De svenska befälssystemet fortsätter att engagera personalen i diskussion. Inte minst har frågan om specialistofficerens vara som OR (other ranks) eller WO (warrant officer) aktualiserats igen. Bland annat genom den senaste förändringen där Försvarsmakten nu delar in in den militära personalen i OF, SO och OR (även om det fortfarande är en papperslösning som inte existerar fullt ut i våra interna bestämmelser). Det förändringen gav nytt liv till att vi kanske bara skulle kalla specialistofficeren för en warrant officer istället på grund av skillnaden hur vi utbildar våra SO kontra hur länder som USA och Storbritannien utbildar sina NCO.
Är det här en viktig fråga, i synnerhet med dagens säkerhetspolitiska läge? Både ja och nej. Det är inte en viktig fråga då det egentligen spelar väldigt liten roll för Nato, och därmed våra allierade, hur vi utformar, utbildar eller benämner våra befäl. Läser man Nato STANAG 2116 och APersP-01 EDA V3 är det tydligt att vi inte på något sätt sticker ut från övriga allierade i att ha nationella särlösningar. Det är nästintill tvärtom. En snabb bläddring av de 80 ingående sidorna ger vid handen att det finns gott om varianter som för oss svenskar kommer vara förvirrade, åtminstone till en början (om de överhuvudtaget uppmärksammas det vill säga). Identifieringen med OF1-10 och OR1-9 är till för att skapa ett ramverk som alla kan förhålla sig till. Ett ramverk som ska underlätta bemanning av de gemensamma staberna och förbanden. Fokus ligger på att individen ska klara av att utföra befattningens uppgifter, oaktat vilken grad individen har hemma i Sverige. Utifrån det perspektivet är en ytterligare förändring ointressant.
Personnel requisitions to fill NATO posts shall indicate the NATO code herein specified in conjunction with the approved manning document. Nations will normally be
ApersP-01 EDA V3, s. 1-1.
expected to fill allocated posts by personnel holding the grade indicated by the NATO code reflected in the manning document. Personnel holding a rank different from that stated in the manning document are expected to perform the duties of their post irrespective of their national rank.
Med det sagt finns det också anledning att formellt särskilja OF, SO och OR åt. Det ska i sammanhanget nämnas att det inte är första gången som underofficerens (dagens specialistofficer) ställning utreds. Vill man roa sig med kuriosa läsning kan man läsa tjänsteställningsutredningarna från 1928 och 1967. Idag har vi OF1 till OF9 för officerare. Det innebär att du behöver gå igenom alla steg för att kunna sluta som general. Det är en obruten kedja av grader. När vi tittar på specialistofficeren kan det framstå som att detsamma gäller för OR. Och det kanske fanns som en tanke en gång i tiden, eller åtminstone som en målsättning där Försvarsmakten ville ha specialistofficerare som hade börjat som soldater. Faktum är däremot att du kan gå direkt från värnplikt till SOU och komma ut som OR6. Vilket innebär att individen har hoppat över ett par steg på vägen. Samtidigt innebär övergången från OR5 till OR6 (numera SO6) att individen byter anställningsform och därmed personalkategori. Utifrån det förefaller det vara rimligt att vi också tydliggöra skillnaden i våra interna dokument och därmed tydliggör att vi har OR, SO och OF som militära kategorier.
Det för oss då in på diskussionen kring WO och om våra specialistofficerare egentligen bör benämnas som så. I en artikel 2014 likställdes SOU med WO medan ASOU likställdes med NCO vilket framstår som en rimlig tolkning. Jag tolkar den diskussion som förs idag att det är just den amerikanska modellen som är målbilden i någon form, inte den brittiska då den i praktiken innebär att en OR8 eller OR9 fått en ”royal warrant” av försvarsministern och därmed åtnjuter vissa formella privilegier. Det systemet är i stort likt i samtliga länder som är en del av det brittiska samväldet eller har ingått i det brittiska imperiet. Gemensamt är att WO i den brittiska kontexten fortsatt ingår i OR-skrået och därmed till del, formellt, hamnar under officerskadetter.
Det amerikanska systemet skiljer sig på så sätt att de placerar WO ovanför NCO (inklusive kadetter) men nedanför OF. Åtminstone vad gäller armén, flottan och marinkåren. Varken det amerikanska flygvapnet eller rymdvapnet har WO utan delar den militära personalen i OF och OR (däremot ser det ut som att graden kommer komma tillbaka).
Det jag uppfattar att anhängare av linjen att SO ska ses som WO grundar sin argumentation på att amerikanska WO är specialister inom ett specifikt ämnesområde eller funktion och att den svenska specialistofficeren har vad som kan ses som en motsvarande fullmakt (warrant). Det som däremot missas är att den amerikanska WO:n måste, förutom i ett få undantagsfall, ha tjänstgjort flera år inom sin funktion och nått sergeants grad innan denne är behörig att söka till Warrant officer school. Vilket inte alls överlappar med det svenska systemet där vi idag saknar den typen av specialiseringskrav inför exempelvis SOU. Det har å andra sidan inte hindrat oss historiskt från att använda begreppet ”warrant officer” för att beskriva specialistofficerare.
Vårt befälssystem med specialistofficerskategorin lider fortsatt av att införandet blev forcerat och att målsättningen förändrats allt eftersom försvarsbesluten kommit samt omvärlden förändrats. Där vi initialt skulle utbilda en billigare officer som dessutom inte skulle stanna så länge i myndigheten ska vi idag utbilda både underofficerare och specialister. Dessa ska fortfarande ska vara billigare samt snabbare att utbilda än officeren, men ska stanna betydligt längre på respektive befattning och vars karriär fortsatt är oklar då systemet förändras med jämna mellanrum. Grundat i min tidigare argumentation kring underofficeren och specialisten hävdar jag att det också skulle bli fel att omkategorisera samtliga SO till WO. Det vill säga att WO inte är någon form av lösning som kommer skapa tydlighet i hur vi i Sverige ska använda våra specialistofficerare eller hur de ska placeras in i Natokontexten.
Det sägs återkommande att det kommer vara svårt att beskriva det svenska befälssystemet för allierade. Jag håller med att så är fallet. Men det innebär inte att vi har ett felaktigt system. Jag tror att hela idén med ett enbefälssystem, eller för den delen ett värnpliktssystem med värnpliktiga befäl, också var svår att beskriva till en början för utländsk personal som aldrig stött på något liknande. Jag uppfattar att en del av svårigheten består i att vi själva inte riktigt vet hur systemet ska se ut eller hur det ska fungera. Det är fortfarande rörliga delar där det fortsatt kommer krävas justeringar för att det ska passa vår egen organisation. Hur befälssystemet sen ska passa in i Nato är egentligen inte ett problem så länge vi själva förstår vad som krävs för bemanning av en OR7 befattning i ett Nato-förband. Sverige sticker redan ut på olika sätt hur vi organiserar oss eller att vi har mycket Försvarsmaktsgemensamma utbildningsplattformar. Skulle vi en dag bestämma oss för att SO istället ska ses som WO kommer det i sig troligtvis inte ha någon större påverkan på hur våra allierade interagerar med oss. Det viktiga är att en sådan förändring drivs av vad vi själva anser oss ha för behov för vår egen nationella verklighet. Det behöver vara den primära drivkraften, inte vad vi tror att andra tror om oss.
