I veckan offentliggjorde Försvarsmakten två bilagor ur den strategiska planen. Det är uppenbart att överbefälhavarens motto ”allt och alla för krigsförbanden” omsatts i planen och inriktningarna inom de olika tematiska områdena. Den strategiska planen har en hög svansföring (som sig bör) och flera formuleringar ställer höga krav på personalen, i synnerhet chefer, att leverera i enlighet med inriktningen.
Det finns anledning att göra några nedslag som i all väsentlighet påverkar personalen längst ner i organisationen och hur verksamheten ska genomföras från idag och flera år framöver (planen täcker perioden 2025-2035).
Personalområdet
Intåget i Nato, tillväxten av såväl grundorganisation (GRO) som krigsorganisation (KRO) och ytterligare förändringar i befälssystemet har medfört att det förts otaliga diskussioner kring arbetsmiljö, karriärutveckling och förmåner. Därutöver har det pratats om farhågor kring den vakuumeffekt som uppstår till följd av att personal på högre ledningsnivåer pensioneras vilket riskerar att underminera kompetensuppbyggnaden för personalen som snabbt skickas uppåt i systemet. Den strategiska planen ger oss någon form av ledstång och ledtrådar till hur Försvarsmakten nu avser att omhänderta en del av frågorna.
Bland annat vill Överbefälhavaren att det ska införas en chefsutveckling som bygger på meritokrati där det sker medvetna satsningar på kompetensutveckling, både fördjupande och breddande. Samt att det ska ske så kallad ”talangutveckling”. Detta ska i sin tur understödjas av en kompetensutveckling samt omställningsutbildning av personal mot ”brist- och nyckelkompetenser”. Särskilt fokus ska ägnas åt rekrytering och behållande av de här kompetenserna. Sett till myndighetens höga svansföring inom rymd, cyber och AI är en spaning att det nu, mer än någonsin, finns utrymme för individer att söka lokala omställningsmedel för att utbilda sig inom de här områdena. Samtidigt riskerar det på sikt att bli en konflikt om resurser då det samtidigt uttalas att fler ”erfarna” yrkesofficerare ska ”verka i förbandstjänst istället för stabstjänst”. Om då krigsförbanden nu ska sättas främst samtidigt som att yrkesofficerare ska ersättas med civila där det är lämpligt finns det en risk att det skapas inlåsningseffekter för personal som skulle vilja växlas till ett annat arbetsområde.
Krigsorganisationen ska i huvudsak bemannas av värnpliktigt och ”tjänstepliktigt” befäl. Bland annat ska yrkesofficerare som slutar antingen erbjudas anställning som reservofficer, teckna avtal eller helt enkelt krigsplaceras som värnpliktigt befäl. All personal som slutar ska krigsplaceras där det är möjligt. En intressant not är att förutsättningarna för att ta emot ”krigsfrivilliga”, det vill säga utbilda och förbandsplacera frivilliga, ska utredas. Det är sannolikt en identifierad lärdom från Ukraina.
Det högaktuella ämnet kring tjänstgöring vid annan ort (såväl nationellt som internationellt) berörs kortfattat. Förutom att Försvarsmakten avser sig vilja vara en aktiv part i utvecklingen av statens arbetsgivarpolitik ska lönearbetet vara ”proaktivt” för att bl a skapa konkurrenskraftiga löner i relation till övriga myndigheter. Därutöver ska myndigheten arbeta för bättre villkor för personal med familj vid tjänstgöring borta från hemmaorten. Noterbart är att flexibilitet vad gäller förläggandet av arbetstid ”ska nyttjas”, och distansarbete ”ska underlättas” när det är möjligt. Det senare har sagts sedan tidigare och framförts i olika beslutsdokument, men det möts fortsatt av rena praktiska hinder där det bland annat sägs att det är brist på FMAP-K.
Omhändertagandet av växande GU-kullar
Försvarsmaktens mål är att uppnå en årlig utbildningskull om 12 000 värnpliktiga 2032 (samtidigt ska möjligheterna att utbilda 14 000 ”överses”). För att det överhuvudtaget ska vara realiserbart behövs vissa åtgärder genomföras. Bland annat återuppväcks den gamla devisen om att få ska utbilda många. Ett fåtal instruktörer ska helt enkelt kunna driva igenom fler genom att ”utbildningsmetoder och systemstöd utvecklas”. Där Försvarsmakten tidigare drivits av ekonomiska rationaliseringar vilket lagt mer arbetsuppgifter på enskilda chefer, finns nu en öppning där systemen ska ses över för att bli ändamålsenliga och att stödet till den militära personalen de facto blir ett stöd vilket ska frigöra tid för den militära personalen att vara ute och utbilda.
Grundutbildningens längd på liknande befattningar ska ”harmoniseras” där det är möjligt. Det vill säga att särlösningar ska undvikas för att skapa dels planeringsförutsättningar för förbanden att skapa regionala utbildningar, dels ger det förutsättningar för att de få som nu ska utbilda fler även ska kunna vara lediga.
Samtidigt är det inte bara den stående yrkesofficerskåren som förväntas lösa utbildningen. Utbildning av värnpliktiga plutonsbefäl ska öka. Troligtvis för att kunna avlasta instruktörerna samt för att skapa ett än större rekryteringsunderlag till officersprogrammet (vilket ses som en förutsättning för att överhuvudtaget kunna fylla en framtida organisation).
Något som troligtvis kommer märkas ute i organisationen är viljan att få en bättre uppfattning om hur många som tar anställning eller krigsplaceras efter sin grundutbildning. Det är en form av statistik som behövs, samtidigt finns en risk att chefer förblindas av viljan att ha ”snygga siffror” i form av personaluppfyllnad att det, likt viljan att fylla upp officersprogrammet, i slutändan skapar problem.
Något om Hemvärnet
Hemvärnets uppgifter är ständigt diskuterade. I synnerhet hur avtalstiden ska räcka till för att göra allt som man har ambition att genomföra. Chefens uttryckta vilja är att tillgänglig avtalstid främst ska användas för att utbilda i huvudtjänst och ”dimensionerade krigsuppgifter”. Vilket jag läser om utbildningsfokus på ”skydda, bevaka, ytövervaka” för den absoluta huvuddelen och funktionsspecifik utbildning för övriga. Till detta framgår det tydligt att stridskraftens eldhandvapen ska omsättas och nya förmågor införas (vilket i sin tur kommer kräva utbildning om de ska vara gripbara omgående). Därutöver ska granatkastarsystemet omsättas.
Lite om materielförsörjning
”Krigsförbandens behov ska styra materielförsörjningen i alla faser.” Den meningen kan ses som en självklarhet vad gäller militär verksamhet. Samtidigt finns det en konflikt mellan grundorganisationens behov av fredsmateriel kontra krigsorganisationens behov av krigsmateriel. Resurserna (främst antal timmar på ett dygn) räcker inte till att tillgodose bägge behoven. Den uttrycka inriktningen är att tid från behov till leverans ska kortas ner genom att minimera nationella särkrav. Vilket bör ses som normbrytande i en kultur som annars gärna vill ha svenska modifieringar på färdiga produkter (uniformsbyxor utan fäste för kängan?! Vafalls!). Försvarsmakten vill främja gemensamma anskaffningar med våra allierade.
Internationella samarbeten
Försvarsmakten vill knyta sig till en rad länder genom tätare samarbeten, vilket indirekt innebär att personalen kan komma att vara mer engagerade nationellt och utomlands i utbildningar, övningar och andra former av utbyten. Där har det nya svenska fokuset på indopacifiska regionen seglat upp med fokus på Australien, Singapore, Sydkorea och Japan.
Senast 2030 ska Försvarsmakten ha bemannat samtliga 300 kvotbefattningar som finns inom Nato, FN, EU och OSSE. Därutöver ska karriärvägar skapas som ger personalen den nödvändiga kompetens som behövs för att kunna bestrida de här befattningarna. Detta inbegriper även bemanning vid Natos skolor och Centre of Excellence (CoE)
Avslutningsvis
Det finns givetvis mycket mer att göra nedslag i de två bilagorna. Ambitionen är hög och det är som sagt tydligt att fokus ligger på att krigsförbanden ska kunna uppnå krigsduglighet fort. Det här kommer träffa förbanden på olika sätt. För vissa förband är det ”business as usual”, för andra blir det större förändringar i vardagen med andra prioriteringar än vad som gäller idag. Andemeningen som jag tolkar dokumenten är att vi behöver ställa om mentalt och fokusera på det som är viktigt för att vara förberedd för kriget. Det som återstår att se är hur den strategiska planen nu omsätts till faktiska beslut och direktiv för verksamheten. Om fokus nu är på krigsförbanden innebär det också att dessa måste övas mer och att fler förband blir trogna sina ramvillkor även om dessa kräver att annan fredsmässig verksamhet ned- eller bortprioriteras. Det är i det sistnämnda jag anar en konflikt som i sin tur riskerar att leda till en mission creep. Där de krav som ställs i fredstid på lösandet av vissa, synbara och förvaltningsmässiga, uppgifter helt enkelt kommer att ta resurser bort från krigsförbanden. Samtidigt är det möjligt att motverka det nu när fler är medvetna om inriktningen och kan diskutera vad det betyder för egen enhet eller eget förband. Därav är det rekommenderat att alla går in och läser igenom dokumenten för att förstå varför fokuset ligger på krigsförbanden. Låt 2025 vara året då vi slår om på riktigt.