Vid sidan om bordningsstyrkan är hemvärnets insatskompaniers uppgifter ett hett debatterat ämne som verkar kunna diskuterats i samband med vad som helst. Hur kommer det sig att så många människor har så vitt skilda uppfattningar om vad ordet ”insats” innebär och vilka förmågor det medför? Egentligen borde det inte vara svårare än att säga åt människor att läsa krigsförbandsspecifikationen (KFS) där det framgår med all önskad tydlighet vad som gäller. Problemet är bara att KFS, av uppenbara anledningar, inte ligger spridd lite varstans så att gemene man kan ta del av den, och även om den gjorde skulle vissa individer troligtvis vara svårövertygade. Därutöver vet vi historiskt att en del av försvarsmaktens förband, skolor och förmågor utvecklats tack vare att individer tagit initiativ i olika riktningar och kämpat för att få uppgifter fastställda i Försvarsmaktens dokumentation. Samtidigt kan den typen av initiativ också ha en negativ inverkan på Försvarsmaktens förmåga om det slukar resurser som döljs i redovisningen.
Vi har tidigare behandlat utvecklingen av lokalförsvarsförbanden och därmed även berört hemvärnets utveckling och de utmaningar som organisationen står inför framgent. Skapat för att skydda hemorten och sedermera skydda samt bevaka mobiliseringsförråd står hemvärnet idag något förvirrat verkar det som, åtminstone på gräsrotsnivå. Som tidigare identifierats bär Försvarsmakten skuld i frågan efter att ha haft ambitionen att försöka utveckla hemvärnet till enklare skyttebataljoner. Vilket bland annat inneburit tillförd materiel såsom granatkastare eller för den delen underrättelsekompanier, för att därefter göra en vändning och återigen peka på att hemvärnet ska skydda, bevaka och ytövervaka är det inte konstigt att det uppstår ett visst motstånd för en sådan förändring. Det kan likställas med försvarets omställning från nationellt till internationellt och sen tillbaka vilket resulterat i en rad utmaningar kopplat till personalen. Det tolkas som att ta flera steg tillbaka.
Det går att urskönja en stolthet i att kunna strida offensivt och lösa vad som definieras som infanteristrid. Precis på samma sätt går det att urskönja att det anses vara en nedvärdering att ”bara bevaka”, vilket verkar ses som en uppgift reserverad för övriga hemvärnet (det vill säga bevakningskompanierna). Prefixet ”insats” förefaller ha laddats genom åren med en rad föreställningar om att vara särskilt uttagna, något mer än övriga kompanier och ett av få verktyg som Försvarsmakten har gripbart omgående för snabb mobilisering. Vidare finns en bild om att vara en förmågehöjare i ett nedbantat försvar när det inte finns annat att tillgå, där vissa verkar dra det så långt som att hävda att det inte finns ett infanteri i Sverige. Jag kommer i det här inlägget hävda att det inte är en ”antingen eller”-diskussion vi bör ha om insatskompanierna. Samtidigt kommer det innebära att en del kontinuerligt anställda och hemvärnssoldater behöver göra avkall på en del övertygelser.
