Den här artikeln bygger på ett instagram-inlägg kring bemanning av GU med nyexaminerade specialistofficerare samt ett debattinlägg kring hur vi ser på ”erforderlig” kompetens. Jag vill påstå att de här ämnena hänger ihop då vårt bemanningssystem av GU med nyexaminerade SO är ett direkt resultat av hur vi uppfattar om vad som är tillräcklig kompetens. En uppfattning som troligtvis är ett arv från hur officersförsörjningen såg ut innan vi införde flerbefälssystemet och således i själva verket är daterad, eller rättare sagt illa anpassad för hur officersförsörjningen ser ut idag.
Författare: Móði Sida 1 av 46
Den 24 februari 2022 blev ett krig i Europa verklighet. Därefter har det på flera håll sagts att ”det är på riktigt nu” och med det har det kommunicerats en hel del om individens ansvar samt de ökade krav som nu ställs, i synnerhet på det militära försvaret. Så här tre år senare har försvarsbudgeten utökats, det fokuseras på krigsförband och administrativ skottfältsröjning inom Försvarsmakten. Trots mer pengar, mer inköp och fler tal till folket om hur allvarligt läget är så får jag känslan av att det inte är ”på riktigt” riktigt än för samhället.
För trots att det har pratats om att se över miljötillstånden för Försvarsmakten och att det successivt förändrats kring hur mycket Försvarsmakten får lov att spendera på enskilda projekt utan att först be om lov, förefaller Försvarsdepartementet (med sina myndigheter) vara ensamma i att skapa förutsättningar för såväl tillväxt vad gäller personal (vilket framförallt bygger på att vi behåller personal) som att verksamheten kan utökas ändamålsenligt.
Det hjälper inte att försvaret lever i en tidlinje där kriget är nära förestående när övriga landet lever kvar i tidslinjen där kriget var osannolikt.
För att vara konkret: idag lever vi fortsatt med bestämmelser där personalen ska göra avdrag för att de får äta ”rations” när de övar eller blir serverade en ISO-lunch på skjutbanan. Eller för den delen att de soldater som söker till Specialistofficersutbildningen ska få avdrag på sin lön för att de erhåller kost och logi (vilket är ett spektrum mellan skolmatsal och mjuk säng samt jägarsnus och ett vindskydd). Eftersom vi (som i Sverige) fortsatt envisas med att löner ska bestämmas mellan ”arbetsmarknadens parter” (jag återkommer till det nedan) vore det en form av ekonomisk åtgärd att helt stryka de avdrag som drabbar personalen för att de behöver befinna sig på annan ort med ett högre tidsuttag än tidigare.
Den andra indikatorn på att det egentligen inte är ”på riktigt” riktigt än är att vi lever kvar i att det är arbetsgivare och facket som ska komma överens om lönerna. Eller framförallt att Arbetsgivarverket utövar veto mot myndigheter som Försvarsmakten och Polismyndigheten när det så uppenbart behövs tillskott på lönerna för att lyckas behålla samt locka personal. Det hjälper inte att Försvarsmakten försöker förändra lönesättningsprocesser när det fortsatt pratas om att myndigheten inte får vara ”löneledande”. Bestämmelser som är fattade i en tid av djup fred där det stora hotet mot Sverige var en dålig ekonomi och inflation. Idag det närliggande hotet något annat och således behöver hela myndighetssverige ställa om mentalt. Detsamma kan sägas för hur anslagen utformas. Det duger inte att myndigheten behöver lämna tillbaka miljarder pengar för att de råkade ligga i en annan anslagspost.
Försvarsmaktens övergång till att personalen skulle, så långt som det är möjligt, använda Signal fick stora rubriker i media. Det dröjde inte länge förrän regeringens arbete (eller rättare sagt Justitiedepartementet) med att kräva bakdörrar hos tjänster som just Signal återigen var på tapeten. Försvarsmakten har tydligt kommunicerat i sin remiss att det är en dålig idé för att den typen av bakdörrar kommer kunna användas av hotaktörer. Det är direkt olämpligt att arbeta för att ta bort möjligheten till krypterad kommunikation för svenska medborgare när det kan komma att spela en avgörande roll inför och i ett krig.
Detsamma kan sägas om såväl det införda magasinsförbudet som det troligtvis kommande förbudet mot halvautomatiska vapen av AR-15-karaktär för jakt. Det första slår mot militär personal som sedan tidigare har införskaffat magasin för att tillse att de har tillräcklig mängd inför ett krig, det andra slår mot det ”civila skyttets bidrag till den svenska
totalförsvarsförmågan”.
Det är landet Sverige som gick med i Nato och det är landet Sverige som måste försvara sig såväl idag som i ett framtida krig. Om det nu är ”på riktigt” och att hela landet på allvar måste ställa in sig på att kriget är nära förestående, då behöver det genomsyras i statsapparaten där alla departement vidtar åtgärder för att säkra totalförsvarets förmåga.
.
“Fake news”, ”post-truth”, desinformation och missinformation. Det finns många begrepp att hålla koll på och hålla isär vad gäller den informationskrigföring som idag sker på internet samt i ”traditionell media”. Det blir inte enklare när information som initialt har en viss ideologisk grund och plattform, begår en omvandling och används av andra ideologiska plattformar för andra syften. Egentligen är fenomenet som sådant ingalunda nytt utan det går att hitta ett medvetet spridande av falska nyheter och missvisande information i olika medieformat till åtminstone början av 1900-talet. Vad som däremot är nytt är omfattningen, hastigheten av såväl produktion som spridning av information samt hur länge den finns kvar/tillgänglig. Det går inte längre att förlita sig på att sanningen kommer triumfera i slutändan då det egentligen inte finns något egentligt slut att tala om. Information finns tillgänglig dygnet runt på internet, där den i omgångar plockas upp och får nytt liv genom att paketeras om för att riktas mot en ny målgrupp. Vad som är sant eller falskt är inte längre ett binärt fenomen, det är snarare något flytande utifrån omgivande kontext.
Det finns forskning inom området som har, till skillnad från den mer traditionella diskursen, anammat ett mer filosofiskt perspektiv på ”fake news”. När det akademiska fältet i stort fokuserar på hur samhället ska kunna särskilja sant från falskt, hitta lösningar för att bemöta desinformation och hur alla begrepp egentligen bör definieras, finns det anledning att titta på begreppet ”fake news” och hur det används för att, utifrån en politisk inriktning, forma den uppfattade verkligheten. Det kan i sig låta väldigt abstrakt (läs flummigt) och i sig inte till lika stor nytta som att rent praktiskt kunna peka på åtgärder för att motverka. Men i en tid där snabba svar kontinuerligt krävs på ny uppkommen information, information som är luddigt formulerad samt direkt riktar sig mot att trigga en känslomässig respons och som därutöver söker att underminera politiska motståndare, hamnar vi snabbt i en gråzon där ”inget är sant och allt är möjligt”[1]. ”Fake news” har blivit ett slagträ som svingas mot meningsmotståndare där det mer handlar om att peka på att motståndaren har fel än att visa vad som är objektivt sant, även om ”gemene man” tolkar att något som inte är sant därmed är falskt, och vice versa.
Gemensamt, trots olika perspektiv, är att vi bör utgå ifrån människans reaktion på omgivningen denne befinner sig i och hur vi fungerar på ett kognitivt plan. Det vill säga, det kan exempelvis ha motsatt effekt att markera en nyhetsrubrik som ”falsk” då människor riskerar att enbart komma ihåg rubriken utan sin märkning. På samma sätt har vi generellt svårt att minnas var vi fått viss information ifrån, vi minns kanske att vi läst det men inte var. Oavsett vilket metafysiskt perspektiv man har på världen och livet som sådant varken kan eller bör vi trivialisera hur våra egna uppfattningar eller känslomässiga status påverkar hur vi uppfattar omvärlden. Desinformation, som i den här meningen ska förstås som en aktiv vilseledning och förvanskning av information, utnyttjar våra redan etablerade uppfattningar om världen och hur den bör vara genom att blanda ”sanningar” med ”falska” element. Det gör dem mer resurskrävande att granska och bemöta, inte sällan medför det att den ”falska” informationen har hunnit sprida sig och bli ”sanning” långt innan en faktagranskning har hunnit ske. Spridningen understöds av att det idag är möjligt för vem som helst med ett kreditkort (eller med kryptovaluta för den delen) att snabbt få ökad spridning genom att köpa reklamvisningar på olika plattformar eller skapa falska nyhetssajter. Det går därmed att säga att vi har skapat ekonomiska incitament för att sprida information som kan vara direkt skadlig för individen och samhället. Vem kommer lita på media när vem som helst kan köpa eller starta sin egen nyhetsförmedling som formulerar nyheter i linje med sin egen ideologiska övertygelse? Och hur ska det vara möjligt för en medborgare att bilda sig en objektiv uppfattning om ett visst ämne när reklamnätverk idag kan styra innehåll utifrån hur individen använder sin smarta telefon, smarta tv eller för den delen smarta bil?
Allt ovan stärker inte bara tesen om att ”fake news” är något flytande, verkligheten som sådan kommer te sig väldigt olika även mellan individer som bor i samma grannskap men som är uppkopplade mot olika informationsflöden. Där vi förr kunde skydda oss med att eventuella skillnader i uppfattningar om världens vara fanns på en etno-kulturell nivå är det nu möjligt att två individer boende i samma trappuppgång att ha diametralt olika uppfattning om utvecklingen i såväl den egna staden som världen i övrigt där dessa uppfattningar inte nödvändigtvis exponeras för varandra. Respektive individ kan därmed vandra igenom livet i tron om att de har den ”sanna” verklighetsuppfattningen. Det går att säga att vi alla gör det som Donald Trump sägs göra; vi utgår ifrån oss själva som någon form av nav av sanning där alla som utmanar den förkastas som bärare av ”fake news” och stämplas som icke-trovärdiga. Ibland enkom baserat på att de har en annan ideologisk hemvist än oss själva (liberal vs socialist vs konservativ). Vilket kan ses som en ofta förbisedd variabel i sammanhanget att individen ser sin ideologi som en av naturen given sanning i stället för ett teoretiskt verktyg för att möta och hantera världen.
Jag påstår att vi för ofta fastnar i att hitta praktiska lösningar, ibland populistiskt enkla lösningar där olika former av regleringar eller förbud ska minska förekomsten av desinformation. En annan vanligt förekommande lösning är att försöka utbilda människor i att vara källkritiska.[2] Inte sällan i sammanhanget att vi behöver bli bättre på ”kritiskt tänkande”. Essentiellt innebär det att ansvaret ligger hos individen och att det är denne som måste förändra sig. Det är däremot att helt förbise att vi exempelvis konsumerar nyheter utifrån hur vi uppfattar världen. De källor vi åberopar är redan, enligt oss själva, trovärdiga. Det kritiska tänkandet riktar sig därmed allt oftast mot medier som ligger utanför vår redan definierade uppfattning om vad som är trovärdigt. Förr hette det att kvällspressen inte var trovärdig, sen internet, därefter var det wikipedia. Idag kan det falla på vilken enskild individ (politiker eller influencer) som säger vad, förstärkt av en algoritm som pekar oss till andra källor som är liknande de vi redan föredrar. Huruvida filterbubblor faktiskt existerar eller ej är öppet för diskussion[3], däremot finns det konsensus kring att vi inte ändrar våra åsikter utifrån något så enkelt som att få en motsatt uppfattning presenterad för oss. I vissa fall sitter våra åsikter så pass djupt rotade att det inte spelar någon större roll vad som är fakta eller sant, vi behåller vår åsikt oavsett.[4]
Utifrån allt ovan förefaller vi behöva titta på ”fake news” och desinformation, inte som något som enbart går att reglera eller utbilda bort utan ett fenomen som alltid kommer vara närvarande. Dels för att det i grunden utnyttjar inkodade svagheter hos oss människor, dels för att det befinner sig i en abstrakt värld som inte låter sig formas till en objektiv, alltid gällande sanning. Därutöver spelar en sådan sanning mindre roll om individens interna riskanalys tillskriver närvaron av en potentiell risk mer värde än den bevisade frånvaron av risk. Vaccindebatten är ett sådant exempel där det för den enskilde vaccin-motståndaren inte spelar någon roll att ett vaccin är 99% säkert att ta. Fokus ligger på att det finns 1% risk att negativa konsekvenser uppstår och då är det helt enkelt bättre att helt låta bli (trots att det skulle gå att frambringa statistik som visar på högre risk att bli sjuk utan vaccin). Det är den mänskliga aspekten som vi troligtvis aldrig kommer undkomma och troligtvis behöver tillägna mer fokus jämfört med att försöka hitta praktiska lösningar utifrån historiska fall.
[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Nothing_Is_True_and_Everything_Is_Possible; Inte att förväxla med Assassins Creed, ”Nothing is true, everything is permitted”.
[2] Exempelvis https://www.umu.se/bibliotek/soka-skriva-studera/informationssokning-och-kallkritik/kallkritik/
[3] https://www.nordicom.gu.se/sv/aktuellt/nyheter/ny-forskning-avvisar-iden-om-filterbubblor
[4] https://kwasbeb.se/fejk/skiter-i-det/
I början på året skickade arméstaben in en hemställan till Försvarsstaben om att förändra befälssystemet på en rad punkter. Själva tyngdpunkten ligger på specialistofficeren (SO) och hur denne benämns internationellt och att våra interna styrdokument inte hängt med i utvecklingen av befälssystemet.
Medan SO i Sverige ingår i gruppen Yrkes- eller reservofficerare genom officersförodningen, hamnar SO i gruppen ”Non officer personnel”. För att råda bot på detta föreslår armén en rad förändringar som, om de hörsammas av Försvarsstaben, kommer innebära förändringar för hela organisationen och även påverka GSS samt värnpliktiga.
Idag släpptes det tredje avsnittet av Överbefälhavarens podcast ”Gå på, Marsch!”. Den här gången fanns även Försvarsmaktsförvaltaren Rickard Wilhelmsson med i samtalet, ett samtal som ägnade stor del till att diskutera hur Försvarsmakten som organisation bör agera för att bli bättre förberedd för dagens och morgondagens säkerhetsläge.
En del av avsnittet ägnades särskilt kring försvarsmaktsförvaltarens ambition under sin tid i befattning vilket kokades ner till ”mindre tid för utbildning, mer tid för träning”. När jag ställde frågan på instagram om man från följarskaran höll med om påståendet var det en del som uttryckte oro över att det var värnpliktsutbildningen som skulle kortas ner och/eller att utbildningstiden skulle kortas ned utan att det skedde någon förändring i innehåll. Då det inte är så jag uppfattade försvarsmaktsförvaltarens ambition tar jag tillfället i akt att beskriva hur jag förstod det han sa och varför jag tycker det är en rimlig, och rätt okontroversiell, åsikt att framföra idag.
Till att börja med presenterar försvarsmaktsförvaltaren en tydlig problembild där utbildningar läggs på kö och sen checkas av en efter en under en karriär där träningen efter genomförd utbildning inte sällan uteblir. Tiden går åt till att försöka komma igenom så många utbildningar som möjligt istället för att genomföra ett fåtal utbildningar och sen spendera huvuddelen av tiden till att träna upp kunskaperna. Det här ligger i linje med hur jag ser på hanteringen av nyexade sergeanter från SOU. En del går väldigt nischade utbildningar men innan de har fått chansen att komma till förbandet för att träna i sin befattning och befästa kunskaperna, så skickas de till grundutbildningskompaniet där en väldigt smal del av deras utbildning används. Risken är då att den kunskap som förvärvats under skolgången antingen glöms bort, eller blir förvanskad för att individen inte har möjlighet att hålla kunskaperna uppdaterade.
I sammanhanget nämndes en liknelse att ta körkort men sen aldrig köra bil. Ett annat exempel skulle kunna vara såväl vapen- som sjukvårdsutbildning. Där läggs det ner tid för att utbilda men träningen efter genomförd utbildning uteblir vilket sen syns på övningarna. Jag har uppfattat en kultur inom myndigheten där en individ skickas iväg på instruktörskurs ett antal veckor. När individen sen kommer tillbaka ses denne som fullärd och redo för att vid enstaka tillfällen varje år utbilda soldater inom det specifika ämnet. Tiden där emellan spenderas med att göra allt annat som ligger utanför det specifika ämnet. Ett annat fenomen har varit att, i brist på annan verksamhet, låta redan utbildade kulspruteskyttar genomgå samma grundläggande kulspruteutbildning om och om igen. Istället för att försöka antingen nyttja individerna som instruktörer eller låta dessa helt enkelt träna på att fortsätta utvecklas som skyttar.
Ambitionen från försvarsmaktsförvaltaren är att korta ner utbildningsledtiderna för att få mer tid för att träna på förbanden. Det vill säga i linje med mottot ”allt för krigsförbanden”. Därutöver förstår jag det som att han vill arbeta för att de regler som skrevs för en tid innan markoffensiven in i Ukraina 2022 ska anpassas för att fungera med dagens behov av utbildningstempo. Detta utifrån att han gillar att
I sammanhanget säger även överbefälhavaren att Försvarsmakten som organisation behöver bli bättre på att kontinuerligt revidera våra utbildnings- och träningsmålsättningar så att de är anpassade för aktuellt omvärldsläge. En vägledning i det här för instruktörer är att kunna svara på frågan ”hur ser målen för utbildningen ut kopplat till höjd beredskap och krig”. Tyngdpunkten ligger på att tillse att personalen och förbanden så bra utbildade som det går för att klara kriget. Det kommer innebära en konflikt mot de förmågor som krävs här och nu i normalläget men som kanske inte alls är relevanta vid en mobilisering. Däri kommer krigsförbandschefer få axla sitt ansvar och mandat att prioritera vad som är viktigast i de olika tidsrymderna.
En kritisk del i det här är även uttalandet att staberna finns till för att skapa förutsättningar för chefer och förband att lyckas. Det är den viktigaste uppgiften. Det tåls att ha med i åtanke i arbetet med att koka ner och förenkla utbildningar till förmån för mer tid att träna på att bli ruskigt duktiga.
För vissa förband eller enheter kommer det är naturligt. Man tränar kontinuerligt på det man ska kunna. Men även där finns det troligtvis utrymme för förbättringar inom vissa områden, inte sällan bland de enklaste soldatkunskaperna.
Jag ställde frågan på instagram om instruktörsvästar borde bli normaliserade inom Försvarsmakten. Då jag fick frågan flertalet gånger vad som avsågs med instruktörsväst kände jag att det antagligen är läge att klargöra såväl begreppet som varför jag anser att det är något vi underutnyttjar trots att en del (omedvetet) ser behovet.
Till att börja med, med ”instruktörsväst” syftar jag på en väst eller sele som instruktören bär på sig i sin roll som instruktör/övningsledare. Den är utformad för att användas enbart i den rollen och är således fylld med materiel som är mer fredsmässig än vad vi vanligtvis är vana vid. Exempelvis ska en sådan väst möjliggöra att bära skjutfältsradio, markeringsutrustning, specifik anteckningsmateriel för uppföljning eller sådant som hjälper instruktören att bibehålla sitt stridsvärde.
Mer ofta än sällan syns instruktörer ute med truppen där de försöker få plats med allt från övningsplaner till radioapparater i diverse ben- eller bröstfickor. En del av utrustningen som instruktören behöver ligger inte sällan även nedpackad i en stridssäck i ett bakre läge. Vilket givetvis fungerar. Verksamheten avstannar inte på något sätt men det är samtidigt långt ifrån optimalt. Det går även givetvis att lösa med ordinarie stridsutrustning, vilket en del gör redan idag. Beroende på vilken typ av stridsväst eller stridssele som individen använder kommer det vara mer eller mindre anpassat. Och byte av uppgiftsfokus innebär även att viss materiel behöver flyttas, antingen för att göra plats för andra prylar eller för att minska vikten.
Med dagens tilldelning är det inte direkt tillämpligt att ge alla som kan tänkas agera som instruktörer en extra väst som är dedikerad enbart till instruktörsrollen. Däremot vill jag slå ett slag för att möjligheten bör finnas för de som exempelvis är instruktörer på skolor eller GU där individen förväntas kunna växla mellan att vara instruktör och att själv öva ändamålsenligt. Därutöver skulle jag även vilja se en normalisering av antingen reflexmaterial på västar eller huvudbonader för personal ingående i övningsledning då de stundtals slarvigt monterade ”blågula”-banden inte är tillräckliga.
Det jag önskar komma bort från är instruktörer med överfulla benfickor som innehåller allt från blodsprayflaskor och övnings-pm till energibars och extra strumpor. Jag tror att det kan hjälpa till att skapa bättre arbetsförutsättningar om individen vet med sig att det alltid finns en färdigpackad stridssäck och stridssele som täcker alla behoven som finns hos en instruktör. På samma sätt som att det ger en trygghet att veta att det alltid finns stridsutrustning som är färdigställd för kriget.
Det är i skrivande stund nästan två veckor sedan Sveriges Radio släppte dokumentären om 20-åriga Alma som efter nästan ett halvår in i sin grundutbildning tog sitt liv. Media hakade på nyheten och det har publicerats en rad olika artiklar. Särskilt uppmärksammat från min sida är de uttalanden som dåvarande chefen för helikopterflottiljen gör angående att de värnpliktiga är vuxna människor och det ansvar som individen själv har att kommunicera med sina anhöriga. Ett uttalande som även delgavs Aftonbladet i skrift.
Det är vuxna och myndiga människor som vi utbildar och det kan därför finnas begränsningar i vad vi har möjlighet att rapportera till anhöriga med hänsyn till patientsekretess
Överste Mats Antonson, aftonbladet
Idag släppte P1 dokumentär ett reportage som handlade om Alma, en värnpliktig soldat som till följd av sin värnplikt tog sitt liv i hemmet efter att ha blivit hemskickad av förbandet. I det 52 minuter långa avsnittet får vi följa en välmående och aktiv individ, som sköter om hästar och jagar, som rycker in på Helikopterflottiljen 2022 för att genomföra sin militära grundutbildning. Fem månader senare blir hon hemskickad av förbandet då läkare har rekommenderat att hon inte ska handskas med vapen på grund av sitt mående. Väl hemma skjuter hon sig med sitt jaktgevär och hittas av sin pappa.
Hela reportaget är en typisk berättelse om hur olika varningssignaler antingen ignoreras eller feltolkas, där ingen egentligen har en helhetsbild och där brister i rutiner i slutändan leder till att man skickar hem en individ som man bedömer inte ska ha med vapen att göra, utan att berätta varken för familj eller polis. Det senare kan tillskrivas bristfälligt agerande av läkaren, det första ett bristfällig agerande av Helikopterflottiljen. Det är en djupt tragisk historia där många sannolikt kommer behöva bearbeta sitt agerande i olika skeden.
Som att det inte vore tillräckligt tragiskt med att en, vid inryck frisk, ung människa bryts ner så pass mycket att hon väljer att ta sitt liv knappt ett halvår senare. Den dåvarande flottiljchefen Överste Mats Antonsson gör några uttalanden som visar på en bristande ansvarskänsla från ledningen och förståelse för hur människor fungerar.
I såväl nyhetsinslaget om dokumentären som dokumentären som sådan väljer Överste Antonsson att försvara förbandets agerande med att utredningen kommit fram till att man gjort allt som man kunnat. Att skicka hem en sjuk individ utan att berätta för familjen (till vilken man har kontaktuppgifter sedan inryck) med ursäkten att personen trots allt är en vuxen myndig människa ger inte sken av, för att uttrycka det milt, någon form av empatisk förmåga. Eller för den delen en insikt att när Försvarsmakten, på grund av sviktande psykisk hälsa, sagt att individen inte ska bära vapen, då har vi också indirekt sagt att individen inte är kapabel att fatta vissa myndiga beslut.
Från Helikopterflottiljens sida har det kommunicerats att nyhetsreportaget är hårt vinklat, där klippningen gör att vissa uttryck tas ur ett längre resonemang. Det längre resonemanget, som man får höra i dokumentären, är knappast förmildrande i sammanhanget. Det är inte en klippning som på något sätt har fått Översten att säga något han inte sagt. Man har tydligt uttryckt att det faller på individen att ta hand om sig själv, trots att det är tydligt att det är arbetet som gjort individen sjuk. Det ligger inte i linje med det ansvar som Försvarsmakten har gentemot såväl värnpliktiga och arbetstagare.
Vapen och förmågan att använda ett sådant är fundamentala delar i den militära identiteten. I dokumentären hör vi just hur nedslående det är för individen att misslyckas med skjutövningar och att det ses som ett misslyckande att inte klara utbildningen till att bli kulspruteskytt. Lägg därtill att ta bort rätten till att bära vapen vilket indirekt sänder signalen att individen inte har förmåga att utföra sin uppgift och dessutom inte är betrodd. Det är ett hårt slag mot identiteten, så pass hårt att det får hela omgaloneringsdebatten att framstå som en bris i jämförelse.
Jag har starka invändningar mot att befäl nu hamnar i kläm där de med bristande resurser och ett starkt tryck från ovan att tillse att så många som möjligt fullgöra sin värnplikt ska förväntas ha förutsättningarna att döma av om en individ ska få uppsöka förvarshälsan eller ej. I synnerhet när det handlar om att bedöma hur allvarlig smärta är. Den stundtals överdrivna rättivsepatos som lever i organisationen där ”simulanter” inte ska tillåtas att ”komma undan” kommer att ligga oss i fatet i takt med att vi utökar grundutbildningskullarna. Inte bara genom att vi öka risken för att få in individer med någon form av dold mental ohälsa, utan också för att det ökade tempot medför en risk att vi missar att hjälpa de individer som vi på olika sätt bryter ner genom att rubba allt från tillgång till sömn till mat.
När vi tar emot våra värnpliktiga gör vi det med vetskapen att de är där under tvång. Ett påfört tvång medför också ett ansvar för Försvarsmakten att tillse att individen inte far illa och blir sjuk på grund av brister i arbetsmiljön. Även om värnpliktiga är undantagna vissa arbetsmiljöbestämmelser så gäller arbetsmiljölagen allt jämt för alla och chefer har ansvar att de efterlevs.
Vi kommer inte kunna förhindra att det sker självmord i Försvarsmakten, däremot kan vi åtminstone försöka genomföra de åtgärder som ter sig naturliga om det hade gällt våra egna kamrater eller anhöriga. I det här fallet har Försvarsmakten och Helikopterflottiljen misslyckats med att känna det ansvar som vi borde känna för våra värnpliktiga. Nu lever en familj utan sin dotter och någonstans sitter åtminstone en individ på Helikopterflottiljen som ångrar att denne inte ringde familjen innan Alma skickades hem. Att inte kunna äga den insikten utan istället lägga ansvaret på individen och skylla på vinklat reportage ligger inte i linje med den flygvapenanda som blivit något av ett varumärke för Flygvapnet.
PS. Jag bjuder in Helikopterflottiljen till att svara på det här inlägget likt chefen F 7 gjorde i fallet med ”ölburksfänriken”. DS
I veckan offentliggjorde Försvarsmakten två bilagor ur den strategiska planen. Det är uppenbart att överbefälhavarens motto ”allt och alla för krigsförbanden” omsatts i planen och inriktningarna inom de olika tematiska områdena. Den strategiska planen har en hög svansföring (som sig bör) och flera formuleringar ställer höga krav på personalen, i synnerhet chefer, att leverera i enlighet med inriktningen.
Det finns anledning att göra några nedslag som i all väsentlighet påverkar personalen längst ner i organisationen och hur verksamheten ska genomföras från idag och flera år framöver (planen täcker perioden 2025-2035).
Efter en omröstning stod det klart att ni ville läsa en FIR om Fiskars civila fältspade. Så här den.
Specifikation
Längd ihopfälld: 24cm
Längd halvvägs utfälld: 44cm
Längd fullt utfälld: 59cm
Vikt: 1kg
Material:
Handtag – Kolfiberförstärkt plast.
Skaft – Aluminium inneslutet i plast.
Blad: Legerat stål som innehåller Bor. (Boron Steel)
Förvaringsficka i Canvas.Tillverkningsland: Polen
Spaden marknadsförs till friluftsintresserade och personer som sysslar med bergsbestigning. Huruvida de sistnämnda verkligen vill ha en spade med ett ”vanligt” blad kan nog diskuteras. Spadens utformning följer vad man förväntar sig av så kallade ”E-tools” (Entrenching tool) på marknaden. Vad som skiljer den här civila modellen från den militära versionen som saluförs av Gerber (både Fiskars och Gerber ingår i koncernen Fiskars Group) till ytan är att Gerbers E-tool är två centimeter längre och har försetts med ett sågtandat blad.
Spaden viks i två led vilket medför att den blir liten och mer lätthanterlig vid förvaring. När spaden fälls ut låses den på samma sätt som den tilldelade fältspaden, med skillnaden att gängan sitter uppe vid handtaget istället för vid bladet. Istället är det aluminiumskaftet som låser fast bladet i den tilltänkta vinkeln genom att utfasningar i skaftet matchas med utfasningar i bladet..
Bladet går att låsa i två olika lägen, som spade eller som hacka. När gängan är åtskruvad är det ingen del som rör sig. Huruvida det är sant efter ett år av att gräva värn låter jag vara osagt. Bladet har en mindre kant ovanpå som kan nyttjas för att använda fötterna för att trycka ner bladet i marken.
Både plasthandtaget och bladet sitter fast i skaftet med en grövre insex-skruv, vilket borde underlätta att byta ut den del som havererar först. Därutöver är det behändigt att både handtag och skaft är i plast vad gäller hantering i kyla.
I stort följer spaden vad som är mer eller mindre en standard för ”E-tools”, där ”civiliseringen” av modellen medfört att man tagit bort den sågtandade delen av bladet. Jag gillar spontant hur den ligger i händerna och att skaftet är lite grövre i jämförelse med den tilldelade fältspaden.