I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter riktar officeren L-O Nilsson kritik mot den fysiska statusen hos befolkningen i allmänhet, och kadetter i synnerhet. Även om författaren har rätt i att svensk forskning visar på att den fysiska aktiviteten hos befolkningen sjunker och att glappet mellan de som tränar och de som inte gör det växer, saknas några vitala nyanser i sammanhanget.

Först och främst blir det en anekdotisk bevisföring när det beskrivs som att ”förut” kunde ”alla […] marschera långa sträckor med tunga ryggsäckar”. När ”förut” är i tiden och vilka ”alla” är vet vi inte även om det kan antas att ”förut” är inom tidsspannet 10-25 år, dvs perioden mellan 1998 och 2013. Den som bara läser debattartikeln kan därmed tro att kadetterna och personalen är sämre fysiskt tränade idag samt att den nedgången skett hastigt. Saken är den att det redan 1997 i en FOA-rapport (FOA-R—97-00589-720—SE) konstaterades att en ”icke försumbar andel” officerare inte skulle klara de, vid tidpunkten, lägst ställda kraven vid 35, 45 eller 55 års ålder. Myndigheten behövde redan då ta ställning till om de fysiska kraven skulle vara höga med en snävare rekryteringsgrupp, eller ha lägre krav för att ”i övrigt […] dugliga” individer skulle kunna bli yrkesofficerare. Kravet var då att som långsammast springa två kilometer under nio minuter (tidskravet finns för övrigt kvar för personal i markstridsenhet med huvudtjänst strid till fots – nivå 3). Sedan dess har FOA, numera FOI, producerat ett antal studier och rapporter för att hjälpa Försvarsmakten att utveckla såväl kravnivåerna som testbatteriet. Ett arbete som fortsatt pågår.

Vilket leder till nästa nyansering, nämligen hur de fysiska testerna utvecklats under den perioden som L-O Nilsson hänvisar till. Försvarsmakten har under den tiden gått från två och tio km löpning samt fotmarsch via en kilometer fälttest till dagens två kilometer fälttest och styrketester. Under den här perioden har även den personliga utrustningen förändrats vilket inneburit att individen bär mer i fält. Vi testar helt enkelt personalen idag på ett annat sätt, mot andra målsättningar och med andra förutsättningar än för 25 år sen.

Således, när L-O Nilsson framför att vi idag är ”tvungna” att avlasta kadetterna vid ”klassisk militär verksamhet” glömmer han att lyfta fram att förutsättningarna är annorlunda idag än vad de var ”förr”. Författaren glömmer också att prata om hur dåtidens generation av officerare mår idag i sina kroppar. Är det något vi vet idag så är det att den träning som bedrivits förr varit långt ifrån långsiktig och att det utbildningstempot som man höll med värnpliktiga helt enkelt var skadligt för anställda soldater och sjömän. Det finns gott om äldre officerare med trasiga knän, axlar och ryggar som kan användas vandrande exempel för att vi borde varit ”tvungna” att avlasta långt tidigare.

L-O Nilsson skriver vidare att situationen är orsakad av ”kulturella förändringar” där det inte längre är lika viktigt för officeren att vara ett ”föredöme”. Ett uttalande som hade kunnat sorteras under ”äldre gnäller på ungdomen” för att sen glömmas bort, om det inte var för det faktum att författaren är ansvarig för att utbilda våra framtida officerskolleger i just vikten av fysisk prestationsförmåga. En fråga som då ska ställas är varför författaren som föredöme inte lyckas få med sig kadetter till gymmet? Över lag saknas det en självkritisk komponent när författaren väljer att hänga ut våra kadetter som fysiskt inaktiva. För hur kan det komma sig att det finns kadetter som efter tre år på Karlberg inte når upp till kraven, och att det sker återkommande år efter år? Vad är skolans och författarens ansvar i frågan? Om detsamma hade sagts om de teoretiska studierna är jag övertygad om att åtgärder hade vidtagits för att uppmärksamma kadetten om situationen. Men när det gäller fysisk träning är det något som individen förväntas lösa själv för att förutsättningarna är ”goda”.

Författaren pratar gärna om vad forskning visar. Låt mig då påminna om att forskning visar att periodiserad träning med individuella planer leder till signifikanta förbättringar för såväl otränade som tränade. Det duger därmed inte att peka ut var löparspåret och gymmet ligger för att sen lägga allt ansvar på individen. Det räcker inte med att individer ska vara intresserade och träna efter eget huvud då den träningen kan leda fel. Vi behöver vara närvarande och kontinuerligt guida och utvärdera individen för att leda denne i rätt riktning, framför allt i de perioder som är mer mentalt tunga i form av teoretiska examensuppgifter. För kadetterna idag ställs inför andra utmaningar än vad kadetterna stod inför förr vad gäller examinerande skrivningar och förberedelser för dagens försvarsmakt. Det räcker inte att säga åt folk att träna mer, vi som utbildare behöver finnas där och stödja, inte lägga energi på att hänga ut de vi ska fostra till våra framtida ledare. Det är att vara ett föredöme.