Ibland blossar den upp på nätet, diskussionen om specialistofficerens roll, framtid och inte minst kategoritillhörighet (OR eller WO?). Militär debatt har haft ett tema kring SOU vilket inbegripit själva utbildningen som sådan, vad Försvarsmakten bör använda sergeanterna till och rent funktionsspecifika spörsmål. Den här artikeln kommer däremot bygga vidare på en artikel i Tidskrift i sjöväsendet (TiS) (s. 209 och framåt) där författaren lyfter en oro kring ett kommande fyrbefälssystem i och med införandet av överfanjunkare som grad samt att dagens upplägg för hur kraven utformas för specialistofficerskåren inte är ändamålsenlig för försvarsgrenarna eller stridskrafterna.

Jag håller helt med om att den samordning som varit kring specialistofficerskåren och kraven för respektive grad har skapat ett system som är anpassat för en snäv (om än stor) grupp av specialistofficerare, närmare bestämt den grupp som ibland titulerar sig själv underofficerare och som befinner sig ”på trupp”. Inte sällan återfunna inom armén där gruppen är betydligt större än i övriga delar av Försvarsmakten. Vilket ligger andra funktioner till last då de inte har förutsättningarna att följa samma mall.

Jag har tidigare diskuterat på X att det finns en inte obetydlig grupp med specialistofficerare som inte kan, eller ens ska, verka som instruktörer på GU eller ens verka i en truppförande roll så som det beskrivs i de olika riktlinjerna. Den personalen är i huvudsak uttagen och utbildad för att bli funktionsspecialister vilket innebär att de ska axla ett funktionsansvar till stöd för manöverförband eller andra verkansdelar. Istället för att utbilda värnpliktiga kommer de istället på sikt att bli lärare eller företrädare inom sitt ämnesområde där de sannolikt kommer inbegripas i metod- och materielutveckling samt publikationsskrivande. Det ställer krav på att individen kontinuerligt tjänstgör inom sitt område, med andra ”karriärssteg” och annat tidstempo än en individ som tjänstgör på exempelvis en jägarpluton.

Det har varit en lång resa för Försvarsmaktens olika grenar att försöka formulera riktlinjer för karriär- och yrkesutveckling som hänger med i de snabba förändringar som sker samt är luddiga och tydliga på en och samma gång för att skapa lagom mycket svängrum vad gäller befordran. Det snabba införandet av överfanjunkare bidrog inte till att skapa den stabilitet som specialistofficerarna under lång tid efterfrågat. Istället har den nya graden skapat nya frågor kring hur systemet är tänkt att fungera och vad det långsiktiga syftet med specialistofficeren är.

Att Försvarsmakten skapat två grenar för specialistofficeren, en funktionsgren och en chefsgren, innebär att organisationen på sikt tappar aktuell funktionskompetens när individen läser HSOU och blir placerad som förvaltare någonstans i organisationen. Vilket innebär att individen tvingas lämna sin specialisering för att exempelvis bestrida en diffusare roll i ledningstriaden eller som generell stabsofficer. Det här är inte ett nyligen identifierat problem utan har varit uppmärksammat sedan mer än ett årtioende tillbaka. Men precis som med bemanningsläget rent generellt är det kanske först nu som det verkligen märks fullt ut. Fanjunkare som borde vara redo att bli förvaltare vägrar att gå vidare för att de inte vill lämna sin specialisering och de senaste förändringarna i systemet har skapat ett gap där individer som bedöms som redo för att läsa HSOU hindras för att de saknar år i tjänst.

Visst kan det finnas karriärvägar där personalförsörjning och förvaltningsarbete på divisionsnivå kan bli aktuellt, men det uppfattar jag inte som en del i vad som är normerande för en SO-8. Det som oroar mig är att det uppfattas som naturligt att ”lämna” sin specialisering för att övergå till annan tjänst när man tilldelas graden förvaltare. Tillåter vi att detta blir en sanning tror jag att vi snart har skapat ett 4BS vilket på lång sikt kan komma att bli förödande. Något som stärker min oro är att vi så snart efter 3BS införts har skapat en ny grad (överfanjunkare) vilket tycks förankra synen att man förväntas lämna sin specialisering som Förvaltare.

Sergeant Wibeaus

Författaren till artikeln i TiS uttrycker en befogad oro kring att införandet av överfanjunkare på sikt kommer innebära att vi kommer få en delning där förvaltare tappar sin specialisering och där överfanjunkaren i framtiden kommer stå för den djupa kompetensen. Vilket innebär att dagens eller morgondagens organisation inte alls är utformad för att möta den här förändringen. I dagsläget finns det en rad förvaltarbefattningar på Försvarsmaktens olika funktions- och stridsskolor. Tanken är att de specialister som bemannar dessa ska vara väl bevandrade inom sin funktion, en specialist som kan delta i utvecklingsarbete. Rimligtvis borde detta i framtiden vara ytterst lämpligt för överfanjunkaren som ska vara en ”auktoritet” och en ”mästare” inom sitt skrå.

Detta i sin tur innebär att det behöver ske en omfördelning mellan antalet förvaltare och antalet överfanjunkare i organisationen, vilket i sin tur kommer påverka antalet OR9 längre upp i organisationen.

Men! Säger du nu som är inläst på de senaste dokumenten. ”En överfanjunkare kan fortfarande bli förvaltare genom att läsa HSOU.” Det stämmer mycket väl. Att bli överfanjunkare är ingen ”återvändsgränd” utan möjligheten finns alltjämt för individen att ta nästa steg. Det kommer däremot troligtvis inte vara normen för de som väl blivit överfanjunkare då de, utifrån dagens riktlinjer, då har tjänstgjort så pass länge för att bli överfanjunkare att det knappast kommer vara fördelaktigt att läsa HSOU för att då eventuellt hamna någon annanstans än inom sitt funktionsområde. Det är sannolikt på det viset att de som kommer bli överfanjunkare i framtiden kommer vara samma typ av människor som fick se sig tvingade att antingen läsa HOP eller bli omgalonerade. Det kommer vara de individer som brinner för ett specifikt ämne och inget hellre vill än att jobba med det till pension.

Då är vi tillbaka till att vi kommer ha fanjunkare och överfanjunkare som ska axla kompetensen inom sina ämnsområden, vilket således borde innebära att de i högre grad ska funktionsföreträda inom och utom myndigheten, medan de som passerar HSOU i högre utsträckning kommer sugas in i ledningstriader eller befattningar där aktuell ämnesspecifik kompetens inte är efterfrågad (hej Natostab!). Notera här att jag återkommande skriver aktuell kompetens. Det är ett medvetet ordval då jag tycker att vi internt lever väldigt länge på ”gamla meriter” vid urval, till del för att det är djupt ihopkopplat med den militära identiteten. Men ska man företräda ett specifikt område måste vi börja titta mer på hur aktuell kunskapen är och tillse att det finns möjligheter även för de högre nivåerna att bibehålla samt utveckla kunskap. Jag tror att vi på sikt kommer behöva införa akademisk utbildning för exempelvis överfanjunkare för att de ska kunna tillgodogöra sig den senaste kunskapen inom sitt område.

Jag anser därmed att det är osannolikt att överfanjunkare på sikt kommer vara någon form av exklusiv grad som enbart ”ett fåtal individer” kan bli. Inträdet i Nato, den fortsatta debatten kring OR eller WO tillsammans med tillväxten och pensionsavgångar kommer troligtvis tvinga fram nya riktlinjer inom två år.

Förövrigt anser jag att dagens specialistofficersutbildning ska läggas ner och göras om i grunden. Mer om det i en annan artikel.