Det är i skrivande stund nästan två veckor sedan Sveriges Radio släppte dokumentären om 20-åriga Alma som efter nästan ett halvår in i sin grundutbildning tog sitt liv. Media hakade på nyheten och det har publicerats en rad olika artiklar. Särskilt uppmärksammat från min sida är de uttalanden som dåvarande chefen för helikopterflottiljen gör angående att de värnpliktiga är vuxna människor och det ansvar som individen själv har att kommunicera med sina anhöriga. Ett uttalande som även delgavs Aftonbladet i skrift.

Det är vuxna och myndiga människor som vi utbildar och det kan därför finnas begränsningar i vad vi har möjlighet att rapportera till anhöriga med hänsyn till patientsekretess

Överste Mats Antonson, aftonbladet

För att snabbt sammanfatta min kritik mot Helikopterflottiljens agerande i frågan. Jag anser alltjämt att det är undermåligt agerat när man inte berättar för anhöriga att man skickar hem en person som man anser vara så pass sjuk att denne inte ska ha vapen. I synnerhet när individen är en jägare och äger ett vapen, vilket rimligtvis borde ha framkommit i det inryckningssamtal man hade två veckor in i grundutbildningen. Eller för den delen någon gång under utbildningen då Alma uppmärksammats för att ”vara en god skytt med”visat på en god förmåga vid den grundläggande vapenutbildningen”. Därutöver har läkaren antingen helt missat den här delen att Alma ägt ett vapen, eller underlåtit sig att anmäla till Polis enligt gällande lagkrav.

I utredningen (FM2023-7390:1) kommer utredaren till tre slutsatser gällande förbandets hantering av Almas välmående.

  • [Utredningen] har inte funnit några formella fel i kontakterna mellan A och FM, mellan befälslag och Försvarshälsan eller mellan A och befälslag.
  • FM har inte informerat A’s närmast anhöriga om A’s mående.
  • Information till anhöriga om kontaktvägar till FM finns och delges, men når inte alltid fram.

Vi kan börja med det sistnämnda. Slutsatsen är betydligt snällare formulerad än vad man skriver i huvudstycket gällande information till anhöriga. Där skriver man att de ”tydliga kontaktvägar för anhöriga att förmedla oro avseende psykisk ohälsa kommuniceras inte på ett sätt eller vid rätt tillfällen för att informationen med säkerhet ska komma anhöriga till del.” Man konstaterar att ansvaret att förmedla kontaktuppgifter till de anhöriga ligger ”på den värnpliktige, som i lagens mening är myndig”. Jag kan inte minnas att det varit ett hinder för Försvarsmakten någonsin att skicka informationsblad eller inbjudningar till diverse evenemang direkt till anhöriga utan att passera den värnpliktige eller för den delen den anställde. Men i det här fallet blir det alltså den värnpliktiges ansvar att kommunicera information som de får sig till del i en tsunami av olika informationselement, i en miljö som konstant belastar deras kognitiva förmåga och som vi vet innebär att de missar, missförstår eller glömmer information.

Men låt oss ta det från början. För den här utredningen som dåvarande C hkpflj beordrade och som man tar skydd bakom är avgränsad. Utredningen fick varken ”i uppgift” eller ”har för avsikt att undersöka vare sig ev. skuldbörda eller ansvar”. Man har då redan från början fastställt att man inte kommer titta på vilket ansvar man har för händelsen eller om man uppfyllt de skyldigheter man har, vilket är intressant eftersom man i samma utredning (och i efterkommande uttalanden) poängterar individens ansvar. Utredningen vill identifiera ”eventuella systematiska brister och utvecklingsområden” utifrån förbandets agerande vad gäller suicidprevention. Man säger sig vilja ”lära av den tragiska händelsen”. Efter att ha läst den 16 sidor långa utredningen vet jag inte riktigt om man egentligen varit så värst intresserad av att lära sig något utan mer försökt påtala att man gjort rätt, eller åtminstone inte agerat fel.

En svaghet i utredningen är att man säger sig ha granskat ett stort antal dokument men man redogör enbart för ett urval av dessa. Vad gäller Försvarsmaktens centrala dokument framgår det inte om man studerat den den handbok som styr personaltjänst för värnpliktiga (H Pers värnpliktsärenden 2019), Försvarhälsans tjänstebeskrivning från 2019, Reglemente vårdgivare 2013 eller för den delen det informationsblad som FM HRC gett ut gällande patientsekretess. Flera som jag ser det relevanta skrifter för att bemöta det försvar som helikopterflottiljen nu valt att använda sig av.

Vad säger utredningen är fakta?

Den 19 september 2022 sker inrycket på Kvarn. Under de två första veckorna sker ett inryckningssamtal (oklart när) som enligt utredningen genomförs utan att något avvikande noteras i protokollet. Den 28 och 29 september sker, på plutonchefs inrådan, samtal mellan Alma och värnpliktskonsulenten. Alma uttrycker att hon inte är motiverad att fortsätta och har hemlängtan. Det uppfattas som en vanligt förekommande reaktion. Enligt utredningen noterar familjen vid första permissionen i hemmet att Alma är tystlåten och inte egentligen vill åka tillbaka till Kvarn. Alma fortsätter uttrycka oro och olust under de lediga perioderna hemma men i Kvarn fortlöper utbildningen ”utan större friktioner”. Familjen ska ha kontaktat ett av befälen på grundutbildningskompaniet för att berätta om Almas mående men detta finns inte dokumenterat någonstans hos befälslaget.

Efter juluppehållet anmäler gruppkamrater till plutonsledningen att Alma gått ner uppenbart i vikt. Ett nytt samtal bokas in med konsulenten av plutonchefen. Samtalet genomförs 10 januari 2023 där konsulenten ”uppfattar det som att A tappat motivationen”. Alma verkar enligt konsulenten vara frånvarande och inte intresserad av att prata, varken om sin nuvarande situation eller framtiden.

Alma har enligt utredningen svårt att hänga med i utbildningen fysiskt och får ändrad befattning från att vara flygbassäkerhetssoldat/kulspruteskytt till att bli flygbassäkerhetssoldat.

Alma anmäler den 9 februari att hon inte mår bra. Besök bokas in samma dag hos försvarshälsan där sjuksköterskans bedömning leder till läkarbesök med provtagning och EKG. Läkaren bokar sen i sin tur in ett besök hos förbandspsykologen den 13 februari och lämnar en rekommendation till plutonchefen att Alma inte ska delta i verksamhet med vapen och skarp ammunition. Istället ska Alma få återhämta och genomföra det planerade besöket hos psykologen. Hos psykologen noteras att Alma ger ”ett skört och hjälpsökande intryck” samt är fåordig. Hon berättar att utbildningen är jobbig men vill slutföra den.

Efter besöket tar psykologen kontakt med läkaren och de diskuterar möjligheten att ta upp ärendet till en granskningsnämnd där läkare, psykolog, kompani- och plutonchefer deltar för att diskutera den värnpliktiges förutsättningar för att slutföra utbildningen. Psykologen tar kontakt med bl a plutonchefen och beskriver läget och lämnar sin samt läkarens rekommendationer. I samråd med kompanichef beslutas att skicka hem Alma den 13 februari för återhämtning i hemmet. En särskild transport till hemmet och föräldrarna anordnas av kompaniet.

Den 15 februari kontaktar förbandsläkaren Alma via telefon för att följa upp, då sitter Alma på en vårdcentral och väntar på en läkarbedömning. Under det samtalet lämnar Alma ett godkännande att förbandsläkaren får ta kontakt med den civila läkaren för informationsutbyte. Samma dag informeras förbandsläkaren av den civila vården att Alma blir sjukskriven i tre månader framöver och att utredningen ska fördjupas. Försvarsmakten skickar över samtliga journaler och provsvar (via fax) till den civila vården.

Den 16 februari tar Alma sitt liv i hemmet med sitt eget vapen.

En analys med brister

I analysen skriver man att Alma haft flertalet kontakter med läkare och psykolog där man eftersökte tankar samt tecken på självskadebeteende eller självmord. Man skriver att de uppgifter som Alma förmedlat i kontakter med vårdpersonalen står i kontrast till de som kommunicerats till anhöriga. Detta visar, enligt utredningen, på komplexiteten att bedöma riskerna kopplat till psykisk ohälsa men att inga ”uppenbara brister eller fel kan identifieras från någon av de stödfunktioner hen varit i kontakt med”. Vilken är intressant skrivning med tanke på att man inte avsåg att man skulle utreda ansvarsfrågan och inte heller har utrett försvarshälsans agerande utifrån de gällande regelverk som finns.

Utredningen kommer fram till att inryckningsveckorna är stressfyllda och att de värnpliktiga delges stora mängder information och att information kring hur de ska agera vid egen eller kamraters psykiska ohälsa försvinner i informationsflödet. Men i rekommendationerna återfinns ingen åtgärd som direkt ämnar att åtgärda den här bristen. Chefen för helikopterflottiljen rekommenderas att ”överväga kompletterande” sätt att kommunicera med anhöriga om kontaktvägar.

Ingenstans i utredningen diskuteras varken den patientsekretess som man angett som hindrande i intervjun med Aftonbladet eller för den delen om man kände till att Alma ägde vapen i hemmet. Om patientsekretess varit hindrande, med vilket godkännande har läkaren och psykologen kommunicerat Almas tillstånd med plutonsbefälen? Det är trots allt de militära befälen om fattat beslut om att skicka hem Alma och att det anordnats en transport till hemmet där föräldrarna bor. Det finns luckor i utredningen kring beslutsfattandet och på vilka grunder man fattar beslutet. För att inte tala om att man verkar ha fattat beslut om att Alma ska åka tillbaka till förbandet ett visst datum då det kommer hem en taxi till familjen 10 dagar efter att Alma dött. Det diskuteras inte heller vilka rutiner som gäller vid onormal viktnedgång hos värnpliktiga och hur detta ska hanteras, eller det ansvar som förbandet har för Alma även när hon är sjukskriven i hemmet.

Under punkten ”övriga iakttagelser” skriver utredningen att ”en suicid är alltid tragisk och väcker mycket känslor, men i utredningsarbetet har det framkommit att de inblandade gjort vad de kan med de förutsättningar som varit tillgängliga.” En slutsats utifrån det är att det saknats förutsättningar för förbandet att såväl omhänderta värnpliktiga som mått psykiskt dåligt som att förhindra självmord. Trots att det inte bara funnits skäl att ifrågasätta om en individ som tappar en fjärdedel av sin vikt faktiskt ska skickas till en konsulent istället för direkt till vården. Eller om det verkligen är rimligt att försöka lägga ansvar på övriga värnpliktiga att hålla ett öga på Alma. Utifrån det som framkommer i utredningen och dokumentären verkar målet under fem månaders tid varit att få Alma att stanna kvar, och att man väljer att kontinuerligt påpeka att hon inte verbalt sa att hon ville avbryta. Trots att hon själv signalerar genom sitt agerande och sökande av samtalsstöd. Vi vet att värnpliktiga kan driva sig själva till allvarliga skador och t o m döden istället för att säga att de ger upp. Det är befälets roll att övervaka och lyfta av individer innan de skadar sig.

Ingenstans finns det heller ett formellt hinder att ta kontakt med anhöriga för att berätta varför man valt att skicka hem en värnpliktig en måndag. I synnerhet när anhöriga ringer upp och frågar. Är man nu orolig för patientsekretessen så visar man det dåligt i den kommunikation som ändå sägs ha skett mellan försvarshälsan och befälen på GU-komp. Det ska också noteras att patientsekretessen inte är absolut utan att det bygger på en bedömning att uppgifter kan delges om man kan anta att det inte är till men för personen.

Dömd på förhand?

Det här är en djupt tragisk händelse, så långt har utredningen kommit till helt rätt slutsats. Men utredningen i sig är en besvikelse redan från början. Att avgränsa bort ansvarsfrågan är också att frånsäga sig det ansvar man faktiskt har för värnpliktiga och deras välmående. Jag är inte ute efter att man ska säga att en viss befattningshavare var den felande länken eller dylikt. Vad jag hade hoppats på var en utredning som ärligt ville utreda hur det här kunde fortgå i fem månader och att man inte ansåg det vara nödvändigt att prata med anhöriga, trots att de hörde av sig. Istället hamnar man i svepande rekommendationer och mållåser på särskild suicidpreventionsutbildning. När det som troligtvis hade kunnat förhindra situationen var att någon annan än Alma hade fattat beslutet om att avbryta utbildningen. Att man på förhand hade funderat på vad det är för personligheter vi tar ut och vad det de facto innebär för hur de . Att ett telefonsamtal med en förklaring hade kunnat ge familjen en chans att agera. Konkreta lärdomar som kan implementeras i vilken befälsutbildning som helst.

När förbandet säger att de gjort vad de kunnat under existerande förutsättningar är det lite som att säga att man inte hade kunnat förhindra den negativa spiral som pågick under så pass lång tid. Att Alma på något sätt var dömd på förhand från den dagen hon ryckte in. Det är mer än tragiskt för mig. Det är ofattbart.