Den militära kulturen har under flera generationer fostrat, och fortsätter fostra, att problemorientering är negativt. Att identifiera problem och diskutera dem ses inte sällan som att ha problemfokusering eller att ”probleminventera”. Det som förordas är istället att komma med lösningar till chefen, att vara lösningsorienterad. Jag kommer i den här artikeln hävda att vi gått vilse i vad lösningsorientering är och att vi, om vi vill att den organisationen ska utvecklas och stå på en stabil grund i framtiden, behöver hitta tillbaka till problemorienteringen.

Den huvudsakliga anledningen till mitt ställningstagande är att vi idag förväxlat att vara ”lösningsorienterad” med att hitta ”snabba lösningar”, på engelska ”quick fixes”, på de hinder vi möter i vardagen. Dessa ”snabba lösninar” löser egentligen inte grundproblemet utan är egentligen en temporär lösning för att kunna gå vidare mot ett mål eller för att kunna lösa en annan uppgift. För att exemplifiera vad jag menar tänk dig följande situation. Du saknar tillräckligt med vägguttag för att kunna koppla in all IT-utrustning. Lösningen blir att koppla in en förgreningsdosa. Problemet med för få vägguttag består men du kan åtminstone koppla in din utrustning för att kunna utföra din huvudsakliga arbetsuppgift. Så långt ser vi antagligen inga problem. Men inom Försvarsmakten har den här formen av snabba och enkla ”lösningar” en tendens att bli permanenta. Det vill säga att plötsligt har vi byggt in förgreningsdosan och hängt upp mer utrustning på att den finns. Tills en dag då säkringen ger upp för att belastningen på det ursprungliga vägguttaget blev för högt. Då slutar allt som vi kopplat in på det uttaget att fungera och vi står med ett ännu större problem att hantera än från början.

Andra snabba lösningar som kan användas för att exemplifiera problematiken är exempelvis att silvertejpa eller limma trasig materiel istället för att byta ut den (på grund av kostnad eller brist). För eller senare kommer den här temporära lösningen inte avhjälpa det huvudsakliga problemet (materielen är trasig) och vi kan bli stående i terrängen med utrustning som inte fungerar.

Jag menar att vi har, i viljan och önskan om att framstå som lösningsorienterade, fokuserat på att hitta snabba lösningar på problem utan att de facto titta på vad det faktiska problemet är och hur vi löser det på långsikt. Vi lever i en värld med kortsiktiga lösningar, där vi släcker småbränder genom att anlägga mindre eldar som med tid växer allt större. Det kan ha varit att en individ placerats på en rad i Prio som inte alls är den befattning som individen har, en typisk ”lösning” på organisatoriska problem som ingen tänker på förrän det är dags för att prata löner och individen plötsligt befinner sig i en situation där lönen sätts utifrån befattningen i Prio och inte vad individen faktiskt gör.

Eller att vi sitter med mängder av fullösningar för att kunna arbeta effektivt i vår IT-miljö där det lösningen är att individen använder privat anskaffad utrustning vilket på sikt innebär att lösningen upphör att fungera när individen försvinner. Då blir problemet större än vad det var från början eftersom det blir ett märkbart ”produktionsbortfall”. Därtill riskerar vi sitta med olika lokala lösningar på samma problem vilket kommer tarva onödiga resurser och belasta organisationen än mer än en faktisk permanent lösning.

Jag menar inte att vi inte ska söka snabba lösningar för att kunna lösa den huvudsakliga uppgiften. Det är mer eller mindre en naturlag att det kommer finnas hinder som vi behöver trixa oss runt för att nå målet. Det jag menar är att vi inte får glömma bort att problemet fortfarande finns och att det behövs en lösning på lång sikt. Vilket innebär att vi behöver börja acceptera att människor ser de här problem och påtalar dem även när det finns en temporär ”quick fix” på plats. Risken är annars att vi bygger upp vår verksamhet på en väldigt porös grund vilket riskerar att underminera betydligt större och mer kostsamma förmågor. För att återkoppla till vägguttaget. Det hjälper inte att vi har kvalificerade beslutssystem med AI om dessa är inkopplade på en instabil strömförsörjning.

Det här är inte en enkel omställning att göra. Framförallt kostar det på energi att vara den som tar striden mot en chef som enbart vill ha ”lösningar och inte problem”. Det saknas idag incitament för chefer att ta tag i problem då de egentligen bara behöver ha en ”quick fix” som håller tills dess att de lämnar över till sin efterträdare. Lönefrågan för piloter kan ses som en exempel på hur det kan gå när problem inte hanteras utan lämna över till nästa där det till slut briserar på riktigt och blir ett större problem än vad det var från början.

Så ta tag i problemen när de identifieras, även efter att en ”snabb lösning” applicerats. Risken är annars att det underminerar framtida förmågeutveckling för att vi misslyckades med att lägga grunden.