Din EOBUSARE i gryningen

Författare: Móði Sida 17 av 47

Den bortglömda försvarsinformationen

2 §   Försvarsinformationens ändamål är att sprida kunskap om vår säkerhetspolitik, om totalförsvaret och om det militära försvarets roll i totalförsvaret. Försvarsinformationen skall ge ökad förtrogenhet med uppgifterna i försvarets tjänst.

Försvarsinformation skall vara saklig och så fullständig som säkerhetsföreskrifterna medger.

Förordning (1996:927) om Försvarsmaktens personal 8 kap. försvarsinformation

Förordningen om försvarsmaktens personal innehåller inte bara soldaterinran och utlandsobligatoriet, den innehåller även ett kapitel om försvarsinformation, vilka skyldigheter personalen har i frågan och hur informationen ska inriktas. Det här är intressant då det till att börja med inte är något som Försvarsmaktens kommunikationsdirektiv för perioden 2021-2025 överhuvudtaget refererar till trots att det tydligt beskriver vad syftet är och var fokus ska ligga.

3 §   Försvarsinformationen skall utgå från de mål för säkerhetspolitiken som statsmakterna har fastställt. Den skall inriktas på att belysa de uppgifter som statsmakterna har lagt på Försvarsmakten och dess verksamhet och ha avseende på organisation, materielanskaffning, utbildning och övningar samt de utrikespolitiska, militärpolitiska och militärtekniska förhållanden som har varit och är av betydelse för statsmakternas beslut.

Förordning (1996:927) om Försvarsmaktens personal 8 kap. försvarsinformation

Det kan sägas att förordningens direktiv införlivas i Försvarsmaktens kommunikation lite per automatik. Skriv en artikel om inryck eller ett nytt materielsystem och saken är klar, åtminstone vad gäller den tredje paragrafen. Den andra paragrafen däremot haltar väsentligt vilket jag anmärkt på vid flertalet tillfällen. Vad jag däremot vill poängtera i den här artikeln är ett annat problem, nämligen att direktivet tittar uteslutande på myndighetens eget behov, eller åtminstone det uttryckta behovet, av kommunikation för att uppnå ”militärstrategiska och verksamhetsmässiga mål”. Direktivet tar alltså inte beaktande i det som uttrycks i förordningen om att sprida fullständig försvarsinformation (så långt säkerhetsskyddsklassificeringen tillåter).

För är det något som vi ältat under de senaste 10 åren, och som återigen aktualiserats genom såväl pandemin som kriget i Ukraina, så är det hur viktigt det är med information. Och inte bara information utan även information som är korrekt och utsänd från en tillförlitlig källa. Men hur ska det vara möjligt att bara lyssna på tillförlitliga källor när expertmyndigheten är frånvarande och har ett externt informationsflöde som motsvarar en mindre idrottsförening?

Jämför exempelvis med Folkhälsomyndigheten som regelbundet publicerar nyhetsartiklar inom det egna expertområdet. Skillnaden mellan Folkhälsomyndighetens artiklar och Försvarsmaktens är tyngdpunkten i informationen, varför man publicerar informationen. Där Försvarsmakten försöker få till långa artiklar med en journalistisk touch och bilder fokuserar Folkhälsomyndigheten på att pressa ut information. Om det sen är en kort eller lång text verkar spela mindre roll. Det viktiga är att informationen finns tillgänglig för medborgaren att läsa nu eller i framtiden när denne söker efter informationen.

I Försvarsmaktens direktiv beskrivs en inriktning där det ”önskade kommunikativa slutläget” är att myndigheten har en ”hög acceptans i samhället” och att medborgaren förstår och är ”positivt inställd” till verksamheten. En förvisso logisk inriktning utifrån en kommunikatörs eller marknadsförares perspektiv. Det handlar om att kontinuerligt föda en positiv bild av vår verksamhet. Felet som är att den inriktningen överskuggar åtagandet av informera allmänheten om vad vi gör och varför. För medan vi fokuserar på att skriva rekryterande texter om hur kul det är att genomföra värnplikt som plutonsbefäl, hur utmanande det är att sitta i en internationell stab i hopp om att uppfattas som en attraktiv arbetsgivare, nås allmänheten av helt andra nyheter. Exempelvis om majorer som missbrukar kreditkort på besök hos Nato, stridspiloter som säger upp sig eller anställda som trots kränkningar fortsatt får tjänstgöra. Allt detta utan att myndigheten på något sätt försöker informera om vad som händer eller varför utfallet blev på ett visst sätt.

På sociala medier har Försvarsmakten totalt över 400 000 följare. Även om det sannolikt består av personer som dels är anställda, dels följer på flera plattformar är det fortfarande inte en oansenlig mängd människor (med svenska mått mätt) som man kan nå ut till. Framförallt underlättar plattformarna för spridning av information snabbt till personer som inte följer men som kan vara intresserade av innehållet (trust me, I know this). Alltså ett verktyg som i allra högsta grad kan bistå i att sprida försvarsinformation i enlighet med förordningens direktiv. Men istället fortsätter det finnas en uppdelning utifrån potentiell rekrytering och journalister. Som om det vore den mest naturliga uppdelningen i världen, vilket det kanske hade varit om vi hade pratat om tryckt media i form av en branschtidning. Nu handlar det däremot om digital media där information delas utifrån andra premisser.

I samband med att Försvarsmaktens ledning omorganiseras i enlighet med L23 vore det önskvärt att Försvarsmaktens kommunikationstjänst sågs över och revideras för att passa in i dagens informationslandskap, inte hur informationsdomänen såg ut för 20 år sen.

Personalen – viktigare än någonsin

Att jag inte är någon vidare anhängare av Försvarsmaktens nuvarande inriktning för kommunikation eller hur kommunikationstjänsten överhuvudtaget (inte) fungerar är sannolikt känt. Så det är kanske att piska ett kadaver att fortsätta kritisera vad som är ett, utifrån ett kommunikationsperspektiv, märkligt och kontraproduktivt agerande. Det jag syftar på är situationen med personalen i allmänhet, och stridspiloterna i synnerhet och hur myndigheten verkar köra någon form av ”låtsas som att det regnar”-taktik där den mediala kritik som framförts inte alls bemöts. Av någon. När jag skriver ”någon” menar jag i huvudsak de generaler som borde kontinuerligt bemöta den kritik som framförs men som verkar ha tagit semester och kopplat ur telefonen.

Vår hybris leder oss i fördärvet

Många är de artiklar här på hemsidan som berört Försvarsmaktens personaltjänst och lönepolitik. Många är de artiklar som kritiserat myndigheten för att fastnat i en destruktiv positivism, en hybris om att klockan är 12 och allt är lugnt. Det är med andra ord inte särskilt konstigt att det råder en öronbedövande tystnad från myndigheten när det står klart att en icke oansenlig mängd stridspiloter gjorde verklighet av sitt hot och tog tjänstledigt för studier eller sa upp sig i protest mot försämrade villkor som inte blivit bättre med åren. Egentligen är det inte få villkor som blivit bättre med åren för personalen. Flera mindre tillägg har försvunnit med tiden och övningsdygnen har under de senaste 10 åren gått från en ökande ersättningstrappa, vilket kompenserade ekonomiskt om en individ hade flera övningar på ett år, till en ersättning som i pengar inte kan sägas ersätta den totala arbetstid ett övning genererar och som inte syns i den totala årsarbetstiden. Tilläggen till ubåtspersonalen har försvunnit, och det blygsamma tillägg som förr fanns för att omhänderta en oexploderad handgranat är också ett minne blott. Tilläggen för att stå i insatsberedskap är även de oförändrade under flera år vilket i praktiken inneburit att personalen ”sålt” sin lediga tid till ett lägre pris för varje år som går.

Men allt det där framstår som småpotatis när det i grunden finns ett större problem, nämligen det faktiska agerandet vad gäller personal. För när man lyssnar brett och låter alla komma till tals är det tydligt att det inte handlar om ”enstaka fall” med dåliga chefer. Det framstår snarare som en kultur som är så pass övertygad om att personalen kommer stanna att man inte ens bemödar sig att följa sin egen handbok. Den här kulturen föder även en syn att individen ska vara glad och tacksam för att denne ”får” ersättning för sådant som är reglerat i lagar och avtal, det vill säga det individen har rätt till och inte ens ska behöva kämpa för.

En arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen

Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom
det statliga avtalsområdet (RALS 2020-2023)

I en artikel publicerad i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift, återfinns svart på vitt varför framförallt stridspiloterna tröttnat på att bli ignorerade av den högre ledningen. 128 stridspiloter svarade först på en enkät, därefter intervjuades 15 piloter som redan slutat i Försvarsmakten. I enkätundersökningen framgår det att stridspiloter, i synnerhet de yngre, avser att lämna myndigheten inom en tio års period. Det framgår också att intresset av att söka till det högre officersprogrammet (HOP) är lågt, ca 10% av stridspiloterna har det intresset under rådande förutsättningar. Av de som funderar på att lämna Försvarsmakten var just lönen och pensionsåldern de anledningar som stack ut. Och på frågan vad de skulle vilja göra istället om de slutade? Studera eller ta ett annat icke flygrelaterat arbete. Författarnas slutsats är att det inte finns en specifik lösning på problemet eftersom det finns olika idealtyper inom pilotskrået, därmed behövs det införlivas en mer flexibel kultur när det gäller att bemöta individens behov och till en början faktiskt ha en dialog istället för en ”take it or leave it”-mentalitet.

Nu, det är många som raljerar över att stridspiloter är missnöjda med sina förmåner. De ses av en del som överbetalda och bortskämda, troligtvis färgat av såväl förutfattade meningar som personliga möten med vissa individer. Det man kan ta med sig i den tanken är denna; om Försvarsmakten inte bryr sig nämnvärt om en stridspilot som kostat omkring 150 miljoner att utbilda för att flyga ett flygplan med styckpris på 1 miljard och som kostar omkring 50 000kr i timmen att flyga. Varför skulle de då bry sig nämnvärt om någon personalkategori?

Varje medarbetare ska veta på vilka grunder lönen sätts och vad han eller hon kan göra för att påverka sin lön. För att uppnå detta syfte krävs en regelbundet återkommande dialog mellan chef och medarbetare, som är särskilt inriktad på sådana frågor som kan ha betydelse för individens framtida resultat, utveckling och lön.

Det är viktigt att sådan dialog planeras på sådant sätt att det i tiden ansluter till revision av lön.

Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom
det statliga avtalsområdet (RALS 2020-2023)

Vi har under för lång tid skjutit problemet framför oss gällande personalens lönesituation. Och det har funkat då omvärlden varit relativt stabil, ekonomin i världen har även den varit i någon form av balans och ett medlemskap i Nato och förhöjda försvarsanslag har varit en våt dröm. Men nu är varken världen eller ekonomin särskilt stabil efter en långvarig pandemi och ett uppblossat krig i Europa. Därtill har landets politiska ledning inte bara krävt en tillväxt till 2% av BNP – Sverige har nu också ansökt om medlemskap till Nato vilket kommer innebära ökade krav på tillgänglig personal. Samtidigt som allt det här sker närmar sig den stora pensionspuckeln som vi har vetat om sedan flera år tillbaka. Den kritiska gränsen för att upprätthålla förmåga och samtidigt utbilda för tillväxt har passerats inom ett par områden, vissa rent utav kritiska för försvaret av Sverige. Men ändå, trots att ekvationen inte går ihop även om vi inte skulle tappa någon under de närmaste 10 åren står generaler fortsatt i media och på seminarium och vidhåller att vi har en positiv tillväxt ”i marginalen”. Det vill säga att man från Högkvarterets sida verkar nöja sig med en matematisk uträkning som säger att vi blir något fler varje år och att det därmed är relativt lugnt. Vad den matematiska formeln inte tar hänsyn till är vilka det är som väljer att sluta i förtid. Långt innan deras utbildningskostnad hämtats hem. Nämligen de yngre yrkesofficerarna. De som antingen väljer att sluta efter några få år i yrket, eller som väljer att inte ta anställning överhuvudtaget. Vi må öka på marginalen, men den bufferten försvinner med de stora pensionsavgångarna. Framförallt återfinns inte den marginalen inom en rad områden där kunskap nu kommer försvinna för att det inte ens finns tillräckligt med personal att utbilda i en tillräcklig utsträckning.

Inför kommande lönerevision ska arbetsgivaren inledningsvis presentera en bild av verksamhetens mål och resultat. Arbetsgivaren ska även presentera en bild för den lokala arbetstagarorganisationen som speglar hela verksamhetens löneläge och lönespridning. Lönebilden ska framför allt bygga på den centrala partsgemensamma statistiken, men också på annan information som lokala parter finner relevant. Genom diskussion och analys ska parterna sträva efter att bilda sig en gemensam uppfattning om lönebilden.

Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom
det statliga avtalsområdet (RALS 2020-2023)

Det är något fundamentalt fel när en myndighet kontinuerligt skapar osakliga löneskillnader som sedan ska korrigeras med RALS-medel och därmed helt åsidosätta personalens prestationer som ska premieras. I sak innebär det att skillnaden mellan att vara ambitiös och bara dyka upp på jobbet inte kommer att synas i lönekuvertet. Detsamma gäller när en GSS/K når slutet på sin kontraktstid och därmed tvingas söka SOU för att få bibehålla sin anställning där en examen inte nödvändigtvis behöver medföra en signifikant löneökning, eller ens en löneökning överhuvudtaget, trots ökat ansvar.

Just nu är situationen en sådan att de som främst gynnas ekonomiskt är de som biter sig fast i myndigheten och klättrar snabbt uppåt i strukturen på pyramiden. De som befinner sig längst ner kommer fortsatt få kämpa emot en kultur som verkar gett sig fan på att motarbeta och beröva dem på så mycket det bara går. Samtidigt som man utåt fortsätter att säga att ”personalen är vår viktigaste resurs” som om man faktiskt tror på det man säger.


Referenser

Bosdotter, S. & Wellborg, T. (2022). ”Att skjuta ut sig” – Varför stridspiloter väljer att lämna Försvarsmakten i förtid.Kungliga krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift. 2/2022

https://www.arbetsgivarverket.se/globalassets/avtal-skrifter/centralaavtal/rals-2020-2023/rals-ofr-2020-2023.pdf

https://www.svd.se/a/aae2f923-f182-3dd9-ad85-97a42056ece2/pressade-kostnader-kritiskt-for-gripen

https://sverigesradio.se/artikel/5951215

Kroppsskydd 23 F

Efter att först publicerat och sen dragit tillbaka nyheten omgående några dagar tidigare kom så den 20 juni nyheten att Försvarets Materielverk (FMV) hade tecknat ett ramavtal för kroppsskydd med det amerikanska företaget TYR Tactical. Närmare bestämt kroppsskydd särskilt anpassade för kvinnor, en nisch som företaget haft under flera år. Företaget har sedan 2018 levererat kroppsskydd till det danska försvaret, ett kontrakt som förnyades i april då TYR Tactical och danska försvarsmakten skrev ett nytt avtal till ett värde av 200 miljoner amerikanska dollar.

Undsättning i nationell kontext

Tidigare i veckan uppmärksammades ånyo den fiktiva fången Stig och dennes ”födelsedag”. Därutöver uppmärksammades under gårdagen nedskjutningen av det svenska signalspaningsplanet Hugin som skedde 1952. Den senare händelsen ledde sen till den så kallade ”Catalinaaffären” där ytterligare ett svenskt flygplan, i det här fallet ett sjöräddningsflygplan, sköts ner av Sovjetiskt flyg i internationellt luftrum. Händelserna i juni 1952 har därefter lett till en rad förändringar, bland annat införandet av det vi idag tar för givet i form av incidentberedskap. Därtill har händelserna använts som argument för såväl flygräddningsförmåga som ett utvecklat system för undsättning av personal överlag. Vad har detta då med den fiktiva karaktären Stig att göra?

Att vara ute i elfte timmen

Då var det bestämt, Sverige och Finland kommer att lämna in sina medlemsansökningar till Nato samtidigt under morgondagen (18/ 2022). Det får anses vara något av expressfart från när ett Nato-medlemskap blev en trolig lösning till att förslaget förankrades parlamentariskt bland huvuddelen av av de svenska partierna. Kritiken lät inte vänta på sig. Främst framhålls det att processen gått för snabbt och att analysen därmed är bristfällig om de risker som ett medlemskap medför. Därtill lyfts kritik om att det hela borde antingen skett som en folkomröstning eller först efter årets riksdagsval.

Samtidigt är det tydligt att Nato-frågan varit på tapeten under flera år, där åtminstone två statliga utredningar belyst de säkerhetspolitiska aspekterna kring medlemskap i EU och Nato. Vad som däremot saknats har varit debatten om för- och nackdelar. Den debatten vissa säger sig nu sakna och vill ha under ett säkerhetsläge som inte fullt ut medger någon längre betänketid.

Gravid i Försvarsmakten

Försvarsmakten har haft anställda kvinnor sedan 1989. De senaste 10 åren har det blivit ett ökat fokus på jämställdhet och att den kvinnliga personalen ska ha samma tillgång till funktionell utrustning som sina manliga kamrater, därtill har det signalerats om krafttag mot samlingsbegreppet ”ovälkommet beteende”. Vad gäller graviditet i Försvarsmakten har fokus länge legat på två saker. Säkerhet, i form av att gravida inte får delta i verksamhet som riskerar att utsätta såväl foster som modern för skadligt buller eller farliga ämnen samt tillgång till graviduniform. Där verkar det i stort från centralt håll ta stopp. Allt därefter verkar lämnats över till lokala initiativ vilket innebär att det kan komma att se väldigt olika ut beroende på vilket förband man tillhör.

Den här artikeln kommer beröra allt det där som ligger utanför säkerhetsaspekten och uniformsplagg. Alltså möjligheten att kunna fortsätta arbeta med något minst lika utvecklande som den ordinarie tjänsten. De ersättningar som individen kan ha rätt till och hur du som individ går tillväga för att få dessa. Varje krona räknas när man inte kan arbeta, framförallt i ett yrke där en stor del av lönen kan komma ifrån tillägg från övningar och beredskap. Samt en uppmaning till att fler förband tar ett aktivt rehab-ansvar för återgång till tjänst.

Vissa av de saker som kommer tas upp i den här artikeln berör även dig som har en partner som är gravid. Det ska sägas att den inte kommer vara heltäckande. Mycket för att informationen som finns att tillgå i Försvarsmakten är antingen bristfällig eller utspridd. Är man osäker ska man vända sig till sin personal-funktion för expertisstöd.

Den som gapar efter mycket…

Nu händer det som flera uttryckt en oro över i samband med att fler politiska partier började ställa krav på mer pengar till försvaret. Nämligen att fokus hamnar på fler värnpliktiga på fler utbildningsorter. Dagen efter att regeringen tillkännagett en vilja att öka försvarsanslagen till 2% av BNP kom så första utfallet. Avsändare var tre skånska liberaler ville se en återetablering i nordöstra Skåne med ett nytt regemente i Rinkaby (av alla tänkbara ställen). Motiveringen? Det finns ett aktivt skjutfält där och en redan pågående utbildning (i storleksordningen reducerat kompani) och har goda förbindelser till Kristianstad. Författarna säger att det inte handlar om någon ”lokalpatriotism” där fokus ligger på att Skåne ska få ytterligare ett regemente. Samtidigt är det exakt där som tyngdpunkten ligger i argumentationen, inte så mycket vad det skulle tillföra Sveriges försvarsförmåga. Det påstås kunna ge en snabb ”utdelning i flera svenska krigsförband”.

Men det stannar inte vid att lokal- och rikspolitiker hamnar i någon form av lokal arbetsmarknadsextas. Helt plötsligt börjar det pratas om att det nyligen upprättade Dalregementet i Falun ska kunna tredubbla sin utbildningskapacitet från 250 till 750 värnpliktiga per år. Regementschefen uttalar sig om att mer pengar kan innebära snabbare uppbyggnad och mer materiel. Men samtidigt är det tydligt att när det väl kommer till kritan så finns det kommunala intressen som står emot de intressen som Försvarsmakten har.

Det är som att löftena om mer pengar har fått alla att helt glömma bort vad Försvarsmakten anförde i sitt underlag till propositionen för senaste försvarsbeslutet.

Mikrobiell tillväxt i rum – tillräckligt bra för kadetter

I det senaste numret av Officerstidningen (nr 2/2022) återfinns ett längre reportage om de mögliga kadettrummen som en del kadetter tvingas bo i under sina studier. Mycket riktigt visade det sig att de berättelser som kom in via Instagram stämde överens med verkligheten, kanske t o m var lite i underkant. Det finns ett återkommande problem med boendena som MHS Karlberg och ansvariga för byggnaderna mycket väl känner till. Just nu står två rum tomma i väntan på åtgärd. Fyra rum har utretts i särskild ordning. Det vill säga att det är troligt att fler rum har samma problem. Kadetter berättar om vattenläckor som krupit in under väggar och golv, vägguttag som lossnar, vatten som inte rinner undan efter duschning och en oro för att anmäla fel då det kan innebära en omplacering till ett lägenhetshotell längre bort från skolan.

Skolans respons till de uppmärksammade problemen? ”Kadetternas boende är högsta prioritet men för att [kunna vidta åtgärder] måste anmälan gå den formella vägen.” Vilket med all tydlighet framgår såväl i officerstidningens artikel som i alla de meddelanden som kom till inboxen. Där fukt och skador kontinuerligt anmälts formellt vilket ibland lett till någon form av undersökning där man sen klargjort att det inte finns några problem alternativt att någon kommit förbi och spacklat över fuktskadorna. Vilket det bevisligen finns dokumenterat, såväl i bild som en undersökning av en oberoende besiktningsman.

Ett inlägg på twitter löser inget.

Övlt Johan Martinsson stf skolch MHS Karlberg.

Vilket, om man nu ska tro fortifikationsverkets regionchef Jan Zetterman, visade på att allt ändå var hyfsat bra i containerbyn. Förutom ett proppskåp som var monterat i taket fanns det inget att anmärka på elen. Trots återkommande problem med strömavbrott, exempelvis när en kadett ska koka vatten och strömmen därmed försvinner för flera andra i Tillfälligheten. Eller vad sägs om kabelbrand när det ska lagas mat? Men visst, el är svårt. Det kan uppstå problem relativt enkelt på flera platser trots att det ser korrekt ut. Samtidigt kostar det mindre att faktiskt göra om jämfört med kostnaden om allt brinner ner, eller någon skadar sig. Men det jag reagerar mest på är nonchalansen när det gäller fukten i rummen och antydan att problemen beror på felaktigt handhavande av kadetterna.

Man ska vara klar över att detta är ett tillfälligt boende. Och det finns duschar att nyttja i den idrottsanläggning som hör till Karlberg.

Övlt Johan Martinsson, stf skolch MHS Karlberg

Utveckling av den nationella SERE-utbildningen

Kriget i Ukraina har nu pågått i en vecka och det finns just nu inget som tyder på att det kommer ta slut inom de närmsta dagarna. Förutom att den ryska krigsmaskinen har visat på stora brister i sitt genomförande samt att moralen hos truppen inte varit så stark som man kanske hoppats. I samband med detta har såväl den ryska som den ukrainska sidan visat upp bilder och filmklipp med krigsfångar som antingen enbart visas upp med ansikte, eller som visas upp på film där de svarar på frågor alternativt får ringa hem till sina anhöriga. Innan vi går vidare ska det förtydligas att detta är något som bägge sidor genomför, och vi såg liknande sekvenser i kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan förra året.

Således blev det naturligt att följa upp min tidigare artikel om SERE i en nationell kontext med några observationer om hur vi kanske behöver tänka om gällande vår utbildning.

Sida 17 av 47

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén