Kan vi undanröja alla hinder?

Dåvarande överbefälhavaren General Micael Bydén uppmanade personalen att driva verksamheten framåt och våga fatta beslut även om de var osäkra på sitt mandat. Det kan ses som ett sista djärvt försök att få en trögrörlig organisation att växla upp snabbare. För det har inte saknats kritik mot tröga processer, föråldrade strukturer eller mot chefer som antingen är för rädda att fatta fel beslut, eller som för den delen fattar beslut som är så pass fel att de får konsekvenser för hela organisationen.

Nuvarande överbefälhavare, General Michael Claesson, var snabbt ute och offentliggjorde sin inriktning med allt för krigsförbanden och ”gå på marsch!”. Vilket han kommunicerade igen i Försvarsmaktens årskrönika för 2024. Budskapet går enligt mig inte att misstolkas. Det är krig i världen, medborgaren och våra allierade förväntar sig att vi är redo för det som komma skall och därmed behöver vi göra allt vi kan för att undanröja alla hinder som står i vår väg för att bli redo. Hinder i det här fallet lämnas till åskådaren att förstå men utifrån diskussionerna som varit tidigare bör vi förstå de som administrativa process och fredsmässiga rutiner som skapar långa ledtider innan vi får materiel eller som på annat sätt begränsar tiden för att öva. Krigsorganisationen och dess förmåga ska vara i fokus.

Jag tror absolut att överbefälhavaren är genuin i sin vilja. Det är i linje med den uppfattning jag fått när jag fått se honom utöva sitt chefskap i Försvarsmakten. På samma sätt tror jag även att General Bydén var genuin när han uttryckte en vilja att fler skulle våga fatta beslut och driva verksamheten framåt. Helt enkelt för att vi befinner oss i en ny tid där det inte längre fungerar med vare sig styrning från centralt håll i alla frågor eller där det helt enkelt saknas personal som kan fatta alla nödvändiga beslut i tid. Det jag däremot har en farhåga kring är om det egentligen kommer ha någon inverkan på de lägre nivåerna. Det finns många chefer i linjen och det finns många chefer som är måna om att av hävd skydda sina mandat eller områden från yttre påverkan.

Den ”strategiske korpralen” är en återkommande figur för att, oftast i negativ bemärkelse, prata om hur beslut på lägre nivå kan påverka en militär organisation eller för den delen en hel stat. Egentligen är den ”strategiske korpralen” ett förkroppsligande av en militär organisations förmåga att vinna krig. Att det till syvende och sist hänger på vad soldaten eller sjömannen gör och de initiativ denne tar i striden. Oaktat begåvningen hos brigadchefen, den operativa ledningen eller hos överbefälhavaren är det den enskildes förmåga och vilja som avgör. På samma sätt hävdar jag att en överbefälhavare i fredstid enbart kan göra så mycket innan organisationens inre beslutskultur kör över och smular sönder alla beslut.

Inom organisationen finns det gott om strategiska majorer och förvaltare (för den delen även kaptener och fanjunkare osv) som påverkar hur det går att undanröja de hinder som upplevs finnas. Det är oftast väldigt tacksamt att skylla på den civila personalstyrkan, att de civila helt enkelt inte förstår sin roll och att det skulle bli ”ordning med militära chefer”. Då kan det vara värt att påminna om att vi har gott om exempel där militär chefer inte alls har bidragit till att undanröja hinder, snarare tvärtom. Den militär chefen kommer inte med någon magiskt objektivt god vilja utan fattar oftast besluten utifrån sin egen subjektiva uppfattning om vad som är viktigt där och då. Inte sällan färgad av en tradition eller för den delen att vara uppfostrad i en dåtida militär organisation som hade andra förutsättningar och hot än dagens.

Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om chefer aktivt förhindrar förändringar istället för att söka dem. Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om en generalläkare tillåts sätta stopp för att en enhet får hämta ut värmeanpassade uniformer inför verksamhet som uppenbart är viktig för Försvarsmakten. Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om vi fortsätter med en mandatfördelning som innebär att en försvarsgren kan förhindra de andra att driva på utvecklingen inom ett specifikt område eller för den delen köpa den materiel som behövs. Och det vore orealistiskt att anser att en person, det vill säga General Claesson, skulle ha detaljkunskapen om maskineriet som är Försvarsmakten att han direkt skulle kunna peka på kärvande kugghjul för att få dem utbytta. Det ska hans underställda chefer hålla koll på och tillse att åtgärda innan maskineriet havererar.

Så hur ska vi komma runt det här? Jag hävdar, något anekdotiskt, att den förändring vi har fått fram tills idag inom exempelvis personlig utrustning till stor del beror på att de lägre nivåerna tvingar till en förändring genom att konstant stånga sig mot den trögrörliga väggen som hindrar utvecklingen (dvs ignorera förbud mot exempelvis fickor). Och att det därmed är den vägen som kommer vara fortsatt gällande i flera aspekter (enklare att be om förlåtelse än tillåtelse). Vilket givetvis kommit till en kostnad för en del vad gäller arbetsmiljö.

Jag hävdar samtidigt att vi behöver bli smartare och exempelvis likt Hemvärnets vapenofficer argumentera faktabaserat i de fall där någon försöker dra i nödbromsen. Det vill säga att vi för att kunna ta initiativ och undanröja hinder behöver vi veta vad det exakt är vi undanröjer och varför.

För att travestera vad en numera pensionerad general sa till en enhet jag tillhörde en gång; Vi är alla rekryterade för att vi vet vilka regler vi kan bryta emot och när för att kunna lösa uppgiften.