The soldier must be more self-reliant as you may not be in position to rely on your mates. […] Gone are the days when you had only one team medic and everyone else lacked that level of training; everyone has a high level of first aid training and the team is better for it.[…] The lads are are a lot more intelligent and adaptable. […] They are taking on responsibility. The lads want responsibility and when they are maxed out, they relish it.
The Combat Soldier, Anthony King intervju med OPTAG training team, camp Bastion 2010
Försvarsmakten ska växa, såväl personellt som materielmässigt. Ingen har antagligen missat att det ska ske med en viss form av brist på personal där det framförallt saknas viss kompetens inom en rad olika områden. Framförallt går just nu inte ekvationen ihop att vidmakthålla stående förband, utbilda allt fler värnpliktiga och samtidigt vidareutbilda alla yrkesofficerare inom de områden som krävs för att överhuvudtaget kunna genomföra en fullgod grundutbildning. Det kommer i sig innebära att fler soldater behöver engageras i att ta ansvar för sin egen utbildning, eller biträda vid utbildning av värnpliktiga. Allt det här innebär att den kompetens vår personal har idag som överförs till de värnpliktiga, är den som kommer tillbaka och återinvesteras i nästa generation av soldater.
Citatet ifrån den irländske pjäsförfattaren George Bernard Shaw har visat sig stå emot tidens tand, och därmed även den teknologiska utvecklingen. För trots smartare telefoner, ständig uppkoppling och allehanda hjälpmedel som kan översätta såväl språk som text-till-tal har vi svårt att faktiskt kommunicera effektivt. Därmed är det inte konstigt att vi inte heller alltid förstår varandra och hamnar i situationer där vi trodde att vi hade förstått vad motparten sa.
Nu låter det som att jag ska avhandla debattklimatet på sociala medier, men det ska jag inte. Istället blir det här ett kort inlägg om vikten av att kommunicera tydligt inom vår egna verksamhet. Det kan tyckas märkligt då den militära sfären är ökänd för sin tydlighet och att peka med hela handen. Men vi har längs vägen blandat ihop självsäkerhet med tydlighet och idag talar många med självsäkerhet utan att för den delen faktiskt kommunicera vad de vill ha sagt (eller gjort). Därtill har vi indoktrinerats att aldrig uppvisa tvekan vilket medfört att vi säger att vi förstått, trots att vi kanske inte har gjort det, eller för den delen kommunicerar det vi tror den andre vill höra. Det uppstår omgående en situation där två parter tror sig vara överens om vad som kommunicerats, när det i själva verket finns två skilda uppfattningar om vad som sagts.
Därtill finns problematiken kring att använda subjektiva ord där mottagaren kan läsa in och tolka efter sin egen uppfattning om världen. Vad innebär det exempelvis att ”ta eldställning lite längre fram” eller att ”framrycka en bit på vägen”? Hur kort eller långt är ”lite” och ”en bit”?
Ibland kan vi ställa frågan: ”har du läst det senaste dokumentet?” Det indikerar att det finns flera versioner och om individen har läst ett dokument, hur kan denna vara säker på att det var den senaste versionen?
Var och en behöver bli tydligare i vår kommunicering till varandra för att minska risken för felyttringar i ett genomförande. Det innebär inte att tala tydligare eller att bli fyrkantigare i tonen. Det innebär däremot att våga fatta mikrobeslut. Exempelvis att säga: ”framryck 100 meter längs vägen i nordlig riktning” eller ”ta eldställning fem meter längre fram”. För mottagaren återstår sen att omsätta det här till verklighet enligt bästa förmåga. Det kanske resulterade att eldställningen hamnade sju meter längre fram för att terrängen var sådan, eller att framryckningen bara blev 80 meter för att annars hade gruppen hamnat i ett krondike. Poängen är inte att det ska bli exakt utan att sändare och mottagare ska ha samma referensramar i vad som ska göras.
Yrkes- eller reservofficer, gruppbefäl eller sjöman. Det spelar ingen roll. Alla behöver tränas i att kommunicera tydligt med varandra, och framförallt få höra på utvärderingar när de är otydliga. Det är en grund som vi aldrig får släppa då det kan få konsekvenser i flera led som i bästa fall resulterar i ett dåligt genomförande, i sämsta fall att någon skadas. Våga ställ krav på tydlighet.
Det genomgående temat för klagomål kring officersutbildningen har varit att kadetterna saknar de kompetenser som efterfrågas ute på förbanden. De har, om vi ska raljera lite, spenderat för mycket tid i skolbänken med ansiktet i en bok istället för att vara ute i verkligheten och övat på att leda militär personal. Därutöver har det ventilerats åsikter om att de nya fänrikarna saknar instruktörskompetens i basala saker så som att agera instruktör inom en rad vapensystem. Alla verkar överens om att officersprogrammet behöver förändras för att bättre förbereda kadetterna för det som komma skall, framförallt det initiala skedet som truppförande officer på GU.
Ett arbete har därmed genomförts av Försvarsmakten och Försvarshögskolan (FHS) där vissa förändringar kommer att införas inom en snar framtid. Det berör framförallt den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) där tydligare fokus ska vara på truppföring och att ha agerat chef under större övningar. Men den absolut största förändringen är att det, som många troligtvis förutsåg, kommer bli ett krav på att ha genomfört värnplikt som pluton- eller kompanibefäl för att få påbörja officersutbildningen. Detta som en åtgärd av flera för att höja kompetensen och dugligheten hos kadetterna på OP med fokus mot strid. För de som inte genomfört värnplikt som PB eller KB kommer därmed sannolikt behöva genomföra en förberedande officerskurs (FOK) precis som GSS som avser att söka SOU.
Inspirerad av ett inlägg på instagram (se nedan) var det dags att återvända till vår användning av begreppen mål, syfte och krav. Jag har berört det på olika sätt tidigare och jag tycker att det är viktiga begrepp som vi inte ger den uppmärksamhet de förtjänar (och kräver).
Jag tycker att @verkan_ slår huvudet på spiken på ett par punkter. Det första är att det drillas in att det är viktigt med mål, syfte och krav, men att vi däremot egentligen missar att förklara varför det är viktigt samt utbilda i hur begreppen bör nyttjas. För kan vi inte formulera vad vi ska kunna och varför vi ska kunna det blir det svårt att formulera de krav som vi använder som kontrollstationer för vårt kunnande, vilket innebär att vi inte kan komma fram till hur vi ska ta oss an problemet.
Vi jobbar mycket med målbilder från olika ledningsnivåer över olika tidsrymder som kokas ned till prioriteringar och konkreta fokusområden under olika faser eller kvartal. Det är fullt möjligt att det är här vi går fel då förbanden planerar olika skeenden år in i framtiden, och därmed fastställer när exempelvis förbandsövningar ska ske, baserat på hur årscykeln vanligtvis sett ut. Oftast kopplat till begrepp som krigsförbandsduglighet (KDU) eller krigsförbandsövning (KFÖ) vilket skapar förutsättningar för att få prioritet internt. Eller för den delen när det gäller grundutbildning där utbildning ska ske enligt fastslaget utbildningsprogram.
Så långt är det egentligen inga problem. Det finns tydliga specifikationer som talar om vad förbandstypen ska ha för förmågor och hur förbanden ska utformas. Däremot uppstår problemet närmare golvet där målsättningarna längre upp blir diffusa. Här är tanken att de ska brytas ner och konkretiseras linjevägen, tyvärr visar verkligheten att så inte är fallet. Istället blir ordern ”genomför övning x!” där det saknas såväl mål som syfte för den enskilde instruktören att använda som ledstänger i sin planering av övningen. Som tidigare nämndes, utan mål och syfte blir det svårt att utforma ett mätbart krav.
Det kan tyckas självklart att målet är att utbilda vassa krigare med hög duglighet i strid. Runt det kan vi antagligen enas utan större diskussion. Problemet ligger i hur vi ska gå tillväga för att effektivt utbilda en duglig soldat eller sjöman. Vilket kommer vara extremt viktigt under den här försvarsbeslutsperioden då vi ska växa på alla håll med begränsade resurser med bibehållen kvalité.
Vi har ett ansvar att utbilda mot tydliga krav, att förvalta varje minut vi tar i anspråk från den värnpliktige och därmed varje krona vi tilldelas av skattebetalaren. Vi har helt enkelt varken tid eller råd, nu eller i ett framtida krig, att inte veta vad vi vi gör, varför vi gör det och framförallt hur vi ska gå tillväga.
Öppenhet, resultat och ansvar. De tre nyckelorden som tillsammans bildar grunden till Försvarsmaktens värdegrund. Den värdegrund som Försvarsmakten ibland använder som en klubba för att tillse att alla förstår hur de ska bete sig mot andra människor. Till detta har Försvarsmakten även en uppförandekod för att ytterligare förtydliga hur vi ska bete oss mot varandra och agera för att förvalta det förtroende vi fått från Sveriges befolkning. Det tragiska är att myndigheten självt verkar irrat bort från själva ansvarsbiten ytterligare en gång i samband med den nu beslutade omgaloneringen.
"FM ger det slutliga införandet ett och ett halvt år utöver de 13 år som redan förflutet sedan FM återinförde flerbefälssystemet[…]" Läs: "vi är besvikna att ni inte använt er fria vilja att fatta det beslut som vi ville & ambivalent kommunicerat. Så nu får ni stå ert kast."
Det ska poängteras att det här inte handlar om beslutet i sig att genomföra konverteringen. Det handlar inte heller hur beslutet utannonserades och hur arbetet sker just i detta nu. Däremot handlar det om att ta ansvar, eller rättare sagt hur myndigheten väljer att skjuta ifrån sig ansvaret.
När det gemensamma uniformsprojektet inom NORDEFCO annonserades var det en del som frågade om länderna även skulle anamma ett gemensamt kamouflagemönster. Svaret blev nej och Sverige valde till och med att skapa nya reviderade m90-mönster som dessutom skulle mönsterskyddas. Som skäl för att investera i mönsterskydd angavs bland annat ökad säkerhet.
– Det är inte bara att det är tråkigt, det kan faktiskt vara så att någon kan uppge sig för att vara svensk militär. Eftersom det kan innebära säkerhetskomplikationer vill man gärna behålla sin särart: man ska kunna se vem som är vän och fiende
Den årliga lönerevisionen är en följetong som alltid fungerar som ett samtalsämne vid fikat runt om i landet. Precis som med vädret undrar gemene anställd om det ändå inte var så att förra årets RALS var lite smidigare, eller om är som vanligt. Jag vill hävda att det, med undantag för ett fåtal år där processen dragits i långbänk (exempelvis i år), är samma visa år efter år. Egentligen är det nog det inom myndigheten som aldrig verkar förändras. Trots att årscykeln är känd förefaller det alltid komma som en överraskning, och det blir allt som oftast brist på tid för såväl medarbetarsamtal som att genomföra delgivning av RALS-resultatet. Inte heller är det någon som direkt uttrycker att de är nöjda med årets revision. Varför blir det inte bättre?
Idag kom det, beslutet som diskuterats flitigt under de senaste veckorna. Nämligen beslutet om omgalonering för de som tillhör kategorin officerare med officersexamen från 2005 eller tidigare. De som på olika sätt kommit i kläm när Försvarsmakten successivt infört ett trebefälssystem där tyngdpunkten ska ligga på specialistofficerarna. Vilket i praktiken innebär att ration mellan OF och SO ska bli det omvända från idag.
En tanke som följt mig under några veckor gav upphov till en längre utläggning på Instagram om hur lätt det är att tappa greppet över en övning eller liknande, och därmed glida utför långsamt tills det är försent att rädda upp situationen. Eftersom responsen formade en form av konsensus att vi behöver prata om det här kontinuerligt väljer jag att sammanställa det i en text även här på hemsidan.
Uppdatering: Dagen efter den här texten skrevs redigerade Försvarsmakten texten i sin nyhet, vilket tydliggjorde att det inte handlade om en gemensam upphandling av automatkarbiner. Jag låter däremot den här artikeln vara kvar, dels för att jag fortfarande tror på ett gemensamt vapensystem i framtiden, dels som ett minne för den fortsatta resan framåt med eldhandvapenprojektet.
Många har undrat, och det har länge diskuterats; vad kommer bli efterföljande till automatkarbin 5? Frågan har varit levande under nästan ett årtionde och framförallt aktualiserats under de senaste åren när allt fler automatkarbiner verkar fallit för åldersstrecket. Med rykten om nya kalibrar och en mer modulär vapenplattform har det funnits en del mer eller mindre trovärdiga alternativ.
Idag kom nyheten som egentligen var inte var själva huvudnyheten. I ett inlägg om Försvarsmaktens upphandling av nya bandvagnar fanns ett stycke som i förbifarten annonserade att Sverige skulle köpa en nya automatkarbin tillsammans med Finland.
Gammal text: I september startar en upphandling som berör många inom Försvarsmakten. Då fastställs vilket eldhandvapen som ska ersätta AK5:an. Det nya eldhandvapnet köps in tillsammans med Finland – vilket betyder att länderna kommer att använda samma automatkarbin i framtiden.
Ny text 4 maj: I september initieras ett uppdrag som omfattar anskaffning av en helt ny eldhandvapenfamilj (prickskyttegevär, skarpskyttegevär, automatkarbin och självskyddsvapen) och som bland annat ska ersätta AK5:an. Inriktningen är att undersöka möjligheten till samarbete med Finland och se om det är möjligt att genomföra någon del av anskaffningen tillsammans.
Försvarsmakten 2021
En nyhet som kommer veckan efter att Finland annonserat att länderna ska utbyta information gällande eldhandvapen i syfte att främja utvecklingen av nya vapensystem och ammunition. I Finland verkar det uppstått en del förvåning kring om landet verkligen ska köpa nya automatkarbiner, eller om det i själva verket rör sig om ett skarpskyttevapen. Vilket skulle då falla i linje med det finska projektet kring halvautomatiska gevär, vilket i sin tur stärks av de bilder som brigadgeneral Frisell laddade upp den 29 april.
Där är det tydligt att samarbetet berör eldhandvapen överlag, och framgår ingenting om specifikt automatkarbin. Samtidigt behöver vi även komma ihåg det inlägg som brigadgeneralen publicerade ett år tidigare och som sedermera raderades. Där det inte bara direkt framgick att Sverige övervägde ett samarbete med Finland kring upphandling av ett nytt eldhandvapensystem, det visades även flera olika vapensystem som ligger utanför skarpskytte-sfären. Undertecknad har tidigare framhållit att FISE-samarbetet mycket väl kan rendera i en gemensam karbin, och sett till spekulationerna på andra bloggar samt de bilder på AR-plattformar som synts väljer jag att inte helt avfärda nyheten som ett dåligt val av ord.
Tweet från 3 mars 2020
De vapenplattformar som visades för den svenska delegationen
I allt det här ska vi inte glömma bort att förra årets budgetcirkus bland annat resulterade ett kompletterande budgetunderlag från Försvarsmakten där myndigheten redogjorde för att den då föreslagna ekonomiska ramen skulle medföra en reducering i ekonomin för anskaffning av nytt eldhandvapen. Således vore logiskt att försöka rida på samarbetsvågen, likt inom flera andra områden, och dels dela kostnaderna för utveckling men också upphandla tillsammans med andra för att pressa priset.
Framtiden får utvisa om det är en språkförbistring eller om länderna faktiskt kommer att köpa en automatkarbin tillsammans. Undertecknad är fortsatt optimistisk över att det kommer bli en gemensam vapenplattform för att ytterligare stärka interoperabiliteten mellan länderna.
