutrustning, framkallar känslor vad gäller bärande till vardags. I Sverige är fälthatten främst sammankopplad med bassäkerhetsförbanden som bär, efter genomfört hattprov, bassäkhatt m/93 samt fälthatt m/90 som ingår i tropik- och ökenuniformen vid tjänst utomlands. Således finns det i dagsläget ingen fälthatt ingående i uniformssystemet som bärs till vardags i Sverige. Något jag personligen hoppas förändras med införandet av nya uniformssystem. Helt enkelt för att det 1) blir varmt även i Sverige och skydd för hela huvudet är att föredra, såväl i fält som på kasern. Och 2) en fälthatt ger även fördelar vad gäller kamouflering. Men tills dess att tilldelning sker finns det några alternativ på marknaden.

Läs mer

Vad vi behöver lära oss från kroppsskydd 23

Av

den 19 augusti, 2024

i Utrustning

Införandet av kroppsskydd 23 har varit omdiskuterat från olika håll. Till del för att dess höga prioritering sägs ha fått andra utrustningsprojekt att bli nedprioriterade. Till del för att det inte alls upplevs så kvinnoanpassat som det sagts. Jag kommer använda kroppsskydd 23 som ett exempel för vissa metod- och rena tankefel som vi behöver se över för framtida utrustningsinföranden.

Det första är den binära syn vi har på utrustning som införs. Kroppsskydd 23 är uttalat dedikerat till kvinnor, och i sann försvarsmaktsanda har vi därmed tvingat på kroppsskyddet även på de som upplever att de inte behöver det. Vilket gett vid handen att exempelvis personal ingående i vagnsbesättningar upplever att de har ett sämre anpassat kroppsskydd än vad de hade med kroppsskydd 94 eller 12. Jag har lyft det tidigare och väljer att lyfta det igen. Tilldelningen måste vara så pass flexibel att vi kan tillåta individen avgöra om denne har ett behov att byta kroppsskydd eller ej.

En bidragande orsak till att det blir på det här sättet påstår jag är för att vi använder oss av samma gamla metod för test av utrustning som vi alltid gjort. Vi pekar ut en liten testgrupp, låter de testa utrustningen under en kort period och sen hänger upp en hel upphandling på det. Modellen för Kroppsskydd 23, TYR Tactical EPIC DSX, har tidigare varit föremål för ett tänkt inköp flera år tidigare men då intresset hos en tillfrågad grupp upplevdes svalt blev det inget. Som man frågar får man helt enkelt svar. På samma sätt har vi fått svar när värnpliktiga fått agera försöksgrupp för stridsväst och annan utrustning. Värnpliktiga kommer, på gott och ont, se andra saker än vad anställd personal ser. Det är därför vi behöver breda testgrupper på samma sätt som vi haft med NCU och nu kommer ha med ak24.

Med det sagt behöver vi också sluta jaga den perfekta lösningen för alla. En vagnsbesättning rör sig inte i samma miljö som skyttesoldaten eller sjömannen. Således har de olika krav på den utrustningen de behöver. Inom de stora snarlika grupperna kommer det inte heller finnas en perfekt lösning utan vi kommer behöva nöja oss med en 80%-ig lösning som är ”good enough”. Detta kan vi kosta på oss om vi samtidigt ändrar mindset från att utrustning ska hålla 10 år och bortom till att inse att personlig utrustning behöver omsättas inom ett årtionde. Det vill säga att nästa nya hjälm bör vara inköpt och utdelad senast 2034 (helst innan) eller för den delen att nästa markstridsuniform.

Jag uppfattar att det största problemet just nu med kroppsskydd 23 är att vagnspersonal fastnar i saker, att en inte oansenlig del upplever det svårt att få fäste med kolven mot axeln på grund av axelremmarna och att det är svårt att justera snabbt när individen behöver förstärka klädseln under kroppsskyddet. De två senare problemen kan vi antagligen minska i takt med att personalen blir mer hemma med kroppsskydden. Precis som med kroppsskydd 12 eller stridsväst finns det en inkörningsperiod innan individen hittar rätt inställning som passar i de flesta situationer.

Vad som är viktigt är att vi redan idag fångar upp allt det här och dokumenterar så att vi kan ställa rätt frågor till nästa tillverkare samt utforma rätt tester för nästa sak vi köper från hyllan. För det är min fortsatta hållning vad gäller utrustning. Vi ska köpa det som finns tillgängligt i hög grad och undvika att utveckla eget. På höjd kan vi drista oss till att ”specialbeställa” modifieringar för grupper där det behövs (återigen, vagnspersonal).

Försvarsmakten och marknadsföringen

Av

den 10 augusti, 2024

i Allmänt

Mycket har sagts om Försvarsmaktens kommunikation genom åren. Det är ingen hemlighet att jag tycker att myndighetens strategiska kommunikation inte lever upp till förväntningarna och att hela strukturen för kommunikationstjänsten måste göras om. För trots att myndigheten har 129 anställda som sysslar med kommunikation plus alla anställda soldater (yrkesinformatörer och soldater ingående i kommunikationsförbandet) som återfinns i kommunikationsbefattningar förefaller myndighetens kommunikationstjänst inte hänga med i omvärldens tempo. Något jag påstår beror på att kommunikationstjänsten är fragmenterad bortom räddning.

Men för att kunna ha en konstruktiv diskussion kring myndighetens kommunikationstjänst och dess tillkortakommanden behöver vi först förstå hur saker och ting ser ut, samt hur det har varit.

I dagsläget har Försvarsmakten upphandlat tre olika leverantörer för att sköta det som kallas för myndighetskommunikation och varumärkeskommunikation. Exempelvis är det ”contentbyrån” Make your mark som sköter och utformar Försvarets forum, årsredovisningarna och videor till sociala medier. Eventbyrån Bang utformar deltagandet i olika evenemang och fysiska händelser, som exempelvis lägenhetscontainern som skickats runt i landet för att visa vad som händer när en handgranat exploderar. En upphandling som, likt upphandlingen av marknadsföring, fick kritik för prisdumpning. Slutligen har Försvarsmakten upphandlat Nord DDB för utformning av reklamkampanjer. Samma företag som Försvarsmakten haft, med fåtal avbrott, under 10 plus år.

Det ska sägas att det vore orimligt för myndigheten att lösa allt inom myndigheten vad gäller produktion av reklamfilmer eller utformning av stora kampanjer. Däremot finns det anledning att ifrågasätta om det är vettigt att vi upphandlar utformning av våra hållbarhetsrapporter och personaltidning eller för den delen låter en ”marknadschef” sköta den kommunikativa utformningen för vad som blir en del i Försvarsmaktens strategiska kommunikation. När vi tittar på redogörelserna för vilka som ingått i arbetsgrupperna för olika kampanjer är det just Försvarsmaktens marknadschef som är ett återkommande namn. Det är även marknadschefen som företräder myndigheten när det ställs frågor om marknadsföringskampanjerna. En marknadschef vars bakgrund är att tidigare ha varit marknadschef för Apoteket.

Det hjälper alltså föga att Försvarsmakten gjort om kommunikationsdirektörsbefattningen till en militär befattning (idag brigadgeneral) när det saknas motsvarande kompetens hos en marknadschef som förfogar över egna resurser. Resurser som utökats från 23,5 miljoner kronor 2020 till 37 miljoner kronor 2023. (Det ska tilläggas att budgeten för reklam var högre under åren när värnplikten var vilande.) Totalt spenderade Försvarsmakten 80 miljoner kronor på kommunikation under 2022.

Den utökade budgeten, som rimligtvis kommer utifrån ett utökat behov av att kommunicera med allmänheten i en orolig tid har bland annat gått till att samarbeta med influencers som Therese Lindgren och som troligtvis är samma budget som betalar samarbetet med bl a Kodjo Akolor på Instagram. Men någon särskild anpassning vad gäller marknadsföringsplanen verkar inte vara tal om utan man fortsätter med att ”driva varumärket” och talar om att börja arbeta mer med olika influencers för att nå ut. Detta trots att effekten av sådan marknadsföring är ifrågasatt och t o m innebär risker.

Medan budgeten för marknadsföring får sig en kraftig skjuts är samtidigt myndighetens kommunikatörer sämst betalda av alla kommunikatörer i statlig tjänst. Vilket Försvarsmaktens presschef bland annat bemöter med att människor söker sig till myndigheten ”har en vilja att jobba i en verksamhet som växer, är aktuell och samhällsviktig” samt att myndigheten inte ska vara löneledande. Presschefen framhävdar att det är ett högt söktryck och att lönefrågan inte är avgörande för möjligheterna att rekrytera. Vad som lämnas obesvarat är hur det ser ut på behålla-fronten.

Källa: Resumé. Visar lönespridningen bland försvarsmyndigheter. (Det kan ifrågasättas att uppgiften om GSS/K verkligen berör försvarssekretess).

För att sätta perspektiv på antalet anställda inom kommunikation ska det nämnas att Polismyndigheten har 143 personer som arbetar med kommunikation (Högsta lön 66 000kr; Lägsta lön: 28 000kr; Snittlön: 44 924kr). Räknar vi med GSS/K kommer Försvarsmakten troligtvis upp i samma nivå som Trafikverket (196 anställda) och Lunds universitet (174 anställda). Ett ytterligare inspel är att kommunikationsdirektören vill utöka antalet tidvis tjänstgörande kommunikatörer för att kunna växla upp när läget så kräver.

Detta innebär sammanfattningsvis att Försvarsmakten har en av de största kommunikationsorganisationerna i den offentliga förvaltningen som på pappret är den absolut billigaste att anställa. Vars reklambudget ökar samtidigt som man köpt den absolut billigaste marknadsföringsleverantören som går att uppbringa på marknaden. Där arbetet leds av en marknadschef som har egna resurser och som sköter kontakten med journalister så fort det berör reklam och ”varumärket” då det ligger inom varumärkeskommunikationen. En kommunikation som inte framstår som riktigt genomtänkt alla gånger i jakten på nästa marknadsföringspris.

Resultatet blir en splittrad kommunikationstjänst där omvärldens händelser och den militära verksamheten får stå tillbaka till förmån för i förväg fastställda redaktionsplaner. När den ”militärstrategiska kommunikationen” väl sprakar till är den redan ifrånsprungen av våra allierade eller nyhetsflödet och vi framstår mer som ståendes på hälarna än framåtlutade.

Istället för att lägga pengar på att försöka skapa hashtags på sociala medier hade vi kunnat tillse att vi får en stark inhemsk kommunikationsbyrå som är på hugget och utnyttjar de möjligheter som uppstår vid exempelvis evakueringar eller händelser i Östersjön. Istället för att bränna pengar på kommunikatörsseminarium på hotell hade vi kanske kunnat investera mer i de lokala initiativen för kommunikation och marknadsföring. Eller åtminstone belöna de eldsjälar som vågar testa saker för att visa vår verklighet.

Med en av de största kommunikationsorganisationerna i Sverige borde vi kunna leverera långt mer än bilder på ätande värnpliktiga och ”gubbar på rad”.

Tilldela hygienprodukter vid inryck

Av

den 8 augusti, 2024

i värnplikt

Det vankas inryck och flera förband har börjat använda sociala medier för att kommunicera till den blivande soldaten vad denne bör ta med sig vid inryck. Det är i grunden en positiv utveckling vilken jag hoppas att alla förband tar efter framgent. Vad den här artikeln emellertid kommer handla om är en förbättringspunkt för Försvarsmakten kopplat just till den typen av ”dold utrustning” som den enskilde behöver ta med sig och sen lägga sin värnpliktsersättning på att köpa kontinuerligt under sin grundutbildning. Jag är nämligen av åsikten att myndigheten kan och ska förse värnpliktiga med hygienprodukter och armbandsur vid inryck.

Den återkommande lågt hängande frukten är just tilldelning av armbandsur. För 10 år sedan kunde vi förvänta oss att majoriteten av våra medborgare hade ett armbandsur av något slag. Idag är inte det lika självklart på samma sätt som att det inte längre är självklart att ett bankkontor tar emot kontanter, eller att en bank ens har fysiska kontor. Intåget med smarta telefoner har ersatt mp3-spelare, bärbara datorer, armbandsur och är på väg att ersätta betalkort. Det kan vi tycka olika om huruvida det är en bra sak eller ej, men det är verkligheten och det är den vi behöver förhålla oss till. Eftersom tid är en central dimension i militär verksamhet behöver vi tillse att individen kan hålla koll på den redan vid inryck när vi plockar av denne sin telefon. Ett analogt armbandsur med tygbband är tillräckligt bra för att lösa uppgiften och kommer med ett lågt styckpris.

Mensskydd och tillgången till den var länge en diskussion som löstes på lite olika sätt ute på förbanden. Till slut fattade Försvarsmakten beslut om att förse kvinnliga värnpliktiga med olika former av mensskydd utan kostnad. Ett steg i rätt riktning som nu bör kompletteras med andra hygienprodukter så som tandkräm, tvål och våtservetter.

Försvarsmakten lägger stor vikt vid hygien i den militära utbildningen. Inte helt utan anledning då dålig hygien inom ett förband sänker stridsvärdet markant. Således ligger det i myndighetens intresse att personalen har tillgång till hygienprodukter på samma sätt som man frikostigt delar ut alcogel och hudsalva.

Mitt förslag är att individen vid inryck tilldelas en färdigpackad necessär med tvål, nagelsax, mensskydd, rakhyvel, tandborste och tandkräm. Allt detta kan sen ersättas av kvartermästaren vid exempelvis fredagsrutin när annan förbrukningsmateriel som pennor och skrivblock tillförs.

Det är en förhållandevis enkel åtgärd för att säkerställa att alla kan upprätthåla en god hygien och det medför att den värnpliktige kan använda sin ersättning till andra moralöjande inköp.

Någon vill möjligen invända att det är vuxna människor som rimligtvis kan köpa sina egna prylar. När det gäller anställda med full lön håller jag med. När det gäller värnpliktiga med ungefär 4500kr i månaden med begränsad frihet påstår jag att läget är ett annat. Där anser jag att vi har ett utökat ansvar att ta hand om individen.

Hur det har varit förr är inte ett argument för att det inte kan vara annorlunda i framtiden.

Otydlig ledning och destruktiv jargong

Av

den 6 augusti, 2024

i Allmänt

Försvarsmakten har många gånger slagit sig för bröstet efter genomförda medarbetarundersökningar och tryckt ut budskapet att personalen är nöjda med ledarskapet samt skulle rekommendera myndigheten som arbetsgivare. Samtidigt är det också återkommande att ovälkommet beteende fortsatt är ett problem inom organisationen och att arbetsbelastningen sliter på personalen. Men hur tar det här sig uttryck rent praktiskt i organisationen och hur hanteras problemen?

När arbetsmiljöproblematiken på I 21 blev känd för allmänheten förra året kom det inte som en överraskning för en del. Ryktena kring förbandet och problemen med personalens arbetssituation hade redan sipprat ut i organisationen och utredningsresultatet blev mer eller mindre en bekräftelse av det som de flesta redan ”visste”. Den här artikeln ska däremot behandla något som kanske är lite mer okänt och som återfinns på andra förband än enbart I 21.

Utredningsrapporten inklusive den kompletterande delen är i sig kort. Utredarna från arméstaben har genomfört totalt 62 intervjuer med olika individer från Sollefteå och Östersund. Hur fördelningen sett ut mellan kategorier och på vilken nivå framgår inte. Oaktat är det en dyster bild som målas upp med ”ömsesidigt bristande tillit mellan generationer”och en ”[t]ystnadskultur och en dålig organisationskultur där viss jargong framkommer”. Just ordet ”jargong” fick mig att reagera eftersom samma problematik med en negativ jargong beskrivs i en annan arbetsmiljöutredning på ett annat förband, i en annan försvarsgren. Den utredningen, där den svarta sekretesspennan slitits rejält, pekar också på hur en ”raljant och baktalande” jargong tillsammans med ”otydliga lednings- och lydnadsförhållanden” och en ledning som uppfattas som ”otillgänglig” bidragit till en försämrad arbetsmiljö. En arbetsmiljö där det förekommer rädsla för repressalier från chefer eller andra i någon form av beslutande position. I princip kan de båda utredningarna läggas som raster på varandra vad gäller problemområden. Vilket i sig är intressant då det ena förbandet är nyetablerat medan det andra förbandet är en lång historik. Det ska således inte avfärdas som något som enbart sker på nyetablerade förband med återanställd personal.

I de bägge utredningarna framkommer det en problematik med att beslut fattas informellt ”i korridoren”eller på annat sätt mellan individer vilket i sin tur leder till att andra befattningshavare inte får information, upplever sin roll som otydlig och att deras arbete försvåras samt att spårbarhet saknas. Den, för militär verksamhet, smått anmärkningsvärda åtgärden hos I 21 har varit att peka på en individ som numera har i uppgift att kontrollera så att order och direktiv kommer ut i god tid. Något som rimligtvis borde vara en självklarhet för en stab med en rutinerad stabs- eller planeringschef. För den ej namngivna enheten är åtgärden att riskanalyser kopplat till den organisatoriska miljön ska genomföras med tillhörande uppföljning av personalsektionen.

I bägge fallen förefaller det finnas en generationskonflikt som i grunden leder till en försämrad arbetsmiljö och vilket möjligen bidragit till det vakansläge som I 21 har idag. Hos det andra förbandet har situationen lett till kränkande särbehandling enligt utredningen. Vilket i sig är en allvarlig slutsats sett till att det är reglerat i arbetsmiljöverkets föreskrifter (dvs tvingande) att arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att motverka kränkningar. I den utredningsrapporten framgår däremot inte vad konsekvensen blir av den konstaterade särbehandlingen. Ingen rekommendation lämnas gällande omplacering av personal till följd av det som hänt. Även här uppges arbetsmiljön som en orsak till att personal lämnar eller överväger att lämna den ej namngivna enheten. Utredningen rekommenderar dock att en kartläggning görs bland personalen som slutat vid förbandet genom avgångssamtal. Det kan tyckas att, med tanke på Försvarsmaktens svansföring kring ovälkommet beteende, att konstaterad kränkning skulle medföra en kraftigare rekommendation om åtgärd än ”workshops” och ”gruppdialoger”.

Militär verksamhet är starkt förknippad med tydlig ledning och tydliga ordervägar. Ändå har vi här två olika förband där det förefaller brista så till den milda grad att det skapar en destruktiv miljö. Det kan i sig vara en orsak av de kontinuerliga omorganiseringar som sker inom Försvarsmakten där det till slut blir otydligt vem som leder vilken typ av verksamhet. Känslan av att beslut måste fattas snabbt skapar troligtvis problematiken med beslut i korridorer där individer uppfattar sig ”handla i chefens anda” utan att uppfatta att de påverkar andras arbeten negativt. Tillsammans med en skev maktbalans mellan ung och gammal är det inte konstigt att yngre personal, som oftast är mer rörliga, väljer att lämna för andra förband eller arbetsgivare.

Det anmärkningsvärda i de bägge utredningarna är att det egentligen inte rekommenderas att någon form av konsekvens utdelas för situationerna som uppstått. Det påminns om chefers ansvar, vad regelverken säger och Försvarsmaktens arbetsmiljöpolicy. Men i övrigt, t o m när det bedöms skett kränkande särbehandling, verkar man i stort sett nöjda med att chefer kommer fatta rätt beslut framgent och att arbetet ska följas upp. Frågan är om skillnaderna i utformning av rekommendationer kan härledas till att utredningen av I 21 genomfördes av arméstaben medan den ej namngivna enheten utredes internt av förbandet. Med det sagt ska det tilläggas att den senare utredningen genomfördes under sju veckor vilket tyder på ett grannlaga arbete vad gäller insamling av information.

En generell slutsats jag drar av de båda utredningarna är att situationen på de bägge förbanden med den kraftigt försämrade arbetsmiljön beror framförallt på att chefer inte agerar resolut från första början när ett problem uppstår utan låter det fortgå i hopp om att det antingen ska lösa sig av sig självt, eller att någon annan kan ta över problemet. Ska vi klara vår tillväxt och att hänga med i den säkerhetspolitiska utvecklingen måste vi ha chefer som leder verksamheten med tydlighet. Där det tydliggörs vad som förväntas och av vem. Där det inte lämnas något utrymme för egenmäktigt förfarande i beslutsprocessen för att gynna sig själv på bekostnad av andra. I synnerhet är det viktigt att chefer kan sina förband och direkt motverkar all form av baktalande när det uppdagas.

Referenser

(Skrivelser i VIDAR) Utredningsrapport avseende arbetsmiljöundersökning I21 FM2023-28718:1 & FM2023-28718:3

[Maskad rubrik] FM2024-10821:1

Sida 3 av 45

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén