Foto: Astrid Amtén Skage/Försvarsmakten
Sveriges övergång till yrkesförsvar gjorde att vi inte bara fick en ny yrkeskategori (soldater), kraven på soldaterna och Försvarsmakten (som arbetsgivare) förändrades. Nu var inte soldaterna längre någon förbrukningsprodukt som i princip behövde vara hel under sin värnplikt, därefter skickades personen ut i det civila samhället och det var inte längre Försvarsmaktens bekymmer om personen gick ner sig fysiskt och psykiskt. Men när soldaten blev anställd, och den förväntade tjänstgöringstiden gick från månader till år fanns det de som insåg att modus operandi för fysisk träning behövde förändras. Detta har i sin tur bidraget till att försvarsmaktens personal stundtals tränar på en nivå som kan liknas med semi-elit. Därigenom har det under de senaste åren även börjat framföras begrepp som ”tactical athlete”, där soldaten numera ses som en idrottsatlet.
Detta har inte bara förändrat den fysiska träningen utan även den mentala. Egentligen är det inget nytt med mental träning för försvarsmakten. Temat återfinns på olika sätt i bibeln Soldaten i Fält (SoldF), där det ofta beskrivs kring termerna att aldrig ge upp. Samtidigt är det inte bara i strid som stress och negativa känslor uppstår ute på förbanden. Mycket av stressen kommer ifrån andra faktorer som exempelvis administration, sociala påfrestningar och ständigt skiftande ingångsvärden. Den här kumulativa stressen följer sedan med ut på kompani- och bataljonsövningen och kan påverka den fysiska förmågan negativt. Därför bör vi överväga att titta mer på idrotts- och motionspsykologin för att hitta metoder som kan skapa bättre förutsättningar för våra officerare och soldater att fungera under stark press.
Psykologisk färdighetsträning, eller Psychological Skills Training (PST), syftar i stort till att optimera prestationsförmågan, och minska den negativa anspänningen hos en atlet, framförallt under tävling. För att uppnå en optimal prestation, fokuserar PST på en rad olika faktorer hos själva atleten. Det rör sig om självmedvetenhet och självkontroll, vilka i sin tur kan påverkas av tankar, känslor och resultera i kroppsliga reaktioner.
Ett PST-program kan delas in i tre (3) olika faser. Första fasen är en utbildningsfas där syftet är att få deltagaren att inse vikten av PST. Vidare används utbildningsfasen för att utbilda deltagaren i förhållandet mellan upprymdhet/anspänning och prestation, och hur deltagaren ska gå tillväga för att hitta den perfekta nivån av anspänning för att prestera under exempelvis en tävling. En del av fasen består även att få atleten att bli självmedveten om sin egna mentala status i en given situation. Därmed även hur atleten ska gå tillväga för att korrigera situationen.
Den andra fasen är inhämtning/inlärningsfasen. Det är i den här fasen atleten får fokusera på att lära sig de strategier och tekniker som behövs. Genom exempelvis individuella möten kan atleten lära sig att hantera den anspänning som kan uppstå inför en match. Vidare kan individen få verktyg för att hantera en uppkommen negativ självbild. Detta kan innefatta kognitiva strategier i form av visualisering eller att prata med sig själv. Det är viktigt att förstå att verktygen och strategierna inte generiska metoder som kan appliceras på alla, utan det i regel krävs en individuell utvärdering och plan.
Den tredje och sista fasen är tillämpningsfasen. Den fasen har tre (3) huvudmål för att PST ska få önskad effekt. Det första målet är att genom överinlärning, träna individen att omedvetet utföra det han eller hon har lärt sig. Att lära individen att systematiskt använda det denne lärt sig i situationer där de behöver prestera exempelvis på en träning (i den militära kontexten kan det vara ett övningsmoment). Det sista målet är att individen tar steget fullt ut att använda de tekniker han eller hon lärt sig även i tävlingssammanhang. Det är viktigt att tänka på att det är en stegvis process där varje steg fyller en funktion. Är individen inte bekväm med att använda teknikerna under träning, eller mer kontrollerade situationer kommer individen inte kunna nyttja dem under press heller, exempelvis under en skarp insats.
Ett sätt att följa upp individen och dennes utveckling är att använda sig av en dagbok. Genom dagboken blir det även tydligt för individen hur progressionen fortskrider. I dagboken bör det även framgå hur individen uppfattar effekten av exempelvis en avslappningsteknik. Därigenom skapas spårbarhet och personen kan komma fram till förbättringar som eventuellt kan behövas.
Slutmålet är självreglering där individen själv kan genom olika tekniker, själv reglera de reaktioner som uppstår. Ett exempel är fem-stegs modellen utvecklad av Kirschenbaum (1987). Det första steget är att identifiera problemet och där avgöra om det är något som kan förändras. Steg två blir att dedikera sig till att lösa problemet vilket leder in i steg 3, som är själva utförandet. Steg 4 tar hänsyn till den yttre miljön och de krav/förväntningar som kan finnas. Det femte och sista steget kallas för ”generalisering”, vilket innebär att de tekniker som individen använt kan normaliseras och användas för att reglera känslouttryck i andra situationer. Exempelvis att hålla ett föredrag inför en grupp av människor.
Det bör även poängteras att den här typen av psykologisk färdighetsträning i idrottssammanhang gör sig bäst innan säsongen börjar, alternativt under försäsongen. Då det finns mer tid att lära sig, och använda sig av nya tekniker. Under säsongen finns det risk att det undermedvetet finns en stress över att behöva prestera och vinna, vilket kan hämma färdighetsträningen. Det vill säga, i en militär kontext bör färdighetsträningen ligga under en ledighet, alternativt vid den tidpunkt på året där övningsverksamheten är något mindre intensiv.
Det här är ingen ”quick fix” som kommer hjälpa dig med alla dina problem just nu och lösa dem för evigt. Den här typen av färdighetsträning tar dels tid att lära sig, samtidigt som det kräver ett vidmakthållande. Precis som med alla andra färdigheter som skytte, sjukvård eller att köra lastbil.
Källor
Weinberg, Robert S. & Gould, Daniel (2010). Foundations of sport and exercise psychology. 5th ed. Leeds: Human Kinetics
Kirschenbaum, D.S., 1987. Self-regulation of sport performance. Medicine & Science in Sports & Exercise.