En sak som vi fortfarande lider av efter åren av nedläggningar och där funktioner koncentrerats till ett förband och en ort är att det skapat en utvecklingsskuld bland en rad unika funktion. Unika i den här meningen att de enbart finns på en plats och bemannas av en förhållandevis liten grupp människor som förväntas lösa tilldelade uppgifter inom sitt hägn, utveckla hägnet, passa in i en generiska karriärstegen och samtidigt förse den övriga organisationen med kompetens.
Min erfarenhet av nischade enheter är att de oftast är utformade för att lösa en specifik typ av uppgifter i åtanke. Så när brusuppgifterna fördelas jämt ut innebär det inte sällan en oproportionerlig belastning vilket i sin tur innebär att en funktionsenhet behöver prioritera bort annan verksamhet, inte sällan utvecklingsdelen.
Detta ger vid handen att vi idag har en del nischade enheter som antingen inte har några publikationer som beskriver förbandstypen, eller så är de publikationer som existerar kraftfullt utdaterade. Detta får i sin tur en påverkan på utbildningen av ny personal på förbandet och på skola då kunskapen som förmedlas är avhängd på vem som fanns tillgänglig som instruktör det året.
Varje år förväntas funktionsförbanden avdela personal till högre staber eller skolor för att förmedla funktionskompetens. Den kompetensen riskerar att bli ytligare för varje år då det som sagt saknas relevant utbildningsmateriel, dels för att en hel del av arbetstiden behövs läggas på att lösa andra uppgifter än den faktiska huvuduppgiften. Därtill förväntas förbanden också ”jacka in” i den generiska karriärstrappan vilket lyfter bort personal in i kontexter där deras funktionskompetens inte alls nyttjas utan det är viktigare att de genomför sitt steg för att kunna ta nästa steg i karriären.
Samtidigt skickar förbanden relativt frekvent elever till såväl HOP som HSOU, väl medvetna om att de troligtvis inte kommer tillbaka. Det vill säga att de små specialiserade enheterna som redan är små i jämförelse med de mer generiska förbanden ständigt hamnar i en negativ cykel vad gäller kompetensutveckling. I de bästa fallen är det två steg framåt och ett bakåt, i det sämsta är det tvärt om. Kunskapen som driver verksamheten riskerar att bli daterad och illa anpassad för dagens krigföring.
Samtidigt producerar elever vid HOP uppsatser som ibland berör verksamheten de är familjära med (ibland inte alls). Det är många arbetstimmar som spenderas för att skriva en uppsats på masternivå. Om den uppsatsen inte blir något mer än en ”tick in the box” behöver vi ställa oss frågan om det inte finns en bättre väg framåt. Det har lyfts tankegångar på sociala medier kring att det kanske vore lämpligare att HOP-elever fick studieämnen tilldelade av Försvarsmakten baserade på försvarsmaktens identifierade utvecklingsbehov. För de små nischade enheterna vore det kanske en potentiell väg framåt för att åtminstone kunna påbörja ett utvecklingsarbete. En form av återbetalning för att enheten dels tappar kompetens under perioden individen genomför sin utbildning, men också som ett sätt att kompensera kompetens som försvinner när individen åker in i den livegna snurran med central karriärplanering.
Ett möjligt vidare steg kan vara att HOP och HSOU utför en del av det grundläggande arbetet tillsammans för synergieffekter.
Poängen är inte att det ska bli färdiga produkter såsom handböcker, men åtminstone någon form av stomme att bygga vidare på för enheterna. Förutom att det jämnar ut arbetsbelastningen för enheter som redan är hårt ansatta, det innebär att vi undviker att en ensam individ sitter själv och försöker skriva ihop en handbok utan externa influenser. Det skulle även kunna gagna våra stridsskolor med deras olika utvecklingsavdelningar där de kan planera för att fördela uppgifter till ”externa resurser” i form av elever vid våra högre utbildningar. Vilket medger att skolorna kan fokusera på fokusera på detaljer och för den delen den breda bilden.
Tldr; använd HOP-elever som forskningsassistenter som gör grovjobbet och låt utvecklingsorganisationen fokusera på finliret.