Korrigering: I en första version stod det att filmen visades på en personalinformation. Korrekt är att filmen förhandsvisades på en samling med viss personal. Filmen stoppades från att visas på en gemensam personalinformation på regementet.

Det är inte på något sätt nytt att det finns mixade åsikter om chefer, i synnerhet förbandschefer på de lägre nivåerna. Ingen, speciellt inte en chef, är omtyckt av alla. De flesta är dock respekterade och har genom åren lärt sig navigera i den sociala kultur som präglar det militär livet. Detsamma gäller i stor utsträckning även förbandsförvaltarna runt om i organisationen. Åtminstone de som på något sätt är framträdande i sin roll och som syns ute ”i verksamheten”. Samtidigt återfinns alltjämt flertalet regementsförvaltare, antingen i rollen som förbandsförvaltare eller annan, som verkar sakna all form av kontakt med verkligheten och som kör sitt personliga race.

Vi såg det när Livgardets förbandsförvaltare fick för sig att instifta egna fysiska tester för SOU. Där fick förbandet backa, utfärda nya order och försöka släta över att man tagit sig befogenheter som man inte alls hade. Nästa gubbe ut på linan var regementsförvaltaren för Älvsborgs amfibieregemente som i skrift, på Försvarsmaktens intranät, sågade hur sina egna soldater såg ut när de övade bland annat värnrensning. Strunta i att de utförde momenten med bravur, ”smolket i bägaren” var att de inte såg ”uniforma” ut. Vilket soldater sällan gör, eller har någonsin gjort, i krig. Det är även intressant kritik med tanke på att personen vid flera tillfällen burit dubbla utbildningstecken, i strid med uniformsbestämmelserna. Den här individen har sen fortsatt med sina utspel och det har under en längre tid kommit regelbundna rapporter om den här individen beter sig mot framförallt soldater. Men jag antar att föregångsmannaskapet enbart sitter i vilken jacka som bärs på kaserngården.

När man tycker att de flesta chefer och förvaltare borde blivit uppmärksamma på hur dagens informationsmiljö fungerar, att det inte längre funkar att utöva härskartekniker, fatta beslut utan mandat eller för den delen vara en rövhatt så kommer det alltid en ny stjärna som missade memot. I det här fallet är det Skaraborgs regementes (P 4) förbandsförvaltare som seglat upp som en klar mottagare av priset ”Sämst känsla för tajming”.

För att kontextualisera vad som har hänt. I dagarna var det 1000 dagar sedan landet med mindervärdeskomplex, dvs ryssland, startade en markoffensiv in i Ukraina. Detta har på olika sätt uppmärksammats internationellt och så även i Sverige. Bland annat genom att armén, som har varit en nyckelspelare vad gäller utbildning av ukrainsk personal, publicerade bilder från den här verksamheten. Även Hemvärnet har publicerat bilder på sin personal som just nu är på plats i Storbritannien för att utbilda ukrainska soldater inom ramen för Operation Interflex.

P 4 är en del i den här operationen och har personal som ingått i utbildningsinsatsen. Som en del i att dokumentera detta och uppmärksamma insatsen skickade förbandet ner en kommunikatör för att filma samt intervjua den svenska personalen. Materialet klipptes sedan ihop till ett kortare filmklipp med ambitionen att publicera den offentligt. Filmen visades internt på P 4 under en samling med personalen, som en förhandsvisning inför en personalinformation. Och eftersom det kontinuerligt framförs kritik mot Försvarsmakten och förbandens kvalité på kommunikation ska det med all tydlighet framhållas att filmen uppskattades på soldatnivå. Filmen har kallats för såväl ”välgjord” som ”ärlig” i att den åskådliggjorde arbetsinsatsen och det känslomässiga slit som arbetet innebar.

Med andra ord framstår det som ett filmklipp som inte bara ger förtjänad uppmärksamhet till de som faktiskt åker iväg och utbildar. Den passade väl in i narrativet om Sveriges fortsatta stöd till Ukraina och att Försvarsmaktens personal är vital del i det stödet. In från vänster kommer då förbandsförvaltaren som, med vad som närmast kan beskrivas som ett autistisk drag, helt missar känslan av vad filmen förmedlar och istället väljer att kommentera vilken utrustning soldaterna bär.

I filmen intervjuas tre soldater varav två stycken bär värmejackor ytterst. Detta får förbandsförvaltaren att reagera så pass kraftfullt att denne helt enkelt framför att filmen inte får publiceras förrän ”milisen/milismännen” (här går det isär exakt ordval) klippts bort. Två individers insats och därmed uppmärksammande i en period som redan gått till historieböckerna har reducerats till vad de bär för plagg på sig under en intervju. Och inte bara det, de har kallats för ”milis”, dvs ett ”beväpnat folk­upp­båd” av den egna förbandsledningen.

Men ju mer man gräver i det här ju tydligare blir det varför förbandsförvaltaren kan yppa den typen av ord utan att tänka. Det beskrivs om hur individen har ett personligt korståg mot en av enheterna på förbandet baserat på vilken utrustning de bär i fält. Personen beskrivs av olika källor som inte bara ogillad, utan direkt avskydd där det saknas all form av respekt. Hans agerande kan sammanfattas som småsint, personligt där inga medel är otillåtna för att stoppa karriären för underställda. I det berättelser jag fått mig till livs framträder en individ som är den absoluta motsatsen till vad vi säger att våra förbandsförvaltare ska vara, eller för den delen den militära professionen. Ändå så har individen lyckats bli förbandsförvaltare. Jag hade kallat det för fantastiskt om det inte vore för det avsmakliga beteendet mot de underställda.

Återigen, det finns förbandsförvaltare ute i organisationen som är förebilder på alla sätt i sitt agerande, och även om de fattar beslut som alla inte håller med om så åtnjuter de respekt i sin befattning. Deras arbete och det de gör för Försvarsmaktens utveckling svärtas däremot ner när vi har uppenbara snedrekryteringar som hålls om ryggen av sina förbandschefer trots att alla runtomkring ser att de är direkt skadliga för förbanden. Det behöver bli tydligare konsekvenser där Försvarsmakten aktivt visar vad som är okej och förväntat beteende. Tills så sker kommer organisationen fortsatt blöda ut specialistofficerare som inte längre vill vara en del av en kår som fördärvas av människor som på allvar tror att sergeant major sixta i Generation Kill är någon form av förebild.

Avslutningsvis vill jag uppmana Skaraborgs regemente att inte redigera filmen utan att behålla den i sitt original. Om inte för publicering så åtminstone för bevarande i ett arkiv för framtidens generationer att titta på när de ska försöka förstå den krigstid vi nu befinner oss i.